Hörby järnvägsstation

Till startsidan Till menyn gamla bilder Senaste uppdateringarna
Till menyn Presentation av lokala företag och verksamheter från förr

 

 En berättelse om järnvägen Höör-Hörby
av Bodil Pedersen

 
Snabbfakta Fulltofta station Vi strövade vid Höörslinjen Fler järnvägsbilder
Tillkomsten Ludvigsborg station Sista resan Statena
Invigningen Sövröd hållplats Nils-Ludvigs avskedsdikt Äspinge station
Hörby station Höör station Järnvägshotellet i Hörby Källförtekning
Viaduktbygge Till en början gick det bra    
 
Ångloksbanan Kristianstad - Eslöv Rätt ord i "järnvägsspråket"  
 
   
Snabbfakta
  • 1435 mm spårvidd.

  • 12,6 km.

  • 3 februari 1882 koncession beviljas.

  • 25 oktober 1882 öppnas Höör-Hörby Järnväg (HHyJ).

  • Från 1897 utkonkurrerad av nybyggda Eslöv-Hörby Järnväg.

  • 25 oktober 1900 säljs HHyJ på exekutiv auktion till Lunds Sparbank.

  • 31 juli 1906 köps järnvägen av häradshövding C. A Trolle.

  • 24 september 1915 köps järnvägen av Östra Skånes  Järnvägar.

  • 1 januari 1929 läggs HHyJ ned.

  • 1931 rivs rälsen upp.

  • 1950/60 talet används banvallen som ett populärt utflyktsmål att både gå och cykla på.

  • 1970-talet byggs riksväg 13 delvis på banvallen mellan Höör-Hörby.

Fortfarande finns det spår efter Hörby järnvägsstation.
Foto, april 2016: © Roland Pedersen.

 

Mor och barn i väntans tider på ett tåg.
Foto, april 2016: © Roland Pedersen.

   
   

Inte den skarpaste bilden, men då det i sig är en ganska unik bild så får den vara med för att illustrera den sista turen. Det är med stor sannolikhet den sista bilden som togs av ett tåg "på väg" på banan.
Sista färden mot Höör Nyårsafton år 1928 Tåget är i höjd med Syrehus som syns svagt i den vänstra sidan av fotot man kan skymta taket på gården. Tåget kunde emellertid inte ta sig tillbaka från Höör- Hörby utan färden slutade strax utanför Ludvigsborg. 1 januari 1929 lades banan ner. Foto Carl Martinsson. Bilden tillställd oss av  Ingegärd Olofsson.

 

 
   

Hörby järnvägsstation. året är 1911.

   
   
Tillkomsten

Diskussion om Hörby skulle få järnväg, höll på i 50 år innan man bestämde sig. Första brevet ett memorial skrevs av första lantmätare L. B. Falkman år 1846.
Man hade andra förslag Malmö-Hörby-Kristianstad.
Den 4 juni 1881 utfärdades en inbjudan till Höör. Kommunalstämman tecknade 1 000 aktier a´ 100 kr.
Män som gick i borgen var:
Kapten Fredrik von Seth Osbyholms slott.
Kronolänsman Georg Krook Georgshill.
Häradsskrivare och ordförande K. H. Barfoth.
Kyrkoherde J. C. E. Lundegård.
Köpmän A. E. Täckling Råbygatan.
Sven Thorsson Lindqvistagården .

Höör-Hörby Järnvägsaktiebolag (HHyJ) bildades 1881 för att bygga en järnvägsförbindelse mellan Höör vid södra stambanan och Hörby.

Den 11 september 1882 var en betydelsefull dag då var skenläggningen mellan Höör-Hörby klar.
Den 18 oktober 1882 hade banans ångvagn provkörts, den höll vad som lovats. Nyfikna resenärer kunde få en premiärtur. Bansträckan som uppmätts till 12,6 km avverkades på 24 minuter.
Den 21 oktober 1882 besiktigades både bana och stationerna Fulltofta och Ludvigsborg.


Banan öppnade den 25 oktober 1882. Strax före klockan sex tågade en stor del av aktieägarna och många andra från Hörby torg till den nya stationen. Uppför backen med pompa och ståt. Tåget var smyckat med girlanger och flaggor. När det anlände utbrast folk med hälsning och stora hurrarop. Tåget skulle komma klockan sex men var försenat till halv åtta (kvällstid)
Första tidtabellen från den 26 oktober 1882 anger att resan tog 43 minuter.

Victoria Benedictsson hade skrivit ett invigningstal som hölls på stationen, dock inte av henne själv, eftersom hon vid en längre tid varit drabbad av alltför stor smärta i sitt tbc skadade ben.

Stins Gustav Fridolin.

Folke Lindén var den sist anställde på Hörby station. Han tjänstgjorde till 1984. Här vinkar han av ett tåg 1964. Persontrafiken slutade 1961, men något godståg gick då och då. Foto: Einar Kjäll

   

Till toppen av sidan

   
Invigning

Invigningsdikt
 

Stilla och flärdlöst har bandet knutits
fast till det vidsträckta jernvägsnät
Genom den bygd som af fliten brutits
samfärdslinien går trygg och rät.

Jernfålen frustar och ångan sjuder,
svänger i hvirflar mot himlen opp,
gälla signalen kring nejden ljuder
käck som ett jublande framtidshopp.

Väcker väl genljud i månget sinne.
tänder den slumrande vandringslust.
Hemmet dock lefver i troget minne,
saknadt och älskadt på fjerran kust.

Håll ej tillbaka den unge och djerfve
vikingalynnet tål inga band
Rikdom och rykte han fritt förvärfve,
skänke det sedan åt fädrens land!

Älskade hembygd, från verldens äflan
redan för länge du skyggt dig gömt.
Tveka ej längre! Stig fram till täflan,
visa i handling hvad tyst du drömt.

Djupt i den lugna, den skånska hågen
framtidens löfte så långsamt gror,
liknar den härdiga vinterrågen,
springer i ax när minst man tror.

Höstklädd står nejden och löfven sväfva
döende ned öfver mörkbrun ljung,
våren på nytt skall dock manteln väfva:
susande skogen blir åter ung.

Fagraste ängar kring Ringsjöstränder
le då mot främlingens tjusta blick!
Spörj honom sen, om i fjerran länder
blidare tafla han skåda fick.

Författare
Victoria Benedictsson

 

Victoria Benedictsson

Victoria Benedictsson, Hörbys mest kända kvinna genom tiderna har en egen officiell hemsida. www.viktoriabenedictsson.se

   
   

Tilläggas ska att Viktoria reste samma år den 5 november med ångvagnen från Hörby-Höör för vidare transport till Lund för behandling av sitt sjuka ben. Hon blev en flitig resenär då hon besökte sina författare vänner t.ex. i Köpenhamn George Branders eller till Stockholm Ellen Key och August Strindberg m.fl.

Efter invigningen samlades styrelsen (aktieägarna) och andra herrar som var inblandade i projektet, dessa blev bjudna på middag och dryck av gästgivaren Johan Nilsson på Stora Hotellet, eftersom Järnvägshotellet inte var färdig byggt.
Victoria Benedictsson har vid senare tillfälle uttryckt sig att det inte var lämpligt med rusdrycker denna dag.

Järnvägen var byggd som en ångspårväg dvs. ett lågpriskoncept med dansk inspiration som tillämpades på tre andra platser i Skåne. Det var klenare räls än standardrälsen och lämpade sig endast för låga hastigheter i gengäld slapp man inhägna banan. Därför trafikerades också järnvägen med ångspårvagnar till en början, det var en typ boogievagn med drivande ångmaskin. Den första ångvagnen som trafikerade banan kom endast upp i 20km/tim. Senare köptes en nyare ångvagn som kunde komma upp i den hiskliga farten av 40 km/tim.
Efter ett par år övergick järnvägsbolaget helt till lokomotivdragna tågsätt med både person och godsvagnar.
Första lokomotivet ut på linjen var Bifrost som byggdes samma år av Nydqvist & Holm i Trollhättan, det var så klent att det nätt och jämnt orkade dra sig själv. Redan år 1900 såldes det till LKAB forslades år 1901 sjövägen till Narvik. Museiföreningen övertog loket år 1964 och det står utanför stationen i Narvik. Än idag är loket högaktuellt att beskådas av järnvägs entusiaster.
Bifrost betyder på fornnordiska Regnbåge.

Tåget bestod av lok, passagerarvagn och godsfinka och undantagsfall även restaurangvagn. På sommaren hade man även en öppen tvåvåningsvagn byggd av Nohab av Rowans typ som kallades ”Mickael”. Den hade solida räcken, man satt upp bänkar för passagerare för att sitta ute i ”friska luften” om inte kolröken från loket besvärades för mycket, det gick att sätta upp ett tak typ presenning. För det mesta rymdes vagnen av gods. Annars fanns det utrymme under vagnen för gods och djurbesättning som hundar, grisar och höns då det var torsdags marknad i Hörby. Vid dessa tillfällen sattes det oftast in extra vagn.
Stationerna Fulltofta och Ludvigsborg hade sina godsmagasin på vinden. Detta innebar att via en port och lastlem fick stationskarlarna trippa med lasten över till ångvagnens tak. Denna speciell byggda ångvagn fick ett eget stall sammanbyggt med stationshuset i Hörby.

Egen privat lastkaj, magasin och godsvagn vid stationens norra del hade grosshandlare John Olsson, det var en kylvagn som han skickade smör och svinkroppar till Stockholm via Höör. Likaså hade handlare Carl Lindqvist för att skicka spannmål. Från Ludvigsborgs bränneri sändes med egen vagn, drank i en träcistern. Handlare Zeime hade också långt senare magasin.

Passagerarvagnen var försedd med värmeledning och ringledning för avstigning.
Klass I hade plats för 14 passagerare. Kostnad för biljetten enkel tur var 1 kr och 5 öre. Säten var försedda med stoppade dynor, man kunde sitta kvar hela vägen och njuta av färden.
Klass III var avsedd för 40 passagerare kostnad för biljetten enkel tur 60 öre då satt man på träsitsar. Krav på dessa passagerare var att om något skulle hända tåget fick man hjälpa till. Det var konduktören som stod för biljettförsäljningen. En enkel biljett mellan Höör-Sövröd kostade 20 öre, även Sövröd-Ludvigsborg kostade 20 öre.

Gångbiljett mellan Hörby-Höör kostade 3 kr/år. Detta var helt i sin ordning att promenera längst med järnvägsspåret, vilket oftast blev en genväg till byn. Hade man ingen gångbiljett var det strängeligen förbjudet att beträda järnvägsspåret.
Personalen på tåget var oftast lokförare Malmberg och konduktör Rådberg.

 

Ångvagn, kallad Mickael med eget stall i stationshuset hade två våningar med översta våningen ute i det fria, Flyttades sedan till Gärdsköping.

Restaurangvagn i Östra Skånes Järnvägars vagnspark.
Den sattes i trafik 1899 och drogs in 1931.

Loket är troligen Höör-Hörby Järnvägsaktiebolagets lok nr 2 med namnet Tollarp och som under en tid trafikerade Höör-Hörby.

Loket kallades för "Bifrost" som drog vagnarna mellan Hörby och Höör. Därefter fick det jobba på LKAB, som växlingslok. Idag är loket uppställt på Narviks station. Foto: Sylve Andersson.

   
   

Loket Bifrost, trotjänaren vid Hörbybanan, var med från början och tjänstgjorde även senare under de 46 år linjen fanns. Det såldes sedan till Norrland och står uppställt i Narvik.

 
   

Till toppen av sidan

Hörby station
Hörby station är byggd i rött tegel med ett lokstall i var flygel i huset, dessa var från början med träfasad men ändrades senare till puts. År 1900 ändrades lokstallarna på stationen till väntsal och expedition, även kortare tid användes de till personalbostäder. Ovanvåningen bodde stinsen med sin familj. När de gamla lokstallarna togs ur bruk för annat, byggdes istället ett nytt lokstall med vändskiva åt väster.

Stationsföreståndare ”stinsen” hette Olof Dahlin född 1865 i Kristianstad, han kom till Hörby till en början blev han stationsskrivare 1886 och stationsföreståndare 1891. Under en period var Gustav Fridolin född 1886 i Ö. Broby han var också till en början stationsskrivare 1919 och stationsföreståndare 1928 till sin pension 1947.

På Hörby station fanns 4 spår och 1 stickspår till ett par av byns handlare. Lastbrygga, godsmagasin, vändskiva, lokstall och en kiosk fanns inom stationsområdet. 
Stationen blev ett populärt ställe för ungdomarna att träffas vid och se när tågen kom in till stationen.

Anledningen till utsmyckningen av stationshuset är att kronprins Gustav V skall passera stationen på väg till Äspinge station, för att sedan några dagar jaga i Gammalstorp. Året är 1903. På museets arkivbild är året angivit till 1902, men tidningsartikeln om händelsen i Hörby Posten är daterad 25 augusti 1903, så vi får nog anta att det är det rätta.

   
   
   
   

Året är 1910.

   
   

Personal vid vändskivan och stallet åt väster på Hörby järnvägsstation.

För att nå Höörslinjen föredrog vi att korsa över Hörby – Eslövs spåret någonstans lite till väster om stationen, skulle tro i Ryttersgatans förlängning till Vallgatan, via en speciell trätrappa och sedan över den gamla bangården, kanske där det en gång stod lokstallar (se bilden), till Hörbys Norr, och sedan vek av till vänster, kanske på nuvarande Bruksgatan som nu suddas ut vid Hagagatan. Där ungefär var en gång ingången till Höörslinjen som nu mycket kompromissad går under E22 och sedan har tagits över av Riks 13.
© Leif Blumenau.

   
   

Klicka på ritningen för att se Per-Gunnar Mörcks original i stor skala. Anpassad till 24" skärm.

   

På ritningen överst, som är från 1882 ser man att ett spår går in i stationsbyggnaden på båda sidor. Ena sidan var reparationsverkstad medan den andra sidan var lokstall. Sedermera ombyggdes stationen och ett nytt lokstall byggdes.
År 1882 fanns bara bandelen Hör – Hörby. Spårslingan som ser ut som en triangel på ritningens vänstra sida använde man när man vände loken. En enkel form av vändplatta.

Den understa ritningen är från 1920. Fler spår har lagts. Lokstall, vändplats, kolupplag och lastkajer har kommit till. Industrier har växt upp längs banan. Trafiken går till Hör och Eslöv i den ena riktningen, och Kristianstad i den andra. Vissa detaljer i ritningen har förbättrats. Detta gäller för en del av texten samt siffrorna som hänvisar till beskrivningen). Ritningen är i grunden från Landsarkivet i Stockholm, medan den understa är från SJK arkiv i Hägersten.
Ritningarna är här till en del digitalt redigerade av www.gammalstorp.se  för att ge tydligare text på skärmen.

   

Klicka på ritningen för att se Per-Gunnar Mörcks original i stor skala. Anpassad till 24" skärm.

   
   

Banmästarförrådet i Hörby 1950.  Bilden hämtad från www.samlingsportalen.se

   
   

Lindkvists lagerhus vid järnvägen byggdes 1904, sedan han köpt tomten av bränneriföreningen. 1970 köpte Kjell Alfredsson magasinsbyggnaden vid järnvägen av Sven Lindkvist. Även grosshandlare Johan Olsson på Kvarnvik byggde ett magasin vid järnvägen intill Lindkvist.
Text och bildkälla: Berättelsen om Hörbys förvandling under de senaste 150 åren. Av Henry Olsson

   
   

Häradsekonomiska kartan 1910-1915. Visar järnvägens dragning.

   
   
   

Till toppen av sidan

   
Fulltofta station

Fulltofta station var nästa station som ligger 3,1 km från Hörby och 92 meter över havet dvs. 11 meter högre än grannstationen Ludvigsborg. 1906 hade Fulltofta 801 invånare. Stationshuset var byggt med rött tegel, och vackert smyckat med snickarglädje längst vindskenorna från början, men togs bort senare. 1902 byggdes det till en stenkant som perrong.

Huset innehöll väntsal, expedition/postexpedition, magasin och bostad, uthus och utedass var byggt i trä och till färgen rött. En liten damm finns fortfarande kvar i trädgården.
Sista stationsmästare ”stinsen” var Anders Eriksson född 1871 uppvuxen i Fulltofta han bodde i stationshuset med sin familj. Anders var en passionerad biodlare och fruktodlare. Han skötte posten förutom sina se vanliga uppgifter som stins, han kunde även få hjälpa sockenborna att läsa och skriva brev till/från anhöriga. På stationen fanns ett frilastspår med plats för 5 vagnar och vid lastkajen fanns plats för 2 st. och en semafor fanns också. Stationen låg i en fantastisk idyll med en magnifik utsikt över Ringsjön men även över herrgården.

Efter Erikssons pension tog Ester Malmberg från Ekesåkra över posten på stationens postexpedition den flyttades senare till Ludvigsborg.
Anders Eriksson blev änkeman 1929 han bodde kvar i stationshuset tills sin död 1959. Alltså 30 år efter sista tåget passerat. Stationsbyggnaden finns kvar än idag men ombyggd och i privat ägo.

Mellan Fulltofta station och Ludvigsborgs station fanns ett stickspår vid Maltesholmsbackar, där fraktades timmer från närliggande skogar till Maltesholms Cement AB i Östra Sönnarslöv. Detta är där dagens p-plats till Branta slingan finns. Längst med f.d. järnvägsspåret mellan Ramstorpsvägen och p-platsen grävdes det in i banvallen 5 ektunnor som fylldes med vatten från en närliggande stenlagd utgrävd brunn. Ca fyra meter ifrån denna brunn finns en till som är stensatt och med ett gjutet lock som kom till på 1990-talet. Möjligt kan den ena brunnen ha sinnat och man har haft den andra i reserv. Detta var en beredskap man höll ifall tåget skulle slå gnistor och fatta eld. Det var banvaktarens uppgift som hade hand om denna sträcka och skulle se till att det alltid var vatten i tunnorna.


Fulltofta järnvägsstation 1890.

Fulltofta station före renoveringen i slutet av 1970-talet.
Foto: postum Lennart Persson 

Fulltofta station 1979.
Foto: © Bengt Gustavsson. (www.banvakt.se).

   

Toalett och ekonomibyggnad vid Fulltofta station.
Foto: postumt, Lennart Persson.

Fulltofta station 9 november 1986.
Foto: © Bengt Gustavsson. (www.banvakt.se).

   
   

Fulltofta järnvägsstation 1920.

 

 

   
   

Häradsekonomiska kartan från 1910-1915.

   

Till toppen av sidan

   
Vi strövade vid Höörslinjen Vi konkade

Vi strövade vid Höörslinjen i mer personlig regi än just Riksmarschen, medelst cykel och moped.

Ändamålet med besöken varierade med åldern. Först var det med att gå in i Hasselskogen och skära ner raka vidjor för spjut, pilar och pilbågar, sedan för att bygga befästningar i bäcken, och långt senare naturintresset.
Min vän Bengt Bornhage, som jag har relaterat, var ju en knoppande ornitolog och jag själv entomolog. Har rotat i många koskitar på Fulltofta strand för se inventariet av skalbaggar som jag sedan stoppade i giftburken.

Ibland kom vi ner till Höörslinjen från Slagstofta på gårdsvägen förbi Börje Johanssons gård, antagligen den nutida Ymers väg, som ju är yttre gränsen för Hörbys tätbebyggelse idag.
Börje var montör vid Tholdens och hjälpte till med att göra en stålskena som surrades fast på hasselträdspilbågen, och gissa vilken slagkraft den gav bågen.

På tillbakafärden, om man inte stod upp från sadeln nerför den där förut omtalade trätrappan blev man hamrad i pungen. Det är sånt som man inte glömmer. Andra småsaker kunde ha att göra med att bestämma sig i tid för att köra nerför Prostgatan eller vika ner för branten till Hästatorget för att fortsätta diagonalt över, vidare till Torggatan.
Om man undlåter att bestämma sig till sista sekunden kan man riskera att åka in i ett stort träd som står mitt i skrevet och få framhjulet deformerad till en åtta. Det är såna barndomshändelser som man lär sig av och som är till stor gagn i sitt fortsatta liv.

Det påminner om Riksmarschen.

Jag växte upp just när Folhemmet höll på att struktureras som bäst av det evinnerliga sossestyret med såna personligheter som Erlander och Sträng.
Herrarna i Stockholm hade fått för sig, faktum är redan före min tid, sedan 1941, att svenskarna hade blivit förslöade och måste motioneras genom att gå till fots 10-15 km (den kortare sträckan för damer), helst i naturens sköte, runt om i landet i rikets regi.

I Hörby blev det naturliga att gå på just Höörslinjen, och det fick vi göra på realskoletiden. Bevisligen hade de rätt i Stockholm eftersom många konkade ut med håll i sidan, en vanlig åkomma under uppväxtåren, sades det.
© Leif Blumenau.

 

Höörslinjen en vinterdag den 22 februari år 1948.
Foto: Carl Pontus Martinsson 1888–1959.

   
   
Ludvigsborgs station

Ludvigsborgs station var nästa, stationshuset var byggt likadant med rött tegel som Fulltofta och innehöll samma inredning som Fulltofta station såsom väntsal, expedition/postexpedition, magasin och bostad till stinsen, och uthusbyggnader.

Stationsmästare ”stinsen” hette Olof Bardén född 1867 i Västerstad han var en skojfrisk person och sällan sparade på sitt goda skämtsamma humör. Han var mycket mån att hjälpa personer som hamnat i nöd av olika orsaker. Anna Eriksson dotter till Anders Eriksson tog över postexpeditionen efter Olof hade gått i pension. Expeditionen flyttades senare in i annan lokal i Ludvigsborg. Olof Bardén arbetade på stationen i 38 år.

Stinsarna Eriksson och Bardén var mycket goda vänner familjerna umgicks även privat. Eriksson var betydligt allvarsammare. Eriksson och Bardén blev änklingar på sommar halvåret med drygt två månader emellan år 1929
Ludvigsborgs station var i privata ägor de sista åren men revs 1987 för att ge plats till ett nytt bostadsområde som ligger på Rallarvägen.

Vid Örnakärr eller som det kallades i folkmun ”Sextiofotabacken” låg strax efter Ludvigsborg. Denna backe var en fasa för lokföraren som fick sätta in alla krafter då tåget skulle ta sig upp för backen, ibland fick det stanna en liten stund för att ta nya krafter. Konduktör Rådberg hoppade oftast av tåget och gick sidan om, detta kunde även resenärerna få göra tills det blev nerförslut. Lokförare Malmberg och konduktör Rådberg har haft många svettiga stunder just vid denna backe som fick sitt namn där av ”sextio fotsteg.”

 

De mörkklädda, stationsföreståndaren Olof Bardén med fru samt Otto Alstads fru utanför Ludvigsborgs station. Bilden från 1920-talet.

 

Stationsföreståndaren Olof Bardén med fru och Otto Alstads fru. På en bänk utanför Ludvigsborgsstation. Kanske väntande på ett tåg. Bild från 1920-talet.

   
   

Ludvigsborgs station i augusti 1936. Fem år efter att banan togs bort. Foto: Wilhelm Ågårdh. Byggnaden revs 1987.

   
   

Ludvigsborgs järnvägsstation år 1943. Det är 14 år sedan ett tåg rullade förbi och 12 år sedan rälsen drogs upp.
Fotogra: Carl Martinsson. Bilden tillställd oss av Ingegärd Mattinsson.

Ludvigsborgs järnvägsstation år 1943. Det är 14 år sedan ett tåg rullade förbi och 12 år sedan rälsen drogs upp.
Fotogra: Carl Martinsson. Bilden tillställd oss av Ingegärd Mattinsson.

   
   

Ludvigsborgs järnvägsstation år 1943. Det är 14 år sedan ett tåg rullade förbi och 12 år sedan rälsen drogs upp.
Fotogra: Carl Martinsson. Bilden tillställd oss av Ingegärd Mattinsson.

Ludvigsborgs station  9 november 1986.
Foto: © Bengt Gustavsson. (www.banvakt.se)

   
   

Häradsekonomiska kartan från 1910-1915.

   
   

Närmare bestämt den 26 september är det, då banmästaren (?) för sista gången blickar ut över "sin" sträcka. Man är vid fotograferingstillfället i färd med att riva upp spåret på denna idyll.

På bron, Olof Bardén Ludvigsborg.
Delförstoring av bilden till vänster.

   
   

Järnvägsområdet i Ludvigsborg Olof Bardén längst till vänster. I bakgrunden lokalföreningens utlämningsställe där August E Nilsson var föreståndare. Bilden från 1920.

   

Till toppen av sidan

   
Sövröds hållplats

Sövröds hållplats kom till år 1898 då man uppförde en lastningskaj för fraktande av stenkross som skulle bli makadam.
Resenärer fick också åka från denna hållplats men då vända en skylt så att tåget stannade. Hållplatsen låg ungefär där Fädriftsvägen möter riksväg 13.

Den enda vaktstuga som fanns på hela sträckan låg ungefär där rondellen in till Höör är idag. Där riksväg 13 och riksväg 23 möts. Här fanns grindar som skulle skötas, oftast var det en kvinnosyssla. Det behövdes inget pumphus på denna sträcka eftersom den inte var så lång.

Höör-Hörby linjen på dressin. Banvakt/banarbetare, personerna okända.
Oftast var det rallarna som lagt spåren som sedan blev banvakter. Arbetsuppgifterna var att se till skötseln vid och runt järnvägsspåret. De hade en sträcka i genomsnittet på 2,5 km, men vid söndagssträckorna var det det dubbla, 5 km. Eftersom varannan banvakt bereddes turvis ledighet. Bild hämtad från Hörby museum.

   

Till toppen av sidan

   
Höörs station

Höörs station slutstationen 78 meter över havet. På den tiden stavades samhället Höör med ett ö alltså Hör. I februari och mars 1856 utstakades mark till järnvägsbygget.
Stationen invigdes den1oktober år 1858 och ligger ut med stambanan. Den var 12:e stationen i landet. På invigningsdagen var första loket Prins August som kom in ångandes på stationen. En Stationsinspektör ”stinsen” hette David Montelin.
I början av 1900-talet skedde större förändringar utomhus. 1901 fick stationen en 30 ton vagnvåg. Stationshuset med två sidobyggnader är uppfört i vitt puts. År 1865 öppnades en stationsrestaurang. Södra delen av stationen fanns ett stall för ett lok som fick vatten genom en ledning i Tjurasjön. År 1904 fick stationen ett nytt pumphus med eldrivna pumpar uppfördes och stationen fick elektriskt ljus.
Stationen hade fyra spår, lastkaj, lokstallar och vändskiva för loken. År 1913 förlängdes bangården ytterligare, men där revs lokstallet med kolboden och avlägsnade vändskivan. HHyJ loken fick hädanefter köra backgående i ena riktningen. Hörbytågen fick en egen plattform i norr.

Ett rött tegelhus sidan om stationsbyggnaden var stationens dass, flera till antalet. Fortfarande finns denna byggnad kvar invändigt med vitt kakel. Fast i dag är bara ytterskalet kvar av det forna huset men tjänstgör som nedgången till tunneln under järnvägsspåren.
När August Strindberg åkte tåg i Skåne var han vaken och iakttagare av landskapets växlingar och fascinerades av detta. Järnvägshotellet låg mitt över gatan för att ta emot övernattande gäster.

Samtliga stationer hade en dressin, men även banvaktare eller stationskarlen kunde äga sin egen dressin som han hade i sitt arbete. Så var det med torparen Per Andersson på Högatorp i Ekesåkra/Fulltofta.

Fotografens originalbild finns här till höger

 

Öresundståget på bilden är ett littera X31 på järnvägsspråk.
Foto: © Anders Lundqvist.

   
   

Sista turen med tåget på Höör-Hörby banan nyårsafton 1928-1929. Bilden är utanför Höörs station. Tåget kommer inte längre än till Örnakärr "sexttio fotabacken"strax innan Ludvigsborg.

   
   
   

Till toppen av sidan

   
Till en början gick det bra för HHyJ
Det kördes normalt 3 tågpar om dagen i varje riktning, plus en extra vagn till första torsdagen i månaden då det var marknad i Hörby och fler resenärer och ny inköpta djur skulle hem.
När Tollarp-Hörby-Eslöv banan trafikerades 1886 slog den ut Hörby-Höör. Den stora smällen var ett faktum då Eslöv-Hörby år 1897 öppnades. HHyJ Järnvägen gick i konkurs 1900. Fick skambud från Sparbanken i Lund som gett lån och gav lägsta bud. ÖSJ var intressenter. 1906 såldes järnvägen till C. A. Trolle på Fulltofta herrgård sedan Östra Skånes Järnvägar förbundet sig att amortera summan som löd på 100 000 kr. Namnet på järnvägslinjen var lilla Höör-Hörby järnvägs AB. Bolaget ägde också järnvägen till år 1916 då Östra Skånes Järnvägar (ÖSJ) tog över. 1920 försämrades allt mer deras egna affärer. 1 januari 1929 lades banan ner

Norra Skåne 23 juni 1887.

Tidningen Signalen 2 nov. 1900.

Tidningen Kalmar 2 nov. 1900.


Dagens Nyheter 1900-10-26.

   
   

Aftonbladet 1894-04-14.

Dagens Nyheter 1894-04-14.
Tidningsklippen, har vi fått oss tillställda av Staffan Persson.

   
   

Karta av Höör, från 1929.

   

Till toppen av sidan

   
Sista resan

Sista tåget avg. Hörby kl. 18.25 ank. Höör kal 19.12 avg. Höör. Kl. 19.30…
Nyårsafton 1928 på Höörs station hade samlats mycket folk, dels de som skulle åka med tåget den sista resan mot Hörby.

Järnvägsdöden hade börjat i ordets bemärkelse. Men innan tåget skulle köra samlades folk på Järnvägshotellet. Det hölls ett tal för både järnväg och personal av Nils-Ludvig Någon i publiken ropade ”tack ska du ha Malmberg för att du aldrig urspårat”! Folk begav sig till tåget som blev överfullt. Stins pojken från Fulltofta, Artur Ericson och Nils-Ludvig var med på sista färden samt många fler. Något försenad efter tidtabellen, men så var det också ett snöoväder.

Järnhästen pustade och stånkade och började rulla ut från Höör station, sista resan hade börjat.
På Fulltofta station förberedde stinsen Anders Eriksson för tågets ankomst. På den röda tegelväggen hängde Eriksson en fotogen lyckta som både brann och gav ljus, därefter bar han ut postsäcken som han noga förberett och ändrade semaforen och hans collie hund Ulla skällde.

I tåget arbetade personalen för högtryck, lokförare Malmberg och konduktören Rådberg slet och ansträngde sig till det yttersta. Lokomotiv nr 5 med passagerarvagn, godsfinka puffade och pustade men orkade inte upp för den branta ”sextiofotabacken” strax utanför Ludvigsborg blev tåget stående och kom varken fram eller bak. Snart skulle man konstatera att en säkerhetsventil till fyrboxen hade gått i sönder tåget tappade ånga och blev kraftlöst.

Nyårsafton 1928-1929 var Järnvägs epoken över för Hörbykittan - Höörsan. Ett bittert slut.
Resenärerna blev omplacerade i bilar till Hörby.
Östra Skånes Järnvägar (ÖSJ) skickade senare på kvällen ett lok som drog haveristen till Hörby.

En av de fem ektunnor som fanns nergrävda i banvallen Delar av tunnan var kvar efter 134 år sedan den grävdes ner. Dessa tunnor var fyllda med vatten, för att användas om tåget skulle slå gnistor och fatta eld. Foto: © Roland Pedersen.

Sträckan mellan Ramstorpsvägen och mot p-platsen Branta slingan. Vägen är f.d. järnvägsspåret och banvallen är där ektunnorna grävdes ner. Foto: © Roland Pedersen..

   
   

Höör – Hörby-järnvägen rives upp. Början av 1930-talet.

Rälsskruv och rälsspik hittade på Höör-Hörby järnväg vid Ludvigsborg av Lennart Persson när järnvägen revs upp 1931 Foto: postumt Lennart Persson.

   
   

Stenbrunnen som det togs vatten ur till nergrävda ektunnor längs järnvägsspåret vid Ramstorpsvägen och Branta slingan. I bakgrunden på bilden syns riksväg 13. Foto: © Roland Pedersen.

Stenbrunnen som ligger ca 5 meter från riksväg 13.
Foto: © Roland Pedersen.

   
   

Andra brunnen som är betydligt djupare och vattenfylld. Foto: © Roland Pedersen.

   
   

Upptagning av räls på järnvägen mellan Hörby och Höör 1931.

   
   

Banan lades ner vid årsskiftet 1928 -1929. Enligt ett föredrag hållet 1933 av ÖSJ:s baningenjör J. Ståhle (återgett i ÖSJ-bladet 4/1982) sjönk järnvägens betydelse efter öppnandet av Eslöv-Hörby. Dessutom gick banan genom skogsbygd på i genomsnitt 1 km avstånd från landsvägen, där all bebyggelse var koncentrerad. Persontrafiken försvann så gott som fullständigt när en busslinje inrättades på landsvägen. Enligt 1926 års driftrapport hade järnvägen en inkomst av ca 7 kr per dag och bankilometer. Totalförlusten under året var 22 250 kr. Källa: Jonny Saljefeldt

Banan var dåligt underhållen med många ruttna slipers!
Bilden är tagen i en skärning var? Skärningar var ovanliga på denna bana! Möjligtvis fanns någon skärning vid Sövröd? Kanske också någon mellan Ludvigsborg och Fulltofta?

Rälsskruv och rälsspik (syllar) fynd på Höör-Hörby järnvägen. Foto: postum Lennart Persson.

   
   
   
   
   
   
   
   
   
   

Bilderna när rälsen togs upp är hämtade från Järnvägshistorisk forum.

   
   
   

Till toppen av sidan

   
Nils-Ludvigs avskedsdikt på Järnvägshotellet i Höör 1928-1929

Troget hava hjulen rullat flera tusen skånska mil.
Tappert har ditt ånglok kämpat fåfäng strid mot buss och bil.
Framåt! ropa Tidens stämmor. Du förmår att svara: Back!
Se jag viftar. Hoppfull kom du, villigt gick Du.
Hell! och Tack!
Nils-Ludvig

Porträtt av Nils Ludvig av konstnär
Karin Trier Fredriksen 1950.

Foto:  Postum Börje Nilsson.

År 1931 Upprivningen av spåren hade av någon anledning fördröjts men på sensommaren kom arbetet igång. Med en hastighet av ca 275 meter om dagen tog det 45 dagar för ”baklängesrallarna” att både riva bort räls och slipers, det sistnämna till ett antal av 15 000. Endast ett tusental gick senare att användas till sidospår på andra linjer. Resterande staplades vid Hörby station där de blev sålda på auktion. Det fanns de slipers som togs undan och blev ved till lokomotiven.
Långt senare på 1970-talet blev sådana mycket populära att använda till nyanlagda trädgårdar och fick tjänstgöra som staket eller andra trädgårdsdetaljer. På den tiden förstod man inte faran med giftet i dessa som kallades allmänt för ”slipers”.
   

Till toppen av sidan

   
Järnvägshotellet i Hörby
Ett måste, var det med övernattnings möjligheter för de resande. Järnvägshotellet byggdes mitt över gatan från stationen och stod färdigt den 11 januari 1885. Flott och väl påkostat med hög standard byggde dåvarande gästgivaren Johan Nilsson född den 25/1 1848 i Lund som även ägde Stora Hotellet. Järnvägshotellet innehöll 6 övernattningsrum, med den nya hög modernitet att det fanns ringklocka på rummet för resenärerna att ringa på personalen.

Detta var första huset i Hörby som hade ringledningssystem. Hotellet bestod av matsal, festsal, café, skänkrum och biljardsal i källarplan var det öl servering. Det dansades mycket både inomhus och utomhus. En stor park som tillhörde hotellet hade en överbyggd utedansbana som var mycket populär det var dans som regel onsdag och lördagar, om inget annat arrangemang kom emellan. Ibland blev det slagsmål och då var det nära till Tingshuset på andra sidan gatan som hade arrestlokalen i källaren.

Krögaren Johan Nilsson gjorde goda affärer på detta. En som tyckte mindre om verksamheten var författaren Victoria Benedictsson som uttryckte sig vid ett tillfälle följande: ”Det är orättvist att bli så förmögen på rusdrycker medan ej någon med pennan i hand kunna tjäna sådana pengar.” 
En årlig julfest hölls för skolbarnen i byn, som hade stora förväntningar.

Johan Nilsson stora intresse var mer för gästgivargårdens tämligen stora lantbruk samt jakt och fiske. Han blev bara 38 år och dog den 27/2 1886 i hjärtslag. Efter Johans död drev hustrun Christina hotellet vidare hon var tidigare insatt i uppgifterna på hotellet och fick hjälp av krögare Scheitze. 

Efter olika krögare såldes järnvägshotellet 1940 till timmerhandlare Alfred Persson. Senare användes lokalerna till utbildning av militärpoliser och signalister. Vid den tiden var det gott om militärer i Hörby och det virvlade i dansens anda på utedansbanorna runt Hörby.

1946 köpte Ture Wiberg hotellet och startade där en kappfabrik, det var nästan bara kvinnor som arbetade där. Fabriken lades ner 1971.

Biblioteket som var trångbodda vid Gamla Torg flyttade in i lokalen i slutet av 1970-talet det var som en ny värld öppnade sig med stora ytor dessutom i två våningar. På den vägen är det än biblioteket finns i samma hus.

Järnvägshotellet: Hörnet Nygatan – Vallgatan.

   

Till toppen av sidan

   

Baksidan av Järnvägshotellet. Bilden utlånad från Hörby museum.

   
   

I folkmun kallade man tåget i Hörby för Höörsan och i Höör för Hörbykittan. Men det kunde också kallas för t.ex. ”kvart i tian, halv tolvan, sexan, åttan, allt enligt den tidpunkt tåget passerade betraktarens geografiska position”. Även benämningen backatjitta användes. Apropå ordspråket, kärt barn har många namn.

Kvinnooriginalet Stora Karna bodde i Ekesåkra i Fulltofta, skulle oftast in till Hörby för att torga. Då var järnvägsspåret det närmsta hållet att komma till Hörby. Ingen gångbiljett löste hon utan traskade med sin korg på banvallen. Hur mycket lokföraren än gav signal struntade Karna i detta utan tåget var tvunget att sakta ner vilket blev förlorad tid och förseningar i tidtabellen. Vid ett tillfälle när tåget ångade in på Fulltofta station erbjöd lokföraren henne att stiga på och inte behövde hon betala heller utan de bjöd henne på resan. Karna som visste vad hon ville och led minst av allt av tunghäfta svarade prompt: - Åka med tåget? Nä, ded har jag min liv ente tid te för ja har bråttom!
Så knogade hon vidare på banvallen mot Hörby. Tåget hann snart upp henne och den vanliga historien upprepades. Påkörd blev hon aldrig för lokföraren Malmberg kände till hennes vanor och humör och var alltid på sin vakt då han passerade henne.

Ett bevis på tågpersonalens goda vilja var en tågförare som såg en gång en häst hade råkat hamna på rygg i diket, en bit från banan. Djuret i denna ställning var oförmögen att resa sig. Tågföraren rapporterade händelsen till närmsta station som var Ludvigsborg. Stinsen Olof Bardén skickade genast en man iväg till hästägaren för att meddela vad som hänt. Då denna fick vetskap om händelsen, ombesörjdes omedelbart att hästen fick hjälp i sitt nödläge. Detta hände vid sekelskiftet 1900 och hästen piggnade till efter ett tag. Märk väl att på den tiden fanns inga telefoner eller mobiler i bondehemmen.

En gång vid tröskningen gick en maskindel i sönder: Man rekvirerade en ny maskindel. Godset lämnades till lokföraren med en anhållan att denne vid angiven plats mitt ute på spåret skulle tåget stanna och där överlämnades paketet till rekvirenten.

Praktiserande doktor Per Green 1886-1891 anlitade hellre apostlahästarna än Höörsan. Han hade mottagning av patienter både i Höör och i Hörby. När det var fint väder promenerade han till sina mottagningar på järnvägslinjen, mer bråttom än så hade han inte.
När han kom till odlare Per som bröt mark och sten i Sövröd frågade denne ”Blir doktorn inte trött å gå så lång väj”? Han fick ett svar direkt av Green. ”Inte! Jag går för att inte bli trött, sparar man sina ben för mycket klemas de bort och då kommer tröttheten självbjuden”. Men en sak till sa doktorn ”här är så trivsamt att gå, markerna är gröna, solen lyser så grant, det susar i träden, fågelsången följer mig ända fram. Från en tågkupé upplever man inte byggd och natur så intensivt som då man färdas till fots”!

Nils-Ludvig hade besök av en berömd professor från Lund som hade studerat Ringsjöbygden hela dagen. Då det var dags att åka hem med tåget förstod man att det skulle bli problem med att hinna fram till tågets avgång. Nils-Ludvig tog kontakt med Ludvigsborgs station, stinsen Olof Badén höll tåget en kvart så professorn skulle hinna med tåget till Höör för vidare transport till Lund.
Bodil Pedersen

 

Lustiga historier av er, Bodil och Roland Pedersen. Kommer just på att den delen av Höörslinjen närmast Hörby, på min tid, alltså vid nuvarande tätbebyggda området på Hörbys Norr,mellan Hagagatan och Ymersväg, var kantad av pileträd av arten Sälg. Den hör till de arter som blommar mycket tidigt och före lövsprickningen eller "på bar kvist". Knopparna eller videungarna var mycket omtyckta och ett tecken på att våren hade äntligen gjort sitt intåg i mars månad, även om pölarna frös till på natten. Då, liksom jag antar nu, skar vi av kvistar för prydnad till Påsk.
Leif Blumenau.

F.d. järnvägsspåret Hörby-Höör som är en populär motionssträcka idag. Foto: © Roland Pedersen.

 

En rälsspik upphittad av Lennart Persson ,då järnvägen revs upp utanför Ludvigsborg 1931. Uppgiftslämnare Staffan Persson.
Ägare till rälsspiken är fotografen. Foto: © Bodil Pedersen.

   

Till toppen av sidan

 

Vi fortsätter här med att visa bilder från järnvägen, utan någon inbördes ordning.

Tåg på Hörby Järnvägsstation. Med Tollarpståget 1894. Gärdsbanans lok nr 4 byggt 1886 och först (-1890) tillhörigt Höör-Hörby järnväg där detta hette nr 2. 1890 överlämnades detta till Hästveda – Karpalund, senare till Gärdsbanan och slutligen ÖSJ nr 6. Längst bak stationsinspektor Gustav Fridolin.

   
   

Ur Sveriges kommunikationer november 1923. Bilden beskuren.
Turlista Hörby-Höör år1923. Observera på tabellen när restaurangvagnen medföljde resan.

   
   

AKTIEBREF för Hör-Hörby Jernvägsaktiebolag

   
   

Höör-Hörby Järnväg (HHyJ) var en av Skånes fem ångspårvägar, d.v.s. en järnväg som av ekonomiska skäl byggdes med bl.a. klenare räls än normalt, fast normalspårig. Linjen var 12,6 km lång och gick mellan Höör vid Södra stambanan och Hörby. Två stationer, en i Fulltofta och en i Ludvigsborg, plus en hållplats Sövröd. 

Banan byggdes 1882 och trafikerades av ångvagnar enligt Rowans system. Ursprunget kommer från Danmark, där William Rowans utexperimenterade "dampsporvej" som först blev byggd i form av Randers - Hadsundsbanen och Gribskovbanen var inspirationskälla för de skånska ångspårvägarna. Den första banan i Skåne var Gärds Härads järnväg.

Banan hade en ångvagn som trafikerade sträckan mellan Höör-Hörby, som sedermera även användes för trafiken på den 1886 öppnade Hörby-Tollarps Järnväg fram till Tollarp som låg på Gärds Härads Järnväg. Här möts alltså två olika bolag med samma ångspårvägssystem. Godstafiken bedrevs med ett ånglok kallat "Bifrost". Efter några år skaffade man personvagnar och körde dem med loket istället för ångspårvagnen. Efter problem med ekonomin gick trafiken över till Gärds Härads Järnväg 1893. Loket Bifrost såldes senare till Narvik i Norge, där det nu (2011) står utställt..

Trafiken drabbades av nedgång då banan Eslöv Hörby öppnades 1897 och 1900 såldes banan på exekutiv auktion. Lunds sparbank var köpare och hade banan fram till 1906 då häradshövdingen Carl A Trolle köpte den. 1915 såldes banan till Östra Skånes Järnvägar, ÖSJ, som lade ner trafiken 1929.
Källa: Wikpedia

Hörby järnvägsstation omkring år 1900.

Hörby Järnvägsstation med lokstallar flyglarna år 1882. En av de äldsta kända bilderna.

   
   

Ångvagn 1880-1900.

   
   

Tågvagn I klass och III klass,

Inga uppgifter på damerna på bilden, men troligtvis är detta på järnvägsstationen i Hörby.
Bilden hämtad från vår avdelning
"Konstnärer i bygden" Anna Tornbacka.

   
   

Tågvagn I klass och III klass.

   

Till toppen av sidan

   

Hörby Järnvägsstation. Till höger järnvägshotellet, som byggdes 1885. Stationshuset byggdes 1882. Den lilla lokveteranen Bifrost syns på bilden. Uppgifter säger att bilden är tagen omkring 1900-1910.

   
   

Bilden är från 1963. Efter renoveringen förenklades flygelfasaderna åtskilligt. Lägg märke till att strävorna som behövdes under flyglarna under stalltiden då det var höga hallar, finns kvar. Foto: Yngve Holmgren.

   
   

SJ:s nya skapelse, som kan få upp en fart av 110 km/tim. Just denna bild från 1953 är från provturen Eslöv - Kristianstad, men rälsbussen trafikerade alla linjer och med sin orange och gula färgsättning, uppmärksammade man den alltid.

Foto: © Ulrik Martinussen.
Så här var färgsättningen på rälsbusarna.
Du som är intresserad av svenska lok och motorvagnar från de senaste 2 decennierna hittar mycket av detta på Ulriks hemsida.
www.tinumix.se

   
   

Stationen i Hörby en vinterdag. Stationsskrivare Håkansson och Nils Schildt poserar framför stationshuset.

 

Stinsen Gustav Fridolin ansvarade under många för driften av Hörbys järnvägsstation. Makan Ellen höll i kulturen.
Foto: Henry Holm 1962.

 

Hörby station. Vagnen är en SJ-vagn. Banan förstatligades 1/7 1944 så bilden bör vara tagen någon gång därefter. Tåget skyltat Kristianstad-Eslöv-Malmö.

 

Från invigningen 1897, av linjen Eslöv – Hörby.
Fr. v. Axel Hentz, Oscar Olsson, stationsskrivare Johannes Olsson, J. O. Krantz, Karl Fors, samt på fotsteget konduktör Karl Tullberg. I lokets hytt skymtar lokförare Strömbeck och en annan person som är okänd. Troligen eldaren på loket.

 

Den stora tanken innehöll fotogen som levererades till affärerna i Hörby med omnejd. Janne Nilsson på bostället stod för distributionen. Kuskarna hette Jönsson och Grönvall. Fotogenen kom till Sverige ca 1858 -1860.

 

Lokförare mellan Eslöv – Kristianstad var oftast Svensson och Arnold Hansson.

   
   

Hörby järnvägsstation.

   
   

Året är 1928.

 
 

Delförstoring av bilden ovan. Året är 1928.

 
   

Järnvägstjänstemän/Stinsarna på Hörby - Höör järnvägen.
Fr. v. Oskar Olsson född den 10/10 1879 i Hörby. Per Lövendahl född den 16/3 1873 i Hörby död den1958. Anders Eriksson född den 3/12 1871 i Fulltofta död den 11/10 1959. Karl Fors född den 8/7 1867 i Hörby död den 7/9 1950. Olof Bardén född den 5/12 1867 i Ludvigsborg död den 26/11 1944. Johansson i Hörby. Anders Eriksson var stins i Fulltofta och Olof Bardén i Ludvigsborg, de var nära vänner och umgicks privat i familjerna .

   

Till toppen av sidan

   

Personal utanför Hörby järnvägstation.
Stins Johannes Olsson, sonen Oscar Olsson, lokförare August Holmgren & Sven Persson, eldare Emil Landin (första raden från höger), hotellvaktmästare Lindel, konduktör Janne Lindberg, kontorselev Ville Olsson, stationskarl August Johansson & Karl Fors, extra stationskarl Viktor Johansson. konduktör Per Jansson, banmästare Jansson i Fogdarp

   

Till toppen av sidan

   

Året är 1940.

   
   

Året är 1940.

   
   

Året är 1940.

   

Till toppen av sidan

   

Hörby järnvägsstation, gatusidan. Bild från Sveriges Järnvägsmuseum. Årtal och fotograf: Okänt.

   

Till toppen av sidan

   

Hörby station den 9 juni 2009.
Foto: © Bengt Gustavsson (www.banvakt.se)

Hörby järnvägsstation, 9 juni 2009. Bangårdsområdet har bebyggts och stationshuset rustats upp. Trevligt att den gamla plattformen fått ligga kvar. Foto: © Bengt Gustavsson (www.banvakt.se)

   
   

Hörby järnvägsstation, 29 september 1998, spårsidan. Busstationen som tog över bangårdsområdet på 1970-talet flyttades för några år sedan till annan plats.
Foto: © Bengt Gustavsson (www.banvakt.se)

 
   
   

Vår gamla välkända gul och orange färgade rälsbuss.

   
   
   

Åkte varje skoldag 1960 till 1961 fram och tillbaka till HAL i Eslöv.

Till den tidpunkten hade tåget gått ända till Kristianstad men nu upphörde persontrafiken efter Hörby. I samband med detta blev förbindelsen mellan Eslöv och Hörby gradvis värre tills slutligen all rälstrafik upphörde 1967.
Vi var några outhärdliga busungar på tåget och störde alla passagerare, men inte var det anledningen till indragningen. I min mening skulle tåget aldrig ha lagts ned, för busstrafiken kunde aldrig kompensera, och om man nu körde bil som blev allt vanligare, varför då just till Hörby istället för förbi till stan?

Rent symboliskt, rivningen av Tornet uppe på Storgatan eliminerade en förträngning som liksom höll tillbaka trafiken från att lämna byn och som nu tillät en smidig genomkörsel. Med E22 som helt bypassade Hörby kom Hörby i ett totalt bakvatten. Så istället för att var en kommersiell dragningspunkt, ett center för omnejden för att sälja och köpa i, och i mångt och mycket sig själv nock med arbetsplatser, och sjukhus, transformerades Hörby till en ointressant sovkommun, en förstad till städerna för det mesta i den västra delen av länet.
© Leif Blumenau.
   
   

 Lok 4. 1904-1916.

   
   

Lok 3, året är okänt.

   

Till toppen av sidan

   

Järnvägsövergång Slagtoftavägen  i Hörby, och året är 1957. Huset till vänster närmast järnvägsspåret är f. d. Zeimes.

Järnvägsövergången Slagtoftavägen mot Ekeboda i Hörby och året är 1957. Till vänster ligger slakteriet.

   
   

Kronolänsman Georg Krook, Hörby.

   
   

Ryttmästare Eduard Albert von Seth.

Krögare Johan Nilsson född d. 25/1 1848 i Lund - död den 27/2 1886 Han blev endast 38 år. Avfotograferad tavla tillhör Hörby museum.

   
   

Friherre och godsägare Werner Gottlob von Schwerin.
Werner von Schwerin var son till Jules von Schwerin och Ingeborg Rosencrantz. Han blev student vid Lunds universitet 1870 och avlade juridisk-filosofisk kandidatexamen 1873. Han var ägare av Skarhults slott från 1880. Han var ledamot av centralstyrelsen för AB Skånska handelsbanken från 1896 och av styrelsen för Skånska hypoteksföreningen från 1897 och vice ordförande där från 1919. Han var bland annat även vice ordförande i styrelsen för Östra Skånes Järnvägs AB och ledamot av styrelsen för Ystad-Eslövs Järnvägs AB. Han var ledamot av Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott från 1888, häradsdomare och landstingsman under flera år.

Werner von Schwerin var ledamot av andra kammaren 1888-1899 (för Frosta domsagas valkrets). Han återkom till riksdagen åren 1902-1911 som ledamot av första kammaren för Malmöhus läns valkrets. Källa:Wikipedia.

Från vänster:
Christian Benedictsson (1822-1899). Charles de Quillfeldt (Carl Erik Fredrik Thylander född 1841-10-07 I Malmö blev något över 80 år i New York. Här på tillfälligt besök från Amerika, och bror till Carl Hallqvist), Gästgivare Nilsson. Garvarmästare Hallquist.
Troligen en trädgård, i kanten av en hage eller skogsglänta i närheten av Hörby.
Datering: 1877-1881, Under denna tid gjorde Quillfeldt återbesök i Hörby under sina affärsresor till Sverige.
Fotograf: J. M. Lindstedt, Hörby. Bilden är från 1880-talet. Hundens namn är okänt.
Textkälla: www.victoriabenedictsson.se

   
   

Detta häfte finns att låna på Hörby bibliotek. Utgiven av Hörby kommuns Plan- och Byggkontor 1996. Text och redigering Henry Holm.

 
   

Till toppen av sidan

   
Banvaktarstugan Stattena

Statena. Året är 1957.

Året är 2016 i mars månad.
Huset (Stattena) som bomvakten Fru Lindström med familj bodde i. Adressen har varit Stattenavägen tills det gjordes nya gator på området. Ronjas gata 1 blev adressen då.
Foto: © Kjell Gulin.

 

   
   

På väg från Långebro till Eslöv passerade tåget Satserup där de manuella bommarna i slutet av 1950-talet byttes mot automatik med kort spårledning - vilket tvingade fram hastighetsnedsättning till 20 km/h.
Hörbyborna kallade Stattena många gånger bara för "Öster".
Nästa plankorsning låg vid Äspinge, 38,1 km från Långebro, men därifrån har jag inte hittat några bilder.

När dessa bilder togs i november 1957 hade Stattena svängbommar med röda lyktor. Källa: Järnvägshistoriskt forum.

Namnet Stattena är antaget. Så hette vägövergången invid stugan och därför har det namnet valts. Det är enbart ett antagande, om än väl grundat.
Stugan finns på häradsekonomiska kartan 1910-1915. Den ligger vid järnvägens korsning med gamla riksvägen Malmö - Kristianstad (motsvarande dagens E 22) och är orienterad efter vägen som skär banan i lite sned vinkel. Vanligtvis brukar banvaktsstugor orienteras efter järnvägen.
Stugan saknas i SJ:s nummerserie, vilket troligen beror på att den sålts eller fått annan användning före förstatligandet.
Textkälla: www.banvakt.se

Höör-Hörby linjen på dressin. Banvakt/banarbetare personerna okända.
Oftast var det rallarna som lagt spåren som sedan blev banvakter. Arbetsuppgifterna var att se till skötseln vid och runt järnvägsspåret. De hade en sträcka i genomsnittet på 2,5 km, men vid söndagssträckorna var det det dubbla 5 km. Eftersom varannan banvakt bereddes turvis ledighet. Bild hämtad från Hörby museum.

   
   

Text hämtad från Henry Olssons bok "Berättelsen om Hörbys förvandling under de senaste 150 åren.
Du kan läsa många fler trevliga utdrag från Henrys bok här.

   

Till toppen av sidan

Äspinge station
År 1886 öppnades Äspinge station på järnvägen mellan Hörby och Kristianstad. Järnvägstrafiken upphörde på 1960-talet. Stationen är riven sedan länge och idag finns det en villa på fastigheten. Vid järnvägsstationen byggdes år 1895 Äspinge bränneri. Bränneriet lades ner år 1970. Den gamla bränneribyggnaden finns dock fortfarande kvar, men ganska förfallen. Fram till början av 70-talet fanns fortfarande traditionell lanthandel i byn. Byns skola lades ner i början på 1970-talet.
Källa: Wikipedia.
   

Äspinge station 1960. Egentligen en obemannad hållplats.

Äspinge. Utfarten mot Hörby 1960.

   
   
   
Postorten hette från början Östra Espinge, som kom till i augusti 1875. När järnvägen mellan Hörby och Tollarp var klar, flyttade posten in i järnvägsstationen. Samtidigt namnändrades poststationen till Espinge.
1887 fanns det en lantbrevbärarlinje mellan Espinge och Svensköp, som gick tre gånger i veckan. Men någon gång i början av 1911 ändrades namnet igen till Äspinge. Textkälla: http://www.hemmavidstamps.com/
   
Kungligt besök 1903

25 augusti 1903. Dåvarande H. K. H. kronprins Gustav V anländer till stationen i Äspinge.
Den stora industribyggnaden i bakgrunden är Bränneriet, som du även kan se här.
Kronprinsen har kommit hit för att bland annat jaga i Gammalstorpsområdet. Läs tidningsartikel 

   

Till toppen av sidan

 

Viaduktbygge

Järnvägen Hörby-Kristianstad
Järnvägs viadukten som byggs vid Kristianstadsvägen nästan mittemot dagens busstationen. Fortfarande syns banvallen på andra sidan vägen, den är en utmärkt promenad/cykel väg som man kan ta sig till Kristianstad på.
Originalfotot i privat ägo Ingegärd Olofsson (Martinsson).

   
   

Originalfotot i privat ägo Ingegärd Olofsson (Martinsson).

   
   

Originalfotot i privat ägo Ingegärd Olofsson (Martinsson).

   
   

Originalfotot i privat ägo Ingegärd Olofsson (Martinsson).

   
   

Originalfotot i privat ägo Ingegärd Olofsson (Martinsson).

   

Till toppen av sidan

Ångloksbanan Kristianstad-Eslöv

Ångloksbanan Kristianstad-Eslöv är väl nu bortglömd, men den var en gång närmast en huvudlinje och utgjorde i verkligheten den kortaste sträckan mellan Kristianstad och Malmö. Första hälften av 50-talet användes främst L11 i persontågen men också J, och S-lok ska ha kommit till användning. Som 12-åring, 1955 under ett års tid, hade jag nöjet att resa till Kristianstad, fram och tillbaka, med ångtåg en gång i veckan, vilket jag fortfarande minns. Vid dem starka sluttningarna upp till Linderöd, vid hög last, sjönk farten, sägs det, till 30 km/tim. På den tiden passerade tåget ut ur Hörby vid korsningen med Kristianstadsvägen under  en viadukt, belägen just innan avstickaren till Ekeboda, numera ett minne blott.

Förresten var Svalans scoutstuga belägen just där invid Ekebodavägen. Vad jag kommer ihåg mest från själva resan var den vakra naturen som passerades i maklig takt, men också röken som slog in i tågkupen om man höll fönstret öppet på fel sida. Annars kunde man reglera öppningen med en hålförsedd läderrem som hakades på en knapp. Väl ankommen väntade Mose mej på perrongen och tog mej till fadern, religionslärare Appelblat, eller direkt till bönesalen, där han lärde mej, inte bara att läsa på hebreiska, men också sjunga den veckans portion i Toryrullen som bäst motsvarade mina fyllda 13 år. Enligt traditionen, med avlagd Bar Mitzva skulle jag bli vuxen medlem av församlingen och bli ansvarig för mina handlingar inför människor och Gud.
© Leif Blumenau
   
   

J-lok.

   
   

L11-lok.

   
   

S-lok

   
   

SJ:s nya skapelse, som kan få upp en fart av 110 km/tim. Just denna bild från 1953 är från provturen Eslöv - Kristianstad, men rälsbussen trafikerade alla linjer och med sin orange och gula färgsättning, uppmärksammade man den alltid.

   
   

På Eslöv-Kristianstad sträckan, innan införandet av rälsbussen 1953, behövde man lokstallar för ångloken. Det här stallet (bilden tagen på hösten 2016) även om vändskivan fyllts igen, står fortfarande kvar i Tollarp som en påminnelse om den tiden då Tollarp var en mellanstation. Säkerligen fanns det en gång ett liknande stall i Hörby, rent arkitektoniskt.
Foto & Text: © Leif Blumenau.

   

Till toppen av sidan

 

Rätt ord  
Rätt ord

Samma text som här bredvid men som PDF-fil

Rod Stewart, en hängiven modelljärnvägsrallare och järnvägsintresserad.
Bild: från Rod Stewarts officiella hemsida under pressbilder.

 

Detta är järnvägsspår. CC0
Bilden hämtad från Pixabay.com.

 

 

Folke Lindén var den sist anställde på Hörby station. Han tjänstgjorde till 1984. Här vinkar han av ett tåg 1964. Persontrafiken slutade 1961, men något godståg gick då och då. Foto: Einar Kjäll

 

 

Detta är en Räl. CC0
Bilden hämtad från Pixabay.com.

 

 

Slipers. CC0
Bilden hämtad från Pixabay.com.

 

 

Lok med tender. CC0
Bilden hämtad från Pixabay.com.

Källa: Allt om hobby skriver. Citera gärna men uppge källan, så då gör vi det. Tidningen Allt om hobby. Nr: 1-2016
   

Till toppen av sidan

 

Källor:
Stationshuset och järnvägshistoria i Hörby/Hörby kommun, Järnvägen i Höör 150 år/Höörs kommun, Fulltofta Sockenbok 1999. Hörby genom tiderna. Berättelse i ord och bild från Hörbytrakten av Per-Gunnar Mörck, Mellersta Skåne
Staffan Persson, Cykla Banvall, Hörby museum, Frostabygden 1989 bildarkiv, Frostabygden 1983 Hörby-Höör-Banan 1882-1983 av Edvin Persson, Hörby Socken Historia av Gottfrid Björkelund-Lars Hansson. Banvakts-banförmans- och banmästarminnen  författare: Uno Lindmark. Postum: Artur Ericson, Lennart Persson, Henry Holm.
Bilder och text är hämtade från många olika källor. När det gäller järnvägar har nedan ställen bra, kvalitativ information och bildmaterial. Vad vi kan bedöma har vi använt bilder där upphovsrätten gått ut, i annat fall har fotografen tillfrågats och hans namn finns då tydligt angivet under bilden. Vi försöker också alltid förtydliga med ©-tecknet att bilden fortfarande har upphovsrätten kvar, och om någon annan vill använda bilden måste fotografen tillfrågas. Alla bilder innan 1969 saknar idag upphovsrätt om man inte erkänner bilden som ett verk (unikt, nytänkande och kreativt).

Har du som besöker vår järnvägssida mer information och bilder tar vi naturligtvis emot ditt bidrag med glädje.
Kontakt: info@gammalstorp.se
 

Banvakt
En webbplats om banvakter och banvaktsstugor i Sverige. www.banvakt.se

Järnvägsmusei Vänner.
En stödförening till Sveriges  järnvägsmuseum
www.jvmv2.se

Järnvägshistoriskt forum
Här diskuteras allt om järnvägar
www.jvmv2.se

Stig Lundins hemsida
En privat hemsida om järnvägen i stort
www.stiglundin.se

Till toppen av sidan

 
Till startsidan Till menyn gamla bilder Senaste uppdateringarna