|
Nedan text kan du även läsa
här som en PDF-fil
Hit vallfärdade folk
under tidig medeltid för att finna bot och bättring, men under senare
århundraden har källan varit i det närmaste bortglömd. Minnet av den
fromma Magnhild och hennes källa återuppväcktes på 30-talet av Frosta
Härads Hembygdsförening och dess initiativtagare, kyrkoherde Arvid
Bengtsson. Källan rensades upp och försågs med en fin liten minnessten med
inskription. Den är i dag tydligt utmärkt med en skylt vid vägkanten.
Dyrkan av ”heliga källor”, ofta i samband med offer av mynt eller andra
smärre värdeföremål, har förekommit sedan urminnes tider. I vårt land
finns belägg för sådan källkult från tidig bronsålder.
Vattnet i källorna
ansågs ha välgörande eller till och med helt botande kraft, och det där
var inte alltid ren skrock, för på många platser innehöll vattnet sådana
ingredienser, att det med flitigt bruk kunde vara i någon mån
hälsobringande. (Ramlösa, Loka, Medevi t.ex.)
Andra mer eller mindre
mytomspunna kallor i vår socken ar Hanakällan, ursprung till
Hanakillebäcken, som
korsar landsvägen några hundra meter norr om Häggenäs skola, Mormonkällan
uppe i Mörkret, Kungakällan i närheten av det forna Kungahuset (en av
socknens minsta backstugor), en nu helt bortglömd källa vid Röinge samt en
nära Kronekull, dit Häggenäsborna ännu vid början av seklet gick för att
hämta hälsobringande vatten.
Enligt gamla urkunder
bodde Magnhild i Benarp i Äspinge socken. Hon beskrivs som en mycket god
kvinna, ”som stod Gud nära” och som ägnade sin tid åt att hjälpa fattiga
och sjuka. Troligen år 1215 dräptes hon av en sonhustru, och hon var då
vida känd i våra trakter för sin välgörenhet.
Fulltofta herrgård och
kyrka var vid denna tid direkt knutet till ärkebiskopsstolen i Lund, och
det kan förmodas, att på biskopens anmodan fördes den ”helgonlika” mördade
kvinnan dit för att jordas. Traditionen förtäljer, att när
begravningsföljet hunnit till ”Mörkret” satte bärarna ner likbåren för en
stunds vila. Då skulle undret ha skett, att just där båren stod, sprang
källan upp.
De stora
gravanhopningarna nära intill tyder på, att trakten varit bebodd under
järnålder eller ännu tidigare, och det ar möjligt att källan varit en
kultplats långt före Magnhilds tid. Gamla hedniska offerkallor döptes ofta
om till ”helgonkällor” under de första kristna århundradena. På så sätt
kunde de urgamla offersederna fortsätta fast på ett acceptabelt kristligt
sätt.
Sedan
hon jordats vid kyrkan, sades många under ha skett vid graven. I
efterlämnade dokument beskrivs hon av ärkebiskop Andreas Sunesson som en
helig kvinna, men någon officiell helgonförklaring finns det
nget belägg för. Hon
lär ha dyrkats som ett helgon, och speciella mässor hölls till hennes ära
i ett över graven uppfört kapell. Folk strömmade till för att hylla och
tillbe henne. Fulltofta blev plötsligt något av en vallfärdsort, vilket
medförde betydande inkomster för kyrka och prästerskap i form av
offergåvor.
1383 det vill säga mer
än 160 år efter hennes död, beskrivs hon av Lundabiskopen Magnus Nielsen,
som ”den fordom i Kristus älskade dottern och välaktade kvinnan Magnhild
av Fulltofta, som förde ett liv, synnerligen behagligt för vår skapare”.
Men tyvärr tvingas
samtidigt den gode biskopen konstatera att, ”i det kapell, som byggdes
över hennes grav, där fordom dagligen hölls massa, och dar folk eljest
vakade hela natten i lovsånger till Gud, där samlas nu spelare och
sångare, vilka inte skämmas för att hänge sig åt liderlige visor och
danser, frosseri, dryckenskap och hor till det Gudomliga Majestätets
kränkning och allmän förargelse”.
Med anledning av dessa
bedrövliga förhållanden gav biskopen order om, att den heliga kvinnans
kvarlevor skulle skrinläggas och föras till Lund, vilket också skedde
under pingsten samma år. Magnhild beredes således med att få sin sista
viloplats i Lundadomen. Var kvarlevorna placerades därstädes är obekant.
Minnet av henne
förbleknade med åren, och efter reformationen torde hon helt hamnat i
glömska. En gravsten till hennes åminnelse lär ha funnits kvar på
kyrkogården till in på 1700-talet, då den avlägsnades och förmodligen kom
till användning i någon av herrgårdsbyggnadernas gråstensmurar.
År 1936 utförde konstnären Hugo Gehlin
ett med glasmålningar försett fönster, som placerades i kyrkan intill
predikstolen. I fyra fält har konstnären försökt återge händelser från
Magnhilds tid. Konstverket är ett vackert äreminne över den fromma
Benarpskvinnan, som blev Skånes enda helgon.
|
PDF-filen öppnas i ett eget fönster. Från Henry Holms arkiv
som vi fått ta del av.
