Linberedning allmänt

Linberedning i Kilhult

Linberedning i Svensköp

Linberedning i Södra Rörum

Linberedning i Bessinge

Linberedning i Viggarum

Linfält.
Foto: © Jean-Pol GRANDMONT CC-BY-SA 3.0

Skördat lin torkas på fältet.
Fotograf okänd. Creative Commons licens: CC-BY-SA 3.0

Linberedning är ett hantverk i vilket man förädlar linplantor till spinnbara fibrer. Ibland innefattas även spinning av fibrer till lingarn och vävning av lingarn till linne i begreppet linberedning.

Följande moment ingår i linberedning: skörd, torkning, repning, rötning, bråkning, skäktning och häckling. Ibland även: spinning och vävning.

Äldre häckla med en fintandad och en grovtandad sida.
En häckla är ett redskap som används vid framställning av lingarn. Den består av en bräda med piggar av metall som linet efter bråkning och skäktning dras igenom för att få linets fibrer att ligga parallellt. Vid modern maskinell framställning av lin används särskilda häcklingsmaskiner.
Foto: © Flominator CC-BY-SA 3.0

Skäkteträ.
Foto: Västmansläns läns museum:  CC-BY-SA 2.0

Skäktkniven användes vid skäktning av lin. Linknippor lades över en skäktstol (eller en vanlig stol som man inte var rädd om och som hade rak kant längst upp). Sedan slog man bort barkskärvorna från linet. Skäktknivar målades ofta vackert förr i tiden. De var vanliga som fästmansgåva från en man till kvinnan han skulle gifta sig med. Textkälla: Bygdeband.

Linfibrer för rörmockeriarbeten när vattenkopplingar skall tätas. 

Brydestuan i Bessinge. Kan vara 1961.

Brydesuan i Bessinge, här under uppbyggnad/renovering.

Brydesuan i Bessinge, här under uppbyggnad/renovering.

Brydestuan i Bessinge.

Interiör av Brydestuan i Bessinge.

Linberedning i Bessinge. Första kvinna Hedvig Persson.

Linskörd i Bessinge 1963.

Linskörd i Bessinge 1963.

Hedvig Persson skäktar linet

Kerstin (Åke) Persson Kilhult. Elna (Jöns) Bengtsson, Piledal. Dom äldre kvinnorna fick spinna både lin och ull på sommar-halvåret eftersom arbetet på åker och äng ansågs för tungt. På vintern, då intet utearbete fanns för pigorna, skulle dessa eller hemmadöttrar, spinna lin eller ull.

Linbearbetning hos per Jönsson, Kilhult. Pojken hette John Persson, son till Elna och Per Jönsson. Från vänster: 1. Bengta Mårtensson 2. Okänd, 3. Per Jönsson, 4. Jöns Olsson, 5. Elma Jönsson.

Information om Brydestuan i Killhult

Linberedning
Där linet skulle sås skulle jorden vara riktigt lucker och tjenlig.
Linet såddes Petronella-dagen. Det första göromålet man hade med linet var lukningen. På hösten, då den andra säden var mogen, var även linet färdigt att skördas.

Man röskte upp det med rot, band det i kärvar och satte sen upp dessa i travar. Sen togos travarna in och knopparna repades av. Därefter breddes linet ut på en ”svärstubb” till röddning eller röttning.

Då linet var torrt, så att halmen gick av, buntades det samman i stora klippor och kördes till ”tåstuan” eller ”tårrestuan” /brydestuan/.

I brydestuan torkades det inne i själva tårran /torkan/. Den av stenar uppmurade ugnen kallades ”galten”. När linet var riktigt torrt, skulle det brytas.

Vid brytningen stod en person, vanligen en gammal vand gumma, inne i själva bastuan och räckte ut ”tagen” till de utanför i skjulet varande, som skulle bryta linet. Vid brytningen lade man taget över ”brödan”, två plankor på kant och sammansatta till en bänk, och krossade det med en annan bräda.

Då de flesta bönderna i byn hade lin, brukade man bryta efter varandra medan bastuan var varm.

Varje kväll samlades byns ungdomar och roade sig vid brydestuan. Den bonde, som bröt, hade i regel anskaffat rikligt med brännvin. En och annan i byn särskilt bekant för att vara ”reselverad” /duktig att bjuda/ och den kvällen han bröt försummade ingen att komma till brydestuan. På det sättet hade man brydegille varje kväll, vadan linbrytningen alltid emotsågs med glädje av ungdomarna.

Efter brytningen fick linet ligga till ut på vintern, då det skulle skättas. Vid skättningen fick man tre olika sorter: Skävorna /det sämsta/, skättefallet och blånorna/ det allra finaste/.
På vintern, då intet utearbete fanns för pigorna, skulle dessa eller hemmadöttrarna, där sådana funnos, spinna lin. Då kunde på de större ställen en fyra till fem spinnrockar vara i gång samtidigt hela dagen och till långt ut på kvällarna. Då sjöngs visor och berättade sagor till spinnrockarnas surr och tiden var visst inte lång.
Textkälla: Bygdeband.

Linbrytning med hela familjen, Nils och Else Olsson med barnen Nils, Elsa, Bengta, och Olof. Vid brytning lade man ”taget” (linet) över ”brödan” som utgjordes av två plankor på kant och som var sammansatta till en bänk och sedan ”krossade” eller bröt man linet med en annan bräda.

Kilhult 1:54. Hanna Jernberg, Kilhult spinner lin. Huset på bilden finns kvar men är helt omändrat. fastigheten är helt tegelklätt med inred ovanvåning  tillbyggd uterum och ny entré

Carl Hallkvist, målarmästaren vid brydestuan i Kilhult efter restaureringen 1987.

Textkälla: Svensköps socken genom tiderna.

Rester av en gammal brydestua belägen i Svensköp på Gösta Strids gård. damen på bilden är Elsa Andersson.

Information om Brydestuan i Killhult, Linberedning

Där linet skulle sås skulle jorden vara riktigt lucker och tjenlig.
Linet såddes Petronella-dagen. Det första göromålet man hade med linet var lukningen. På hösten, då den andra säden var mogen, var även linet färdigt att skördas.
Man röskte upp det med rot, band det i kärvar och satte sen upp dessa i travar. Sen togos travarna in och knopparna repades av. Därefter breddes linet ut på en ”svärstubb” till röddning eller röttning.
Då linet var torrt, så att halmen gick av, buntades det samman i stora klippor och kördes till ”tåstuan” eller ”tårrestuan” /brydestuan/.
I brydestuan torkades det inne i själva tårran /torkan/. Den av stenar uppmurade ugnen kallades ”galten”. När linet var riktigt torrt, skulle det brytas.
Vid brytningen stod en person, vanligen en gammal vand gumma, inne i själva bastuan och räckte ut ”tagen” till de utanför i skjulet varande, som skulle bryta linet. Vid brytningen lade man taget över ”brödan”, två plankor på kant och sammansatta till en bänk, och krossade det med en annan bräda.
Då de flesta bönderna i byn hade lin, brukade man bryta efter varandra medan bastuan var varm.
Varje kväll samlades byns ungdomar och roade sig vid brydestuan. Den bonde, som bröt, hade i regel anskaffat rikligt med brännvin. En och annan i byn särskilt bekant för att vara ”reselverad” /duktig att bjuda/ och den kvällen han bröt försummade ingen att komma till brydestuan. På det sättet hade man brydegille varje kväll, vadan linbrytningen alltid emotsågs med glädje av ungdomarna.
Efter brytningen fick linet ligga till ut på vintern, då det skulle skättas. Vid skättningen fick man tre olika sorter: Skävorna /det sämsta/, skättefallet och blånorna/ det allra finaste/.
På vintern, då intet utearbete fanns för pigorna, skulle dessa eller hemmadöttrarna, där sådana funnos, spinna lin. Då kunde på de större ställen en fyra till fem spinnrockar vara i gång samtidigt hela dagen och till långt ut på kvällarna. Då sjöngs visor och berättade sagor till spinnrockarnas surr och tiden var visst inte lång.
Textfakta hämtat från bygdebandsajten.

Linberedning i Viggarum 1905.
Elna Svensson, Buus. 2 Nils Svensson, Viggarum. 3 Anna Andersson, Viggarum 4 Hanna Andersson, Buus. 5 Nils Nilsson d:ä. 6 Nils Nilsson d:y, Viggarum. 7 Olof Andersson, Viggarum. 8 Nils Andersson, Önnestabacken. 9 Nils Levin, Önneköp. 10 Per Vendel, Skärhus.
Bild ID:LO_063.