Bild ID: Pickelhatt_04. Källa: Min karta, Lantmäteriet.

Foto taget på 1940-talet då torpet nyligen lämnats öde.
Granen i bakgrunden kallade vi för Pickelhattagranen. Den var rejäl och syntes vida omkring. Granen blåste omkull i en storm i januari
Bild ID: P-hatten_02. Källa: Åsa Sandgren.

I Elestorps utmarker gränsande mot Harphult kan man nu år 1976 skönja resterna av fyra små gårdar som alla stått öde sedan början av detta århundrade. Om man kommer dit på vägen från Per Perssons gård kommer man först till resterna av vad som en gång var Nils Månssons gård. Det var han som kallades Pickelhatten. Ruinerna av hans byggnader har nu grävts ner i åkern och kan urskiljas som en rund upphöjning i marken. Den gården hade stått öde sedan 1897.

    Nästa byggnad var sist bebodd av Jöns Persson som dog där 1940. Murarna är ännu kvar och det går att urskilja att det varit en backstuga med stenmurar och synnerligen snåla utrymmen. Enligt uppgift skulle det varit kullerstensgolv i köket. Jöns Persson kom till gården genom att gifta sig med Anna Jens Pers som var änka efter Sven Jönsson som hon hade sex barn tillsammans med.

    Ägorna till gården var små och de kunde hålla en ko och en hushållsgris. Anna Jens Pers brukade kärna smör och sälja till grannarna. Då grisen slaktades såldes allt fläsket, ty de hade endast råd att behålla huvudet för eget bruk.

    Gården gav inte tillräckligt, att föda en familj med sex barn, utan de måste också arbeta för andra, dels inom socknen men också på betfälten på slätten. Större delen av arbetet fick Anna själv utföra ty hennes man höll sig helt passiv, ville inte arbeta. Hustrun däremot var arbetsam och tyckte också om att prata. Hon måste jämt passa kons mjölkningstider och kunde bara gå i kyrkan då kon var sin.

    Sven Jönssons slut blev tragiskt. Hustrun arbetade på betfälten nere på slätten då hans leda på livet blev så stor att han hängde sig. Tidens kommunikationer var sådana att hustrun intet visste då hon och de andra från socknen hämtades hem med häst och vagn efter avslutat arbete Den som körde gruvade sig så för att meddela henne dödsbudet att han sköt på det in det längsta. Han lät henne köpa en flaska brännvin i Hörby som hon ämnade glädja maken med vid hemkomsten. Först då några hundra meter av hemvägen kvarstod fick han de svåra orden över läpparna. Anna hämtade sig med tiden från chocken och gifte senare om sig med Jöns Persson som överlevde henne och blev gårdens siste ägare.

    Sven Jönsson hade en bror Per Jönsson som också bodde i närheten. Tillräckligt mycket av murarna är kvar för att man ska kunna rekonstruera hur det har sett ut. Byggnaden som både hyste folk och fä var av sten. Den var 16,60 meter lång och 5,40 meter bred. En två meter bred skorstensstock delade byggnaden i två rum, det ena cirka 4 kvadratmeter stort det andra omkring 28 kvadratmeter. Här bodde Per Jönsson med hustru och barn. De fick tio barn varav flera dog eftersom hemmet var svårt plågat av tuberkulos. Per Jönsson dog omkring 1918 och huset stod därefter öde.

 Ytterligare en liten gård låg inte långt från de andra. Dess sista ägare var Nils Persson. Hans mor Sissa Håkansson var känd för att vara en mycket bestämd människa som styrde sin son in i det sista. Hon var rask och duktig och brukade gå till Önneköp för att sälja smör. De hade tre kor och en hushållsgris.

Här bodde Anna och Jöns Persson fram tills de dog (1940). Det gamla fotot av boningshuset är taget på 1940-talet. Detta var det sist bebodda torpet i Pickelhattakroken.

På fotona från idag (dec. 2017) syns de ruiner som finns kvar av deras torp. Jordkällaren är ännu så gott som helt intakt. I den trädgården växer gamla syrener. Ett av fotona, det med granen, är taget från samma vinkel som det gamla fotot.

Mvh
Text: © Åsa Sandgren

Red. anm:
Det går rykte om att hela byn emigrerade till USA på grund av religiös förföljelse. Är detta bara ett ryckte eller ligger det någon sanning i det?
Var uppgifterna kommer ifrån är osäkert och luddigt.

Detta foto är taget på samma plats som ovan fotot från 1940-talet. Granen i bakgrunden är en ättling till den ursprungliga "Pickelhattagranen".
Bild ID: P-hatten_19.

Ruiner av ett uthus/stall som tillhörde torpet. Jordkällaren ses som en rundad kulle i bakgrunden.
Bild ID: P-hatten_07.

Ruiner av ett uthus/stall som tillhörde torpet. Jordkällaren ses som en rundad kulle i bakgrunden.
Bild ID: P-hatten_06.

Ruinen av Anna och Jöns Perssons boningshus sedd från trädgårdssidan. I förgrunden gamla syrenbuskar.
Bild ID: P-hatten_08.

Jordkällaren längst fram i bild. Mitt i bild ruin efter uthuset och längst bort syns skorstenen där boningshuset låg.
Bild ID: P-hatten_09.

Resterna av skorstenen till Anna och Jöns Perssons torp.
Bild ID: P-hatten_01.

Bild ID: P-hatten_10.

Jordkällaren som tillhörde torpet är fortfarande så gott som helt intakt (Foto: 2017)
Bild ID: P-hatten_05.

Bild ID: P-hatten_11.

Bild ID: P-hatten_12.

Bild ID: P-hatten_13.

Foto nr 10, 11, 12, 13.
På dessa bilder kan man se ruinerna av Sissa Håkansdotters torp. Torpets sista invånare var dock hennes son Nils Persson, "Sissas Nils" kallad. På foto nr 13 syns troligtvis även resterna av bagarugnen. Besöker man platsen kan man skönja en stenmursomgärdad trädgård som tillhörde torpet.

Bild ID: P-hatten_14.

Bild ID: P-hatten_18.

Bild ID: P-hatten_15.

Bild ID: P-hatten_16.

Bild ID: P-hatten_17.

Foto nr: 14, 15, 16, 17, 18.
Detta är ruinen av Per Jönssons och hans hustru Annas torp i Pickelhattakroken. På platsen finns ruinen av en byggnad. Denna rymde både folk och fä. Byggnadens längd var drygt 16 m. Detta syns bäst på foto 14 och 18.
Familjen var barnrik. Det sägs att tuberkulos var en andledning till att några av barnen dog i ung ålder. En ättling till Per och Anna som har släktforskat berättar att de flesta av de barn som nådde vuxen ålder levde och verkade i trakterna kring Arkelstorp och Villands Vånga.
Torpet i Pickelhattakroken har stått öde sedan år 1913 då deras far Per dog här.

Rest av skorsten och bagarugn.
Bild ID: P-hatten_03.

Rest av skorsten och bagarugn.
Bild ID: P-hatten_04.