Till menyn Presentation av lokala företag och verksamheter från förr

Vapen för Södra Skånska regementet
tolkat efter  dess blasonering

Du lumparkompis som hittat oss.
Du får gärna kontakta oss och om du har foton från vår tid i Ystad. Vill vi gärna ta del av dem.

   Produktbilder av Bantamrobot 53     

 Plutonens övriga vapen för egenskyddet

   Karlskogabilder, Bantams hemstad  

Radiosambandet

   Bilder tagna i fält

Fordonen i plutonen

   Flygvapen Nytt Nr: 2-3 1972  

Förläggning, tält och annan utr.

   Argentinas försvarsmakt och Bantam  

Porträtt och gruppfoto

Schweiz försvarsmakt och Bantam  

Plutonfälttävlan

Efterlysning

Robotplutonen 1964

3D utskrivna miniatyrer av Bantam

Robot 52, föregångaren till Bantam Robot 53

Granatgevär, Pansarskott, K-pist

Länk till Ystads Militärhistoriska museum YMHM.se

Bofors, se wikipedia. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bofors

Produktbilder av Bantamrobot 53  

Den tjänade med de svenska och schweiziska arméerna från 1963 respektive 1967, det kan antingen distribueras av en enda man som bär en missil och kontrollutrustning eller från ett fordon.

Den har monterats på Volvo L3314* och Scottish Aviation Bulldog**.
 I den schweiziska armén monterades den på Steyr-Daimler-Puch Haflinger lätta fordon

Bofors klassiska logotyp.

Den svenska manualen för soldatutbildning på TB 53, del 1.

Manual/Broschyr, just denna är "exportversionen.

Fabrikat; typ och modell: Volvo L 3314 A PU/1966. Utrustad med utskjutningsanordningar och hållare för styrutrustning till pansarvärnsrobot RBS 52.
Detta kan ha gett upphov till att man kanske trott att även Bantam, robot 53, ibland var fast monterade i en Volvo-valp – så har det dock aldrig varit.
Källa: Armémuseum. CC-BY

*
Att robotlådorna  Bantam var monterade på Volvo-valpar oavsett årgång eller modell kan inte bekräftas. Möjligtvis som en mindre test någonstans, men i så fall aldrig något som gav resultat.
Uppgiften kan ha med att göra att den tidigare pansarvärns-roboten, RBS 52 monterades i Volvo-valp L 3314. Utrustad med utskjutningsanordningar och hållare för styrutrustning till RBS 52.

Dock hade man nog tankar på att bestycka snabbare militärfordon med fast monterade Bantam robotar, som då troligtvis snabbt kunde monteras av bilen för markanvändning.

Illustrationen ovan finns i Borfors personaltidning, så tanken fanns där nog.

Foto: Towpilot. CC-BY-SA 3.0**
Likaså att planet Scottish Aviation Bulldog skulle ha Bantamrobotar som bestyckning låter mer än konstigt. Det var svårt nog att styra dessa robotar på marken där skytten låg stilla "i lugn och ro". Att som andrepilot kunna styra en Bantam från ett plan måste vara i stort sett en omöjlighet.

Prov har dock gjorts både med flygplan och helikopter.
Bilden nedan från helikopter bevisar helt klart att man avfyrat en robot, men samma fråga kvarstår – hur lyckas en skytt nå målet med en precision som är acceptabel, sittande i en helikopter?
Vi skall ha i beaktande att på den tiden var robotarna inte självmålsökande – de styrdes mekaniskt och fysiskt av en soldat.

Beskrivning
Helikopter 3A var den svenska beteckningen för Bell 204B Huey. Det togs i bruk 1962 som en helhets- och transporthelikopter. Den var aldrig beväpnad i svensk tjänst men den svenska armén planerade att beväpna den från början och beordrade därför Bell 204 med förmågan att montera ATGM-pyloner. Det föreslogs redan 1961 att HKP 3 möjligen kunde beväpnas med RB 52 (SS.11) eftersom amerikanerna hade beväpnat sina nyanser med sin motsvarighet AGM-22.

1965 testades ett HKP 3A-nummer 03306 med 6x RB 53 Bantam-missiler. Bantam var en lådeldad, trådstyrd ATGM som använde en förbättrad stridsspets av den franska SS-10 anti-fartygsmissilen i kombination med en glasfiberkropp med vikbara fenor. Det kan tränga igenom 400+ mm rustning enligt Bofors. Testerna visade goda resultat och det beslutades att Sverige skulle betjäna antitankhelikoptrar, men för att göra det måste en ny helikopter och ett missilsystem antas eftersom inga HKP 3 kunde sparas för att bli antitankhelikoptrar. Detta skulle med tiden (mycket tid ...) utvecklas till HKP 9A.

Bantam avfyrad från helikopter.
Skannat från Boforsaktuellt 5 1966.

Marknadsföring.

Bantam avfyrad från helikopter, HPK 3A. Skannat från Boforsaktuellt Nr: 5, 1966.

Robotlådor monterade på helikopter. Tid, förmodligen mitten av 1960-talet.
Källa: https://forum.warthunder.com

Sverige och Schweiz är två länder som använt Bantamroboten. Men uppgifter visar på att även Argentina har haft en del Bantam, men de kanske inte var så överväldigande av modellen verkar det som.

Källa: Armémuseum.

Källa: Arboga robot museum.

Stridshuvud till Robot 53, Bantam. riktad sprängverkan.
Källa: major Fredrik Johnssons Masteruppsats i militärteknik.

Stridshuvud till Robot 53, Bantam. riktad sprängverkan.
Källa: major Fredrik Johnssons Masteruppsats i militärteknik.

Prototyp av Robot 53.
Källa: Smålands Militärhistoriska Sällskap, SMHS.

Illustration från "exportmanualen".

Detalj av det elektriska systemet i roboten. Kan nog knappast kallas digitala systemet då det handlar om 1960-1970-tal.
Tyvärr hittar vi inte bättre bilder på just innanmätet.
Källa: Arboga robot museum.

Illustrationen visar en mycket lämplig skjutställning. Robotskytten en bit bakom robotlådan, elevering och riktningen är exemplarisk. Bilden visar också att roboten är trådstyrd, dock var trådarna i verkligheten osynliga för skytten.
Källa: SoldF 2 av årgång 1972.

Till toppen av sidan

Funktion
Roboten var trådstyrd med max räckvidd på 2 km. Den var placerad i en fyrkantig låda som också fungerade som utskjutningsramp.

Lådan med robot riktades mot målet. Vid sidan hade skytten ett styrdon som var anslutet till lådan med en 20 m lång kabel. Efter avfyring styrde skytten med hjälp av robotens spårljus in den på siktlinjen mot målet. Vid träff i målet utlöstes stridsdelen med anslagskontakter. Roboten framdrevs med krutmotorer, en startmotor och en banmotor med total brinntid ca 25 s.

Textkälla: Arboga robotmuseum.

Totalt tillverkades 33 000 robotar för det svenska försvaret och på export. Robot 53 Bantam avvecklades 1992.

Data låda
Längd   40 mm.
Bredd              180x180 mm.

Data robot
Längd               84,8 mm.
Diameter           110 mm.
Spännvidd         290 mm.
Vikt                  13 kg.
Hastighet           85 m/s. (306 km/tim)
Verkansprincip  RSV

Robotenhet.
Bild från manualen.

Kabelmes med 100 meter kabel, rulle och fördelare.
Bild från manualen.

Uppställning av robotlåda. Lägg märke till att ryggsäcksmesen också är startramp för roboten. En detalj är också markspiket som sticker framför mesen som håller rampen på plats när roboten avfyras.
Bild från manualen.

Losstagning av främre locket, som också innehåller kabel som skall monteras på styrdonet, eller om flera robotar är anslutna till samma styrdon monteras kabeln på en fördelare.
Bild från manualen.

Skyttens ställning vid styrning av roboten.
Bild från manualen.

Kabeln anslutes till robotlådan.
Bild från manualen.

Till toppen av sidan

Illustration från "exportmanualen".

Här en annorlunda "eleveringsbygel". Normalt är det samma mes som roboten bärs i på ryggen som användes som startramp.
Se bilden här under. Den här versionen med "inbyggd" bygel på robotlådan var aldrig något som vi hade på P7 i Ystad.
Källa: Armémuseum.

Robotlåda med robot, bärmes med förankringsspett och styrdon. Den utrusningen som en enskild soldat bar på. Till detta kunde han bära ytterliggare två robotlådor i vardera handen.

"Avfyrningsrampen", som också är en bärmes skiljer sig  från den svenska manualen och på exportmanualen.

Här syns de tydliga skillnaderna på "avfyringsramperna". Denna "ryggsäcksmes" var den som användes i alla fall 1970-1971 i Ystad på P7 Pansarregemente.

Träning i simulator. Detta utspelar sig i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet och då kostade enligt uppgifter en enda robot 55.000 kr, vilket naturligtvis var på tok för dyrt att träna med. Enligt SCB:s omräkningstabell motsvarar denna summa i november 2018  438.818 kr.

Vi var 30 man i plutonen och alla skyttar, som var 26 stycken fick skjuta 5 robotar var. De fyra gruppscheferna fick nöja sig med att skjuta 3 var. Så vi skickade iväg totalt 142 robotar, till ett värde av 62.312.156 kr om de avskjutits idag.

"Samma" som bilden ovan, en teckning på hur träning i simulator kunde göras. Denna teckning är dock lite annorlunda än i den svenska manualen. Bilden här kommer från en exportbroschyr/manual. Att man översätter texten kan man förstå, men att illustrationerna skulle skilja är lite mer "underligt".

Till toppen av sidan

Källa: Armémuseum.

Källa: Armémuseum.

Till toppen av sidan

Källa: Armémuseum.

 Runt det vita centrumröret i aktern på robotten satt fyra spårljus, där man tände alla fyra vid dagsljus och vid mörker tände man endast ett spårljus för att inte blända skytten. Skytten ser ju inte själva roboten, utan det är spårljuset i bakdelen som skytten ser. Vad skytten ser är egentligen bara ljuset av ett "tomtebloss" som avlägsnas i en hastighet av 85 m/sek (306 km/tim).
Det fanns inte heller någon automatisk målsökning, så det gällde för skytten att inte blinka för länge.
Källa: Armémuseum.

Till toppen av sidan

Funktionsföljd vid avfyring.
1. Provknappen trycks in, före avfyrning.
2. Robot uttag väljes och om det skall vara ett eller fyra spårljus tända. I skymning och dåligt ljus väljer man ett spårljus för att inte blända skytten. Vid sol och dagsljus valdes oftast fyra spårljus så man såg dem tydligt. Skytten ser ju inte själva roboten, utan det är spårljuset i bakdelen som skytten ser.
3. Säkringen frikopplas och styrsändaren startar.
4. Avfyringsknappen trycks in och roboten skjuter iväg.
5. Roboten har rört sig 30 mm och gyrot frikopplas.
6. Roboten lämnar lådan och vingarna fälls ut.
7. Roboten har flugit 1 meter och vingarna är helt utfällda och fastlåsa.
8.Roboten har flugit 40 meter. Drivmotorn startar och spårljusen tänds.
9. Roboten har flugit 45 meter. Startmotorn är utbrunnen och accelerationen har upphört. hastigheten 85 m/sek upprätthålls av drivmotorn resten av skjuttiden. Det har gått 3,3 sekunder från avfyrningen.
10. Roboten har flugit 230 meter. Tändröret armeras och nu gäller skarp läge.
11. Roboten är på väg mot sitt mål, dock måste skytten hela tiden styra roboten då den är trådstyrd och har ingen egen målsökning.

Källa: Armémuseum.

Tyvärr hittades ingen äkta bild när roboten har sina vingar infällda, så som den ligger i robotlådan. Detta är ett försök genom bildmanipulation att skapa en någorlunda bild av hur det såg ut.
Grundkälla: Armémuseum.

Tyvärr hittades ingen äkta bild när roboten har sina vingar infällda, så som den ligger i robotlådan. Detta är ett försök genom bildmanipulation att skapa en någorlunda bild av hur det såg ut.
Grundkälla: Armémuseum.

Källa: Smålands Militärhistoriska Sällskap, SMHS.

Robot kvar i lådan, med infällda vingar.

Till toppen av sidan

Källa: Gotlands försvarsmuseum.
Enligt (obekräftat) uppgift skulle en enda robot 1970 kosta ca. 50 000 kr. Omräknat till dagens värde enligt SCB skulle detta motsvara ca. 403 719 kronor. Plutonen hade 30 soldater och varje soldat sköt 4 robotar i snitt. De som blivit utsedda till skyttar sköt 5 robotar och de som var utsedda till gruppchefer fick bara skjuta 3.
1970 kostade detta sex miljoner och omräknat till dagens värde hade det blivit nästan 50 miljoner.

Robotlåda.
Källa: Armémuseum.

Mått på Robot 53, även kallad Bantam.

Måtten på robotlådan

Bilden ovan är tagen från "exportmanualen. Här ser vi tydligt skillnaderna på bärmesarna som också är avfyringsramp för roboten. Att måtten på robotlådans längd är olika får nog tillskrivas just ett skrivfel.

Styrdon, uppfällt och redo för inkoppling av kablar.
Grundkälla: Armémuseum.

Illustration på styrdonet i "exportmanualen". Stämmer illustrationen är det inte samma design på styrdonet som användes i Sverige.

Styrdonsbatteri.

Styrdon med skyddslock.
Grundkälla: Armémuseum.

Till toppen av sidan

Skiss från exportmanualen.
Styrdonet har här en annan utformning på på själva styrdonet och skyddskåpan.

Styrdonet med påmonterat skyddslock

Undersidan av styrdonet, som också visar bärremmarna så man kan bära styrdonet som en ryggsäck. Styrdonet är en rejäl pjäs att bära tillsammans med all annan utrustning som soldaten skall ha med sig. Ganska tung, kantig och otymplig och gav otaliga blåmärken.

En lathund som vi soldater använde i fält. Den var gjord på en transparent skiva i samma skalla som de kartor vi använde. Genom att lägga skivan på kartan kunde man mycket lättare avgöra längsta skjutavstånd. Ibland kunde det också handla om ett minimiavstånd. Dock i praktiken var allt under 1000 meter till målet inte så lyckat då skytten bara hade halva tiden på sig att få in roboten i mållinjen. Roboten styrdes av soldaten och det var dennes skicklighet som helt avgjorde om det blev en träff eller ej.
Med dagens mått mätt var träffsäkerheten under all kritik, men då 1960-1970-tal kunde man tydligen acceptera en träffsäkerhet på runt 25%.

Som ovan, men illustrationen är tagen från "exportmanualen".

Kontrollinstrument för att testa robot, batteri och kablar.

Ryggmes för 100 meter kabel. Den avtagbara fördelaren sitter högst upp till vänster på bilden då man ville koppla ihop mer än tre robotar till ett styrdon. Eller om man av någon anledning måste lägga skytt och avfyrningsplats långt ifrån varandra.

I exportmanualen finns en "dubbel-rulle". verkar vara 2×100 m istället för som på den svenska varianten är 1×100m + 20m

Fördelare till enskilda robotar. Vilken av dem som skulle aktiveras..
Källa: Armemuseum.

Till toppen av sidan

Fördelaren är på denna bild borttagen.

Kabelrulle till robot 53.
Källa: Gotlands försvarsmuseum.

20 meter kabel i locket på robotlådan. Detta var oftast tillräckligt för det var inte heller helt lyckat att skytt och robot var allt för långt ifrån varandra då allting byggde på visuell kontakt och skyttens skicklighet

20 meter kabel i locket på robotlådan.

Till toppen av sidan

Bilder tagna i fält

Paus i skogen på en av repmånaderna. "Kaffekitteln" eller det vi kallade för "snuskburken" syns bak i jeepen. Bilden är från en repmånad.

Nu börjar det hända något. Här åker Fred L med mc-ordonnans.

Här gör de två soldaterna  (Sören L och Dan S) det som man ofta gjorde i lumpen – De väntar, väntar och väntar.
Bildkälla: Dan Sundström.

Fred L tar fika bak i Volvo 903 jeepen. I väntans tider. Ja så såg han ut en gång i tiden, hemsidan gammalstorps.se:s grundare, då 20 år.

Robotlådorna utplacerade.

Säkert minen efter en lyckad skjutövning (Fred L) med granatgeväret som oftast kallas för "Carl Gustav".
Bildkälla: Dan Sundström.

Kallt om öronen (Dan S)? På båda bilderna är öronlapparna nere, så det har nog "bitit i skinnet" på slätten.
Bildkälla: Dan Sundström.

Titta noga mitt i bild. Där ligger en granatgevärsskytt som just avfyrat en pansarsprängande projektil (åt höger i bilden). Vad som syns till vänster bakom är eldflamman och en tidigare tomhylsa från förra avfyringen som skickas vidare bakåt av trycket. Övningen kan ha gått ut på att en fiendestridsvagn kommit så nära att det var för kort avstånd för att avfyra en robot.

Robotplutonen var inte ett "stridande" förband i den meningen, utan man grupperade sina robotar, avfyrade dessa mot framryckande fiendestridsvagnar och andra pansarfordon. När detta var gjort omgrupperade man snabbt till ett nytt ställe. De två granatgevären som ingick i plutonens vapenarsenal var egentligen för eget skydd.

Till toppen av sidan

Ystad 1970-1971. "Torrövning" med granatgevär. Med skarp ammunition hade klart ingen kunnat stå bakom  skytten.
Från vänster: Rustmästare Eliasson, Kjell W tittar bakåt och Christer Ö, som är på väg att hämta ny ammunition.
Bildkälla: Dan Sundström.

Jag (Johan) blev utbildad på detta robotsystem på P7 i Ystad och Revinge, för att komma i fråga till utbildningen så var man tvungen att göra speciella tester eftersom man räknades som pionjär E-värnpliktig, vi fick skjuta vars 6 barlastade robotar mot Centurion stridsvagn på Kabusa skjutfält, de trixiga med denna robot var att efter avskjutnigen så skulle man fånga in den i det runda siktet på styrdonet innan man kunde gå ner med ögonen i kikarsiktet och sedan hålla roboten i 15-20 sekunder 1 m över marken, 10 månader var utbildningstiden och man tillbringade nog 5 av de månaderna i simulatorhallen, det fanns simulatorer både med laser prick och ljus som projicerades med hjälp av halogenlampa och speglar.

Vi fick även under min värnplikt skjuta upp gamla Mirage PVRB som används innan Bantam kom, Bantam var extremt stabil i luften jämfört med de gamla robotsystemen (Mirage)

En annan intressant sak med dessa trådstyrda robotar var att man var tvungen att rigga en sensor som kände av risken för åska innan man kunde skjuta, det hade tydligen hänt mer än 1 gång att det slagit ner i tråden.

 Källa:  Johan 119, Militärhistoria
https://militarhistoria.ifokus.se/

Dan S får något i sin kåsa av Fred L, men vad? I fält är oftast maten alltid "grytor" Ibland gott, ibland bara någon oidentifierad röra, som man inte vet vad det är. Men eftersom det blev påfyllning, var det kanske inte så dumt?
Bildkälla: Dan Sundström.

Nej det är ingen fiendestridsvagn som kom bakifrån, det  är vår egen "Gustav-Adam".

Här lär vi oss nog gräva gropar. Att gräva gropar och sedan fylla igen dem såg nog befälen som bra fysisk träning.
Bildkälla: Dan Sundström.

Skytten längst till höger på bilden, bredvid en observatör och sedan kommer radiosambandet.

Till toppen av sidan

Här tränas det granatgevärsskytte. Dan S till vänster och Sören L till höger.
Bildkälla: Dan Sundström.

Robotlådorna stridssatta och klara för avfyrning. En stridsvagn väntar i gläntan på att robotarna skall kunna slå ut några fiendestridsvagnar innan de upptäcker oss. Att se roboten framifrån var i princip omöjligt.

Bilden är ett collage, men så här såg det ut när roboten lämnade avfyrningslådan – om du inte blinkade!

En autentisk bild när roboten lämnar avfyrningslådan. Bild från 1965. Källa: B Pilen Nr: 4.

En autentisk bild när roboten lämnar avfyrningslådan.

Styrdon. Bredvid ligger en K-pist som var robotsoldaternas personliga vapen. Längst ner till höger i bild ligger hylsor till lyspistolen. Lyspistolen användes normalt till att lysa upp ett teränngområde när det var mörk, men användes som "markör" vid "torrträning" med robotarna.

Till toppen av sidan

Styrdon, inkopplat med alla kablar färdigt för avfyring.

Skytt (Christer Ö) anpassar sin skjutställning

Till toppen av sidan

Produktinformation vid en övning där allmänheten hade tillträde. Robotrampem med tre Bantam placerade i en grop med maskeringsnät över för att bli dolda. ordet maskering är samma sak som vi idag kallar för camoflage. Att nämna ordet camoflage, istället för maskering var på den tiden nästan en natt "buren".

Avfyrningslådorna väl camouflerade – förlåt så får man inte säga på svensk militärspråk, det heter maskerade.

Dagens övning vid skjutfältet Hammars backar utanför Ystad är slut och utrustningen packas ihop.

Bilden är ett collage, men så här såg det ut när roboten lämnade avfyrningslådan. Här en övning på Hammarsbackar med "skarpladdade" robotar.

Fr. v. Lasse S och Thomas N.

Fanjunkare Bengt Tedenlid 1970. Blev sedermera kapten

Så här kunde det se ut i verkligheten. Är precis som skolexemplet som visas på manualen.

Ett perfekt läge för skytten då han ser roboten hela tiden och den är också riktad direkt mot målet. Ibland kunde situationer uppstå då man inte hann ändra riktning på robotlådan utan roboten gick iväg i en annan riktning än målet.
Enda lösningen var att en skicklig skytt hanterade styrspaken med stor precision för att få den att styra mot målet.

Skillnaden mot att styra radiostyrda flygplan är mycket liten, men förmodligen är det idag mycket enklare att styra ett modellflyg än det var för soldaten på 1960-talet med roboten.

Foto: Krigsarkivet.

Som tur var slapp vi vara med om att cykla med robotar på ryggen, men det visar hur ett av dåtidens pansarsprängande vapen kunde förflyttas på ett enkelt och smidigt sätt. Även ett bra sätt att dolt ta sig fram till skjutplatsen då motorbuller och rök annars ofta röjer förflyttningar. Bilden är från april 1965.

Till toppen av sidan

Diverse skärmdumpar från nätet

3D printade Bantam

_{Livet på luckan  1970-1971}

PV-Robot plutonen 1964

Hej där,

Jag var en av de 6 Pv-Robotskyttarna som utbildades på P7 i Ystad 1974. Plutonchef var Fanjunkare, Gabrielsson (kallad Gabbe, och skjutlärare den legendariska Gösta Johansson. En av plutonkompisarna var landslagsspelaren i handboll, Kurt ”Kutte” Kjell.

Vi hade faktiskt två Bantam monterade på en fjäderupphängd lavett på 903:an som kunde vevas upp bakom skytten och föraren och styrdonet satt fast monterat på passagerarsidan på samma sätt som SS10 som jag också sköt, både på Ravlunda och Hammars Backar (och andra skjutfält). Det blev ett jäkla dån när de brakade iväg så man fick stålsätta sig för att inte dra dem i backen i rena förskräckelsen

Fast de flesta sköt vi från terrängen, det var ju lätt att gruppera sig omärkligt och dra sig tillbaks efter skott. Vi grupperade oss antingen ensamma eller bakom Grg- och PV-kanongrupperna eftersom vi kunde skjuta längre (upp till 2 km) och över deras huvuden! Om jag minns rätt så sköt jag ett 30-tal robotar, mest Bantam och var tillsammans med en kamrat uttagen för att åka till Pakistan för att demonstrera dem inför en eventuell försäljning men kriget med Indien kom emellan och det sägs att Indien förstörde 350 stridsvagnar första två dagarna med sina robotar.

Deltog också i Försvarsutställning 1964 i norrköping där jag demade roboten, bl.a. därför jag blev uttagen att dema dem i Pakistan. Redan några dagar innan muck ryckte jag in till FN-bataljonen 30 C tillsammans med en plutonkamrat från Lidköping och blev där ett drygt år. Någon repövning och mer Bantam skjutning blev det aldrig.

Och jodå jag känner Skåne ganska väl efter mitt år på P7, vi låg på Ravlunda varannan fredag och sköt, plus att vi samövade med Revinge så där har jag också klafsat omkring bland komockorna. Det gick ju kor där som föddes upp på dreven från brännvinstillverkningen. Plus övningar i Höörtrakten och uppåt Kristianstad.

Är ganska säker på att det var samma konstruktion som för SS1, dvs fjäderupphängd så att den i nedvevat skick kunde täckas av canvasen och utifrån såg ut som en vanlig valp. När man förberedde skott fick man dra av canvasen och handveva upp lavetten med de två parallella Bantamrobotarna (SS1 var betydligt större så det fanns bara plats för en). Styrdonen satt som sagt var fastmonterat framför skytten på passagerarsidan, vilket kunde ha sina sidor eftersom det kunde bli en liten distortion i kikaren när man tvingades sikta genom framrutan. Likaså om det regnade på rutan. Man var tvungen att hålla roboten på målet tills den kom fram och på långt håll var det inte mycket att vifta på.

En intressant detalj var att man ibland filmade robotbanan och jämförde med våra styråtgärder. Det presenterades i ett diagram som ett sätt att betygsätta vår styrprecision. Sen var det ju ett evigt trälande i den nedsläckta simulatorhallen där vi övade på filmade stridsvagnar, vissa perioder halva dagarna. Surret från projektorn och fläktarna var sövande och det hände mer än en gång att man somnade mitt i skottet. Det sas att vår utbildning var den näst dyraste efter pilotutbildningen. Varje Bantam kostade lika mycket som en ny Volvo Amazon. Vid ett tillfälle fick jag och två kamrater åka upp till Bofors och hämta ett lass, den lasten lär ha varit värd lika mycket som en J 35:a enligt gubbarna i Karlskoga.

Vänliga hälsningar
Korpral Lars Wengrud
PV-Robotplutonen
P7 Ystad

Karlskogabilder, Bantams hemstad  

Bantamskytt i ställning.
Skannat från B pilen nr 4 1962. Foto: Bofors, Tillman.

Bofors Bantam Skytt. Styrdonskåpan avtagen och kikaren är uppfälld. Styrspaken skymtar mellan skyttens tummar.
Styrdonet verkar på denna bild från 1962, vara ett annat än det vi använde 1970-1971.
Skannat från B Pilen 4 1962.

Denna uppskurna Bantamrobot användes vid demonstrationer och visningar.
Skannat från B Pilen nr 4 1962. Foto: Borfors, Tillman.

Artilleridirektör Börje Af Klint demonstrerar Bantam.
Foto Steffner, Schönning, Tillman.
Skannat från B Pilen nr 3 1960.

Foto: Björn Wallin.

Bantam bärs på ryggen av en soldat.
Skannat från B Pilen nr 4 1962. Foto: Bofors, Tillman.

1964 11 10 Montering av Bantam.
Foto: Falk.
Skannat från B Pilen nr 1 1965.

En av de största arbetsuppgifterna har varit mätningar i samband med framtagandet av Bantam. Här avspelas ett band av civilingenjör Jan-Erik Wallin och de olika mätvärdena registreras grafiskt.
Foto KC4, Skannat från B Pilen nr 6 1960.

Slutmontering av Bantam på RA-avdelningen. Nobelkrut.
Skannat från B Pilen 4 1962. Foto: Bofors, dalk.

Bantam avfyrad från helikopter.
Skannat från Boforsaktuellt nr 5 1966.

Bofors Bantam. Titta noga så ser man de två trådarna, som rullas ut under hela robotens flygväg. Sprötet i nosen är antennen till den trådlösa mätutrustningen i provrobotarna.
Skannat från B pilen nr 4 1962. Foto: R. Aspman KMPS.

Bantam Skjutning juni 1959 på Skjutfältet.
Foto KMPS, Skannat från B Pilen nr 1 1960.

 Bantam Roboten strax före träff. Skytten ligger 2 km därifrån.
Skannat från B Pilen 4 1962. Foto: R. Aspman, KMPS.

Boforsprodukter uppställda framför Bofors Hotell 1965.
Till vänster Verkställande artilleridirektör Börje af Klint.  I mitten Disponent Sverre R:son Sohlman.
Till höger verkställande direktör Per Odelberg.

Pansarvärns robotplutonens övriga vapen

Granatgeväret "Carl-Gustav"

Robotplutonen omgrupperade snabbt efter en skjutning, för att ta sig till en annan plats där fienden kunde tänkas ta sig fram med pansarfordon. Därför var alla personliga vapen kanske lite "klena" och till stor del var det för sitt eget personliga skydd..

Klassat som ett av världens bästa granatgevär "Carl-Gustav" kallat, är ett svenskt vapen som användes nästan av all världens militär. Plutonen hade två sådana som förstärkningsvapen, och en robotpluton var totalt på ca. 25 man.
Här är det Fred L, som tar sikte på ett mål.

Foto: Jorch-CC-BY-SA-3-0
Bild ID: GRG_001. (bilden ej från Ystad)

Granatgevärsskytt.
Källa: SoldF 1, Soldaten i fält årgång 1972.

Ammunition till granatgevär, här övningsversionen.
Källa: Gotlands försvarsmuseum.

Granatgeväret var inte helt lätt, många kanter som gjorde att man med jämna mellanrum hade ett antal tjusiga blåmärken lite överallt.
Källa: SoldF, Soldaten i fält årgång 1986.

Laddaren hukar sig ner och håller för öronen.
Källa: SoldF, Soldaten i fält årgång 1986.

Ett typiskt bakhåll. Källa: SoldF, Soldaten i fält årgång 1986.

Pansarskott, modell 1968

Pansarskott, modell 1968 "miniman".
Pansarskott är bärbara engångsvapen och tillhör kategorin närpansarvärn (närpv). Drivladdning och eldrör är konstruerade efter den s.k. bakblåsprincipen, vilket innebär att en stor del av drivladdningens energi går ut genom eldrörets bakre del. Fördelarna är främst två; vapnet blir rekylfritt och vikten kan hållas nere emedan trycket i eldröret begränsas och kan då tillverkas med tunnare väggar. Verkansdelen består av en granat med RSV- (Riktad SprängVerkan) laddning. Granaten penetrerar 30-40 cm pansar.

Pansarskott m/1968 "Miniman" har eldrör av glasfiber och är betydligt lättare än m/1946. Verkan är dessutom betydligt mindre. Sikte upp till 250 m. Vapnet bara släpptes på plats då det var ett engångsvapen.
Bildkälla: Gotlands försvarsmuseum. Textkälla: Kringla

Pansarskott modell 1968 i genomskärning.
Källa: Milliseum.

Pansarskott modell 1968 i genomskärning. Aven om det är samma vapen som ovan bild, skiljer de sig ändå en aning invändigt.
Källa: Armé museum.

Bildkälla: Krister´s Militariasida

Kulsprutepistol 45B, i dagligt tal kallad för "K-pist"

Kulsprutepistol 45B, i dagligt tal kallad för "K-pist". Kanske ett av världens mest enkla och mest fungerande vapen i alla väder.
Källa: Gotlands försvarsmuseum.

Kpist m/45 tillverkades också på licens av flera andra företag, bl.a. i Indonesien och Egypten (under namnet "Port Said"). I USA tillverkade Smith & Wesson en kopia av m/45 under namnet "S&W mod. 76" och MK Arms som "Mk-760". Vapnet finns i två modeller, m/45 och m/45B. Den senare modellen skilde sig från m/45 så till vida att den bl.a. var grönlackerad och att bakstycket försågs med en extra hake för att förhindra att vapnet delade sig.
Källa: Flygvapenmuseum.

Magasin till kulsprutepistol 45B.Laddades med 36 st. 9 mm patroner.
Källa: Gotlands försvarsmuseum.

Slutstycke av stål till kulsprutepistol M/45 B. Avlångt med ett handtag på sidan. Fast tändspets i ena änden samt utdragare eller utkastare i ett spår längs ena kanten. Handtaget kan tryckas in och därmed låsa slutstycke.
Källa: marin museum.

Magasinspåfyllare.
Källa: Gotlands försvarsmuseum.

Mantel till kulspruta 45.
Källa: Armémuseum.

Tillbehör:
Källa: Armémuseum.

Mörkerriktmedel:
Källa: Armémuseum.

Mörkerriktmedel:
Källa: Gotlands försvarsmuseum.

Kornnyckel.
Källa: Gotlands försvarsmuseum.

9 mm 39B blind.

9 mm patron. Är angiven patron, 9 mm lös. Dock var kulan i vår  lös skjutnings ammunition vi använde på 1970-1971 illröd och i plast..
Källa: Armémuseum.

9 mm. Modell 39 lös.

9 mm skarp. 39B skilde sig så till vida att den var fylld med mer krut än patron 39. Att använda 39B istället för 39 i vapen avsedda för 39 kunde resultera i att de blev skadade med tiden.
Foto: Allan Akbar. CC-BY-3.0

Kulsprutepistol 45B.
Källa: Miliseum.

Reproduktion av affisch.
Källa: Göta Vapenhistoriska sällskapet. Där hittar du nästan allt om vapen: http://www.gotavapen.se/

Radiosambandet i plutonen

En amerikansk bärbar UK-radio (ultrakortvåg) avsedd för telefoni med beteckning PRC-25.
Köptes in till Sverige och fick beteckningen Ra 145.

I början av 1960-talet introducerades i USA en ny generation militära radiostationer, 1960 VRC- 12 (Ra 421 och Ra 422) och 1961 PRC-25 (Ra 145).

De var försedda med ett frekvenssyntessystem, som ger mycket god frekvensnoggrannhet vid sändning och mottagning. Samt ett brett frekvensområde, 30,00-75,95 MHz.
Den lämnar vid sändning en 150 Hz signal för manövrering av tonstyrd brusspärr hos motstationen t.ex .Ra 145/146 och Ra 421/422.

Mer information finns i: Arméns lätta radiostationer under 1900-talet (15 MB) 
(A03/09) Författare: Sven Bertilsson och Thomas Hörstedt. 
Ny och utökad utgåva av Sven Bertilsson och Thomas Hörstedt (Grön radio) Försvarets Historiska Telesamlingar Armén 2009-02-28 A 03/09

Medgivande för publicering. Krister´s Militariasida
Foto: © Krister Lihdén.

Källa: Gotlands Försvarsmuseum. Foto: Monica Borgman. CC-BY-SA 4.0

Året är 1970. Skytten längst till höger, bredvid en observatör och sedan kommer radiosambandet med RA 145.

Det var ingen lätt radio att bära med sig, inte ens när den bars på ryggen i en ryggsäcksliknande mes.
Källa: Arkivkopia

RA 145, här utan batteridel.

Källa: Smålands Militärhistoriska Sällskap och Stiftelsen Smålands Militärhistoriska samlingar.
Hemsida: http://smhs.com.dinstudio.se/

Radio RA 145
Källa: Försvarets historiska telesamlingar
Hemsida: Försvarets historiska telesamlingar

Bärsele till RA 145.
Källa: Försvarets historiska telesamlingar
Hemsida: Försvarets historiska telesamlingar

Källa: Gotlands Försvarsmuseum.
Foto: Ronald Jacobsson. CC-BY-SA 4.0

Bärlådan till RA 145, som monterades på stridsselen. Väskan innehöll diverse tillbehör.
Fotograf: Miliseum. CC-BY-SA 4.0

Teleskopantenn. Användes när man behövde längre räckvid och när radion var i Volvojeepen.
Källa: Gotlands Försvarsmuseum.
Foto: Ronald Jacobsson. CC-BY-SA 4.0

Batteri till RA 145.
Medgivande för publicering. Krister´s Militariasida
Foto: © Krister Lihdén.

Bärlådan till RA 145, som monterades på stridsselen. Väskan innehöll diverse tillbehör
Medgivande för publicering. Krister´s Militariasida
Foto: © Krister Lihdén.

Bärlådan till RA 145, som monterades på stridsselen. Väskan innehöll diverse tillbehör
Medgivande för publicering. Krister´s Militariasida
Foto: © Krister Lihdén.

Fordonen i plutonen

"Volvovalparna 1970", som var plutonens bilar, tillsammans med en lastbil som försörjde grupperna när de var i fält. Robotplutonen var ganska självständiga och kunde hamna "bredvid" ibland och då behövdes en egen försörjning. Bilarna ställde alltid nedanför en slänt för att inte synas och att där också var ett bättre skydd.

På något ställe på nätet kan man läsa att Bantamrobotarna ibland var fast monterade på bilen. Detta är fel. Andra länder, som t. ex. Schweiz hade detta – men aldrig Sverige. Möjligtvis har det testats, men fanns aldrig i fält.

Volvo Laplander L3314 är basmodellen av en rad av militära fordon som producerats av Volvo .

I början av 1950-talet fick Volvo en order att utveckla ett nytt nyttofordon för den svenska armén . En provserie på 90 fordon, kallad L2304, levererades mellan 1959 – 1961. Den drevs av en Volvo B16-motor. 1963. levereras den något förbättrade L3314 med  1.8L B18 motor. .

En uppgraderad version av L3314 erbjöds på den civila marknaden 1977 som C202 . Det var en hard topp med den kraftfullare B20-motorn istället för B18, men med mindre robusta axlar och ingen differentiell broms. C202 tillverkades i Ungern som ett billigare alternativ till den dyrare C303. Den civila versioner av L3314-serien, liksom C202, kallas ofta Volvo "Laplander".

Foto: Gustav Nilsson, Miliseum.
Licens: AC InC-EDU och CC-BY-NC-SA

Pansarvärnsrobotplutonen hade Volvo "valpen" 903 som sitt fordon. Vissa länder hade fast monterat utskjutningsramper på sina terränggående bilar, dock inte Sverige. Här hade man bilen som ett rent transportmedel och robotarna förvarades direkt på golvet, eller  ibland fastsatta på väggens insida.
När det sedan blev "skarp läge" plockades robotlådorna ur bilen och placerades ut i terrängen på lämplig plats och skytten då oftast en bit ifrån och helst lite högre.
Foto: Jorchr CC-BY-SA 3.0

Fabrikat; typ och modell: Volvo L 3314 A PU/1966. Utrustad med utskjutningsanordningar och hållare för styrutrustning till pansarvärnsrobot RBS 52.  Detta kan ha gett upphov till att man kanske trott att även Bantam, robot 53, ibland var fast monterade i en Volvo-valp.
Källa: Armémuseum. CC-BY

Källa:Smålands Militärhistoriska Sällskap • SMHS och Stiftelsen Smålands Militärhistoriska Samlingar driver tillsammans museet Smålands Militärhistoriska Centrum.
Foto/skiss: © Mats Nässert. http://smhs.com.dinstudio.se/

Källa: Artelerimuseet. CC-BY

Källa: Artelerimuseet. CC-BY

Källa: Artelerimuseet. CC-BY

Lastterrängbil 939.
Källa: Armémuseum. CC-BY

Lastterrängbil 939.
Källa: Armémuseum. CC-BY

Källa:Smålands Militärhistoriska Sällskap • SMHS och Stiftelsen Smålands Militärhistoriska Samlingar driver tillsammans museet Smålands Militärhistoriska Centrum.
Foto/skiss: © Mats Nässert. http://smhs.com.dinstudio.se/

Tält som robotplutonen förfogade över

Så här kunde det se ut när vi någon gång fick sova. Kaminen värmde dock gott. Om eldaren var en frusen typ kunde det vara 30 grader i tältet men -20 utanför.

Så här försökte vi sov när vi väl fick göra det. Robotplutonens tält var 12-manstält.

Kaminen i tältet som höll oss varma. Ibland var den nästan glödande.

En fotogenlampa försåg oss med det lilla ljus vi behövde.
Medgivande för publicering. Krister´s Militariasida
Foto: © Krister Lindén

Diverse utrustning som vi hade i plutonen

Stridssele.
Källa:  Försvarsmuseum Boden.

Ryggväska till stridssele.
Foto: Miliseum. CC-BY-SA 4.0

Frontfickor till stridsselen för magasin, i PV-robotplutonens fall var det magasin till till K-pisten.
Foto: Stina Hedvall Flygvapenmuseum. CC-BY

Enmans kokkärl. varje soldat hade ett eget "kök" med sig. kallades i dagligt tal för "snuskburken" då det många gånger inte fanns ordentlig möjlighet att diska den efter användning. Så i slutet av vecka var det pytt i panna i sin verkliga bemärkelse.
Foto: Flygvapenmuseum. CC-BY

Alla delarna som ingick i det personiga fältköket.
Källa: Järnvägsmuseet. CC-BY-SA 4.0

Hjälm. ja man kallade ifall denna plåtpotta för det.
Källa: Armemuseum CC-BY

Hjälmnät (Hjälmok) för att sätta över hjälmen som maskering. vanligt var också att i nätets öglor sätta ditt kvistar och vegetation som överensstämde med den terräng man befann sig i.
Källa: Karlsborgs Fästningsmuseum CC-BY-SA 4.0

Maskeringsnät, som för det mesta användes till att gömma våra bilar och tält.
Källa: Försvarsmuseum Boden  CC-BY-SA 4.0

 Schweiz försvarsmakt  

Robot 53 Bantam, Sverige. I drift sedan 1963. Diametern på raketen är 110 mm, bränningsintervallet är från 0,3 till 2 km, hastigheten är 85 m/sek (306 km/tim).
På bilden - den schweiziska självgående monteringen på 14 missiler på chassiet från det österrikiska terrängfordonet Steyr-Puch Haflinger. I Sverige hade vi aldrig robotlådorna fast monterade på någon bil. De transporterades i "Volvo valpar", men plockades alltid ut när de skulle grupperas.

Argentina  

Trådstyrd Mathogo missil.
Foto: namn8 CC-BY-3.0

Uppgifter finns att man under Falklandskriget från stranden försökte rädda en ubåt (Santa Fe (S-21) med hjälp av gevär, maskingevär och en "gammal Bantamrobot"!

https://wikivisually.com/wiki/ARA_Santa_Fe_(S-21)

Känns inte särskilt bekräftat, texten har kopierats till en del wikisidor, men frågan är var ursprunget kommer ifrån.

Vi återkommer när vi har mer uppgifter om detta

Från Flygvapen Nytt nr 2-3 1972

Med tillstånd från Försvarsmakten att publicera. Källa: Flygplansnytt Nr: 2-3 årgång 1972.

Robotlådan monterad direkt på vingen inför proven.

Övningsplatsen är den rätta, roboten i färg inkopierad över den svartvita som syntes dåligt.

Plutonfälttävlan 1971

Jag minns att det inte var mycket "militärövningar" flera månader innan plutonfälttävlan skulle gå av stapeln – det handlade bara om fysiska träningspass, militär hinderbana och annat som var utmattande.
Då kanske man inte "hoppade högt" av alla dessa hårda träningspass, som genomfördes oavsett om det var mitt på dagen eller ute i becksvarta skogen på natten.  Man hade inte gjort ett bra träningspass om man inte spydde efteråt.
Men en sak var klar, det var få andra som hade den fysiken som vi hade i vår pluton, vi var alla ytterst vältränade.

Befälen på Pansarvärnsrobotplutonen hade bara en sak i sikte – vi skulle vinna plutonfälttävlan, det fanns inget annat alternativ. Vi "beväringar" förstod naturligtvis att detta var en stor prestigevinst för befälen på P7. Hade man ansvaret för en pluton som vann plutonfälttävlan, då stod man högt i kurs och hade gjort ett bra jobb som befäl – och visst, det ligger säkert lite sanning i det.

Hur som helst, efter allt helvetet vann vi hela tävlingen. Det var en plutontävling (29 man i vår pluton) så det var siste man i plutonen som kom i mål som räknades. En del var så utmattade på slutet, några 100 meter från mål att det fanns kompisar som släpade dem över mållinjen.

Guldmedaljen, 1 pris i Militär fälttävlan i Ystad 18 mars1971.

Robot 52, föregångaren till Bantam

Robot 52 är en kustrobot ämnad att verka från land mot båtar och fartyg. I grunden är det den franska pansarvärnsroboten SS 11. Robotsystemet grupperades i skärgårds- och kustterräng. Det första lätta kustrobotförbandet med robotsystem 52 infördes operativt i krigsorganisationen i början av 1960-talet.

Funktion
Roboten var trådstyrd med max räckvidd på 3 km. I lätt kustrobotbatteri ingick stab, robotpluton med två lika robotgrupper och en lysraketbemanning samt tross pluton. Varje robotgrupp hade en styrutrustning, som kunde avfyra sex inkopplade robotar. Vid skjutning mot mål på avstånd över 1 km kunde skytten övergå till en styrkikare med mycket god optik för att lättare se robotens bana mot målet. Roboten hade ett rött och ett grönt spårljus. Dessa användes vid skjutning under mörker. Rött spårljus för den vänstra skytten och grönt för den högra. Målområdet lystes upp med 57 mm lysraketer. Skytten styrde manuellt med en liten styrspak och styrsignalerna överfördes per tråd till roboten.
Roboten framdrevs med krutmotorer, en startmotor och en banmotor.
För att få en mot sjömål bättre anpassad effekt utvecklades en speciell sjömålsstridsdel. Pansargranaten från SS 11 blev ett komplement för bekämpning av pansrade amfibiefordon, båtar och fartyg.

Efter 30 års tjänst ersattes RBS 52 av RBS 17 Hellfire.

Data:
Längd 1 180 mm
Diameter 168 mm
Spännvidd 360 mm
Vikt 40 kg

Utvecklingen av SS.11 påbörjades 1953 under ledning av ingenjören Jean Bastien-Thiry (som senare dömdes till döden för mordförsök på Frankrikes president Charles de Gaulle). Till skillnad från SS.10 var SS.11 huvudsakligen tänkt att användas från fordon och senare även från helikoptrar, flygplan och mindre stridsfartyg.

Första gången SS.11 användes i strid var 1956 under Algerkriget där den avfyrades från flygplan mot rebellernas befästningar i bergen. Trådstyrningen ställde till problem och gjorde att robotarna bara kunde avfyras av långsamma flygplan. Franska armén beslutade då att robotarna i stället skulle bäras av helikoptrar av typen Alouette II vilket gjorde den till världens första stridshelikopter.

1961 köpte USA:s armé in SS.11 för att ersätta den nedlagda Dart-roboten. Roboten fick beteckningen AGM-22 och kunde bäras av helikoptern UH-1 Iroquois samt av lätta hjulfordon. Roboten användes i begränsad omfattning under Vietnamkriget, men den var svår att styra och användes huvudsakligen för träning och utveckling av ny taktik.

Källa: Wikipedia

Gruppfoto

PV-robotplutonen 1971. Bilden förmodligen tagen sedan plutonen vann hela den prestigefyllda militära fälttävlan det året.
Bildkälla: Dan Sundström.

PVRB-plutonen i Ystad 1970-1971.
Bildkälla: Dan Sundström. Illustratör okänd.
Se större bild

Efterlysning

Låter lite konstigt, men då jag själv gjort min militärtjänstgöring på ett Bantamförband vet jag att vi fick lov att ta med oss robotdelar när vi skjutit.

De flesta robotar var totalt kvaddade efter en skjutning men enstaka robotar var ganska intakta trots allt. Oftast de som missat målet och bromsats upp av gräs och växtlighet.

Har du en robot liggande skrotande i ditt garage så lämna över den till Smålands Militärhistoriska Sällskap, som är en ideell förening som vill bevara vår militärhistoria.

Till deras hemsida: SMHS.

Bantam, robot 53

Källor m. m.

Alla bilder som är tagna i fält är fotograferade av Fred Lundberg. Bilderna får användas för ideellt bruk om fotografens namn och att hemsidan www.gammalstorp.se anges. För kommersiellt bruk ta kontakt här.Kontakt

Till menyn Presentation av lokala företag och verksamheter från förr

Diverse militära böcker, manualer och tidskrifter