| Barsebäck | |
|
Barsebäcks egendom är belägen i en del av landskapet som befolkades mycket tidigt. Därom vittnar bl. a. en av Skånes mäktigaste stenåldersgravar, Gillhögs gånggrift, belägen på en plats inte långt från slottet. Egendomen Barsebäck har anor långt tillbaka i medeltiden då ätten Bartsebec skall ha byggt och ägt en sätesgård på platsen. En tidigt omnämnd person ur herremanssläkten, Niels Bartsebec, tillhörde domkyrkans prästerskap i Lund och skall ha skänkt en egendom till kyrkan redan i slutet av 1200-talet. Genom ättens anknytning till sätesgården med samma namn kan det ha varit en del av Barsebäcks senare egendom som kom i ärkebiskopsämbetets ägo under en period. Den förste kände ägaren till gården var Peder Nielsen, som i urkunderna omnämns som ägare år 1339. Möjligen kan han ha varit den som byggde den första sätesgården, ett tvåvåningshus i gråsten, eftersom det anses härstamma från 1300-talet. Vid slutet av 1400-talet kom gården i ätten Brocks ägo för att efter 1500-talets ingång, genom ingifte, övergå till ätten Ulfstand. Under Brocks tid uppfördes en ny byggnad efter holländsk förlaga. Efter ytterligare två generationer Ulfstand kom Barsebäck vid slutet av 1500-talet, även denna gång genom ingifte, till ätten Podebusk, via Claus Mouridsen Podebusk. Genom dotterns giftermål med Frederik Rantzau blev han godsets ägare under en kort period i början av 1600-talet. År 1630 kom Barsebäck i ätten Thotts ägo, genom "den skånske kungen" Tage Ottesen Thott. Han dog 1658, det år då freden slöts i Roskilde och Skåne blev svenskt. Efter hans död övertogs Barsebäck av två generationer Thott och under en kort period av en svensk, Johan Eriksson Brunius, för att konfiskeras till svensk kronoegendom i samband med Skånska kriget 1676-1679. Efter kriget erbjöds ätten Thott att återfå Barsebäck, men de kände ringa samhörighet med Sverige och föredrog sina danska gods. Änkan efter Knud Thott, Brigitte Skeel, var den siste danske ägaren till Barsebäck. Godset inköptes då av överauditören Johan Langenhielm. Efter hans död blev änkan ägare och hon gifte sig med överste Lorentz Christoffer Stobée. På så sätt blev familjen Stobée ägare till Barsebäck under c:a 20 år, till 1743, då översten Gustaf David Hamilton förvärvade egendomen och den nuvarande ägarfamiljen tillträdde. Under 1700-talets första hälft hade godset fått förfalla, men överste Hamilton satte godset i stånd och införde flera radikala nyheter inom såväl jordbruket i vid mening som fattigvården och skolan i bygden. Han gjorde Barsebäck till fideikommiss år 1767 och avled 1788, 90 år gammal. Den förste innehavaren av fideikommisset, greve Hugo Vilhelm Hamilton, har efterträtts av sju generationer från 1788 till våra dagar. Under denna tid har godset utvecklats till ett mönsterjordbruk. Barsebäcks slott är beläget c:a 15 km nordväst om Lund i omedelbar närhet av Öresund. Nuvarande fideikommissarie är greve Wathier Hamilton. Källa: Handbok
för resor till Skånska slott och sevärdheter. |
 Foto: © Ragnar Lönnäng.
|
© Ragnar Lönnäng. © Översättning
Bryan Ralph. |
Textkälla: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten |
 Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885. |
|
 Niels Ulfstand och Margrete Skave. |
 Gustav David Hamilton. |
Akvarell omkring 1780. |
|
|
Kulturområdet Järavallen Järavallen eller Littorinavallen är en naturlig strandvall som löper längs kusten några hundra meter innanför den nuvarande strandlinjen. Den består av sand och sten som kastats upp av vågorna från Littorinahavet. Benämningen Littorinahavet kommer från den vanliga strandsnäckan, Litorina litorea, som ännu finns i Öresund. Den skyddande vallen, som var högre vid tiden från jägarstenåldern och framåt gav upphov till en mycket tidig befolkning av området. Det skyddade läget gav idealiska boplatser, samtidigt som havet fanns i omedelbar närhet för fiske och jakt på säl och sjöfågel. Tillgången till föda var mycket rik. Vid arkeologiska utgrävningar har man funnit rester av mera än 70 djurarter vid vissa boplatser. Långt tillbaka hängde den nuvarande skånska och danska landmassan ihop vilket de tidigaste människorna nyttjade för att befolka sydvästra delen av Skåne. Lundåkrabuktens inre del är numera en långgrund havsstrand som övergår i flacka strandängar in mot Littorinavallen. Innanför vallen ligger dynlandskapet med inslag av kärr- och mosspartier. Tallskogen på och i anslutning till vallen planterades under 1800-talet för att hindra sanden att röra sig. Järavallen tillhörde tidigare Barsebäcks gods som nyttjade strandängarna som slåtter- och betesmarker. Den fuktiga jorden gav en jämn och säker tillväxt av gräs och en artrik flora i övrigt. Här och var finns rester av tångvallar, som troligen härstammar från det krigiska 1600-talet. Man hade brist på sten och trä och ersatte detta med grästorv blandat med bandtång. I dag sker ingen slåtter på ängarna, men området betas av får och nötkreatur för att behålla karaktären av öppet landskap. Områdets varierande natur innebär en rik flora och fauna. I buskrika områden finner man fläder, olvon och vildkaprifol och i mossan under tallskogen ormbunkar som skogsbräken och träjon. På vissa platser bildar revlummer täta mattor. Skogsstjärna och ekorrbär är vanliga. De öppna, sandiga och därför torra ängarna domineras av anspråkslösa gräs som rödven, kruståtel och sandstarr. Däggdjuren domineras av kanin och rådjur. Bland fåglarna utgör rastande vadarfåglar, änder och gäss ett stort inslag. Strandängarnas fåglar, vipor och strandskator förekommer rikligt, skärfläckor mera sporadiskt. Skilda arter av rovfågel förekommer över hela
området. |
|
 Barsebäck omkring 1680. (Buhrman Fischer) |
|
 |
|
 Källa: Kringla. |
|
 Vykortet stämplat på baksidan med 24/12-1924. |
|
En historisk dokumentation om parken på
Barsebäck. Författare Therese Lindahl |
|
 |
|
 |
|
