Till menyn presentation av lokala företag/verksamheter från förr

Den äldsta kända anläggningen finns omnämnd i handlingar från 1300-talets mitt. Under 1500-talet var dåvarande Bellingaröd sätesgård under Sövdeborg. Detta tillstånd kvarstod ända till år 1860, då Bellinga blev enskild egendom. Ägare vid den tiden var Elisabeth Piper, gift med legationssekreteraren vid svenska beskickningen i London, Carl Hochschild. De beslöt att uppföra en slottsbyggnad på en vacker tomt vid Ellestadssjön, i avsikt att tillbringa somrarna där. Vintertid bodde de i Stockholm. Den välkände engelske arkitekten Edward M. Barry anlitades för uppdraget, men hans förslag föll inte ägarna i smaken eftersom det inte ansågs vare sig passa in i landskapet eller förenligt med tidens byggnadsideal. Det ledde till att den danske arkitekten Henrik S. Sibbern omarbetade Barrys ritningar och gav slottet den karaktär av engelsk renässansbyggnad och romersk villa som behagade makarna Piper/Hochschild. Slottet byggdes 1860-1868. Resultatet blev ett utsökt, välproportionerat litet slott, väl anpassat till de vackra omgivningarna av jordbruksland med insprängda lövskogar kring Ellestadssjöns lummiga stränder.

År 1878 byggdes en envåningsflygel vid slottets norra gavel, bl a för att inhysa köket i källarvåningen. Flygeln har senare rivits, eftersom den störde den arkitektoniska helheten och ansågs vara opraktisk som arbetsplats.

I slutet av 1800-talet anlades en vidsträckt engelsk park. Bellinga har varit kvar i släkten Pipers ägo sedan 1860-talet.

Nuvarande ägare är Greve Claes Piper med familj.

En arbetsdag på Bellinga
Uttrycket ”ett samhälle i samhället” är en mycket passande beskrivning på den ställning godset och därmed slottet hade i 1800-talets samhälle. Självhushållet var väl utvecklat och endast marginella inköp gjordes, främst för att ge kosthållet en smak av världen utanför.

I förberedelserna för ett uppsatsarbete vid konstvetenskapliga institutionen i Lund (1986) har Kristina Pastor intervjuat en kvinna som var anställd vid Bellinga slott i början av 1900-talet. Intervjun ger en god bild av hur arbetet i slottsköket kunde te sig en ”normal” dag under sommarhalvåret. Vid den tiden var friherrinnan Hochschild änka, sedan hennes make baron 125

Hochschild avlidit år 1898. Hon fortsatte, som tidigare, att vistas på Bellinga sommartid.

Dagen började klockan 0700 med att kökspersonalen lagade frukostmålet åt herrskapet, första och andra klassens tjänare och sig själva. Då hade naturligtvis en eller flera stigit upp en timma tidigare för att tända i spisar och förbereda arbetet. Klockan 0730 skulle friherrinnans kokta välling vara klar att hämtas av betjänten eller kammarjungfrun. Lunchen serverades klockan 1300 och friherrinnans te vid en överenskommen tidpunkt under eftermiddagen. Middagen skulle serveras kl. 1800. Dagen i köket avslutades med herrskapets kvällste och smörgås kl. 2130. Vid den tiden skulle även väktarens mat för natten vara klar. Först kring klockan 2200 kunde personalen avsluta arbetsdagen i köket.

Tjänarnas sociala status återspeglades såväl i manér som i lokal och sammanhang där måltiderna intogs. Högst i rang stod sällskapsdamen. Hon hade sin bostad i anslutning till friherrinnans och intog vanligtvis måltiderna i hennes sällskap.

Hushållerskan eller ”husmamsellen” hade ansvar, inte bara för matlagningen utan även för tillsynen av porslin, matförråd och övriga faciliteter tillhöriga köket. Under mamsellen arbetade köksbiträdet som lagade mat och bakade finbröd, syltade och saftade sommartid och gjorde inläggningar och charkuterier i samband med slakt. Kökspigan eller ”vaskan” utförde grövre arbete som att rensa fisk, skala potatis och grönsaker samt diska.

Kammarjungfrun befann sig högt i hierarkin, eftersom hon hade tillsyn av friherrinnans sovrum och garderob och utförde personliga tjänster som påklädning och kamning. Baron fick på sin tid samma personliga uppvaktning av en kammartjänare.

Betjänterna dukade, serverade, putsade silver och glas, tände kakelugnar, ljus och fotogenlampor, hade tillsyn över vinkällaren och tog emot gäster. De var vanligen klädda i livré, ibland frack med väst.

Husjungfrur, ”pigor” eller städerskor indelades i första och andra städerska. De städade alla utrymmen på slottet och serverade vid större tillställningar.

Bland övrig personal hade kusken och trädgårdsmästaren en social mellanställning, medan stallpojkar, trädgårdselever, dagsverkare och nådehjon intog den lägsta rangen bland de anställda.

En särskild befattning hade väktaren. Han trädde i tjänst nattetid och hade som uppgift att ropa ut timslagen från slottets fyra hörn och i övrigt hålla ett vakande öga på byggnaden. Arbetstiden var mellan 2200 och 0400, följd av några timmars vila i ett särskilt rum.

 Alla dessa människor skulle ha sin dagliga förtäring. De förnämsta åt vid dukade bord med ädelt porslin, kristallglas och brutna linneservetter, medan övriga åt i köket eller i första, alternativt andra klassens matsal.

Sådan var tiden och Bellinga var ett sommarslott i tiden.
© Ragnar Lönnäng.
 

Foto: © Ragnar Lönnäng.

Året är 1962.

Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0

   Till länken med nästan alla Skånska slott