Till menyn presentation av lokala företag/verksamheter från förr

Källa: Alvin. Skånska utsikter: Vues de Scanie.

Christinehofs slott är utan överdrift ett monument över den driftiga ägarinnan, grevinnan Christina Piper. Hon var änka efter greve Carl Piper, som ingått som marskalk i Karl XII:s ledningsstab och tillfångatagits under slaget vid Poltava, för att aldrig mera återvända till Sverige. Många olycksbröder bland de högra officerarna friköptes från fångenskapen och tilläts återvända hem, men någon lösensumma för Karl Piper utbetalades aldrig och han avled som fånge på fästningen Nöteborg i Nevas inlopp till St. Petersburg år 1716.

Den hemmavarande grevinnan Christina bodde på Krageholms slott och hade redan under Karl XII:s fälttåg inträtt i makens tjänst som ansvarig för driften vid de Piperska godsen i Skåne, Uppland, Sörmland och Östergötland. På så sätt var hon en fullvärdig arvtagare till hela godskomplexet den dag då budskapet om makens död nådde henne.

Hon visade sig snart kapabel att inte bara förvalta det befintliga utan i hög grad utveckla sitt godsimperium. Christina Piper gjorde sig känd som en mycket driftig affärskvinna och förvärvade mera än 20 000 hektar mark i Skåne. Den största och mest vågade affären var inköpet av alunbruket i Andrarum år 1725, som hon sedan styrde och utvecklade med stor skicklighet och fast hand.

Några år före sin död år 1752 instiftade hon Christinehofs fideikommiss, i avsikt att för framtida generationer räkning binda samman Christinehof med Andrarums alunbruk, Högestad, Baldringe samt Östra Torup. Ännu i dag är fideikommissen sammanhållen och driften organiserad i Högestad och Christinehofs Fideikommiss AB.

Slottsbyggnaden Christinehof eller Andrarums gård uppfördes under 1730-talet i närheten av alunbruket. Byggnaden är ritad av Georg Mochelten, som hämtat inspiration från den tyska barocken. Även Carl Hårleman var senare engagerad i konstruktionen av slottets magnifika trapphus. Ursprungligen hade exteriören en rosa färg, men på Carl Hårlemans inrådan målades det i en gul kulör. I vår egen tid har slottet genomgått en omfattande restauration.

Christinehofs egendom innehåller rika naturvärden som ägaren vårdar med stor omsorg. De viltrika skogarna har kompletterats med stora hägn för bl a hjort och vildsvin. Slottet omges av lövskog i kuperad terräng. Det tidigare alunbruket är beläget i närheten av slottet.

Christinehof ingår i Högestad och Christinehofs Fideikommiss AB med greve Carl Piper som fideikommissarie.

Lycka och olycka
När Christina Piper övertog ägandet av Andrarums bruk 1725 kände hon med säkerhet till att brukets grundare och ägare under 1600-talet, den danske adelsmannen Jochum Beck, förlorat hela sin förmögenhet genom den förlustbringande driften. Detta trots att bruket i Andrarum var Nordens största i sitt slag.

Beck var på sin tid en av Danmarks största jordägare med gods i såväl Skåne som Själland. Under 1630-talet upptäckte han tillgången på alunskiffer i Andrarum och startade 1637 den produktion som innebar så stora förluster att  han tvingades sälja alla sina gods och till slut även själva bruket.

Han hämtade sig aldrig från brukets olycka, utan dog utfattig år 1682 och begravdes i Andrarums kyrka.

Christina Piper däremot lyckades på kort tid göra alunbruket till Skånes största industri. Som på övriga bruksorter i Sverige var sysselsättningsgraden i själva produktionen låg, här omkring 200 personer. Desto flera, omkring 1000 personer, hade sin utkomst via arbete i olika näringar som betjänade bruket., bl.a. med ved för ugnarna.

Alun var handelsvara redan under antiken. Det hade många användningsområden, men det först kända och mest omtalade var nog dess förmåga att stoppa blödningar och desinficera sår. Alun nyttjades även vid färgning, papperstillverkning och garvning.

 Processen innebar stor åtgång på ved, vilket ödelade skogen inom en radie av två mil räknat från bruket i enlighet med ett s k privilegium från 1686. På två mils avstånd från bruket fanns särskilda milstolpar som klargjorde var gränsen för avverkningen till bruket gick. Den linjen benämndes i folkmun för ”verkalinjen” och utgjorde den yttre gränsen för de lokala böndernas skyldighet att hugga och leverera ved till alunbruket mot en s.k. ”skälig ersättning”. Linjen avskaffades 1824 och endast en av de förhatliga milstolparna står kvar.

 Under storhetstiden utvecklades olika samhällsfunktioner som skola, sjukhus, apotek, fängelse, ålderdomshem, brandkår och tingshus. Man införde till och med en egen ”valuta” som endast kunde användas på bruket.

Produktion upphörde år 1912, då den enda tillverkningen bestod av rödfärg. Inom det tidigare alunbrukets område finns flera byggnader bevarade. Bl. a. arbetarbostäder, s. k. ”verkarboställen” (se bild) och magasinsbyggnader. Här och var finns synliga slagghögar och schakt.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

Foto: © Fred Lundberg.

Foto: © Fred Lundberg.

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0

Teckningen skadad.
Källa: Charlotta

Christinehof med omgivande trädgårdar och park.
Illustration av Adolf Fredrik Barnekow ca. 1767.

Vykort. Hämtat från Charlotta.

Andrarums alunbruk omkr. 1680.(Buhrman-Fischer)

   Till länken med nästan alla Skånska slott