Till menyn presentation av lokala företag/verksamheter från förr

I likhet med ett flertal skånska gods har även Klågerup sitt ursprung i 1300-talet. Den tidiga historien har inte kunnat klarläggas, men det antas ha funnits en borg även här och att den kan ha legat på en plats ett par hundra meter söder om nuvarande byggnad. Ursprungligen var Klågerup omgivet av en mindre sjö och därmed lättförsvarad.

De tidigaste ägarna är endast fragmentariskt kända, men från slutet av 1400-talet har det kunnat fastläggas att gården innehades av enskilda ur den gamla nordtyska ätten Has. Genom ingifte tillföll egendomen snart ätter­na Krognos och Sparre, för att under 1530-talet helt övergå i Knud Henriksen Sparres ägo. Efter ytterligare två generationer Sparre förvärvades egendomen år 1640 av Malte Juel till Maltesholm, för att vid hans död år 1648 ärvas av dottern Else, gift med Otto Lindenov till Borgeby. Han blev den siste ägaren under dansk tid och fann sig inte till rätta med det svenska styret utan avvecklade sina skånska gods och bosatte sig på Själland. Hans flyttning innebar dock inte att den Lindenovska ätten dog ut i Skåne utan räddades tills vidare av dottern Anne Sofie Lindenov som 1681 övertog ägandet av Klågerup. Hon efterträddes av sin dotter, men genom ingifte gick godset successivt till andra, svenska eller försvenskade adelsätter som Ramel till Maltesholm och Trolle till Näs och Eriksholm. Efter hustruns död, år 1732, påbörjade maken Fredrik Trolle projekteringen av en omfattande ombyggnad av fastigheterna på Klågerup. Då fanns ännu den gamla kringflutna, fyrlängade sätesgården i sten och korsvirke kvar och infarten till corps de logi skedde över en annan holme där ladugården var belägen. Förändringen skedde mellan åren 1737 och 1761, varvid godsets 1600-talsprägel med tunga material och sluten karaktär utbyttes mot luft och ljus med fristående byggnader och lummig grönska.

En av sönerna, Arvid, ärvde Klågerup efter moderns död år 1732, endast 8 år gammal. Fadern fortsatte då att förvalta och utveckla godset medan sonen ägnade sig åt studier i Frankrike och England och slutligen vid Lunds universitet. Efter avslutade studier tillträdde han gården i mitten av 1740-talet, men blev genast omtalad som en udda person genom att han tog avstånd från adelns manér i klädsel och umgänge. Bl a gifte han sig med en ofrälse, professorsdottern Liboria Harmens. Detta gjorde att han förbigicks som fideikommissarie när fadern stiftade de Trolleska fideikommissen.

När Fredrik Trolle dog 1779 övertogs Klågerup av hans tredje son Nils. Han var mycket handlingskraftig och genomförde successivt enskiftet vid godset, d.v.s. en uppdelning av gårdens ägor i lämpliga brukningsenheter, där bönderna fick arrendera jorden. Han upphävde även den avskydda hoveriplikten. Han deltog också som förtroendevald i utvecklingen av sjukvården i Malmöhus län och försvaret i Skåne Under Nils Trolles tid inträffade de omtalade kravallerna.

År 1908 såldes Klågerup till Svenska Sockerfabriksaktiebolaget och efter ytterligare ett par ägare övertogs egendomen år 1964 av Irma och Otto Silfverschiöld som numera överlåtit ägandet till sonen Nils Silfverschiöld.

Klågerup är beläget i ett vackert, växlingsrikt odlingslandskap längs vägen mellan Lund och Svedala.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

Sätesgården som Buhrman avbildade omkr. 1860. (Buhrman-Fischers prospektverk)

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

Kravallerna i Klågerup
Den 15 juni 1811 inträffade en blodig händelse på Klågerups gods. Den hade sin bakgrund i såväl bondebefolkningens uppdämda ilska gentemot den markägande adeln och deras sadistiska tjänare, som 1811 års förordning om utskrivning av förstärkningsmanskap till försvaret om 15 000 man.

I januari 1810 tvingades Sverige ansluta sig till det s k kontinentalsystemet, som byggts ut på franskt initiativ. Det innebar att alla länder under Napoleons kontroll förbjöds att handla med brittiska varor, vilket skulle göra England bankrutt. Sverige motsatte sig detta och hotades därför av en fransk krigsförklaring.

Då agerade den nye kronprinsen, Jean Baptiste Bernadotte, med stor fasthet och krävde i en förordning från 23 april, 1811 att försvaret genast skulle utökas med ett s k förstärkningsmanskap om 15 000 man. Utskrivningarna skulle ske vid sockenstämmorna, varvid främst ”drängar, statare, torpare, åbor och inhyseshjon” skulle komma ifråga.

Detta ledde till starka reaktioner hos den fattiga landsortsbefolkningen och våldsamma upplopp på många platser. Ilskan riktades såväl mot lagen och dess upphovsman som mot adeln och de kungliga ämbetsmän och soldater som stödde utskrivningarna och slog ner alla protester med stor brutalitet. I det krigströtta Skåne blev protesterna så våldsamma att statsledningen, d v s kronprinsen, beslöt att ge de skånska befälhavarna full frihet att gripa till vapen för att kväsa upproren.

Efter en serie upplopp på flera platser i Skåne beslöt man att samlas på Klågerups gods den 15 juni 1811, för att protestera mot utskrivningarna och förtrycket. Redan dagen före hade ”Mörners husarer” från Malmö, ledda av generalmajor Hampus Mörner, beordrats dit av kronprinsen för att bringa ordning i pöbelhopen. Många skrämdes och flydde, men c:a 800 modiga stannade kvar till dagen därpå, den 15 juni.

Den trasiga hopen av drängar, statare, torpare, åbor och inhyseshjon hade inget annat att sätta emot än hötjugor, slagor och andra primitiva jordbruksredskap. De flockades vid godsets byggnader och på taken och när striden bröt ut visade husarerna ingen hänsyn utan ”högg ner och slog med sablarna åt alla håll så att marken färgades röd av blod”. Som om inte det räckte till öppnade man eld med handvapen och kanoner och ”sköt till måls på dem och nedhögg dem för blott tidsfördriv” som ett samtida vittne uttryckte sig.

När skotten tystnat och röken skingrats hade många hunnit fly och sårade och döda fraktats bort av vänner och anhöriga för att inte begravas i en massgrav på platsen. Därför vet ingen med säkerhet hur många som fick sätta livet till. Officiellt uppgav militären trettio döda och c:a sextio sårade samt 395 tillfångatagna, varav majoriteten spärrades in på Malmöhus fästning.

Kronprinsens husarer återvände i triumf till Malmö med generalmajor Mörner ridande i täten. Under jubel uppvisade de tappra krigarna beslagtagna ”vapen” som hötjugor och liar. I kön av triumftåget haltade de tillfångatagna, utmattade och hungriga drängarna, statarna, torparna, åborna och inhyseshjonen, på väg till Malmöhus och ett okänt öde.

Där tvingades de in i en vidrig tillvaro som för första gången avbröts den 4 november 1811 när de i ett bedrövligt tillstånd fördes till Stortorget för att dömas. Ett fåtal frikändes medan 20 dömdes att mista högra handen, halshuggas och steglas, 43 till 40 par spö och sex års fästning, 31 till enbart 40 par spö och resten till kortvariga fästningsstraff på vatten och bröd eller prygel. I slutet av året kom kungens utslag som mildrade straffen för de flesta. Av de 20 dödsdömda avrättades endast tre.
© Ragnar Lönnäng.

Klågerup 2006.
Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0 – GNU Free Documentation License

Akvarell omkring 1780.
Konstnär: Anders Sigfrid Rålamb, född 5 augusti 1753 i Stockholm, död 11 mars 1841 i Norra Strö, Kristianstads län, var en svensk friherre, ryttmästare, tecknare och akvarellist. Källa: Kungliga biblioteket - Arkivbild.

   Till länken med nästan alla Skånska slott