Till menyn presentation av lokala företag/verksamheter från förr

Örtofta omnämndes för första gången i handlingar som ”Yrtofte”, år 1346. Den tidigaste kände ägaren hette Trugot Has, vars samröre med egendomen avslöjas i dokument från 1380 - 1381, när han tillsammans med en grupp skånska stormän intrigerade mot den danska statsmakten i ett så ovanligt initiativ i dansk historia som att sluta separatfred med Sverige och den dåvarande kungen Albrekt. Det hade funnits tendenser till skånsk utbrytning från Danmark tidigare, som bl.a. lett till en personalunion mellan Skåne och den svenska kungen Magnus Eriksson åren 1332 - 1360. Drottning Margareta motsatte sig de skånska initiativet, även om hon själv arbetade i samma riktning och sedan den svenske kungen besegrats militärt blev hon successivt Nordens mäktigaste person och senare Kalmarunionens drottning.

Under 1400-talet utmärkte sig flera av ägarna Has till Örtofta för såväl kaperier på Östersjön som politiska intriger under unionstiden. Örtofta behölls i släkten Has ägo fram till år 1481 då ingifta riksrådet Tönne Vernersen Parsberg övertog ägandet. Då var Örtofta ännu en medeltida gårdsbyggnad och inga förändringar hade skett sedan Drottning Margareta redan 1396 utfärdat förbud för uppförandet av borgar eller fästen på adelns egendomar. Detta bestod fram till 1483, således två år före Parsbergs tillträde. Det är troligt att han genast efter förbudstiden lät uppföra ett fast stenhus på Örtofta, varav delar ännu ingår i det nuvarande slottet.

Tönne Parsberg, som varit en betrodd man i rikets tjänst, avled 1521. Sedan följde en lång period av ägande från flera av dåtidens danska adelsätter, Björn, Lindenov, Bille, Brok, Lykke och Ramel för att efter övergången till Sverige inlemmas bland släkten Barnekows många gods. Flera av ägarna hade höga befattningar i staten och försvaret och bodde endast sporadiskt på Örtofta. Den siste bland de danska ägarna, Henrik Ramel, har efterlämnat två byggnadsminnen åt eftervärlden, en vacker ladugård och tornbyggnaden till Örtofta kyrka.

Efter den första ägaren ur ätten Barnekow gick godset i arv till en minderårig son, som vid myndig ålder gifte sig med en dotter till den berömde krigaren och politikern greve Rutger von Aschebergs dotter Margareta. Han var överste i Karl XII:s karolinerarmé, men avled redan år 1700. Två söner ärvde Örtofta, men 1727 blev Christian Barnekow ensam ägare. Det var denne Christian som lät utföra en grundlig restauration av borgen år 1728.

Efter Christian Barnekows död kom Örtofta att förvärvas av hovmarskalken och friherren Carl Filip Sack som var gift med en dotter till paret Barnekow, Margareta Magdalena. De gjorde stora ansträngningar för att försköna och förbättra egendomen, bl.a. slottets interiör och i synnerhet trädgårdsanläggningen under ledning av en bror till slottets ägarinna, den kände trädgårdsarkitekten Adolf Fredrik Barnekow. Efter den siste ur familjen Sack tillträdde greve Carl Fredrik Dücker som ägare år 1827. Det var hans son, Henrik Dücker som lät bygga om huvudbyggnaden till dess nuvarande utseende.

Dücker var ogift och hade före sin död testamenterat egendomen till friherre Jacob Bennet. Han efterträddes 1951 av sin son, friherre Carl Wilhelm Henrik Dücker Bennet och i nästa generation av dennes barn.

Numera är slottet med parken en avstyckad del av den tidigare egendomen och ägs av veterinär Peter Melinder med familj.
© Ragnar Lönnäng

Foto: © Ragnar Lönnäng

Foto: © Fred Lundberg.

Foto: © Fred Lundberg.

Omgivningarna
Örtofta slott utgör tillsammans med omgivande gårdsbyggnader en mycket tilltalande miljö. Nära kyrkan, som ligger i anslutning till slottsparken, finns en skans från svensk-danska kriget 1676 och en vacker stenvalvbro i tre spann över Bråån, byggd 1776. Örtofta slott är beläget mitt emellan Eslöv och Lund.

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

Birkesrätten, unikt för Örtofta.
Under den tid som Danmark omfattade även Skåne hade Örtofta en särställning bland de skånska adelsgodsen genom att ensamt inneha egen juristdiktion eller s k birkerätt. Birk är en juridisk term från tidig medeltid för att beteckna ett från häradsjurisdiktionen undantaget område. I Sverige och Norge hade begreppet birk endast använts i städer med stadsrättigheter, medan det i Danmark med tiden uteslutande betecknade den adliga eller kungliga godsjurisdiktionen. De tidigaste birkerätterna var samtliga kopplade till kyrkan, som därmed innehade makten att döma även i världsliga frågor.  Den skånska birkerätten tillkom vid mitten av 1200-talet och var till en början avsedd för Lund, i egenskap av ärkestift, men spred sig även till andra städer i landskapet. Senare kom den även att gälla inom vissa områden på landsbygden, som därmed undantogs från den rådande häradesjuristdiktionen. Örtofta blev på så sätt undantaget och inordnat i den adliga eller kungliga godsjurisdiktionen.

Vid det adliga birket utnämndes birkedomaren och birkeskrivaren av godsägaren personligen, eller som han vanligen titulerades i de sammanhangen, birkepatronen. Rätten omfattade full domsrätt, samt rätt att ådöma böter. Den medförde även skyldighet att avlöna birkefogde samt att underhålla birkehus och galge. En plats på Örtofta kallas ännu i dag Galgevången som minne från den tiden.

Birkerätten ansågs ursprungligen som något synnerligen förnämligt. Dess betydelse avtog dock i och med 1427 års hals- och handrätt, samt att alla adelsmän efter hand beviljats en viss rätt att ådöma böter.

I och med Skånes övergång till Sverige 1658 upphörde denna juridiska särställning för godset
© Ragnar Lönnäng

Foto: © Fred Lundberg

Örtofta slott 1 jan 1860.

Örtofta slott 1 jan 2010. 150 år senare än bilden illustrationen ovan.
Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0

Foto: © Fred Lundberg.

Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0

   Till länken med nästan alla Skånska slott