Till menyn presentation av lokala företag/verksamheter från förr

I likhet med flertalet skånska slott härstammar även Össjö från mitten av 1500-talet, då gården åtnjöt egen status efter att tidigare ha tillhört såväl Vegeholms som Skillinge gods.

Ätten Krabbe, genom Mogens Krab­be, var den förste dokumenterade ägaren av godset under tiden 1560-1564. Han deltog i flera stridigheter för att skydda Danmark mot svenska förband som ständigt hotade norra Skåne. En lojalitet som kostade honom livet, då han drunknade i samband med ett fältslag mot svenskarna vid småländska Tofta bro år 1564. Han hade, bl.a. genom giftermål med Karen Geed till Jordberga, byggt upp ett betydande godskomplex som omfattade, förutom Jordberga, även Rössjöholm och Gedsholm.

Ätten Krabbe innehade sedan Össjö i ytterligare tre generationer fram till år 1663 då den siste Krabbe på Össjö, Niels Krabbe, avled barnlös.

Godset hade under Krabbes sista period blivit svenskt och inköptes då av generalguvernören, friherre Johan Banér. Hans ekonomiska situation frammanade dock en överföring av godset till sin fordringsägare. Efter hans död, år 1682, var dödsboet på obestånd och arvtagarna tvingades sälja egendomen. Köpare var professorn vid Lunds universitet, Niklas Andersson Hyltén, kort därpå adlad Silfverskiöld. Det blev inledningen till familjen Silfverskiölds innehav av Össjö, som under den första ägarens tid fick status av fristående sätesgård. Han lät även uppföra en ny man­gårdsbyggnad bestående av två envåningshus i korsvirke.

Silfverskiöld kom att äga Össjö i tre generationer under den förhållandevis långa perioden 1682 till 1811. Den siste ägaren ur familjen, Christina Eleonora, född 1737, var gift med major Abraham Tornérhielm. Han avled 1777, men änkan förvaltade sedan egendomen till sin död 1811.

Godset gick sedan i arv till överstelöjtnant Adolf Fredrik Tornérhielm. Något år efter hans tillträde brann dock 1700-talsbyggnaden ner till grunden. Han lät redan 1814 ersätta den med en byggnad i den nya tidens s k empire. Den byggnaden finns kvar i oförändrat skick ännu i dag.

Foto: © Ragnar Lönnäng

Familjen Tornérhielm behöll Össjö i ytterligare två generationer, varefter egendomen ingick som en del av köpeskillingen när Rudolf Viktor Tornérhielm förvärvade Vrams Gunnarstorps gods år 1839. På så sätt kom de tidigare ägarna Berch på Vrams Gunnarstorp att tillträda som ägare och bosätta sig på Össjö.

Nuvarande ägare är Hugo Berch.
© Ragnar Lönnäng

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

Från trädgårdspojke till kyrkoherde
Få prästmän i landet har haft en så grundmurad popularitet som Fader Gunnar i Osby. Hans djupa erfarenhet av livet och livets villkor hade han vunnit genom hårt arbete och en aldrig sviktande tro på sitt prästerliga kall.

Han föddes i Grevie församling 1897 och kom från en mycket enkel bakgrund som bl a gjorde att han inte kom igång med sin skolgång förrän senare än de andra barnen. Genom sin begåvning och medfödda flit tog han snart igen detta och kunde efter fullgjorda studier prästvigas i Lunds domkyrka 1922. Under studietiden arbetade han som trädgårdspojke på Össjö gård för att förstärka sin klena kassa.  Det berättas att han kom om höstarna och hjälpte till med alla förekommande arbeten i park och köksodlingar. Det skördades rotfrukter och grönsaker, plockades frukt och bär, krattades löv och rensades gångar, träd hamlades och buskar beskars, ja hela spektrat av arbete som måste utföras före frost och vinter.

Efter prästvigningen fortsatte han sina studier i Lund med stor energi vid sidan om sin prästtjänst. Innan han uppnått 30-årsåldern var han färdig med sin doktorsavhandling utan att han, enligt vännerna, haft en enda dags tjänstledighet från sin prästtjänst. Hans lysande intellekt gav honom en djup insikt i teologin och såg främst den lutherska ortodoxin som sin fasta grund för tron. Han hade en hög liturgisk medvetenhet med en lagom dos av pietism. Han blev föregångsman för Kyrklig Förnyelse, den rörelse som präglat svenska kyrkan under senare årtionden, med betoning på färg och liv i gudstjänsten, tätare nattvardsfirande och kyrkor som står öppna för bön.

Han blev kyrkoherde i Osby redan 1933 och kom att stanna i 29 år, fram till 1962. Under den perioden gjorde han sig känd över hela landet som ”Fader Gunnar i Osby”. I kyrkan finns ännu ett kapell bevarat, som han inredde i det medeltida koret bakom högaltaret. Där hålls dagliga andakter, som på Fader Gunnars tid.

Det som gjorde honom stor var att han hade förmåga att omsätta teologins teorier i en levande fromhet. När det gällde predikan hade han en inlevelse som få. Han gjorde ofta predikningarna till meditationer och han kunde måla ut bibliska scener med sådan verklighet att menigheten tyckte sig förflyttad till platsen. Han hade en del meningsmotståndare, men ingen kunde förneka hans personliga fromhet som lyste igenom allt utanverk.

Han var dessutom modig och, till skillnad från många teologer, vågade han ge sig in i visioner han trodde på och genomförde dem. Redan som ny kyrkoherde i Osby skrev han om den, enligt hans uppfattning, alltför grå kyrkan och att ”Den saknar utryck för mod och hänförelse och utmärkes snarare av resignation och försiktighet”. På två år hade han infört nattvardsfirande varje söndag, som då var unikt i Svenska kyrkan. Eftersom han kände starka sympatier för den katolska ritualen införde han snart skrudar, processioner, rökelse och så småningom vigde han Svenska kyrkans första nunna. En del opponerade sig, men han hade modet att gå vidare i sina tankar och i sin praktiska gärning.

Han ägde en översvallande hjärtlighet och humorn var en del av hans charm. Trots sin allvarliga mening hade han ”glimten i ögat” och en välgörande distans, även till sin egen person. Även de som ifrågasatte en del av hans visioner tyckte om honom som person.

Fader Gunnar avled 1988.
© Ragnar Lönnäng

Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0 – GNU Free Documentation License

   Till länken med nästan alla Skånska slott