| Tomarps Kungsgård | |
 Tomarps Kungsgård härstammar till sina äldsta delar från mitten av 1200-talet, då riksrådet Johan Lille var herre till egendomen. Efterhand utvecklades huvudbyggnaden till en ståtlig renässansborg, omgiven av vallgravar som till delar finns bevarade ännu i dag. Efter släkten Lille ägdes Tomarp av ätterna Sparre och Brostrup innan den genom giftermål övergick till stormanssläkten Giedde som ägde egendomen fram till fredsslutet mellan Sverige och Danmark 1658. Den siste av ägarna, Ove Giedde, är en av den danska historiens mest kända personer. Han var en av pionjärerna i Dansk Ostindisk Compagniet, när han som 24-åring utsågs till befälhavare över en dansk flottstyrka med uppdraget att segla till Ostindien för att upprätta handelsförbindelser på platsen. Han lyckades med sitt uppdrag och belönades rikligt med förläningar och titlar. Efter Sveriges övertagande av de skånska godsen utarrenderades Tomarp till ”välförtjänta svenska adelsmän”. Den förste välförtjänte innehavaren var fältmarskalk Gustaf Banér. I och med Karl XI:s reduktion kom slottet ånyo i kronans ägo 1697, för att inordnas i dåtidens nya organisation av det svenska försvaret, indelningsverket. År 1709 blev Tomarps Kungsgård ett s.k. överstelöjtnantboställe och 1727 översteboställe vid Norra Skånska kavalleriregementet. Slottet förföll successivt under 1700-talet och restaurerades till dagens utseende under 1770-talet. Efter indelningsverkets successiva avskaffande under
1800-talets sista decennier blev slottet utarrenderat. Numera äger och
förvaltar Statens Fastighetsverk alla byggnader och parken. |
 Foto: © Ragnar Lönnäng.
Foto: © Fred Lundberg. |
© Ragnar Lönnäng. © Översättning
Bryan Ralph. |
Textkälla: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten |
 Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885. |
|
|
Historien ändras på Kvidinge hed Vid 1800-talets början rådde stigande spänning i landet, bl a för att den mer eller mindre enväldige Gustav IV Adolf lyckats få alla grannländer emot sig när han hårdnackat höll på Napoleons motståndare. År 1809 hade Sverige förlorat hela Finland till Ryssland och det svenska riket stod nära nog inför sin upplösning. Kungen anklagades för vanstyre och utsattes för en statskupp som iscensattes våren 1909 under ledning av generalen Carl Johan Adlercreutz. Kungen avsattes och tvingades i landsflykt den 14 mars med förbud att någonsin återvända. Den åldrige och sjuklige Karl XIII utses till regent. Han hade inga barn, vilket snart aktualiserade valet av en tronarvinge. Den frågan löstes genom att riksdagen den 18 juli 1809, på Georg Adlersparres inrådan, valde den dansk-norske prinsen Kristian August av Augustenborg till svensk kronprins Kristian August antar erbjudandet att bli Karl XIII:s adoptivson och därmed den rättmätige arvtagaren till den svenska kronan. Som ett ytterligare steg i försvenskningen beslutar han sig för att byta ut det tyrannklingande Kristian till. det mera handfasta Svenska Karl. Därmed hade Sverige en ny tronföljare, kronprins Karl August. Våren 1810 plågas kronprinsen av en krånglande mage. Han lider dessutom av trötthet, vilket får honom att somna vid de mest opassande tillfällen. Det oroliga politiska klimatet föder nu rykten om att kronprinsen skulle vara förgiftad, troligen av någon ur den konservativa kretsen ”Gustavianerna”. Det påstods t.o.m att grevinnan Sophie Piper, syster till ledaren Axel von Fersen, skulle vara den skyldiga. I slutet av maj 1810 lämnar kronprinsen Stockholm för att resa till Ramlösa i Skåne och dricka av det hälsobringande vattnet. Resan blev besvärlig längs ojämna, smala vägar genom oändliga skogar. Dessutom hade han drabbats av en kraftig förkylning, som han försökte bota genom ett ihärdigt intag av toddy (varmvatten, socker och brännvin). Han såg fram mot besöket i Ramlösa även för att brodern Frederik Christian skulle ansluta till sällskapet. De hade mycket att diskutera, bl a hur de skulle förverkliga drömmarna om ett gemensamt skandinaviskt rike under en kung, när nu Kristian (Karl) August blivit kronprins av Sverige. Efter en tid skildes bröderna åt i Helsingborg och Karl August reste vidare till Kvidinge hed för att besöka det mörnerska husarregementet. Han ville lära känna Skåne, där han trodde sig ha vänner som stödde den skandinaviska tanken. Den 28 maj, som var kall och blåsig, skulle mönstring av förbandet äga rum och kronprinsen uppträdde till häst. Plötsligt vacklade hästen till och kronprinsen föll i marken och blev liggande livlös. Hjälp skyndar snabbt till, men trots åderlåtning och massage går livet inte att rädda. Obduktionen visade inte på någon förgiftning, men
ryktet bestod och i samband med begravningen i Stockholm, den 20 juni,
mördades Axel von Fersen av uppretade folkmassor. |
 Foto: © Ragnar Lönnäng.
Foto: © Fred Lundberg. |
|
|
|
|
Kungsgårdar Som begrepp har varit detsamma överallt, kungens gård i grannskapet, hans visthusbod och skattekista på orten. Hit kunde kungen komma ridande med hirden, sitt beridna följe, och hovet, för att inspektera egendom eller bara konsumera de magasinerade födoämnena. Här var också platsen för konungens utsände, här togs politiska och praktiska beslut. Sveakungen bevakade sina intressen med hjälp av fogdar, som residerade på kungsgårdar. Ofta fanns en marknadsplats i närheten. Ibland kunde också ett kloster byggas vid eller nära kungsgården. Något har emellertid kungsgårdarna skilt sig i olika landskap. |
|
 Tomarps kungsgård (Tommerup) omkr. 1680. (Buhrman-Fischer) |
|
