Till menyn presentation av lokala företag/verksamheter från förr

Toppeladugårds status som enskild egendom börjar år 1720. Gården hade ditintills, som namnet antyder, varit en utgård eller ladugård tillhörig egendomen Häckeberga. Under 1710-talet blev dåvarande ägarinnan Mette Sofia de Bruin utsatt för en bedragare som krävde henne på så stora penningbelopp att hon tvingades avyttra gården till grevinnan Christina Piper på Krageholm.

När grevinnan Piper hade tillträtt påbörjade hon genast projekteringen av en ny, ståndsmässig huvudbyggnad. Den uppfördes under 1720-talet.

Hon satte även parken i stånd och gjorde det så grundligt att Carl von Linné vid sitt besök på Toppeladugård den 4 juli 1749 beskriver egendomen som ”en vacker sätesgård fru grevinnan Piper tillhörig, var märkvärdig av en skön trädgård, uti vilken trädgårdskonsten visat sina prov”. Han beskrev vidare hur ”trädgårdsskolan” (fruktträdgården) ”var vidlöftig av allehanda slags äpplen, päron, kvitten, valnötter, hästkastanjer, alm och linder, vilka föryttrades åt dem, som voro hågade för trädgårdar. Persikor, aprikoser och vinrankor voro uppdragne vid planken. Kvitten voro små aplar av ett par alnars höjd, som stodo med mycken frukt, vilken här mognade väl, och var alltid sessilis”.

Man känner till att det tidigare funnits en omtalad labyrint på Toppeladugård och Linné beskriver hur ”en Labyrint eller en irrgång var anlagd uti ett kärr, som blivit uppfyllt vid trädgårdens södra sida. Han var 65 alnar i diametern, med omgångar av avenbokshäckar. Inuti formerades inskärningarna av en ligusterhäck, och mitt uti stod ett åttkantigt lusthus, där stolparne eller hörnen voro av vackra lindar, väggarne av klippt almhäck”

Det går att föreställa sig den dallrande sommarvärmen över fälten på Toppeladugård när Linné skriver hur ”Slåttermannen gick i sin svett, och kvinnfolken strängade straxt det avslagna gräset, där som det låg tunt”.

Efter grevinnan Pipers död behöll familjen ägandet  över Toppeladugård i två generationer fram till 1791, då makarna Ulrika Piper och Otto Wilhelm Mörner avled barnlösa.

Under 1800-talet ägdes godset av flera familjer under förhållandevis korta perioder. I tur och ordning Thott till Skabersjö, Bennet, Wrangel von Brehmer och Linder. Den siste ägaren Ernst Linder, var officer i svenska armén under åren 1887 - 1918 och som sådan tjänstgjorde han i Finland, såväl under inbördeskriget 1917-1918 som i Svenska Frivilligkåren under vinterkriget 1939-1940.

År 1905 försåldes Toppeladugård till direktör P. Åkesson och 1918 till ryttmästare Johan Kuylenstierna. Han lät uppföra den nuvarande huvudbyggnaden under åren 1919-1920 i den byggnadsstil från 1600-talet som brukar benämnas som Christian IV:s renässans.

Godset såldes redan 1928 till stadsfiskalen och finansmannen Nils Ascan. Efter ytterligare en innehavare övertogs Toppeladugård av nuvarande ägar­familjen Wersäll, som i andra generationens Claes Wersäll, äger godset i dag.
© Ragnar Lönnäng

Foto: © Ragnar Lönnäng

Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0

Foto: © Ragnar Lönnäng

Gås i slott och bänk
Få maträtter är så förknippade med Skåne som gåsen. Det finns flera bakomliggande orsaker som klimatet och därmed uppfödningsbetingelserna, influenser utifrån, djurhållning med stora inslag av fjäderfä, en matkultur där gåsen är väl anpassad och inte minst den starka traditionen.

De klimatmässiga förhållandena illustreras väl av Carl von Linné som i sin Skånska resa 1749 blir hänförd över ”ett land av så förträffeligt klimat ej annat vara än det härligaste, ja det liknar så mycket Tyskland och Danmark, att man kunde säga, det havet liksom med våld skurit Skåne ifrån de södre länder och lagt det till Sverige.”

Det finns en gammal och rik tradition att hålla fjäderfän i skånskt jordbruk. Höns, ankor, gäss och kalkon är de vanligaste. Kalkonen har först på senare år fått ökad utbredning genom att ett mera fettsnålt kosthåll slagit igenom. Gåsen däremot innehåller så mycket fett att den väl ansluter till det mellaneuropeiska svin-gås-flott-bältet och därmed till de grundläggande inslagen i skånsk matkultur.

                      Den skånska gåstraditionen kommer från Danmark och Tyskland, där gåsen kunde ätas såväl till vardag som till fest, men främst i samband med Mårten och julhelgen. I gamla tider kokades gåsen och åts tillsammans med grönsaker och rotfrukter. En annan, men liknande specialitet, är den sprängda gåsen som läggs i saltlag två-tre dygn före och sedan kokas den dagen den skall serveras. Gåsbröstet var den största delikatessen och fick inte saknas på festbordet i välbärgade hem.

Fritjof Nilsson Piraten var en stor kännare av skånsk matkultur. Enligt honom skall en traditionell Mårtenmiddag bestå i ”fittamad”, svartsoppa, lutfisk, gåsstek och mandelmusslor med sylt och grädde. Ibland förekom risgrynsgröt mellan lutfisken och gåssteken och mandelmusslorna kunde bytas ut mot den skånska äppelkakan. Det är en påfallande likhet mellan Mårtensfirandets måltid och julens, varför Mårten ibland kallades för ”lillejul”.

Svartsoppan, som i dag är en självskriven kombination med gåsen, är ingen genuin skånsk tradition. Den sägs komma från en restaurang i Stockholm där man någon gång i mitten av 1800-talet för första gången lanserade kombinationen gås och svartsoppa. Förr åt bondebefolkningen i Skåne svartsoppa som vardagsmat, främst i samband med slakten.

Den genuina skånegåsen är den vanligaste på gårdarna i dag. Den växer snabbt och blir stor och tung. Som alla tamgäss härstammar den från den vilda grågåsen. Den lägger 25-30 ägg per år och ruvar i 28 - 29 dygn. Boet ligger på marken. De flesta kläckningar sker numera i maskin. Födan är gräs och spannmål. Förr tog man in gässen i köket någon månad före slakten och låste in dem i ”gåsabänken” för att de skulle gödas och växa till sig inför slakten. Gåsabänken var som en träsoffa med inbyggt underrede som hade luckor på framsidan, där de stängdes inne. Gåsen har en livslängd av minst 30 år. Mårtendagen infaller den 10 november och firas enligt traditionen till minne av den helige Martin av Tours.
© Ragnar Lönnäng

Akvarell omkring 1780.
Konstnär: Anders Sigfrid Rålamb, född 5 augusti 1753 i Stockholm, död 11 mars 1841 i Norra Strö, Kristianstads län, var en svensk friherre, ryttmästare, tecknare och akvarellist. Källa: Kungliga biblioteket - Arkivbild.

   Till länken med nästan alla Skånska slott