Toppen

Börringe kloster

 

Till startsidan Till menyn gamla bilder Till menyn Hörby tätort  Kontakt Uppdateringarna

Till menyn presentation av lokala företag/verksamheter från förr

Diverse länkar som inte passar in på, orter eller branscher

 

   
Börringe kloster

Källa: Alvin. Skånska utsikter: Vues de Scanie.

   
   

Börringekloster har fått sitt namn från det nunnekloster ur Benediktinerorden som fanns på platsen redan under 1100-talet. Klostret låg på en ö i norra delen av Börringesjön, men senare utdikning, invallning och nivåsänkning av sjön har förändrat landskapet.

Börringekloster låg på kunglig mark varför det tidigt uppläts som län till kungatrogna adelspersoner med skyldighet att även underhålla klostret och dess invånare.

När reformationen infördes under 1530-talet blev Börringekloster indraget till kronan och förlänat adelsmän i kunglig tjänst. Den förste länsmannen på Börringe, efter reformationen, var Axel Brahe till Krageholm och från 1551 Knud Gedde.

En av Skånes mäktiga kvinnor genom historien, Gjörvel Faddersdotter Sparre, övertog Börringe år 1582. Hon lät under sin tid bygga en sockenkyrka och rev då den medeltida klosterbyggnaden. Efter hennes död förlänades godset till Sivert Grubbe och i följande generationer till medlemmar ur den mäktiga Thottska familjen på Ericsholm, nuvarande Trolleholm.

Efter övergången till Sverige tillföll Börringekloster en son till kung Karl X Gustaf. Han var officer och tjänstgjorde under långa perioder i den holländska armén. Under hans tid pantsattes Börringekloster till en finansman Gripenstierna, för att därefter i korta perioder fram till 1740-talet tillhöra enskilda familjer ur ätterna Stenbock, von Königsmarck, Clefwe och Hegardt.

År 1745 såldes egendomen till kammarherren Joachim Beck-Friis. Han var då endast 23 år gammal och fick ett mycket framgångsrikt liv, bl a som Börringeklosters ägare till 1797. Han hade, med Kung Gustav III:s godkännande, såväl överfört sin fideikommissrätt från sina danska gods till Börringekloster, som att kungen utfärdade ett grevebrev år 1791, som gjorde Börringekloster till Sveriges enda grevskap - då som nu. Ättlingar till den första ägaren Beck-Friis innehade sedan egendomen i flera generationer fram till vår egen tid. Nuvarande ägare till Börringekloster är friherrinnan Eva Ramel.

Inga hus återstår från de medeltida klosterbyggnaderna eller de senare korsvirkeshusen. En ruin efter den första sockenkyrkan från 1580-talet finns kvar. Nuvarande slottsbyggnad, ursprungligen i gustaviansk stil med två våningar, uppfördes av Joachim Beck-Friis år 1763 efter ritningar av Carl Hårleman. En tredje våning byggdes till år 1873.
© Ragnar Lönnäng.

Foto:© Ragnar Lönnäng.

 

 

   
   

Grevebanan
1800-talet blev i många stycken ett dynamiskt århundrade med stark befolkningsökning såväl i landsorten som i städerna. Det viktiga jordbruket anpassades till nya tider genom enskiftesreformen, nya grödor och brukningsmetoder, åkerarealens utvidgning genom nyodling och dikning och införandet av konstgödning. Befolkningsökningen innebar större efterfrågan på livsmedel och det effektivare jordbruket hade ingen svårighet att tillfredsställa den ökande efterfrågan.

Vid århundradets mitt infördes en kommunikationsteknisk nyhet som skulle få en utomordentligt stor betydelse för hela landet och därmed landskapet Skåne. Järnvägen introducerades på bred front och fick genast stor uppmärksamhet. De flesta insåg möjligheterna men många skrämdes av den nya teknikens omänskliga styrka och hastighet.

Greve Corfitz Beck-Friis på Börringekloster insåg, som en av de första godsägarna i Skåne, vilka möjligheter som öppnades till utökad handel med jordbruksprodukter om en järnvägslinje kunde byggas ut. Han tog kontakt med traktens godsherrar i mitten av 1860-talet och väckte tanken om en gemensam, privatägd järnvägsbana från Malmö, österut mot Ystad.

Grevebanan
Det visade sig snart att tanken var god och uppslutningen tillräckligt stor för att starta en projektering av järnvägsbygget. År 1872 var  projekteringen klar, bolaget Malmö-Ystads Järnväg bildat och emissionen genomförd med stort intresse. Det gjordes en bidragsframställan till staten, vilken avslogs med motivet att regionen och dess adliga näringsidkare var alltför välsituerade för att projektet skulle erhålla statliga bidrag. Hur det förhöll sig med den saken avslöjas när projektet in i det sista saknade medel för att fullfölja den bredspåriga bana som var planerad. Först när friherre Julius Stjärnblad på Marsvinsholm ”öppnade plånboken” en extra gång kunde man överge hotet om en smalspårig järnväg och bygga enligt ursprungsplanerna.

Den invigdes redan i december 1874 och döptes genast till ”grevebanan” på grund av godsherrarnas engagemang. Detta fick även till följd att varje gods som fanns representerat i bolaget garanterades en egen järnvägsstation på egna ägor. Skabersjö, Börringe, Näsbyholm, Marsvinsholm och Charlottenlund är exempel på s.k. slottsstationer. Denna omsorg om ägarna förstärkta konceptet som sådant, men förlängde bansträckningen med några extra svängar.
© Ragnar Lönnäng.

   
   © Ragnar Lönnäng. © Översättning Bryan Ralph.   Textkälla: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten
   
   

Erik Westerling 1819-1857

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
   

Börringekloster 1969. Bildkälla: Trelleborgs museum.

   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   

 

 

   Till länken med nästan alla Skånska slott

Till toppen av sidan