Skånska Slott, Gods och Herresäten
(och någon enstaka slottsliknande byggnad)

Skånska slott har presenterats 1000-tals gånger tidigare och det finns massor av olika hemsidor och böcker. Vi har som vanligt koncentrerat oss på bilder och inte försökt efterlikna andra, utan utgått ifrån den duktige konstnären Ferdinand Richardt, som föddes 1819. Även någon/ra andra konstnärer är med.
Ett av Ferdinand Richardt favoritmotiv var just slott, gods och herresäten. Vi visar Richardts målningar, från 1800-talet och därefter presenterar vi nyare bilder på slotten. Vissa av slotten saknar fortfarande den äldre bilden, men vi letar vidare. Vår idé bygger på att kunna se vilka förändringar slotten genomgått under alla dessa år. Alla tinnar och torn som tillkommit, eller försvunnit är kanske det mest synbara.
Fakta om slotten hittar du som sagt på massor av andra hemsidor på nätet. En del bilder saknar upphovsrätt, de som är äldre än 50 år. (dock är alla "vanliga" bilder tagna innan 1969 är fria att använda). Men det finns också många andra bilder, bl. a. de nytagna färgbilderna som har upphovsrätten kvar och där är det förbjudit att kopiera eller på något sätt använda dessa utan upphovsrättsinnehavarens godkännande, eller måste Creative Commons reglerna följas, om sådana anges.

År 2017 fick vi lov att använda Ragnar Lönnängs bilder och texter som finns i hans resehandbok om Skånska slott. Böckerna är idag slutsålda och återfinns på antikvariat.

 
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida
Senaste uppdateringarna Upphovsrätt och copyright © Vad är ett slott?
 
A – C D – J K – O R – S T – Ö
Alnarp Dybeck Karsholm Rosendal Thorsjö
Aralöf Ellinge Klågerup Ruuthsbo Tomarps Kungsgård
Axelvold Engelstofta Knutstorp Rydsgård Toppeladugård
Barsebäck Esperöd Krageholm Rynge Torup
Bellinge Flyinge Kungsgård Krapperup Råbelöv Tosterup
Belteberga Glimmingehus Kronovall Rögle Trolle Ljungby
Bergsjöholm Gyllebo Kulla Gunnarstorp Rönneholm Trolleholm
Bjärsjöholm Gärsnäs Kvesarum Rössjöholm Trollenäs
Bjärsgård Hanaskog Kåseholm Sextorp Tunnbyholm
Bjärsjöladugård Herrevadskloster Kärnan Sinclarsholm Ugerup
Björnstorp Hjularöd Lillö Skabersjö Vannaröd
Bollerup Hovdala Lyckås Skarhult Wanås
Borgeby Hviderup Löberöd Smedstorp Wegeholm
Bosjökloster Häckeberga Maglö Snogeholm Viderup
Bäckaskog Högestad Malmöhus Sofiero Widtskövle
Bökeberg Jordberga Maltesholm Spannarp Wrams Gunnarstorp
Börringe   Markie (stora) Svaneholm Åskloster Kungsgård
Charlottenlund   Marsvinsholm Svenstorp Öja
Christinehof   Näsbyholm Sövdeborg Örenäs
Citadellet   Oretorp   Örtofta
    Osbyholm   Örup
    Ovesholm   Össjö
        Övedskloster

Vad är ett slott?

Tillbaka till startsidan

Tillbaka till menyn gamla bilder

Till menyn Slott på denna sida

 

   
Nedan en kort presentation av de två som inspirerat mig om att ta med slotten på hemsidan. Trots att slotten inte är huvudrollsinnehavare på min sida, finns det väldigt många personer som är intresserade av just slott. Ragnar ger en utomordentlig bra bild av de slott han skrivit om i sin bok, och Ferdinand har fantastiska litografier av många slott.

Ferdinand Richardt

Ragnar Lönnäng

   
Ferdinand Richardt var søn af Johan Joachim Richardt og Johanne Frederikke født Bohse og blev født 10. april 1819 i Brede, hvor faderen forpagtede kobberværkets kro (som også fungerede som butik for arbejderne). I 1832 flyttede familien til Ørholm, da faderen forpagtede kroen ved papirfabrikken dér, indtil familien i 1839 flyttede til København.

Ferdinand kom efter sin konfirmation 1835 i tømrerlære, men allerede i 1836 fik han en plads på Kunstakademiet med arkitekten G.F. Hetsch som lærer. Også historiemaleren J.L. Lund og billedhuggeren Bertel Thorvaldsen havde Richardt kontakt med. I 1839 og 1840 vandt han hhv. akademiets lille og store sølvmedalje for sine malerier.

I 1847 opnåede han et femårigt arbejdslegat fra kongehuset, der som modydelse fik et landskabs- og et arkitektonisk maleri om året. 1855-1859 var han i USA, meget af tiden ved Niagara Falls. Den 18. januar 1862 giftede han sig med enken Sophia Schneider, født Linnemann (1831-1888). Efter en europarejse var han i 1863 i England, hvor han mødte det engelske kongehus.

I 1873 solgte Richardt en stor del af sine værker, hvorefter han udvandrede til USA med sin familie. De tog først til Niagara Falls, derefter i 1875 til San Francisco, hvorefter han i 1876 endeligt slog sig ned i nabobyen Oakland, hvor han virkede som tegnelærer.

Hans efterkommere var datteren Johanna (1862-1897) og stedsønnen Joost Schneider.
Källa: Wikipedia.dk

Mitt intresse för slotts- och herrgårdsbyggnader går tillbaka till början av 1980-talet. Under 10 års tid hade jag förmånen att förvalta och utveckla verksamhet i Gimo Herrgård, Uppland, som är en av de bäst bevarade högreståndsbyggnaderna från tidig Gustaviansk tid.

Som turistchef i Uppsala under 1990-talet hade jag bl a uppdraget att leda projektet Mälarslott, som gick ut på att samverka kring turismutvecklingen i slotten kring Mälaren.

Efter flytt till Österlen år 2000 fick jag genast frågan om mina möjligheter att utreda förutsättningarna för turismutveckling i de skånska slotten. Jag antog erbjudandet, som ledde till en mycket innehållsrik period i livet. Mitt uppdrag pågick under 1½ år, med tyngdpunkten vid besök i såväl privatägda gods med slottsbyggnader, som i slott och borgar för militära ändamål. Projektet omfattade slottsanläggningar över hela landskapet och från olika epoker från medeltid till 1900-talet. Jag hade förmånen att få intervjua slottens ägare, vilket gav mig rika kunskaper om skånsk och dansk historia och kultur och inte minst godsens och slottslivets seder och traditioner under gångna tider.

Sedan projektet genomförts fortsatte jag att engagera mig i den omfattande Skånska slottskulturen. Det innebar utgivning av två resehandböcker (varav en engelskspråkig) på temat Skånska slott och sevärdheter, föredrag, researrangemang, artiklar, eget måleri med tre utställningar på temat Skånska slott och tillverkning av souvenirer på samma tema.

 

Ingen produktion av det som omnämns ovan pågår i dag. Böckerna är slutsålda och återfinns i dag hos  välsorterade antikvariat.

Tillbaka till startsidan

Tillbaka till menyn gamla bilder

Till menyn Slott på denna sida

 
   
Alnarp
   
   

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Araslöf

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Axelvold

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
 
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Barsebäck

Barsebäcks egendom är belägen i en del av landskapet som befolkades mycket tidigt. Därom vittnar bl. a. en av Skånes mäktigaste stenåldersgravar, Gillhögs gånggrift, belägen på en plats inte långt från slottet.

Egendomen Barsebäck har anor långt tillbaka i medeltiden då ätten Bartsebec skall ha byggt och ägt en sätesgård på platsen. En tidigt omnämnd person ur herremanssläkten, Niels Bartsebec, tillhörde domkyrkans prästerskap i Lund och skall ha skänkt en egendom till kyrkan redan i slutet av 1200-talet. Genom ättens anknytning till sätesgården med samma namn kan det ha varit en del av Barsebäcks senare egendom som kom i ärkebiskopsämbetets ägo under en period. Den förste kände ägaren till gården var Peder Nielsen, som i urkunderna omnämns som ägare år 1339. Möjligen kan han ha varit den som byggde den första sätesgården, ett tvåvåningshus i gråsten, eftersom det anses härstamma från 1300-talet.

Vid slutet av 1400-talet kom gården i ätten Brocks ägo för att efter 1500-talets ingång, genom ingifte, övergå till ätten Ulfstand. Under Brocks tid uppfördes en ny byggnad efter holländsk förlaga. Efter ytterligare två generationer Ulfstand kom Barsebäck vid slutet av 1500-talet, även denna gång genom ingifte, till ätten Podebusk, via Claus Mouridsen Podebusk. Genom dotterns giftermål med Frederik Rantzau blev han godsets ägare under en kort period i början av 1600-talet.

År 1630 kom Barsebäck i ätten Thotts ägo, genom "den skånske kungen" Tage Ottesen Thott. Han dog 1658, det år då freden slöts i Roskilde och Skåne blev svenskt. Efter hans död övertogs Barsebäck av två generationer Thott och under en kort period av en svensk, Johan Eriksson Brunius, för att konfiskeras till svensk kronoegendom i samband med Skånska kriget 1676-1679.

Efter kriget erbjöds ätten Thott att återfå Barsebäck, men de kände ringa samhörighet med Sverige och föredrog sina danska gods. Änkan efter Knud Thott, Brigitte Skeel, var den siste danske ägaren till Barsebäck.

Godset inköptes då av överauditören Johan Langenhielm. Efter hans död blev änkan ägare och hon gifte sig med överste Lorentz Christoffer Stobée. På så sätt blev familjen Stobée ägare till Barsebäck under c:a 20 år, till 1743, då översten Gustaf David Hamilton förvärvade egendomen och den nuvarande ägarfamiljen tillträdde.

Under 1700-talets första hälft hade godset fått förfalla, men överste Hamilton satte godset i stånd och införde flera radikala nyheter inom såväl jordbruket i vid mening som fattigvården och skolan i bygden. Han gjorde Barsebäck till fideikommiss år 1767 och avled 1788, 90 år gammal.

Den förste innehavaren av fideikommisset, greve Hugo Vilhelm Hamilton, har efterträtts av sju generationer från 1788 till våra dagar. Under denna tid har godset utvecklats till ett mönsterjordbruk. Barsebäcks slott är beläget c:a 15 km nordväst om Lund i omedelbar närhet av Öresund.

Nuvarande fideikommissarie är greve Wathier Hamilton.

Källa: Handbok för resor till Skånska slott och sevärdheter.
Boken är dock slutsåld. © Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

 

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Kulturområdet Järavallen

Järavallen eller Littorinavallen är en naturlig strandvall som löper längs kusten några hundra meter innanför den nuvarande strandlinjen. Den består av sand och sten som kastats upp av vågorna från Littorinahavet. Benämningen Littorinahavet kommer från den vanliga strandsnäckan, Litorina litorea, som ännu finns i Öresund.

 Den skyddande vallen, som var högre vid tiden från jägarstenåldern och framåt gav upphov till en mycket tidig befolkning av området. Det skyddade läget gav idealiska boplatser, samtidigt som havet fanns i omedelbar närhet för fiske och jakt på säl och sjöfågel. Tillgången till föda var mycket rik. Vid arkeologiska utgrävningar har man funnit rester av mera än 70 djurarter vid vissa boplatser. Långt tillbaka hängde den nuvarande skånska och danska landmassan ihop vilket de tidigaste människorna nyttjade för att befolka sydvästra delen av Skåne.

Lundåkrabuktens inre del är numera en långgrund havsstrand som övergår i flacka strandängar in mot Littorinavallen. Innanför vallen ligger dynlandskapet med inslag av kärr- och mosspartier. Tallskogen på och i anslutning till vallen planterades under 1800-talet för att hindra sanden att röra sig.

Järavallen tillhörde tidigare Barsebäcks gods som nyttjade strandängarna som slåtter- och betesmarker. Den fuktiga jorden gav en jämn och säker tillväxt av gräs och en artrik flora i övrigt. Här och var finns rester av tångvallar, som troligen härstammar från det krigiska 1600-talet. Man hade brist på sten och trä och ersatte detta med grästorv blandat med bandtång. I dag sker ingen slåtter på ängarna, men området betas av får och nötkreatur för att behålla karaktären av öppet landskap.

Områdets varierande natur innebär en rik flora och fauna. I buskrika områden finner man fläder, olvon och vildkaprifol och i mossan under tallskogen ormbunkar som skogsbräken och träjon. På vissa platser bildar revlummer täta mattor. Skogsstjärna och ekorrbär är vanliga. De öppna, sandiga och därför torra ängarna domineras av anspråkslösa gräs som rödven, kruståtel och sandstarr.

Däggdjuren domineras av kanin och rådjur. Bland fåglarna utgör rastande vadarfåglar, änder och gäss ett stort inslag.  Strandängarnas fåglar, vipor och strandskator förekommer rikligt, skärfläckor mera sporadiskt.

Skilda arter av rovfågel förekommer över hela området.
© Ragnar Lönnäng.

 

 

 

Barsebäck omkring 1680.

 

 

 

   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Bellinga

Den äldsta kända anläggningen finns omnämnd i handlingar från 1300-talets mitt. Under 1500-talet var dåvarande Bellingaröd sätesgård under Sövdeborg. Detta tillstånd kvarstod ända till år 1860, då Bellinga blev enskild egendom. Ägare vid den tiden var Elisabeth Piper, gift med legationssekreteraren vid svenska beskickningen i London, Carl Hochschild. De beslöt att uppföra en slottsbyggnad på en vacker tomt vid Ellestadssjön, i avsikt att tillbringa somrarna där. Vintertid bodde de i Stockholm. Den välkände engelske arkitekten Edward M. Barry anlitades för uppdraget, men hans förslag föll inte ägarna i smaken eftersom det inte ansågs vare sig passa in i landskapet eller förenligt med tidens byggnadsideal. Det ledde till att den danske arkitekten Henrik S. Sibbern omarbetade Barrys ritningar och gav slottet den karaktär av engelsk renässansbyggnad och romersk villa som behagade makarna Piper/Hochschild. Slottet byggdes 1860-1868. Resultatet blev ett utsökt, välproportionerat litet slott, väl anpassat till de vackra omgivningarna av jordbruksland med insprängda lövskogar kring Ellestadssjöns lummiga stränder.

År 1878 byggdes en envåningsflygel vid slottets norra gavel, bl a för att inhysa köket i källarvåningen. Flygeln har senare rivits, eftersom den störde den arkitektoniska helheten och ansågs vara opraktisk som arbetsplats.

I slutet av 1800-talet anlades en vidsträckt engelsk park. Bellinga har varit kvar i släkten Pipers ägo sedan 1860-talet.

Nuvarande ägare är Greve Claes Piper med familj.

 

En arbetsdag på Bellinga
Uttrycket ”ett samhälle i samhället” är en mycket passande beskrivning på den ställning godset och därmed slottet hade i 1800-talets samhälle. Självhushållet var väl utvecklat och endast marginella inköp gjordes, främst för att ge kosthållet en smak av världen utanför.

I förberedelserna för ett uppsatsarbete vid konstvetenskapliga institutionen i Lund (1986) har Kristina Pastor intervjuat en kvinna som var anställd vid Bellinga slott i början av 1900-talet. Intervjun ger en god bild av hur arbetet i slottsköket kunde te sig en ”normal” dag under sommarhalvåret. Vid den tiden var friherrinnan Hochschild änka, sedan hennes make baron 125

Hochschild avlidit år 1898. Hon fortsatte, som tidigare, att vistas på Bellinga sommartid.

Dagen började klockan 0700 med att kökspersonalen lagade frukostmålet åt herrskapet, första och andra klassens tjänare och sig själva. Då hade naturligtvis en eller flera stigit upp en timma tidigare för att tända i spisar och förbereda arbetet. Klockan 0730 skulle friherrinnans kokta välling vara klar att hämtas av betjänten eller kammarjungfrun. Lunchen serverades klockan 1300 och friherrinnans te vid en överenskommen tidpunkt under eftermiddagen. Middagen skulle serveras kl. 1800. Dagen i köket avslutades med herrskapets kvällste och smörgås kl. 2130. Vid den tiden skulle även väktarens mat för natten vara klar. Först kring klockan 2200 kunde personalen avsluta arbetsdagen i köket.

Tjänarnas sociala status återspeglades såväl i manér som i lokal och sammanhang där måltiderna intogs. Högst i rang stod sällskapsdamen. Hon hade sin bostad i anslutning till friherrinnans och intog vanligtvis måltiderna i hennes sällskap.

Hushållerskan eller ”husmamsellen” hade ansvar, inte bara för matlagningen utan även för tillsynen av porslin, matförråd och övriga faciliteter tillhöriga köket. Under mamsellen arbetade köksbiträdet som lagade mat och bakade finbröd, syltade och saftade sommartid och gjorde inläggningar och charkuterier i samband med slakt. Kökspigan eller ”vaskan” utförde grövre arbete som att rensa fisk, skala potatis och grönsaker samt diska.

Kammarjungfrun befann sig högt i hierarkin, eftersom hon hade tillsyn av friherrinnans sovrum och garderob och utförde personliga tjänster som påklädning och kamning. Baron fick på sin tid samma personliga uppvaktning av en kammartjänare.

Betjänterna dukade, serverade, putsade silver och glas, tände kakelugnar, ljus och fotogenlampor, hade tillsyn över vinkällaren och tog emot gäster. De var vanligen klädda i livré, ibland frack med väst.

Husjungfrur, ”pigor” eller städerskor indelades i första och andra städerska. De städade alla utrymmen på slottet och serverade vid större tillställningar.

Bland övrig personal hade kusken och trädgårdsmästaren en social mellanställning, medan stallpojkar, trädgårdselever, dagsverkare och nådehjon intog den lägsta rangen bland de anställda.

En särskild befattning hade väktaren. Han trädde i tjänst nattetid och hade som uppgift att ropa ut timslagen från slottets fyra hörn och i övrigt hålla ett vakande öga på byggnaden. Arbetstiden var mellan 2200 och 0400, följd av några timmars vila i ett särskilt rum.

 Alla dessa människor skulle ha sin dagliga förtäring. De förnämsta åt vid dukade bord med ädelt porslin, kristallglas och brutna linneservetter, medan övriga åt i köket eller i första, alternativt andra klassens matsal.

Sådan var tiden och Bellinga var ett sommarslott i tiden.
© Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

 

 

 

 

   
   

Året är 1962.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Belteberga

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Bjärsjöholm, Bergsjöholm, Bergsjöholm

Renässansslottet Bjersjöholm utgör en äldre slottsbyggnad inom den egendom som sedan 1800-talet benämnes Bergsjöholm. Platsen har varit bebodd sedan folkvandringstiden och det är känt att en sten- och senare korsvirkesbyggnad från 1200-talet var belägen på en höjd nordväst om Bjeresjö kyrka. Den äldsta kända byggnaden, som till delar finns bevarad, är belägen c:a 300 meter NO om nuvarande slottet och uppförd år 1576 när Björn Kaas var ägare till egendomen. Ägarlängden är känd sedan 1300-talet och upptar flera av Danmarks mest kända familjer vid den tiden såsom Thott, Baad, Munk, Hvide, Rotfeld, Lycke och Kaas. Ursprungligen var slottet en sluten, fyrlängad borg med vallgravar och en ladugårdsbyggnad i öppen fyrkant vänd mot slottet, söderifrån.

Byggnaden har varit utsatt för såväl förfall som flera förändringar under seklerna. Både den norra och den södra längan har rivits vid restaurationer under slutet av respektive 1700- och 1800-talet. Vid förändringen 1790 fylldes även vallgraven igen och 1890 års rivning av södra längan var betingad av att utdikning av området skadat den ursprungliga pålningen av grunden.

 Den senaste restaurationen, under 1990-talet, har gjorts med stor omsorg av nuvarande ägaren och därmed är en av den skånska slottskulturens intressantaste byggnader räddad för framtiden.

För att återgå till sena 1500-talet blev den ursprung­lige ägaren och byggherren Björn Kaas familj nära nog utplånad av såväl sjukdomar som avrättningar som en följd av brottshandlingar.

En kort period i början av 1600-talet ägdes Bjersjöholm av släkten Ovesen Urup till Ovesholm. Några årtionden senare övertogs egendomen av släkten Thott som genom Ove Tagesen Thott blev den siste danske ägaren. Efter freden i Roskilde 1658 konfiskerades godset sedan ägaren anklagats för förräderi mot sitt nya fosterland. Tio år senare inköptes Bjersjöholm av grevinnan Ebba Brahe, då änka efter riksmarsken Jacob De la Gardie. Efter hennes död gick Bjersjöholm i arv till stormaktstidens mäktigaste person i Sverige, sonen Magnus Gabriel De la Gardie. Hans omfattande affärer och exklusiva livsstil undergrävde privatekonomin och när Karl XI:s reduktion infördes tvingades han sälja Bjersjöholm till fältmarskalken Otto Wilheln von Köningsmarck. Efter c:a tio år övertog kronan ånyo egendomen och sedan dess har medlemmar ur familjerna Stenbock, Palmcreutz, von Essen af Zellie, Cock, Colliander, Sylvan, Neess och Hagemann varit ägare.

Det nya slottet vid Bergsjöholm uppfördes under åren 1849-50, då Ystads borgmästare lagman Tage Sylvan var ägare till godset. Ritningarna till den nya slottsbyggnaden (som var ett av hans första uppdrag), utfördes av den danske arkitekten Ferdinand Meldahl, då inspirerad av romantiken med tyska förtecken.

Bergsjöholm är beläget några få kilometer väster om Ystad, med det nya slottet på en markant höjd, synligt från Europaväg 65. Det omges av en vacker park, med bedårande utsikt över hav och kust i en vid sektor.

Nuvarande ägare är godsägare Lars Ahlström.

 

Arkitekten Ferdinand Meldahl
Den danske arkitekten Ferdinand Meldahl föddes i Köpenhamn den 16 mars 1827. Han var son till en gjutare och kom tidigt in som lärling i muraryrket. Han fullföljde och blev därmed utlärd murare. Hans intresse för byggnader och byggnadskonst stannade dock inte vid muraryrket, utan han ville gå vidare och sökte in vid Konstakademins arkitektskola. Där visade han en sådan begåvning att han redan som elev erhöll flera stipendier och utmärkelser (bl a den stora guldmedaljen 1853).

Efter examen vid arkitekturskolan företog han, med understöd från akademien, en studieresa till Europas större städer åren 1854-56. Han återkom till Köpenhamn, starkt påverkad av tidsandan. vid 1800-talets mitt, romantiken.

Det blev upptakten till en lysande karriär som arkitekt och administratör. Från mitten av 1850-talet ritade och medverkade han vid uppförandet av bl.a. blindinstitutet i Köpenhamn, rådhuset i Fredericia, tingshusen i Ålborg och Randers, alltingshuset i Reykjavik, navigationsskolan i Köpenhamn, Frederikskyrkan eller ”Marmorkyrkan” i Köpenhamn och vid restauration och nybyggnad av ett flertal slott och herresäten i såväl Danmark som Skåne. Frijsenborg vid Århus och Pederstrup på Lolland är två exempel på uppdrag i Danmark och i Skåne dessutom Trolleholm, Trollenäs, Svalöv, Fulltofta och Örtofta. Han utförde även flera kyrkorestaurationer, främst i landsorten och hade uppdrag åt de kungliga slotten, exempelvis den stora restaurationen av Frederiksborgs slott efter branden år 1859.

Han blev medlem av Konstakademin 1858, där han utförde en omfattande lärargärning. Han blev professor vid akademins byggnadsskola år 1864 och var Konstakademins direktör åren 1873-1890. Han deltog även i det politiska arbetet, främst det som gällde utbildning och planering av Köpenhamns tillväxt. År 1863 blev han ordförande i skolrådet och 1867 utnämndes han till stadsråd, där han i hög grad kunde påverka Köpenhamns utveckling. Bl a omgestaltade han Søtorvet och ansvarade för nybebyggelsen på Gammelholm efter den stora branden i slutet av 1700-talet. Han ritade även de första lekplatserna i Köpenhamns parker.

Dessutom tog han som byggnadsinspektör och medlem i åtskilliga andra kommittéer och styrelser verksam del i behandlingen av en mängd frågor som berörde stadsbyggnadskonsten i ett vidare perspektiv. Meldahl blev år 1873 ledamot av Akademien för de fria konsterna.

Det arkitektoniska formspråket under 1800-talets senare del återspeglar mycket av norditaliensk renässans, kombinerat med bysantinska, romanska och gotiska influenser som visar på en strävan till samband med de stora perioderna i europeisk byggnadskonst. Ferdinand Meldahl blev en av tidens stora och avled den 8 februari 1908.

© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Fred Lundberg, Hörby.

 

Foto: © Fred Lundberg, Hörby.

 

 

 

   
   

Bjärsjöholm, Bjersjöholm, Bergsjöholm, består egentligen av två slott. I norr ligger den gamla renässansborgen från 1576, uppförd av Björn Kaas mellan en höjd och en liten, numera torrlagd sjö. Den övergavs på grund av sättningar och ett nytt slott, ritat av Ferdinand Meldahl, uppfördes 1850. Efter 1986 har den gamla borgen restaurerats med gamla metoder.
Källa: Wikipedia.

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
   
   
   

Bjersjöholms södra huvudlänga före rivningen 1889. Vy från söder. Endast den högra delen bredvid porten är bevarad.

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

   
   
   
   

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Bjärsgård
   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Bjärsjöladugård

Trakten där nuvarande Bjärsjölagård är beläget är känd som boplats för kungliga personer redan under 700-talet. Senare skall vikingarna ha anlagt den första borgen på platsen. Området var då till delar en insjö, vars kringflutna holmar tidigt nyttjades i försvarssyfte. På så sätt tillkom den medeltida borgen Beritzholm, belägen på tre holmar i den numera torrlagda sjön, c:a en km nordväst om den nutida slottsbyggnaden.

Beritzholm var ett av Danmarks viktigaste riksfästen under medeltiden och blev på så sätt föregångare till andra försvarsanläggningar, bl a Lindholmen (vid Börringesjön).

Borgens status framgår av den tidiga ägarlängden där såväl kung Valdemar Atterdag som senare hans dotter, unionsdrottningen Margareta, har varit dokumenterade ägare till borgen.

Under 1400-talet, efter drottning Margaretas död 1412, är borgens öde höljt i dunkel, men i början av 1500-talet är Mourids Jepsen Sparre skriven som innehavare som pant för ett lån till kung Christian II. På så sätt blir ätten Sparre ägare av Beritzholm fram till 1520-talet då den illa befästa och förfallna borgen förlorar sin roll som riksfäste till Lindholmen. Den gamla borgen rivs för att ge byggnadsmaterial åt andra slott tillhöriga ätten Sparre, främst Svaneholm. När borgen rivits förblev egendomen i danska kronans ägo fram till 1658, då den genom freden i Roskilde tillföll svenska kronan.

Under resterande 1600-talet och fram till 1730 nyttjades egendomen som rusthåll, d v s som en materiell tillgång för kronans och senare indelningsverkets räkning.

Egendomen förvaltades av en överkommissarie Cronacker, och i andra generationen av hans dotter Susanna Barbara Cronacker, gift Coyet. Deras son Peter Julius Coyet köpte egendomen av kronan 1730 och blev därmed den första privata ägaren av Bjärsjölagård. Nästa generation, Henrik Julius Coyet, övertog ägandet 1752 och lät uppföra den nuvarande mangårdsbyggnaden och den norra flygeln år 1766 respektive 1777, efter ritningar av hovintendenten Jean Eric Rehn. Han var en av rokokons och den tidiga gustavianska periodens mest namnkunniga svenska arkitekter och formgivare. Bjärsjölagård stannade i släkten Coyets ägo till år 1820.

Då hade även den södra flygeln tillkommit och ägandet övergick till släkten Ehrenborg. Under resten av 1800-talet och fram till 1958 hade Bjärsjölagård många ägare. Då inköptes hela egendomen av Malmöhus läns Hushållningssällskap, som alltjämt innehar Bjärsjölagård.

 

Färs härad, Piratens hembygd
Några kilometer SO om Bjärsjölagård ligger orten Vollsjö, som är mest känd som den plats där författaren Fritjof Nilsson ”Piraten” föddes och tillbringade sin barndom. I inledningen av ”Bombi Bitt och jag” skriver han att ”Min vagga vaggade i Tosterup i Färs härad av Malmöhus län. Min fader var stins i Tosterup, Mina föräldrar var goda och ömma. Jag var en vanartig son.”

Tosterup är författarens egen benämning på sin barndoms by, eller närmare bestämt godset där den dominerande och sluge patron Esping huserade.

Fritjof Nilsson föddes 1895 och blev redan som barn involverad i folket och sysslorna vid den dåtida järnvägsstationen och i det lilla samhället. Det gav kunskaper och erfarenheter  som skulle komma till användning i många av hans böcker.

Redan i unga år lockades han av studier och bröt på så sätt successivt med sin barndoms enkla liv och traditioner. Efter blandade framgångar i studierna tog han till slut sin juristexamen som efter några års vidare utveckling kröntes med en egen advokatbyrå i Tranås.

Trots ett framgångsrikt yrkesliv drevs han av tanken att i ord och text återge egna och andras minnen från barndomens Wollsjö. Detta förverkligades under sena 20-talet och han debuterade 1932 med Bombi Bitt och jag. Boken blev en omedelbar framgång och såldes redan utgivningsåret i 18 000 exemplar. Hans originella berättarkonst, med en väl avvägd blandning av det sannolika och det osannolika, det verkliga och det diktade gjorde honom snart till en etablerad författare. Hans burleska ”figurer” från Tosterup och Färs härad blev dåtida symboler för frihet och styrka som ingen rådde på. Trots att den ouppfostrade buspojken Bombi Bitt förledde stinsens försiktige och strängt fostrade Eli till hiskliga äventyr fanns det inga inslag av elakhet eller ondska i deras tilltag. Författaren visar redan i debutromanen vad som i kommande verk skulle bli hans signum, verkliga och diktade människor insatta i ett mer eller mindre sannolika sammanhang för att förstärka deras personligheter.

Året därpå, 1933, utkom Bock i örtagård som av många Piratenvänner anses som hans bästa roman. Här visar författaren sin unika begåvning som iakttagare och berättare. Redan inledningskapitlet är ett mästerverk när han fångar stämningar, interiörer och människor i matsalen på hotell Horn i Malmö, just när de lägger sista handen vid dagens uppdukning av det traditionella smörgåsbordet. När bordet tömts och rökdimmorna skingrats reser huvudpersonen, godsägaren, uppkomlingen och analfabeten Jon Esping hem till Tosterup och lever sitt liv i en salig och osalig blandning av intriger och rävspel för sin egen framgång och andras undergång.

Andra uppskattade romaner av Fritjof Nilsson Piraten är Bokhandlaren som slutade bada, utkommen 1937 och Historier från Färs, 1940.

Piraten avled 1972 och ett aktivt sällskap vårdar de återstående miljöerna från stationsområdet i Vollsjö, bl a den rekonstruerade banvaktsstugan där ett museum inrättats.

© Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

Foto: © Fred Lundberg.

 

Foto: © Fred Lundberg.

 

Foto: © Fred Lundberg.

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Björnstorp

Björnstorps egendom härstammar från 1500-talet. Den omnämnes dock inte i urkunderna förrän 1568, då den framgångsrike ”Hövitsmannen för hakeskyttarne”, Mikkel Pedersen Jyding förlänades egendomen som ett tack för stora framgångar som befälhavare för snapphaneförband i norra Skåne. Han utökade egendomen med ytterligare fyra gårdar och på så sätt påbörjade han den godsbildning som senare blev Björnstorp. Under senare delen av 1500-talet och stora delar av 1600-talet är föga känt om godsets utveckling, men man vet att Björnstorp ägdes av fru Mette Rosenkrantz till Häckeberga under flera årtionden före sin död 1683. Hon var mycket framgångsrik i affärer, i likhet med flera andra adelskvinnor som fått överta ansvar för gods och gårdar sedan maken stupat i kriget eller tillfångatagits. Hon byggde upp ett ”godsimperium” som omfattade inte mindre än åtta egendomar.

Efter Mette Rosenkrantz död övertog en dotter i tredje giftet, Mette Sophie Krabbe, ägandet av Björnstorp. Hon var gift med en dansk ämbetsman, Johan Monrad, vilket skulle vålla dem båda stora bekymmer under deras livstid och leda till att arvingarna tvingades sälja Björnstorp efter deras död. Svårigheterna hade sin orsak i det regelverk som svenska staten tillämpade i försvenskningsprocessen efter fredsslutet 1658. Där skulle bl. a. giftermål mellan svenska och danska medborgar e motarbetas och helst förhind­ras. Äktenskapet på Björnstorp mellan den vackra Mette Sophie och hennes danske ämbetsman ansågs dessutom ha tillkommit utan släktens godkännande, vilket ytterligare förmörkade deras liv. Någon har skrivit att de många försmådda friarna till Mette Sophie nyttjade regelverket för att hämnas på henne?

År 1712 försålde arvingarna Björnstorp till en annan framgångsrik kvinna i Skåne, Christina Piper, ägare till Krageholm, Högestad och Christinehof. Hon byggde ett nytt corps de logie på Björnstorp år 1750, två år före sin död. En dotter till Christina Piper ärvde Björnstorp efter hennes död 1752, men sålde det redan två år senare till friherre Fredrik Gustaf Gyllenkrok, gift med Eva Charlotte Bielke.

Detta förvärv blev inledningen till familjen Gyllenkroks ägande av Björnstorp, undantaget åren 1754 - 1779, då godset överläts under korta perioder, bl a till arkitekten Adolf Fredrik Barnekow åren 1761 - 1765. Från år 1779 har sedan familjen Gyllenkrok inne­­haft Björnstorp. Övertagandet 1754 blev även inledningen till en successiv sammanslagning med det närbelägna Svenstorp, som Fredrik Gustaf Gyllenkrok ägde vid övertagandet av Björnstorp.

Under Johan Fredrik Gyllenkroks tid, från 1865, gjordes en omfattande restauration av slottet efter ritningar av Helgo Zettervall.

Björnstorp är beläget nedanför den norra sluttningen till den natursköna och dominerande Romeleåsen, c:a 6 kilometer väster om Veberöd.

Nuvarande innehavare är friherre Thure Gabriel Gyllenkrok.
Foto: © Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

   
   
   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Bollerup

Bollerup är, tillsammans med närbelägna Glimmingehus, Skånes bäst bevarade medeltidsborg, omtalad som sätesgård redan 1130. Den hade då fyra längor kring en borggård, omgivna av vallgravar. Den nuvarande byggnaden är uppförd under 1400-talets sista årtionde, på platsen för den norra längan i sätesgården. Dåvarande ägaren Oluf Stiesen Krognos påbörjade uppförandet i en tid då drottning Margaretas förbud mot uppförande av privata borgar hade upphört att gälla 1483. Åtskilliga medeltida inslag finns kvar, som gavlarnas nischer och blinderingar, de gotiska inramningarna av vissa fönster, väggfasta stenbänkar i borgstugan och kryssvalven i källarplanet och andra våningen.

Flera av de mest kända danska adelsfamiljerna från medeltiden har ägt Bollerup som Bulle (ursprunglig byggherre till sätesgården), Due, Thott, Krognos, Lykke och Skeel.

I nära anslutning till borgen finns den medeltida kyrkan som är uppförd under sätesgårdens tid och således tillhörig ägaren av gården och senare borgen.

Bollerup utsattes för omfattande förstörelse i samband med flera uppror i provinsen. Redan 1525, under Sören Norbys skånska uppror, plundrades och brändes Bollerup, men återuppbyggdes till sitt ursprungliga utseende under 1530-talet av dåvarande ägaren Mourids Olufsen Krognos. Borgen blev åter restaurerad och delvis förändrad i början av 1600-talet, under den tid som Falk Lykke till Skovgaard ägde egendomen. Han levde ett äventyrligt liv, fyllt av bedrifter som officer i såväl den spanska flottan som den engelska armén under mera än 20 år. När Falk Lykke dog ärvdes Bollerup av Ida Skeel, som var Bollerups ägare när Skåne blev svenskt 1658. Hon och hennes två söner råkade snart i onåd hos de nya svenska befallningsmännen i provinsen, när det framkom att Ida Skeel och hennes söner aktivt deltagit i den s k Malmösammansvärjningen, som gick ut på att befria Malmö från de nya svenska herrarna. Det fick till följd att Ida Skeel och hennes söner arresterades och ställdes inför domstol. Genom familjens höga börd befriades de från åtal, medan åtskilliga andra dömdes till döden och avrättades.

Under senare delen av 1600-talet, 1700- och 1800-talet hade Bollerup flera ägare, bl a familjer ur släkten Rantzau, Sahlgren (Ostindiska Kompaniet) och von Platen. Från 1818 innehades Bollerup av kungen, Karl XIV Johan och från 1844 lagmannen Tage Sylwan. Genom ett testamente från 1876 kom Sylvan att successivt förvandla egendomen till Stiftelsen Bollerups Lantbruksinstitut som sedan 1912 och alltjämt driver gården som lantbruksskola/naturbruksgymnasium.

Bollerup är beläget på det bördiga jordbrukslandskapet på Österlen, söder om Tomelilla.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

   
   
   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Borgeby

Platsen där Borgeby är beläget är känd före 1000-talet. Vid arkeologiska utgrävningar har man funnit lämningar från vikingatiden som tyder på att det funnits en tidig handelsplats i området. Vid nuvarande Borgeby har man påträffat en ringborg från omkring år 1000 och man har belägg för att den danske kungen lät tillverka mynt på platsen, eftersom de är graverade med ”Borbi”, som är den gamla benämningen på Borgeby.

Den kristna kyrkan hade vunnit tidiga framgångar i den delen av Danmark. Man har funnit lämningar efter en kyrkogård, daterad till 1000-talet och även kunnat påvisa spår efter en stavkyrka från samma tid.

Den första borgen på platsen byggdes av den danske kungen i slutet av 900-talet, i avsikt att bevaka och försvara Lödde å som då var bredare än i vår tid och därför segelbar. Borgen kom senare i kyrkans ägo genom en donation från kungen, men först 1410 kan en ägare med säkerhet relateras till Borgeby, ärkebiskop Jacob Gertsen Ulfstand.

Den nuvarande byggnadens äldsta delar härstammar från 1400-talet, bl. a. kapellet väster om porthuset. Det uppfördes på 1450-talet sedan den ursprungliga borgen bränts ner av den svenske kungen Karl Knutsson Bonde i stridigheter med den danske kungen Christian I.

En annan 1400-talsbyggnad på området är ”Börjes torn”, en fyrvånings tornbyggnad strax norr om slottet.

Det ingick sannolikt i den ursprungliga borganläggningen och gjorde det möjligt att ifrån en upphöjd position bevaka och försvara sjöfarten på Lödde å. Dagens torn har en annan karaktär än det ursprungliga, sedan arkitekt Helgo Zettervall bakat in det i cement i samband med en restauration år 1870.

1500-talet präglades i hög grad av reformationen, som fick konsekvenser såväl hos människan i sin tro som för kyrkan som institution. Tron skulle grundas på människors frälsning genom Guds nåd, den heliga skrift och gemenskapen i gudstjänsten. Den institutionella påverkan innebar ett brutet förhållande med påvedömet. Katolska prästerskapets avbön och omskolning, ritualen, konfiskering av kyrkans och klostrens egendom, stängning av kloster samt nytt innehåll i prästutbildningen är exempel på förändringar som inträdde efter reformationen.

Borgeby drogs in till kronan, men förlänades snart den berömde, senare Malmöborgmästaren, Jörgen Kock. Hans starka personlighet, duglighet och ställning gentemot kungen gjorde honom till en av Malmöområdets mäktigaste personer genom historien. Han efterträddes på Borgeby av Hans Spegel år 1559.

Trettio år senare såldes egendomen till släkten Lindenov, som behöll godset i många generationer, varefter ägandet, i brist på arvingar år 1709 övergick till Vibeke Lindenov, gift med Hans Ramel till Löberöd och Hviderup.

Vid 1800-talets början ägdes Borgeby, efter arvsskifte, av Gustaf Trolle-Bonde, men såldes i flera led, bl.a. år 1861 till greve Carl Wachtmeister af Johannishus som dock tvingades sälja egendomen på exekutiv auktion. Köparen var lantbrukare Lars Persson. Dottern Hanna Larsdotter, gifte sig 1907 med konstnären Ernst Norlind, som bodde och verkade på Borgeby under hela sitt återstående liv.

Norlind testamenterade senare egendomen till ”Hanna och Ernst Norlinds stiftelse” i avsikt att göra Ernst Norlinds konst tillgänglig för allmänheten. Sonen avled 1978 varefter stiftelsen och verksamheten i Borgeby slott numera handhas av Malmö stad.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Bosjökloster

Namnet Bosjökloster härstammar ursprungligen från såväl sitt läge på Bosön, som var helt kringfluten av vatten, som i sin tidiga funktion som nunnekloster inom benediktinerorden.

De äldsta delarna av klostret är med stor sannolikhet uppförda under 1000-talets sista årtionden, möjligen efter en donation av ett markområde från hövits­mannen Tord Thott. Det äldsta säkra dokumentet är ett påvebrev från 1181 där såväl platsen som klostret och benediktinerorden omnämns. Klostret fick tidigt en hög status, som innebar att endast döttrar till förmögna familjer intogs, mot att de överlämnade värdefulla gåvor. På så sätt blev Bosjökloster gradvis ett av de rikaste i Skåne, vilket bl a den omfattande och till stora delar bevarade bebyggelsen vittnar om. Den romanska klosterkyrkan, som uppfördes i mitten av 1100-talet, har endast förändrats genom tornbygget i mitten av 1800-talet. Bebyggelsen slöt sig successivt kring en rektangulär borggård som ännu i dag har kvar sin ursprungliga form.

De viktigaste förändringarna av byggnaderna är att den tidigare västra, s k ”munkalängan” revs under 1760-talet och ersattes med andra byggnader och att två omfattande restaurationer genomfördes i mitten och slutet av 1800-talet. Den tidiga, främst klosterkyrkan, under C. G. Brunius och den senare, som omfattade samtliga byggnader, under Helgo Zettervall.

Bosjökloster indrogs till kronan under 1530-talet, som en följd av reformationen. Egendomen förlänades den avsatte ärkebiskopen i Lund, Torben Bille, på livstid, men övergick år 1560 i privat ägo när kung Fredrik II överlät egendomen till Thale Ulfstand, änka efter Povel Laxmand till Stenholt. Det blev inledningen till ätten Ulfstands ägande under drygt 60 år. Under 1620-talet övertogs egendomen av en arvinge, jordägaren och industrimannen Jochum Beck. Det inledde, med undantag för perioden 1650 - 1735 ätten Becks och senare Beck-Friis ägande av Bosjökloster fram till 1908. Första generationens Jochum Beck var ytterst förmögen men misslyckades med sitt alunbruk i Andrarum så grundligt att han tvingades sälja alla sina gods, även Bosjökloster under 1650-talet. Köpare då var en annan känd adelsman, Corfitz Ulfeldt, gift med Christian IV:s dotter Leonora Christine. Han råkade i onåd såväl hos sina tidigare landsmän som sina nya i Sverige och flydde utomlands för alltid. Kronan drog in egendomen, men återgav den år 1735 till de rättmätiga arvingarna ur familjen Beck. År 1908 inköptes godset av greve Philip Bonde, som satte egendomen i stånd och utvecklade ett mönsterjordbruk efter dåtida förhållanden.

Bosjökloster är vackert beläget på den smala landtungan mellan Ringsjöarna, c:a 6 km söder om Höör. Nuvarande ägare är greve Tord Bonde af Björnö med familj.

 

Förrädaren Corfitz Uhlfelt
Få danskar är så avskydda i historien som greve Corfitz Ulfeldt, en gång Christian IV:s gunstling som rikshovmästare och svärson. Corfitz Ulfeldt ägde Bosjökloster, tillsammans med ett stort antal andra skånska och danska gods, när han stod på toppen av sin politiska och ekonomiska makt.

Han föddes 1606 i en ätt som tillhör de äldsta och mest ryktbara i Danmark. Han visade tidigt en stor begåvning och blev som mycket ung länsherre på Möen och i Christian IV:s tjänst från 1630-talets mitt. Han blev ståthållare i Köpenhamn och som rikshovmästare landets högste ämbetsman och därmed nära nog i kunglig ställning. Hans äktenskap med Christian IV:s älsklingsdotter Leonora Kristina, påverkade även hans ställning som Danmarks mäktigaste man, i synnerhet när Christian IV:s hälsa gradvis avtog i början av 1640-talet.

Mot den bakgrunden ledde Corfitz Ulfeldt den danska delegationen i fredsförhandlingarna i Brömsebro 1645, efter 15 månaders krig mot Sverige. Här hade han dock inte sin vanliga framgång, utan tvingades skriva under ett förnedrande fredsavtal som gav svenska, finska, livländska, pommerska och wismarska skepp tullfrihet i Öresund och Danmark fick  avträda Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel för evigt samt Halland på 30 år.

Åter i Köpenhamn möttes han av kungens ogillande men han lyckades ändå behålla sin ställning till kungens död 1648 och till och med styra landet en kort period innan hans svåger, Frederik III, hann installeras som kung.

Den händelsen blev vändpunkten i Ulfeldts karriär och ett par år senare blev han anklagad för att ha förskingrat stora summor från Öresundstullen som han administrerade personligen. Mot den bakgrunden flydde Corfitz Ulfeldt till   Sverige, där han snart upptogs i kretsen kring drottningen.

Den nesliga freden i Brömsebro väckte snart revanschtankar i Köpenhamn och krigsförklaringen kom hösten 1657. Då anföll svenska armén Danmark söderifrån, under befäl av Karl X Gustaf och med Corfitz Ulfeldt som frikostig finansiär och sakkunnig ”vägvisare”. Den tidigare kungagunstlingen tågade nu med fienden mot huvudstaden i sitt eget fosterland och med en väl tilltagen krigskassa från sin tid som ansvarig för Öresundstullen. Den stränga vintern gynnade svenskarna som med landsförrädaren i spetsen tågade över den frusna Bälten och snart stod så nära Köpenhamn att danskarna gav upp striden. Som belöning för sin insats sändes Corfitz Ulfeldt att fredsförhandla och den 26 februari 1658 i Roskilde undertecknade han det dokument som befriade hans forna hemland från 1/3 av dess landyta. Denna insats belönades bl a med att han fick tillbaka all sin danska egendom och lite till, c:a 900 gårdar i Skåne, Sölvesborgs slott och län och till fördelaktiga priser förvärva Torup, Bosjökloster och Gladsax gods i Skåne.

Corfitz Ulfeldt kom snart i onåd även i Sverige och tvingades i landsflykt, fråntagen all sin egendom. Han dog i Rehndalen 1664, endast saknad av Leonora Kristina.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Tjänstefolk på Bosjökloster på 1800-talet. mannen i mitten med helskägg är trädgårdsmäster Rosenberg.

   
   
   
   

 

   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
 
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Bäckaskog

Bäckaskogs slott är beläget på mark där ett kloster byggdes och stod färdigt för sitt heliga ändamål redan 1270. Vissa delar av nuvarande slott, främst partier av kyrkan, är ännu kvar från det ursprungliga klostret. Tillgång till god odlingsjord och fiskrika vatten i sjöarna påverkade klostrets lokalisering till platsen. Vid reformationen drogs egendomen och klostret in till danska staten 1537 för att snart förlänas Gert Jensen Ulfstand, som i avtalet även åtog sig att försörja munkarna. År 1584 gavs Bäckaskog till den pommerske adelsmannen Henrik Ramel d.ä. när han inträdde i dansk tjänst. Detta blev inledningen till ätten Ramels engagemang i de skånska godsen och c:a 100 år på Bäckaskog. Under sonens, Henrik Ramel d.y. tid från 1611, fullbordades uppförandet av den nuvarande slottsbyggnaden.

Efter skånska kriget stod Bäckaskog tomt och inköptes av fältmarskalken Rutger von Ascheberg. I och med Karl XI:s reduktion blev Bäckaskog kronans egendom och översteboställe fram till 1819, då godset arrenderades ut till kronprins Oscar I och senare hans son Karl XV.

Bäckaskogs slott blev ett kärt sommarviste för Karl XV, som förgyllde tiden med fester och upptåg som ibland lämnade spår efter sig i trakten. Han bekostade byggandet av orangeriet och bemödade sig om stora försköningar av slottet och parken.

År 1956 skildes slottet från jordbruket och en privat arrendator övertog anläggningen och utvecklade parken för turismen. Från 1996 förvaltas Bäckaskog av Statens fastighetsverk som hyr ut slottet till ett privat bolag för turist- och näringsverksamhet. Bäckaskogs slott är vackert beläget på den smala landtungan mellan Oppmannasjön och Ivösjön, c:a 15 km NO om Kristianstad. Vidsträckt park med bl a örtagård, blomstergård och unika träd västerut från slottet, mot Oppmannasjöns strand.

 

Hertigen av Skåne
168 år efter freden i Roskilde, den 3 maj 1826, hedrades Skåne med en egen hertig, den nyfödde prins Karl som var  äldste son till Oscar I och hans gemål Josefina av Leuchtenberg.

Hans födelse väckte jubel i vida kretsar i en tid när den nationella nyväckelsen präglade landet. Den s.k. göticismen hade grundats i början av 1800-talet med skalden Erik Gustaf Geijer som förgrundsgestalt. Han odlade myten om göternas frihetsanda och mannamod. Nordens hjältehistoria, liksom de fornnordiska myterna och vikingabragderna lyftes fram. Frithiofs saga av Esaias Tegnér blev den viktigaste inspirationskällan i skolorna och hemmen.

Det gemensamma nordiska förstärktes även av unionen mellan Sverige och Norge, samt att de gamla arvfienderna Danmark och Sverige äntligen förenats genom skandinavismens tillkomst vid en högtidlighet i Lunds domkyrka år 1829.

Den andan präglade såväl den unge prinsens uppfostran som hela hans fortsatta liv som kronprins och regent. Han fick utlopp för sin estetiska begåvning i flera konstarter under långa resor i landet där han var en skarp iakttagare av naturen och bondelivet. Snabba noteringar och skisser på platsen omsattes senare i lyrik och måleri.

Han blev kronprins 1844, vicekung i Norge 1856 och kröntes som kung i Sverige och Norge 1860. Tio år tidigare  hade han gift sig med prinsessan Lovisa av Nederländerna, som han året före träffat vid ett besök vid hovet i Haag.

Karl XV blev tidigt känd för sitt folkliga sätt och blev därför mycket populär i såväl Sverige som Norge. En samtidsskildrare ger en trovärdig beskrivning av monarken, som lyder: ”Med snabb uppfattning förenade han livligt lynne och hyste snarare för låga än för höga tankar om sin person, ett karaktärsdrag, som alstrade inte bara hans tilldragande, öppna väsen, utan även den vårdslöshet, med vilken han ofta behandlade viktiga angelägenheter, och en brist på sedligt allvar, som stundom blev ödesdiger nog, både för honom själv och för de mål han tänkt uppnå.”

Redan under kronprinstiden hade han utvecklat en nära relation till den folkkäre danske kungen Fredrik VII. Den utvecklades senare till vad man med nutidens språkbruk kallar sinnenas gemenskap, vilket följande episod vittnar om.

 När de första telelinjerna byggdes ut vid 1800-talets mitt prioriterades en utbyggnad mellan Stockholm och Göteborg och snart även Malmö. Ingen motsatte sig denna prioritering, undantaget majestätet, som önskade bli uppkopplad till sitt ägandes Bäckaskog. Så skedde och en dag under sommaren fick kungen ett infall att via sin nya teknik invitera sin frände, kungen av Danmark, till en veckolång vistelse på sommarfagra Bäckaskog. Invitationen sändes till Köpenhamn och någon dag senare inkom ett artigt, jakande svar men med ett ängsligt tillägg, huruvida kungen accepterade att han även medförde sin kone. Han levde då i ett s k morganatiskt äktenskap med sin älskarinna, balettdansösen Louise Rasmussen. Kung Karl blev inte svaret skyldig, utan sände snarast ett telegram till den villrådige med beskedet ”min käre bror, du får ta med dig så många koner du vill”.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
   
   
   

Foto: © Fred Lundberg, Hörby.

Foto: © Fred Lundberg, Hörby.

   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Bökebergs slott

Yddingesjön med Bökebergsslätts slott.

   
   

Bökebergs herrgård. Bakom fönstret längst till höger i andra våningen hade författaren Hjalmar Gullberg sin skrivarlya.
Foto: Sven Rosborn. Creative Commons, cc-by-sa-4.0

   
   

Bökebergs gård med ridhuset .
Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Börringe kloster

Börringekloster har fått sitt namn från det nunnekloster ur Benediktinerorden som fanns på platsen redan under 1100-talet. Klostret låg på en ö i norra delen av Börringesjön, men senare utdikning, invallning och nivåsänkning av sjön har förändrat landskapet.

Börringekloster låg på kunglig mark varför det tidigt uppläts som län till kungatrogna adelspersoner med skyldighet att även underhålla klostret och dess invånare.

När reformationen infördes under 1530-talet blev Börringekloster indraget till kronan och förlänat adelsmän i kunglig tjänst. Den förste länsmannen på Börringe, efter reformationen, var Axel Brahe till Krageholm och från 1551 Knud Gedde.

En av Skånes mäktiga kvinnor genom historien, Gjörvel Faddersdotter Sparre, övertog Börringe år 1582. Hon lät under sin tid bygga en sockenkyrka och rev då den medeltida klosterbyggnaden. Efter hennes död förlänades godset till Sivert Grubbe och i följande generationer till medlemmar ur den mäktiga Thottska familjen på Ericsholm, nuvarande Trolleholm.

Efter övergången till Sverige tillföll Börringekloster en son till kung Karl X Gustaf. Han var officer och tjänstgjorde under långa perioder i den holländska armén. Under hans tid pantsattes Börringekloster till en finansman Gripenstierna, för att därefter i korta perioder fram till 1740-talet tillhöra enskilda familjer ur ätterna Stenbock, von Königsmarck, Clefwe och Hegardt.

År 1745 såldes egendomen till kammarherren Joachim Beck-Friis. Han var då endast 23 år gammal och fick ett mycket framgångsrikt liv, bl a som Börringeklosters ägare till 1797. Han hade, med Kung Gustav III:s godkännande, såväl överfört sin fideikommissrätt från sina danska gods till Börringekloster, som att kungen utfärdade ett grevebrev år 1791, som gjorde Börringekloster till Sveriges enda grevskap - då som nu. Ättlingar till den första ägaren Beck-Friis innehade sedan egendomen i flera generationer fram till vår egen tid. Nuvarande ägare till Börringekloster är friherrinnan Eva Ramel.

Inga hus återstår från de medeltida klosterbyggnaderna eller de senare korsvirkeshusen. En ruin efter den första sockenkyrkan från 1580-talet finns kvar. Nuvarande slottsbyggnad, ursprungligen i gustaviansk stil med två våningar, uppfördes av Joachim Beck-Friis år 1763 efter ritningar av Carl Hårleman. En tredje våning byggdes till år 1873.
© Ragnar Lönnäng.

 

Foto:© Ragnar Lönnäng.

 

 

Grevebanan
1800-talet blev i många stycken ett dynamiskt århundrade med stark befolkningsökning såväl i landsorten som i städerna. Det viktiga jordbruket anpassades till nya tider genom enskiftesreformen, nya grödor och brukningsmetoder, åkerarealens utvidgning genom nyodling och dikning och införandet av konstgödning. Befolkningsökningen innebar större efterfrågan på livsmedel och det effektivare jordbruket hade ingen svårighet att tillfredsställa den ökande efterfrågan.

Vid århundradets mitt infördes en kommunikationsteknisk nyhet som skulle få en utomordentligt stor betydelse för hela landet och därmed landskapet Skåne. Järnvägen introducerades på bred front och fick genast stor uppmärksamhet. De flesta insåg möjligheterna men många skrämdes av den nya teknikens omänskliga styrka och hastighet.

Greve Corfitz Beck-Friis på Börringekloster insåg, som en av de första godsägarna i Skåne, vilka möjligheter som öppnades till utökad handel med jordbruksprodukter om en järnvägslinje kunde byggas ut. Han tog kontakt med traktens godsherrar i mitten av 1860-talet och väckte tanken om en gemensam, privatägd järnvägsbana från Malmö, österut mot Ystad.

Grevebanan
Det visade sig snart att tanken var god och uppslutningen tillräckligt stor för att starta en projektering av järnvägsbygget. År 1872 var  projekteringen klar, bolaget Malmö-Ystads Järnväg bildat och emissionen genomförd med stort intresse. Det gjordes en bidragsframställan till staten, vilken avslogs med motivet att regionen och dess adliga näringsidkare var alltför välsituerade för att projektet skulle erhålla statliga bidrag. Hur det förhöll sig med den saken avslöjas när projektet in i det sista saknade medel för att fullfölja den bredspåriga bana som var planerad. Först när friherre Julius Stjärnblad på Marsvinsholm ”öppnade plånboken” en extra gång kunde man överge hotet om en smalspårig järnväg och bygga enligt ursprungsplanerna.

Den invigdes redan i december 1874 och döptes genast till ”grevebanan” på grund av godsherrarnas engagemang. Detta fick även till följd att varje gods som fanns representerat i bolaget garanterades en egen järnvägsstation på egna ägor. Skabersjö, Börringe, Näsbyholm, Marsvinsholm och Charlottenlund är exempel på s.k. slottsstationer. Denna omsorg om ägarna förstärkta konceptet som sådant, men förlängde bansträckningen med några extra svängar.
© Ragnar Lönnäng.

   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Charlottenlund

Charlottenlund var ursprungligen en utgård till Marsvinsholm och fick sitt namn efter Charlotta Wahrendorff, hustru till Marsvinsholms ägare vid 1700-talets slut, greve Erik Ruuth. År 1841 avstyckades Charlottenlund och blev på så sätt en enskild egendom som inköptes av C.J. och F. Hemberg i kompanjonskap med J. Berlin. Några år senare såldes Charlottenlund till politikern och bankmannen, greve Arvid Posse som lät uppföra det nuvarande slottet 1849 - 1850 efter ritningar av arkitekten Hans Jacob Strömberg. Arkitekten var starkt påverkad av sin läromästare G. C. Brunius, bl a domkyrkoarkitekt i Lund, med starkt engagemang för medeltida stilideal. Detta ledde till att Strömberg ritade en slottsbyggnad på Charlottenlund med drag av medeltidsromantik. Greve Posse var som politiker en förgrundsgestalt och grundade Lantmannapartiet 1867, blev senare talman och statsminister under åren 1880 - 1883.

År 1902 inköptes Charlottenlund av Jacob Lachmann, född i Danmark. Han var redan 1881 ägare till ett raffinaderi i Ystad och senare grundare av sockerbruken i Köpingebro och Skivarp. Den industriella sockerproduktionen kom att påverka Skånes utveckling i hög grad, främst jordbruket och kommunikationerna. Sockerbetor hade odlats sedan 1820-talet, men först under 1800-talets sista årtionde och i hög grad genom Lachmanns insatser blev sockerproduktionen en betydande del av jordbruksnäringen. Den ökande betodlingen krävde förbättrade transporter, vilket fick sin lösning genom en stark utbyggnad av järnvägsnätet över hela landskapet. Bettransporterna svarade för c:a 80 % av intäkterna vid de skånska privatjärnvägarna, vilket gjorde flera av dem till landets mest lönsamma transportleder. Jacob Lachmann skapade med tiden en stor förmögenhet som bl a användes för att bygga upp en betydande samling av nordisk 1800-talskonst.

Charlottenlund är vackert beläget vid kustvägen mellan Ystad och Trelleborg, c:a 6 km väster om Ystad. Närheten till havet och de lummiga strandängarna och inte minst den omgivande grönskan i park och lövskogar gör Charlottenlund till en stor skönhetsupplevelse.

Nuvarande ägare är fjärde generationens Claës Lachmann.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Christinehof

Christinehofs slott är utan överdrift ett monument över den driftiga ägarinnan, grevinnan Christina Piper. Hon var änka efter greve Carl Piper, som ingått som marskalk i Karl XII:s ledningsstab och tillfångatagits under slaget vid Poltava, för att aldrig mera återvända till Sverige. Många olycksbröder bland de högra officerarna friköptes från fångenskapen och tilläts återvända hem, men någon lösensumma för Karl Piper utbetalades aldrig och han avled som fånge på fästningen Nöteborg i Nevas inlopp till St. Petersburg år 1716.

Den hemmavarande grevinnan Christina bodde på Krageholms slott och hade redan under Karl XII:s fälttåg inträtt i makens tjänst som ansvarig för driften vid de Piperska godsen i Skåne, Uppland, Sörmland och Östergötland. På så sätt var hon en fullvärdig arvtagare till hela godskomplexet den dag då budskapet om makens död nådde henne.

Hon visade sig snart kapabel att inte bara förvalta det befintliga utan i hög grad utveckla sitt godsimperium. Christina Piper gjorde sig känd som en mycket driftig affärskvinna och förvärvade mera än 20 000 hektar mark i Skåne. Den största och mest vågade affären var inköpet av alunbruket i Andrarum år 1725, som hon sedan styrde och utvecklade med stor skicklighet och fast hand.

Några år före sin död år 1752 instiftade hon Christinehofs fideikommiss, i avsikt att för framtida generationer räkning binda samman Christinehof med Andrarums alunbruk, Högestad, Baldringe samt Östra Torup. Ännu i dag är fideikommissen sammanhållen och driften organiserad i Högestad och Christinehofs Fideikommiss AB.

Slottsbyggnaden Christinehof eller Andrarums gård uppfördes under 1730-talet i närheten av alunbruket. Byggnaden är ritad av Georg Mochelten, som hämtat inspiration från den tyska barocken. Även Carl Hårleman var senare engagerad i konstruktionen av slottets magnifika trapphus. Ursprungligen hade exteriören en rosa färg, men på Carl Hårlemans inrådan målades det i en gul kulör. I vår egen tid har slottet genomgått en omfattande restauration.

Christinehofs egendom innehåller rika naturvärden som ägaren vårdar med stor omsorg. De viltrika skogarna har kompletterats med stora hägn för bl a hjort och vildsvin. Slottet omges av lövskog i kuperad terräng. Det tidigare alunbruket är beläget i närheten av slottet.

Christinehof ingår i Högestad och Christinehofs Fideikommiss AB med greve Carl Piper som fideikommissarie.

 

Lycka och olycka
När Christina Piper övertog ägandet av Andrarums bruk 1725 kände hon med säkerhet till att brukets grundare och ägare under 1600-talet, den danske adelsmannen Jochum Beck, förlorat hela sin förmögenhet genom den förlustbringande driften. Detta trots att bruket i Andrarum var Nordens största i sitt slag.

Beck var på sin tid en av Danmarks största jordägare med gods i såväl Skåne som Själland. Under 1630-talet upptäckte han tillgången på alunskiffer i Andrarum och startade 1637 den produktion som innebar så stora förluster att  han tvingades sälja alla sina gods och till slut även själva bruket.

Han hämtade sig aldrig från brukets olycka, utan dog utfattig år 1682 och begravdes i Andrarums kyrka.

Christina Piper däremot lyckades på kort tid göra alunbruket till Skånes största industri. Som på övriga bruksorter i Sverige var sysselsättningsgraden i själva produktionen låg, här omkring 200 personer. Desto flera, omkring 1000 personer, hade sin utkomst via arbete i olika näringar som betjänade bruket., bl.a. med ved för ugnarna.

Alun var handelsvara redan under antiken. Det hade många användningsområden, men det först kända och mest omtalade var nog dess förmåga att stoppa blödningar och desinficera sår. Alun nyttjades även vid färgning, papperstillverkning och garvning.

 Processen innebar stor åtgång på ved, vilket ödelade skogen inom en radie av två mil räknat från bruket i enlighet med ett s k privilegium från 1686. På två mils avstånd från bruket fanns särskilda milstolpar som klargjorde var gränsen för avverkningen till bruket gick. Den linjen benämndes i folkmun för ”verkalinjen” och utgjorde den yttre gränsen för de lokala böndernas skyldighet att hugga och leverera ved till alunbruket mot en s.k. ”skälig ersättning”. Linjen avskaffades 1824 och endast en av de förhatliga milstolparna står kvar.

 Under storhetstiden utvecklades olika samhällsfunktioner som skola, sjukhus, apotek, fängelse, ålderdomshem, brandkår och tingshus. Man införde till och med en egen ”valuta” som endast kunde användas på bruket.

Produktion upphörde år 1912, då den enda tillverkningen bestod av rödfärg. Inom det tidigare alunbrukets område finns flera byggnader bevarade. Bl. a. arbetarbostäder, s. k. ”verkarboställen” (se bild) och magasinsbyggnader. Här och var finns synliga slagghögar och schakt.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

Foto: © Fred Lundberg.

 

 

 

Foto: © Fred Lundberg.

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
   

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Citadellet
   
   

Foto: © Fred Lundberg.

   
   

Foto: © Fred Lundberg.

   
   

Foto: © Fred Lundberg.

Foto: © Fred Lundberg.

   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Dybeck

Dybecks slott är en välbevarad exponering av tre tids- och stilepoker inom arkitekturen - gotik, renässans och barock, sammanbyggda till en enhet, eftersom det ursprungliga huset från 1400-talet fått tillbyggnader med nya huskroppar under 1500- och 1600-talet. Den äldsta byggnaden, från 1490-talet, i dag den östra längan, låg medvetet placerat i ett sankt markområde för att underlätta byggandet av en vallgrav och därmed försvåra fientlig belägring. Det finns även tecken på ursprungliga, diagonalt belägna försvarstorn, för att göra borgen ännu mera svårintaglig. De två övriga sammanhängande, norra och västra längorna, uppfördes i mitten av 1600-talet. Vissa, ännu bevarade ekonomibyggnader i gråsten, härstammar från 1600-talet.

Ägarlängden på Dybeck omfattar flera av Danmarks äldsta adelssläkter. Redan 1374 skall en Johannes Sastersen ha varit ägare. Under 1400-talet är det känt att ätten Bing innehade egendomen i flera generationer, vilket satt spår ända till i dag, exempelvis i området Bingsmarken, söder om slottet.

År 1487 såldes Dybeck av den siste i ätten Bing, till Tage Henriksen Hollunger, som bl a uppförde den ännu bevarade östra längan i borgen. Näste ägare blev en svärson till Hollunger, Peder Marsvin. Han härstammade från en av Danmarks äldsta adelssläkter, som i många generationer skulle få en stark påverkan på godsbildningen i Skåne. Släkten Marsvin innehade Dybeck till 1630-talet då en av döttrarna i familjen gifte sig med landsdomaren över Lolland och Falster, Lave Bille. Han blev ägare till Dybeck fram till sin död 1679, således mera än 20 år efter Sveriges övertagande av Skåne.

År 1684 delades Dybeck mellan de arvsberättigade sönerna Christian och Jörgen Bille som beslöt sig för att dela såväl corps de logie som egendomen i övrigt i två lika delar. Denna uppdelning ledde till uppåt 175 års osämja på Dybeck.

Båda delarna av den ursprungliga fastigheten har ägts av såväl ättlingar ur familjen Bille som av ingifta släkter. Jörgen Billes östra hälft kom att ägas av personer ur ätterna Hammarberg, Ihre, von Löwen, Gyllenkrok och Wallis medan Christian Billes västra hälft under uppdelningen ägdes av Sillnecker, Klerck, Ingelotz, Ehrensparre och Ljungfelt.

Först år 1857 återförenades Dybecks båda delar till en fastighet genom att godsägare Albrect Baltzar Wallis förvärvade den s k Sparreparten, d.v.s. den västra under uppdelningen.

Familjen Wallis innehade Dybeck i två generationer fram till år 1921, då den nuvarande ägarfamiljen, genom godsägare Albin Alwén, förvärvade godset. Nuvarande ägare, bröderna Claes-Ebbe, Carl-Otto och Mats Alwén är tredje generationen ur den Alwénska familjen på Dybeck.

Dybeck är Sveriges sydligaste slott, drygt en mil öster om Smygehuk. Det är vackert beläget på den bördiga jordbruksmarken i närheten av kusten och omgivet av en park med lummig växtlighet. Byggnads­be­ståndet, såväl själva slottet som flera ekonomibyggnader, representerar ett stort byggnadshistoriskt värde.

 

Det rutiga tygstycket
År 1907 utkom Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, som skulle bli ett av den svenska litteraturens mest kända verk. Författarinnan Selma Lagerlöf skrev boken på uppmaning av dåtidens folkskolemyndighet, i syftet att ge svenska skolbarn en ny läsebok med ett innehåll som samtidigt gav dem kunskaper om landets geografi, historia och kultur.

Eftersom avsikten var att skildra hela landet valde hon att börja längst i söder. Dessutom kände hon väl till förhållandena i Skåne eftersom hon bott och verkat som lärarinna i Landskrona åren 1885-1895. När hon fick uppdraget 1906 övervägde hon flera idéer, innan hon till slut fastnade för att låta en odygdig pojke förvandlas till en pyssling som ridande på en gåskarl skulle följa vildgässen på deras flykt kors och tvärs över landet.

Alla sagor börjar med ”Det var en gång”, så även Nils Holgerssons underbara resa. Den gången det började var pojken ensam hemma på gården en söndagsmorgon i mars månad sedan föräldrarna gått till kyrkan. Ingen vet dock med bestämdhet var gården låg eller vilken kyrka som besöktes.

I sagans inledning, när den långa flykten på gåsryggen just har börjat, skildras hur pojken förvånat ropade ”vad är det för ett stort rutigt stycke tyg som jag ser ner på” och hur vildgässen ropade till svar ”åkrar och ängar, åkrar och ängar”.

Han flyger vidare över det rika jordbrukslandet på Söderslätt och hör i fantasin hur ”de stora och välbärgade gårdarna fick granna namn av tupparna, som Lyckås, Äggeberga och Penningby”, men att herrgårdarnas tuppar ”voro för högfärdiga att hitta på något skämtsamt.” En av dem gol och ropade med en kraft, som om han ville höras ända upp till solen: ”Detta är Dybecks herrgård." I år som i fjol. I år som i fjol” och vidare ett stycke in i land ”Detta är Svaneholm - det måste väl hela världens ha reda på !”

Genom att sagan översatts till mera än 30 språk fick verkligen ”hela världen” reda på hur Nils Holgerssons hembygd såg ut från luften, godsen och gårdarna på den bördiga slätten, vars grödor syntes som ett rutigt stycke tyg.

Selma Lagerlöf var vid utgivningen av Nils Holgersson-sagan 1907 en sedan länge etablerad författare. Hon hade redan under Landskronatiden gjort sig vida berömd med en annan saga, Gösta Berling, den försupne värmländske prästen. Den följdes av många litterära sagor, bl a hennes kanske mest älskade verk ”Jerusalem I och II”, där hon skildrade hur en grupp bönder från Nåsbygden i Dalarna begav sig till Jerusalem för att leva sina liv i Guds närhet.

 År 1907 blev hon hedersdoktor vid Uppsala Universitet, 1909 fick hon Nobelpriset i litteratur och år 1914 invaldes hon i Svenska Akademin.

Selma Lagerlöf avled år 1940 på sin födelsegård Mårbacka i Värmland, 82 år gammal.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

 

 

 

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

Ellinge

Ellinge slott är ett av Skånes äldsta, men har förändrats i betydande utsträckning vid flera restaurationer från mitten av 1700-talet och framåt.

Den medeltida borgens exakta läge och utseende är okänt, men den nuvarande byggnaden har med stor säkerhet sitt ursprung i 1500-talets senare del, då ätten Bille innehade godset. Den medeltida borgen hade, som många andra, tillkommit främst i försvarssyfte och beboddes av kungatrogna ämbetsmän, till statens och kungamaktens beskydd. Flera generationer ur ätterna Galen och Thott omnämnes i urkunder från 1200- och 1300-talet som kungens ”gälkare” på Ellinge.

År 1395 inköptes Ellinge av riddaren Niels Svendsen Sparre och därmed inleddes drygt 100 års ägande inom ätten Sparre. Den siste ur ätten gjorde misstaget att ta parti för svenskarna i de ständiga konflikterna med Danmark, varför Ellinge fråntogs honom och drogs in till danska kronan år 1505. Redan 1511 såldes det på nytt, då till en av sin tids mäktigaste män, Henrik Krummedige, danskt och norskt riksråd och hövitsman på Bohus fästning. Genom dotterns äktenskap med Eske Pedersen Bille kom Ellinge i ätten Billes ägo från 1530 och fram till år 1619. Det är således under den tid som Bille var ägare till godset som ursprungsbyggnaden till dagens slott kom till, en fyrlängad, kvadratisk borg omgiven av vallgravar på alla sidor.

Efter den siste ur ätten Bille kom Ellinge från år 1619 att i tur och ordning ägas av enskilda ur ätterna Brock, Barne­kow och Walkendorf, för att vid Skånes övergång till Sverige, 1658, övertas av Christoffer Walkendorf. Andra generationen Walkendorf tvingades, efter dåliga affärer, att överlåta Ellinge år 1714 till sin störste fordringsägare, Margareta Ascheberg. Hon i sin tur överlät godset till sin svärson, Vilhelm Bennet år 1724.

Då var Ellinge i mycket dåligt skick varför Vilhelm Bennet genomförde en grundläggande förändring och restauration av hela byggnadskomplexet från Billarnas tid. Förfallna delar revs och den tidigare östra längan blev nu huvudbyggnad, med två anknutna envåningsflyglar enligt 1700-talets ideal.

Tidsepoken fick ytterligare exponering när en park med klassicistiska drag anlades. Efter Vilhelm Bennets död år 1740 tillföll Ellinge, genom ingifte, ätten Dücker i tre generationer fram till 1889. Den siste Dücker, Carl Fredrik, lät göra en omfattande restauration som bl a innebar att den norra 1700-talsflygeln revs och ersattes med en ny tvåvåningsbyggnad med renäs­sans­drag.

Efter Dückers död år 1889 delades egendomen mellan tre avlägsna arvtagare, Wrangel, Barnekow och Wrede. I början av 1900-talet revs den andra av 1700-talsflyglarna. Därmed fick Ellinge i huvudsak det utseende det har i dag.

År 1950 kom Ellinge i Ernst Wehtjes ägo och han påbörjade genast en omfattande modernisering. För slottets del innebar ombyggnaden främst förstärkningsarbeten och nya tekniska och praktiska lösningar för att modernisera byggnaden och samtidigt återge exteriören dess karaktär från 1700-talet. Ellinge är beläget c:a 3 km sydväst om Eslövs centrum.

Nuvarande ägare är Mikael Wehtje.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Engelstofta

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Esperöd
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

Flyinge Kungsgård

Kungsgårdar
Som begrepp har varit detsamma överallt, kungens gård i grannskapet, hans visthusbod och skattekista på orten. Hit kunde kungen komma ridande med hirden, sitt beridna följe, och hovet, för att inspektera egendom eller bara konsumera de magasinerade födoämnena. Här var också platsen för konungens utsände, här togs politiska och praktiska beslut. Sveakungen bevakade sina intressen med hjälp av fogdar, som residerade på kungsgårdar. Ofta fanns en marknadsplats i närheten. Ibland kunde också ett kloster byggas vid eller nära kungsgården. Något har emellertid kungsgårdarna skilt sig i olika landskap.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Glimmingehus

Glimmingehus började uppföras år 1499. Då hade drottning Margaretas förbud för adeln att bygga privata borgar upphört att gälla sedan 16 år. En av det danska rikets mäktigaste personer, riddaren, riksrådet, riksamiralen och länsmannen på Gotland Jens Holgersson Ulfstand uppförde Glimmingehus, sannolikt för försvarsändamål, men välutrustat även för boende och gästabud. Byggmästare var den tyske arkitekten och skulptören Adam van Düren.

Jens Ulfstand hade många fiender i de östliga provinserna av Danmark, sedan han lagt under sig stora jordegendomar, främst i sydöstra delen av Skåne. Det gav honom starka skäl att försvara såväl sina domäner som sin position i riket, och därmed ett gott motiv att uppföra borgen. Från mitten av 1500-talet till 1735 innehades Glimmingehus av den danska adelsätten Rosencrantz. Efter siste ägaren ur ätten Rosencrantz inköpte grevinnan Christina Piper Glimmingehus, som hon snart i sin tur genom byte lämnade till familjen Beck-Friis. De ägde Glimmingehus fram till 1834, då egendomen ropades in på auktion för lagman Tage Sylvans räkning. Genom ingifte 1869 kom Glimmingehus åter i familjen Rosencrantz ägo. Det skulle bestå fram till 1923, då borgen och godset försåldes till agronomen Nils Månsson. Året därpå donerade Månsson borgen till Kungliga Vitterhetsakademin som under 1930-talet även köpte in hela den nuvarande borgholmen. Efter överlämnandet ägs och förvaltas borgen av Riksantikvarieämbetet.

Glimmingehus anses vara Nordens bäst bevarade medeltidsborg. Med sin solida konstruktion har den stått orubbad i över 500 år, trots att den utsattes för svåra angrepp från de svenska trupperna under skånska kriget, 1675 - 1679.

Omgivningarna
Glimmingehus är beläget i det vackra jordbrukslandskapet i södra delen av Österlen, c:a 10 km sydväst om Simrishamn. I närheten av borgen ligger de välkända fiskelägena Brantevik, Skillinge och Kåseberga och inom ett par mils avstånd de jämngamla borgarna Bollerup och Örup.
© Ragnar Lönnäng.

Foto:© Ragnar Lönnäng.

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885. Borgstugan.

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

Borgstugan omkring 1943.

   
   

Målning 1904 av Olof hermelin (1827-1913).

   
   
 
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Gyllebo

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
   
 
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Gärsnäs

De äldsta, kända handlingarna, som dokumenterar egendomen Gyorthsnaes, har sitt ursprung i 1300-talets mitt. Ägare vid den tiden var Gjord Jensen Drefelt till Gärsnäs, vars arvingar i kommande led behöll egendomen till 1500-talets senare del. Näste ägarfamilj, under c:a 100 år, var Sinclair som i sin tur sålde Gärsnäs 1630 till storgodsägaren Falk Lykke, ägare till bl a Bollerup och Kronovalls egendomar i Skåne och även gods i Danmark. Falk Lykke är en av den danska historiens mest framstående personer. Efter mångsidiga studier och omfattande resor i Europa verkade han i långa tider i utländsk krigstjänst. Han blev senare länsherre i Kristianopel, Viborgs, Lunde och i Sankt Peders klosters län och avled 1650. Han gjorde 1640 en omfattande tillbyggnad av det befintliga, rektangulära trevåningshuset, troligen med höga trappstegsgavlar. Man antar, på säkra grunder, att den nuvarande centrala byggnadskroppen är den ursprungliga 1500-talsbyggnaden, eller t o m den ursprungliga från 1300-talet, med tjocka kalkstensmurar och kryssvalv i källarplanet.

Vid tiden för freden i Roskilde, och därmed Skånes övergång till Sverige, ägdes Gärsnäs av familjen Rantzau men övergick efter fredsslutet tillfälligt i Gustaf Banérs ägo. Det återgick dock snart till de rättmätiga arvingarna ur familjen Rantzau. Näste ägare, från 1702, var Jörgen Adlersten. Under 1700- och 1800-talet ägdes Gärsnäs av familjerna Lindenstedt, Dagström, Schönström, von Schants och Rosencrantz. Den sistnämnda behöll egendomen i familjens ägo fram till 1931. Henrik Rosencrantz utförde 1873 en omfattande restaurationen av slottet efter ritningar av den kände danske slottsarkitekten Ferdinand Mehldal.

Det medeltida Tumathorp
Ett par kilometer öster om Gärsnäs slott låg en gång den medeltida staden Tumathorp, numera degraderad till Tommarp, en by av många på Österlen. Tumathorps status som världsligt och religiöst centrum har kunnat beläggas genom såväl arkeologiska fynd som ett mångsidigt urkundsmaterial, främst om det medeltida premonstratenserklostret. Den äldsta tiden från 1050, således före klostrens grundande, antas Tumathorp har varit en handelsplats och en stad för den lokala kungen.

Arkeologiska utgrävningar påvisar gravar från 1000-talet, belägna under de två stenkyrkorna från 1100-talet. Det tyder på att stenkyrkorna föregåtts av träkyrkor, eller s k, stavkyrkor, som var vanliga i Skåne under tidig medeltid. Stadens värde som kyrkligt centrum accentueras av att man redan under 1100-talet, innan klostren etableras, uppförde två stenkyrkor. Den ena, S:a Maria, blev sockenkyrka ända fram till 1857 då den ersattes av en ny och större medan den andra, S:t Petri, antas ha varit premonstratensernas klosterkyrka. S:t Petri kan även ha haft samröre med den lokala kungsgården som man på goda grunder antar ha funnits på platsen. Troligen har kungsgården haft ett kungligt myntverk, eftersom man funnit tre mynt från perioden 1048-1086 med bokstavsbeteckningen TV, som skall tolkas som Tumathorp.

Premonstratenserorden var redan på 1100-talet en viktig klosterorden i Skåne. I likhet med cistercienserorden skulle den reformera samtidens kyrka och kyrkoliv. Grundaren, Norbert av Xanten föddes i en högadlig familj i Tyskland 1080 och dog i Frankrike 1134. Efter flera försök att reformera konventen fick han en märklig syn som han uppfattade som en anvisning från Gud att bygga ett moderkloster för en ny klosterorden på platsen. Så uppstod premonstratenserorden år 1120 och redan 1126 en påvlig bekräftelse på sitt heliga uppdrag. Orden hade som mest c:a 2000 kloster i Europa.

Ordensbröderna skulle leva i fattigdom som munkar och efterlikna sin herre Jesus Kristus i kärleken till nästan Varje konvent bestod av en abbot och minst 12 munkar, i likhet med Jesus och hans lärjungar. De skulle ägna sig åt enskilt fördjupat andaktsliv, mission i närbelägna sockenkyrkor och i övrigt verka för kyrkans självständighet. Deras uppgift var på så sätt även att sörja för lokalbefolkningens andliga välfärd. De bar vita kläder, liksom ängeln vid Kristus grav.

I mitten av 1100-talet inrättade ärkebiskop Eskil fyra premonstratenserkloster i Skåne; förutom Tumathorp, Vä (senare Bäckaskog), Öved och Lund.

Till att börja med uppläts premonstratenserordens kloster för såväl munkar som nunnor, vilket ansågs allt för vågat och förbjöds i ett påvligt diktat 1198.

Grunden till klosterbyggnaderna i Tumathorp läggs omkring 1155. Troligen har franska munkar från moderklostret deltagit i byggnadsarbetet eftersom man funnit dödsnotiser med franska namn från 1170 och c:a 100 år framåt.

I början av 1300-talet drabbades klostret troligen av en förödande brand, vilket bekräftas i ett brev från ärkebiskop Esger Juuls, där han skriver år 1322 hur (klostret) ”genom onda tider och brand nästan blivit helt och hållet förstört”. Därmed har klostret haft sin storhetstid och 100 år senare finns vittnesmål om stor fattigdom på grund av reparationsarbeten och ytterligare 40 år senare hur klostret ”har ringa inkomster, är fattigt och i armod”. Därefter finns endast sporadiska uppgifter om utskrivningar, skatter och till och med våldsgärningar.

När reformationen inträdde i Danmark i mitten av 1530-talet ”befriades” alla kloster från sina byggnader, sina funktioner och sin egendom. Den av kronan konfiskerade marken förlänades oftast adliga personer. Så även Tumathorp som tillföll kungens sekreterare Morthen Krabbe. Munkarna tilläts bo kvar en period, men i notiser från 1584 framgår att de är definitivt borta.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

 

 

 

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Hanaskog

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
 
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Herrevadskloster

Herrevadskloster är från början ett medeltida kloster, grundat 1144 av ärkebiskop Eskil i Lund, som därmed inrättade det första cistercienserklostret i Danmark. Ärkebiskop Eskil var en flitig kyrkobyggare och grundläggare av kloster vilket vi påminns om ännu i dag genom förekomsten av romanska kyrkor i Skåne, Halland och på Bornholm. Året efter grundläggandet av Herrevadskloster, 1145, invigde han Lunds domkyrka som varit under byggnad sedan 1080-talet.

Klostret uppläts till en början åt tolv munkar åtföljda av en abbot från moderklostret i Citeaux, Frankrike.

Eftersom cistercienserordern ger utrymme åt praktiskt arbete utvecklades snart Herrevad till ett centrum för nyttjande av naturens tillgångar för jord- och skogsbruk, djurhållning, jakt och fiske och inte minst affärer. Genom rika naturtillgångar och god förvaltning blev Herrevads kloster successivt ett av Danmarks rikaste med ett gårdsinnehav av c:a 400 enheter.

I och med reformationen berövades klostren såväl sina andliga som världsliga rikedomar, vilka övergick i kronans ägo. Detta skedde år 1537 i Herrevadskloster och därmed började det förfall som ledde till att den väldiga klosterkyrkan gradvis förvandlades till en ruin, redan i början av 1600-talet. År 1691 tilläts en församling i Malmö att ta sten för ett kyrkobygge från Herrevadsklosters ruin. Ännu i vår egen tid kan man se resterna efter koret, delar av klostret och en gravsten över den siste abboten. År 1565 var alla klosterfunktioner avskaffade och egendomen förlänades den danske stormannen Steen Bille. Billes systerson, Tycho Brahe, tillbringade mycket tid för forskning på Herrevadskloster.

År 1658 övergick egendomen i svenska statens ägo för att kort därpå förlänas den ryktbare Corfitz Ulfeldt. Därefter kom Herrevadskloster i ätten von Könings­marcks ägo i två generationer och blev från 1691 översteboställe för Norra Skånska Kavalleriregementets chef. Sedan dess har egendomen huvudsakligen använts för militära ändamål.

Åren 1816-1819 uppfördes den nuvarande empirebyggnaden i tre längor kring en borggård. Nuvarande ägare till byggnaderna är Bengt och Solveig Thorgander.

Herrevadskloster är beläget 2 km norr om Ljungbyhed i ett vackert, vattenrikt naturområde med inslag av lövskog.
© Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Fred Lundberg.

 

Foto: © Fred Lundberg.

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Hjularöd

Hjularöds slott är beläget i ett vackert område på den bokskogsbevuxna åsen inom Harlösa socken, några kilometer norr om Vombsjöns nordspets. Byggnaden ger ett mäktigt, närmast medeltida intryck, med sina tinnar och torn, trots att den är uppfört så sent som i slutet av 1800-talet. Det äger dock sin förklaring, mot bakgrund av att arkitekturen under senare hälften av 1800-talet präglades av romantiken generellt och i Sverige ofta av den inhemska nationalromantiken. Man tittade helt enkelt i den historiska backspegeln för att inspireras av stilideal ur gotiken, renässansen, barocken, rokokon och nyklassicismen.

I den andan arbetade arkitekterna Isac Gustaf Clason och Lars Israel Wahlman när de utförde uppdraget på Hjularöd genom att använda de franska medeltidsborgarna i Coucy-le-Chateau i Champagne och Pierrefonds nära Compiagne från 1200- och 1300-talet som förebilder. De franska borgarna hade restaurerats under 1800-talet och därmed även inspirerat de svenska arkitekterna. Byggherren, kammarherre Hans Gustaf Toll, vågade sig dock inte på en fullskalig kopia av sina franska förebilder, utan nöjde sig med en halvskalig byggnad i förhållande till originalen. Slottet fick ytterligare ett tillskott år 1917, genom att dåvarande ägaren kammarherre Hjalmar Constantin Linder, som var av finsk adel, uppförde en kavaljersflygel, med anledning av att den ryske tsaren aviserat ett besök vid slottet i samband med sin planerade resa till Baltiska utställningen i Malmö samma år. En resa som av kända skäl blev inställd.

Hjularöd finns omnämnt i handlingar från nunneklostret på Bosön (Bosjökloster) från 1391, då klostret mottog två bondgårdar tillhöriga Hjularöds dåvarande ägare, ur ätten Kyrning. Det innebar att Bosjökloster var ägare till gården från sena 1300-talet till 1537, då den evangelisk-lutherska läran ersatta den romersk-katolska som statsreligion i Danmark. Därmed drogs klostrens jordinnehav in till kronan, men först 1579 förlänades Hjularöd till två bröder Dresselberg. År 1590 förenade Wilhelm Nielsen Dresselberg Hjularöd till en sammanhållen sätesgård. Efter ytterligare två ägare inom den Dresselbergska familjen saknades arvingar och då övergick ägandet till landsdomaren i Halland, Knud Gabrielsen Akeleye. Han var den siste danske ägaren och efter fredsslutet förlänades gården amiralen Henrik Gerritsen, senare adlad Siöhielm.

Hjularöd har sedan haft en skiftande ägarlängd ur ätterna von Buchwaldt, von Liewen, von Dellwig, von Schwerin, Toll och från 1926 familjen Bergengren.

Det äldsta stenhuset har med säkerhet uppförts under den Dresselbergska tiden i det sena 1500-talet. Den byggnaden ersattes av en ny under Knud Gabrielsen Akeleye tid från 1620-talet. Den är därmed tillkommen under den långa ofredens tid och därför en kombinerad bostads- och försvarsanläggning. Den förstördes något under de senare dansk-svenska krigen men ännu återstår ett system av vattengravar från 1600-talsslottet. Nästa byggnad tillkom under 1700-talet, då von Dellwig ägde egendomen under mera än 40 år och slutligen det nuvarande slottet som uppfördes under 1890-talet.

Hjularöd är beläget på den öst-västliga höjdsträckningen norr om Vombsjön. Området har den skånska risbygdens vackra blandning av jordbruksmark och insprängda lövskogar.

 

Romantik blir nationalromantik
Under 1800-talets första årtionden uppstod en internationell riktning inom litteraturen, skulpturen, måleriet och arkitekturen, vars grundidé var att med fantasins hjälp söka sig tillbaka till forna tiders rika perioder i historien och mytologin. Rörelsen kom att kallas för romantiken genom att dåtidens människa eftersträvade en idealisering av det förflutna och ett nära nog svärmiskt förhållande till forna tiders människor och kulturyttringar, liksom till den orörda, vildvuxna naturen. Romantiken stod även för friheten att spränga gränser, där det självsvåldiga, skapande geniet hyllades. Den som vågade bryta sig ur 1700-talets förnuftsdyrkan hyllades som en fullgod romantiker.

Romantikens förlovade land var Italien, dit alla slags kulturutövare sökte sig för att såväl inspireras av de vackra minnena ur historien som att finna en ”skärva” från antiken för eget eller andras bruk. Romantikens måleri blev ett sätt att väcka känslor genom att förmedla heroiska stämningar ur historien. Även England blev ett stilbildande land under romantiken, i synnerhet inom arkitekturen, inrednings-, och trädgårdskonsten. Det mest tydliga är den engelska parken, som i sin planerade vildvuxenhet stod i bjärt kontrast till den tuktade barock- och senare rokokoparken.

Den sista fasen av romantiken, 1890 till c:a 1915, brukar kallas nationalromantiken. Den ville framhäva den nationella särarten hos ett folk, främst i konsten, litteraturen, musiken och arkitekturen. Den nordiska nationalromantikens många konstnärer, författare, kompositörer och arkitekter har bidragit till att ge epoken en mycket stor uppmärksamhet in i vår egen tid. Många av våra främsta konstnärer var verksamma under den nationalromantiska perioden.

Bland de skånska slotten fick romantiken ett starkt fäste redan i det tidiga 1800-talet. Här. liksom i andra delar av landet och Europa älskade man att titta i historiens backspegel och man lät sig imponeras av minnen från det förgångna, inte minst från den danska tiden. Det fick till följd att danska arkitekter anlitades för att planera restauration och nybyggnation av slott i Skåne under 1800-talets andra hälft.

Det ekonomiska uppsvinget i 1800-talets skånska jordbruksnäring innebar kraftigt ökade intäkter vid godsen. Detta skapade ekonomiska förutsättningar för såväl restauration som nybyggnation av många anläggningar. Flera namnkunniga arkitekter ägnade merparten av sitt yrkesverksamma liv åt restauration av monumentala byggnader som slott och kyrkor. En av de mest anlitade, professor Carl Georg Brunius, hade ingen utbildning som arkitekt utan fullgjorde sina uppdrag grundat på djupa kunskaper i medeltidens formspråk. Helgo Zettervall fortsatte under 1800-talets andra hälft i den anda som Brunius verkat. Båda har kritiserats för sina okänsliga ingrepp i historiskt värdefulla byggnader.

I Skåne innebar det romantiska 1800-talet ett nyvaknat intresse för adelsväldets tid, 1540-1650, främst perioden 1596-1648, som präglades av Christian IV. Det fick till följd att danska arkitekter som Christian Zwingman och Ferdinand Meldahl anlitades flitigt för såväl restauration som nybyggnation av de skånska godsen.

Arkitekterna Isac Gustaf Clason och Lars Israel Wahlman saknade inte romantiska förebilder bland de skånska slotten när de åtog sig uppdraget att rita den nya slottsbyggnaden på Hjularöd. 
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Fred Lundberg.

 

Foto: © Fred Lundberg.

 

Bilden publicerad med tillstånd från Hjularöds slott 2016-11-18.

 

Bilden publicerad med tillstånd från Hjularöds slott 2016-11-18.

   
   

Foto: © Fred Lundberg.

   
   
Isak Gustaf Clason, född 30 juli 1856 på Rottneby herrgård i Kopparbergs socken, död 19 juli 1930 i Rättvik, var en svensk arkitekt. Han var professor i arkitektur vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm 1890–1904, förste intendent i Överintendentsämbetet 1903–1917 samt byggnadsråd 1917–23. Han var kusin till historieprofessorn och politikern Sam. Clason, brorson till anatomen Edward Clason och far till arkitekterna Gustaf Clason och Peder Clason.

Isak Gustaf Clason var son till övermasmästaren i Falun Isaac Gustaf Clason. Släkten hade tidigare i några generationer varit brukspatroner vid Furudals bruk. Då fadern blev direktör vid Jernkontoret flyttade familjen då Isak Gustaf var 13 år till Stockholm. 1874 avlade han studentexamen vid Stockholms gymnasium.

Foto: © Fred Lundberg.

   
   
   
   
   
   

Bilden publicerad med tillstånd från Hjularöds slott 2016-11-18.

 

Bilden publicerad med tillstånd från Hjularöds slott 2016-11-18.

Bilden publicerad med tillstånd från Hjularöds slott 2016-11-18.

   
   

Bilden publicerad med tillstånd från Hjularöds slott 2016-11-18.

Bilden publicerad med tillstånd från Hjularöds slott 2016-11-18.

   
   

Bilden publicerad med tillstånd från Hjularöds slott 2016-11-18.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Hovdala

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   

Hovdala är omnämnt redan under 1130-talet. Den nuvarande borgen byggdes i början av 1500-talet och ersatte då en äldre byggnad från 1300-talet som var belägen på en högre plats, sydost om den nya. Här, som på många platser, byggdes borgen i den låglänta sankmarken för att försvåra belägring och underlätta byggandet av vallgravar. Den äldsta, norra längan, uppfördes redan 1511 när ätten Laxman tillträtt som egendomens ägare. Även det märkliga ”ointagliga” porttornet uppfördes vid 1500- talets början. Vid den tiden var tornet lägre, men under Sievert Grubbes ägartid byggdes ytterligare en våning till år 1600 och därmed nådde tornet sin högsta höjd om 13 meter. Under 1800-talet sänktes nivån i den närbelägna Finjasjön och därmed torrlades såväl vallgraven som området kring borgen.

Ägarlängden är i stora drag känd sedan 1300-talets första hälft, men säker i och med ätten Laxmands övertagande. I slutet av 1500-talet kom ätten Grubbe, genom ingifte, att överta ägandet. Andra generationens Sievert Grubbe har gått till historien för sin höga bildning efter universitetsstudier och upprepade resor i Europa. Han förknippas även med försvaret av Hovdala i samband med den svenske kungen Gustav II Adolfs härjningar i Skåne under Kalmarkriget 1612. Trots upprepade stormningar lyckades svenskarna inte erövra porttornet utan tvingades fly från platsen och ryktet spreds att ”själva faen hade försvarat Hovdala”.

Hovdala övergick vid mitten av 1600-talet, närmare bestämt 1666, i Jens Mikkelsen ägo och märkligt nog kom egendomen att behållas av denna familj fram till 1944 då den övertogs av svenska staten. Jens Mikkelsen råkade i onåd hos sina förra landsmän när han lät en svensk garnison förläggas på Hovdala under skånska kriget 1675-1679. Det ledde till ett anfall mot Hovdala från s.k. friskyttar och slottet brändes ner till stora delar. Redan under 1680-talet återuppbyggdes det och Jens Mikkelsen adlades till namnet Ehrenborg.

Under 1730-talet gjorde dåvarande ägaren Casper Ehrenborg Hovdala till fideikommiss. Detta tillstånd varade fram till Casimir Ehrenborgs död år 1981, då fideikommisset upplöstes.

Efter statens övertagande har den öppna jorden kring Hovdala varit ett militärt övningsområde för pansarregementet i Hässleholm, men ägs från 2003 av Hässleholms kommun. Statens fastighetsverk förvaltar slottet och övrig bebyggelse. Hässleholms kommun ansvarar för drift och verksamhet. Slottet är vackert beläget söder om Finjasjön.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

   
   

Med ”Posta-Nilla” runt jorden

Nilla Jönsdotter föddes i Matteröd 1820. Hon får representera de tusentals människor vid de skånska godsen som troget tjänade sina herrskap, år efter år, i ur och skur, ofta i enahanda arbetsuppgifter till en ringa ersättning.

Hon kom till Hovdala 1839 och bosatte sig i en stuga i Broslätt, hantverkarbyn som numera till största delen är borta.  Fyra år efter sin flyttning födde hon dottern Pernilla och ytterligare fyra år senare ännu en dotter, Johanna. I kyrkboken framgår att fadern var okänd, troligen för alla utom ”Nilla”, som hon nu kallades allmänt.

År 1850 började det mångåriga tjänande som skulle ge henne epitetet ”Posta-Nilla”, såväl i livet som efter döden. Hennes uppgift var att, för familjen Ehrenborgs räkning, gå med posten två gånger i veckan de fyra milen mellan Hovdala och Kristianstad (Hässleholm var alltför obetydligt för att ha poststation). Hon gick vägen över prästgården i Brönnestad, för att få med även den posten, till Nösdala, Påbro, Ignaberga, Lommarp, Vinslöv och Vanneberga och vidare till Kristianstad troligen en väg med ungefär samma sträckning som nuvarande väg 21, till posthuset vid Lilla Torg.

Vägvalet styrdes troligen av var de flesta skjutsar gick fram som hon kunde få lift med ett stycke på vägen. Hon hade även vänner längs rutten som bjöd på en kopp cikoria, föregångaren till kaffet i de breda folklagren.

Redan under 1800-talet hade man en officiell färdhastighet för person- och postbefordran. På normala vägar var hastigheten 7 kilometer/timma eller omvänt behövde man 1½ timma för att förflytta sig en mil. På goda vägar och med lättare vagnar kunde hastigheten komma upp i svindlande 10 kilometer/timma. Den som bar post hade ytterligare en faktor att ta hänsyn till, risken för att bli rånad när man hade värdepost i väskan, vilket ofta hände. Därför valde säkert postbäraren väg med en viss oregelbundenhet. Att råna en postbärare eller transporten betraktades som ett grovt brott, till och med belagt med dödsstraff under 1700-talet. Kungliga Postverkets lantbrevbärare var utrustade med pistol ända fram till slutet av 1800-talet. Så även Posta-Nilla, troligen beväpnad av någon från sin uppdragsgivare, familjen Ehrenborg. Hon bar pistolen under kjolen, men det finns inget i hennes eftermäle som antyder att hon någonsin fick användning för den.

År 1860 kom järnvägen till Hässleholm och tre år senare öppnades en poststation även där. Då ändrades hennes rutt  till vägen över Tormestorp och från två till tre turer per vecka.

Hon fortsatte sitt idoga traskande med postväskorna till 1899, då hon var 80 år gammal. De sista åren av sitt liv bodde hon i Ignaberga hos dottern Johanna och hennes man. Hon avled 1916, 96 år gammal. Posta-Nilla vilar i familjegraven på Ignaberga kyrkogård, vid sidan om sin dotter och hennes man. Äldsta dottern Pernilla hade utvandrat till USA 1869.

Efter hennes bortgång har någon räknat fram att hon under de nära 50 år hon bar sin post gick c:a 4 ½ varv kring jorden eller 17 856 mil.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

 

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Hviderup

Den äldsta bebyggelsen på Hvidarp, som var det dagliga namnet på godset fram till 1800-talets början, anses vara från 1500-talets första del. Den äldsta kända ägaren, riksrådet Verner Tönnesen Parsberg, förlänades Hvidarp och flera andra gårdar i trakten under 1560-talet.

Efter ytterligare en generation Parsberg försåldes godset år 1604 till riksrådet Steen Maltesen Schested. Han var gift med Anne Henriksdatter Brahe till Löberöd, senare känd som en av många handlingskraftiga kvinnor i Skåne under 1600-talet.

Riksrådet Schested överlämnade med stor säkerhet godsets skötsel till hustrun, eftersom han måste ha ägnat den mesta tiden åt uppdrag i egenskap av riksråd, länsman på Bohus och Varbergs fästningar, riksmarskalk och härförare i de många krigen mot Sverige. Han avled år 1611 i inledningsskedet av det som senare skulle kallas Kalmarkriget.

Den driftiga änkan, Anne Henriksdatter Brahe, visade genast efter makens död en stor handlingskraft och kom under sitt återstående liv att sätta sin prägel på såväl godsen som bygden i flera sammanhang. (se nästa sida).

Efter hennes död år 1635 ärvdes de båda godsen, Hvidarp och Löberöd, av systersonen Henrik Ramel till Bäckaskog. Därmed inleddes ett obrutet ägande inom familjen Ramel från 1635 till våra dagar. Detta trots att egendomen aldrig varit fideikommiss, vilket tyder på en stark känsla för egendomen inom familjen.

Henrik Ramel var lika engagerad i skilda uppdrag som sin företrädare, bl.a. var han landsdomare i Skåne och riksråd och antas därför inte ha engagerat sig i någon större omfattning för Hvidarp. Han i sin tur efterträddes av sonen Hans Ramel till Maltesholm, som under sin tid fick uppleva övergången till Sverige år 1658. I den inledande s k försvenskningsprocessen erbjöds skånsk adel att underteckna en huld- och trohetsed gentemot Sverige, vilket Hans Ramel gjorde och på så sätt räddade fortsatt ägande av sina egendomar.

Undre 1700-talets första hälft ägdes Hvidarp av den förmögne Malte Ramel, som utvecklade det Ramelska godsimperiet till ett av Skånes största. Han i sin tur överlämnade ägandet till en av familjens mera ryktbara personligheter, ”Bygge-Hans” Ramel som ägnade det mesta av sitt liv åt att bygga om och bygga nytt vid sina gods. Han genomförde bl a en genomgripande ombyggnad av hela fastighetsbeståndet på Hvidarp. För huvudbyggnadens restauration anlitades Carl Hårleman, som förändrade slottets renässanskaraktär till en 1700-talsbyggnad där symmetrin blev det förhärskande formspråket. Parkarkitekten Adolf Fredrik Barnekow ritade en 1700-talspark och längs infarts­vägarna planterades alléer.

I J.C Barfods ”Märkvärdigheter rörande skånska adeln” framgår hur den försiktige och sparsamme fadern reagerade på det som han uppfattade som alltför storslaget vid sonens ombyggnad av Hvidarp. Barfod skriver hur ”fadern for dit för att se dessa storverk, vilka såsom nyheter ej föllo i hans tycke” och vidare när han kom fram och fick se ladugårdarnas fasta stenhus ”förvandlade till holsteinska korsvirkesbyggnader, förvånades han”.

Redan 1805 lät dåvarande ägaren, Otto Ramel, bygga till en tredje våning i huvudbyggnaden. Den holstienska ladugården, från ”Bygge-Hans” tid, revs och ersattes med ett ståtligt häststall i två våningar. Huvudbyggnaden eldhärjades 1925, varvid den tillbyggda tredje våningen skadades så svårt att den inte återuppbyggdes vid den efterföljande restaurationen. På så sätt återfick Hviderup sin 1700-talskaraktär med två våningar.

Hviderup är beläget c:a 7 km söder om Eslöv. Gårdstånga kyrka, med unika interiörer från senrenässansen, ligger 3 km sydost om slottet.

Nuvarande ägare är Familjen Ramel, Godsförvaltning AB.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Fred Lundberg.

 

Foto: © Fred Lundberg.

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Häckeberga

Häckeberga slott, beläget c:a 3 km söder om Genarp, har ett mycket naturskönt läge på en av holmarna i Häckebergasjön. Såväl holmarna som stränderna runt sjön och ett vidsträckt område i övrigt domineras av bokskog, vilket besökare får uppleva när man närmar sig slottet längs den krokiga landsvägen.

Det vi ser av Häckeberga i dag är endast ”toppen av ett historiskt isberg”, eftersom ägarlängden går tillbaka till senare delen av 1400-talet då en stridbar man ur den mäktiga ätten Hak, Niels Hak, skrev sig som ägare. Han hade förlänats Häckeberga i gåva av en tidigare ärkebiskop, men efter skifte på biskopsstolen tvingades Hak att återlämna godset. Han dog under dramatiska omständigheter i en duell år 1507.

Näste ägare till Häckeberga var krigaren och diplomaten Holger Ulfstand som år 1530 uppförde en ståtlig renässansborg för kombinerat bostads- och försvarsändamål. Dennes son, Hak Holgersen Ulfstand blev en av samtidens mest betrodda män som riksråd, riksmarsk, riddare av Elefantorden, rikshovmästare och förmyndare för den blivande kungen Christian IV. Han  stödde även konst och vetenskap och byggde på egen bekostnad Genarps kyrka, som i dag är den enda treskeppiga tegelbasilikan från 1500-talet i Skåne.

År 1652 gick Häckeberga ur släkten Ulfstand och övergick då till fru Karin Grubbe som i mitten av 1560-talet i sin tur sålde egendomen till den kända fru Mette Rosenkrantz. Hon hade en omvittnat vacker dotter, Mette Sophie Krabbe, som genom sin skönhet och list skulle vålla mycket besvär för såväl mamman som alla frälse och ofrälse friare. Efter Mette Sophies och maken Monrads död, 1707 och 1708, uppstod juridiska tvister om ägandet, sedan Monrad testamenterat gården till en släkting, Karen Krabbe. Slutligen tilldömdes hennes dotter, gift med advokat Peter Silfverskiöld, ägandet av Häckeberga.

De hade tillträtt under 1720-talet och den Silfverskiöldska familjen behöll godset i mera än 100 år. Den första generationen satte såväl den gamla borgen som gården i stånd, vilket Linné 1749 beskrev som att den ”låg täckast av de gårdar vi hitintills sett på skånska resan, och var byggd med grundmurat stenhus på tre sidor, vilket hade ett stort runt torn på sydöstra sidan”. Det omnämnda medeltida tornet revs 1780.

Silfverskiöldska familjen ägde Häckeberga till 1824, varefter enskilda familjer ur släktena Wollmar, Wrangel von Brehmer och för närvarande Tham har ägt och äger godset.

Det nuvarande slottet på Häckeberga uppfördes 1873-1875, sedan den dåvarande ägaren ryttmästare Tönnes Wrangel von Bremer sprängt den gamla borgen i avsikt att bygga ett mera tidsenligt slott. Han fullföljde sina planer och uppdraget utfördes av arkitekten Helgon Zettervall, med inspiration från den franska renässansen.

Slottet skadades svårt vid en brand 1960, men återställdes och är i dag en efterfrågad hotell-, restaurang- och konferensanläggning.
© Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

   
   
   
   
 
   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Högestad

Byggnadens ursprung framgår mycket tydligt såväl genom smidda bokstäver och siffror med Palle Rosencrantz initialer och årtalet 1635 över praktiskt taget hela fasaden, som av en inskrift över en av ingångarna. Där lyder texten ”aar 1635 lod her Palle Rosencrantz til Krenkerup med hans hustru fru Lisebet Lunge til Eskier byggde detta hus". Herren bevare din udgang och indgang”.

Egendomen som sådan har mycket gamla anor. Under 1200-talet och möjligen tidigare, tillhörde Högestad ärkebiskopsämbetet i Lund och i handlingar från 1400-talet är egendomen skriven på biskopen Hans Laxmand. Under reformationen drogs, som i de flesta fall, gården in till danska kronan för att redan 1539 lämnas som pant till Gregers Jensen Ulfstand för ett lån till kronan om 1000 guldgyllen. Panten övertogs 1550 av Mogens Gyldenstjerne, varefter följde ägarbyten med ätterna Gyldenstierne, Ulfstand, Hardenberg, Grubbe, Rosencrantz, Krabbe och Scheel-Due involverade. Vid Skånes övergång till Sverige ägdes Högestad av Iver Krabbe. Hans son Jörgen Iversen Krabbe till Krageholm ärvde egendomen 1666 men hans liv ändades redan 1678 när han avrättades efter påstått högförräderi under skånska kriget. Det berättas att hans olyckliga änka då flyttade till Högestad, där hon lät mura igen alla fönster som vette mot Krageholm som ett tecken på sin sorg.

År 1706 inköptes Högestad av greve Carl Piper, ägare till Krageholm och verksam i ledande befattningar vid Karl XII:s hov och senare som marskalk i högkvarteret under krigen. Det blev inledningen till det Piperska innehavet av Högestad, vilket består ännu i dag. Greve Piper var gift med den 26 år yngre Christina Piper, född Törnflycht (se Krageholm, sid 122). Paret levde åtskilda under krigen och träffades sista gången i det svenska fältlägret i Sachsen i maj 1707.

För den mäktige marskalken och greven Carl Piper tog kriget slut under slaget vid Poltava 1709, när han tillfångatogs av ryssarna och fördes till fästningen Nöteborg i nuvarande S:t Petersburg. Där stannade han till sin död 1716.

Under Carl Pipers frånvaro hade hans unga och begåvade hustru tvingats att agera på egen hand, såväl vad gällde driften av befintligt innehav som ett successivt förvärv av nya egendomar.

Efter hennes död har egendomen gått i arv inom familjen Piper, dels en äldre gren som upphörde 1899 och senare, i och med Alfred Pipers tillträde, i arv från far till son fram till dagens ägare, greve Carl Piper.
© Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Jordberga

Huvudbyggnaden på Jordberga har bytt utseende genom om- och nybyggnation vid fyra tillfällen under sin nära sjuhundraåriga existens.

Egendomen var känd som en sätesgård redan under 1300-talet, då en man ur ätten Hollunger skall ha varit gårdens ägare. Under den oroliga tiden vid mitten av 1600-talet brändes den gamla sätesgården ner i samband med svenska härjningar i Skåne åren 1643 - 1644. Vid den tiden ägdes Jordberga av den kände godsägaren Iver Krabbe, som genast lät bygga upp en ny mangårdsbyggnad och en loge i gråsten, så stabil att den även kunde användas i försvarssyfte. Den trelängade envåningsbyggnaden stod kvar fram till 1830-talet och den stora gråstenslogen användes ännu i dag, bl a som konsertlokal.

Carl Adam von Nolcken, andra generationen inom släkten som bodde på Jordberga, övertog godset i slutet av 1830-talet. Han ville ge det en mera ståndsmässig och tidsenlig huvudbyggnad och gav därför Carl Georg Brunius, som var professor i grekiska, uppdraget att rita och projektera såväl ett nytt corps de logie som ett flertal nya ekonomibyggnader. Ägarens historieintresse och Brunius fallenhet för antiken och det medeltida förenades i ett byggnadsprojekt som förvandlade Jordberga till ett medeltidsinspirerat slott med romanska och gotiska drag och ekonomibyggnader i tegel med bl a ventilationslösningar från romarrikets tid.

Den nygotiska huvudbyggnaden blev dock inte mera än c:a 60 år gammal. Redan år 1906 påbörjade von Nolckens dotter Clara Amelia von Nolcken, änka efter tidigare ägaren Carl Gustaf Stiernswärd, en omfattande ombyggnad och modernisering av slottet efter ritningar av den danske arkitekten Henry Glaesel. Hans inspiration hämtades från 1600-talet och resultatet blev det nuvarande vackra barockslottet efter förebild från det kungliga sommarslottet Fredensborg i Danmark, ett par mil sydväst om Helsingör.

Jordberga, i äldre tid, har haft en mycket omfattande ägarlängd som till och med skapat en sägen om att gården aldrig haft en ägare som kunnat behålla den i mera än tre generationer. Täta ägarbyten var förr inte ovanligt bland de skånska godsen och i Jordbergas fall kan det ha påverkats av att egendomen förändrats arealmässigt och delats upp under flera perioder. Sedan 1743 har dock egendomen varit i samma släkt.

Före ätten Krabbe är tidigare nämnde Hollunger, samt enskilda ur ätterna Most, Gera och Geed ägare och Krabbe i sin tur avlöstes av ägare ur ätterna Vind, Bille och Kurck varefter von Nolcken tillträdde år 1811.

Carl-Adam von Nolcken var en mycket duglig jordbrukare. Under hans tid genomfördes flera reformer vad gällde böndernas ställning till godset och provverksamhet inom såväl djurhållning som nya brukningsmetoder. Jordberga blev på så sätt ett mönstergods, vida känt långt utanför Skånes gränser.

Efter von Nolckens tid övertogs Jord­ber­ga, genom ingifte, av Carl Gustaf Stjerns­wärd på Widtsköfle, som fortsatte att utveckla och modernisera jordbruket. Efter sonen Gustaf Stiernswärds död övertog först änkan Wanda och sedan dottern Clara ägandet. I dag är det hennes son Otto von Arnold som med hustru Catherine förvaltar godset.

Jordberga är beläget c:a 8 km sydväst om Skurup, i östra delen av det bördiga Söderslätt. Ett område som är känt som ”söder om landsvägen” mellan Malmö och Ystad.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Karsholm

Karsholms egendom förekommer som en sätesgård redan under medeltiden, då med den framstående släkten Galen som ägare. Denna släkt dog ut under 1500-talets första hälft, men ägandet av Karsholm hade upphört drygt 100 år tidigare.

Under 1400- och merparten av 1500-talet talet ägdes egendomen av flera generationer ur släkten Krognos, men under 1500-talets sista årtionden hade släkten Podebusk övertagit. Det var den förmögne Claus Podebusk som under 1590-talet påbörjade byggandet av det första slottet på Karsholm. Det färdigställdes dock inte förrän år 1627, sedan Henrik Gyldenstierne till Svaneholm övertagit ägandet.

Den siste ur familjen Gyldenstierne dog 1705 och egendomen Karsholm tillföll då genom testamente Axel Julius Coyet. År 1723 inköpte Sofia Gyllenstierna Karsholm och kvarstod som ägare till 1730, varefter sonen Niels Sehested ärvde egendomen. Sehested, som var av dansk adelsätt, ägde Karsholm i två generationer där andra generationen, Anders Sehested, sägs ha varit den siste danske adelsmannen med arvegods i Skåne.

Efter en eldsvåda år 1770, då ladugård och sannolikt en del av slottsbyggnaden brann ner, förföll godsets byggnader och försåldes år 1781 till landshövdingen, greve Fredrik Ulrik von Rosen. Han behöll egendomen i drygt tio år, varefter svärsonen, greve Erik Ruuth övertog. Han i sin tur avyttrade godset 1816 till sin svärson, greve Carl Claes Piper som då ägde ett flertal gods i södra Skåne. Byggnaderna förföll i hög grad under Pipers ägande och efter hans död 1855 såldes Karsholm, via sterbhuset, till Rudolf Hodder Stjernswärd på Widtsköfle. Hodder Stjernswärd gjorde en omfattande restauration av slottet på Karsholm i början av 1860-talet. Då fick anläggningen sitt nuvarande utseende och sin arkitektoniska utformning i Christian IV:s renässans efter ritningar av den kände danske arkitekten C.F. Zwingmann.

Redan 1869, 14 år efter övertagandet, försålde Stjärnswärds arvingar godset till den norske verksägaren Michael Treschow och Karsholm har sedan blivit kvar i denna familjs ägo. Under Treschows ägande har i flera generationer nya ekonomibyggnader uppförts och slottet restaurerats såväl exteriört som interiört.

Karsholm är vackert beläget på en udde i Oppmannasjön, omgivet av en vacker park och lövskogsbeklädda stränder. Nuvarande ägare är Peder Treschow.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
 
   
   

Patronatsrätten
Förutom omfattande arbeten i slottet och på egendomen Karsholm är den nya kyrkan i Österslöv ett bestående minne från den första ägaren med namnet Treschow, Michael Treschow. Han hade övertagit Karsholm år 1869 i samband med arvsskifte efter den tidigare ägaren Hodder Stiernswärd.

I flertalet skånska församlingar fanns ännu i 1800-talets andra hälft en liten stenkyrka byggd under den romanska perioden under 1100- och 1200-talet. Så även i Österslövs församling, där Karsholm var beläget. I takt med befolkningsökningen och därmed den befarade utrymmesbristen i kyrkorna, revs eller stängdes åtskilliga romanska kyrkor. De ersattes av nya, ljusa och rymliga byggnader.

Förutom behovet av en större kyrkobyggnad blev Treschow motiverad att ersätta den gamla kyrkan genom att han vid förvärvet av Karlsholm även köpte till sig den gamla s k patronatsrätten som ägarna till Karsholm innehaft sedan 1648. Han blev därmed, förutom godsägare, även patronus och som sådan anlitade han den kände arkitekten Helgo Zettervall som åtog sig att rita och projektera en ny kyrkobyggnad i Österslöv, sedan den gamla rivits.

Zettervall var vid den tiden starkt sysselsatt med den omdiskuterade restaureringen och omdaningen av Lunds domkyrka. Han arbetade med utgångspunkt i domkyrkans romanska ursprung och obestridligen finns det nyromanska beröringspunkter mellan domkyrkorestaurationen i Lund och nybyggnaden i Österslöv. År 1878 stod Österslövs nya kyrka färdig att tas i bruk och patronus, Michael Trescow, hade finansierat förändringen. Efterlevande har vittnat om hur kyrkoherden Benkt Olén betraktade skapelsen och menade att ”vår kyrka med dess rika arkitekturformer och genomtänkta rumsuppfattningar är en verklig pärla i denne begåvade arkitekts produktion av sakral arkitektur”.

Vad innebar då patronatsrätten, som var mycket vanlig i Sverige med anor tillbaka i 1617 års adelsprivilegier. Den reglerades i 1686 års Kyrkolag där det stadgas om en enskild persons (patronus) tillkommande ”rättighet att utse, välja och kalla en prästman till någon församling”. Patronatsrätten innehades alltid av en adelsman och reglerades i särskilda patronbrev. De pastorat där patronus formellt utsetts kallades patronella.

Patronatsrätten kunde vara antingen reell eller personell, beroende på om den tillhörde viss egendom eller viss släkt. Den reella patronatsrätten innebar, utöver hedersrätten att tillsätta prästman, även skyldighet att underhålla kyrkan och vid behov bygga en ny. Det förutsattes då att den jord som kyrkan disponerade, s.k. kyrkojord, ägdes av patronus. Den reella patronatsrätten kallades även för den ”lukrativa patronatsrätten” av det skälet att patronus hade rätt att uppbära kyrkans inkomster för att fullgöra sina åtaganden. Den rätten förekom huvudsakligen i de tidigare danska landskapen Skåne, Halland och Blekinge samt i Bohuslän och går tillbaka till reformationstiden när den danska statsmakten lät kyrkorna behålla sin andel i tiondet.

Den personella patronatsrätten innebar hedersrätten att tillsätta prästmän. Den hade tillkommit på initiativ av den dominerande adeln som ett sätt att tillskansade sig största möjliga makt över själarna i församlingen, d.v.s. allmogen och andra undersåtar. Patronatsrätten avskaffades 1921.
© Ragnar Lönnäng.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Klågerup

I likhet med ett flertal skånska gods har även Klågerup sitt ursprung i 1300-talet. Den tidiga historien har inte kunnat klarläggas, men det antas ha funnits en borg även här och att den kan ha legat på en plats ett par hundra meter söder om nuvarande byggnad. Ursprungligen var Klågerup omgivet av en mindre sjö och därmed lättförsvarad.

De tidigaste ägarna är endast fragmentariskt kända, men från slutet av 1400-talet har det kunnat fastläggas att gården innehades av enskilda ur den gamla nordtyska ätten Has. Genom ingifte tillföll egendomen snart ätter­na Krognos och Sparre, för att under 1530-talet helt övergå i Knud Henriksen Sparres ägo. Efter ytterligare två generationer Sparre förvärvades egendomen år 1640 av Malte Juel till Maltesholm, för att vid hans död år 1648 ärvas av dottern Else, gift med Otto Lindenov till Borgeby. Han blev den siste ägaren under dansk tid och fann sig inte till rätta med det svenska styret utan avvecklade sina skånska gods och bosatte sig på Själland. Hans flyttning innebar dock inte att den Lindenovska ätten dog ut i Skåne utan räddades tills vidare av dottern Anne Sofie Lindenov som 1681 övertog ägandet av Klågerup. Hon efterträddes av sin dotter, men genom ingifte gick godset successivt till andra, svenska eller försvenskade adelsätter som Ramel till Maltesholm och Trolle till Näs och Eriksholm. Efter hustruns död, år 1732, påbörjade maken Fredrik Trolle projekteringen av en omfattande ombyggnad av fastigheterna på Klågerup. Då fanns ännu den gamla kringflutna, fyrlängade sätesgården i sten och korsvirke kvar och infarten till corps de logi skedde över en annan holme där ladugården var belägen. Förändringen skedde mellan åren 1737 och 1761, varvid godsets 1600-talsprägel med tunga material och sluten karaktär utbyttes mot luft och ljus med fristående byggnader och lummig grönska.

En av sönerna, Arvid, ärvde Klågerup efter moderns död år 1732, endast 8 år gammal. Fadern fortsatte då att förvalta och utveckla godset medan sonen ägnade sig åt studier i Frankrike och England och slutligen vid Lunds universitet. Efter avslutade studier tillträdde han gården i mitten av 1740-talet, men blev genast omtalad som en udda person genom att han tog avstånd från adelns manér i klädsel och umgänge. Bl a gifte han sig med en ofrälse, professorsdottern Liboria Harmens. Detta gjorde att han förbigicks som fideikommissarie när fadern stiftade de Trolleska fideikommissen.

När Fredrik Trolle dog 1779 övertogs Klågerup av hans tredje son Nils. Han var mycket handlingskraftig och genomförde successivt enskiftet vid godset, d.v.s. en uppdelning av gårdens ägor i lämpliga brukningsenheter, där bönderna fick arrendera jorden. Han upphävde även den avskydda hoveriplikten. Han deltog också som förtroendevald i utvecklingen av sjukvården i Malmöhus län och försvaret i Skåne Under Nils Trolles tid inträffade de omtalade kravallerna.

År 1908 såldes Klågerup till Svenska Sockerfabriksaktiebolaget och efter ytterligare ett par ägare övertogs egendomen år 1964 av Irma och Otto Silfverschiöld som numera överlåtit ägandet till sonen Nils Silfverschiöld.

Klågerup är beläget i ett vackert, växlingsrikt odlingslandskap längs vägen mellan Lund och Svedala.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Kravallerna i Klågerup
Den 15 juni 1811 inträffade en blodig händelse på Klågerups gods. Den hade sin bakgrund i såväl bondebefolkningens uppdämda ilska gentemot den markägande adeln och deras sadistiska tjänare, som 1811 års förordning om utskrivning av förstärkningsmanskap till försvaret om 15 000 man.

I januari 1810 tvingades Sverige ansluta sig till det s k kontinentalsystemet, som byggts ut på franskt initiativ. Det innebar att alla länder under Napoleons kontroll förbjöds att handla med brittiska varor, vilket skulle göra England bankrutt. Sverige motsatte sig detta och hotades därför av en fransk krigsförklaring.

Då agerade den nye kronprinsen, Jean Baptiste Bernadotte, med stor fasthet och krävde i en förordning från 23 april, 1811 att försvaret genast skulle utökas med ett s k förstärkningsmanskap om 15 000 man. Utskrivningarna skulle ske vid sockenstämmorna, varvid främst ”drängar, statare, torpare, åbor och inhyseshjon” skulle komma ifråga.

Detta ledde till starka reaktioner hos den fattiga landsortsbefolkningen och våldsamma upplopp på många platser. Ilskan riktades såväl mot lagen och dess upphovsman som mot adeln och de kungliga ämbetsmän och soldater som stödde utskrivningarna och slog ner alla protester med stor brutalitet. I det krigströtta Skåne blev protesterna så våldsamma att statsledningen, d v s kronprinsen, beslöt att ge de skånska befälhavarna full frihet att gripa till vapen för att kväsa upproren.

Efter en serie upplopp på flera platser i Skåne beslöt man att samlas på Klågerups gods den 15 juni 1811, för att protestera mot utskrivningarna och förtrycket. Redan dagen före hade ”Mörners husarer” från Malmö, ledda av generalmajor Hampus Mörner, beordrats dit av kronprinsen för att bringa ordning i pöbelhopen. Många skrämdes och flydde, men c:a 800 modiga stannade kvar till dagen därpå, den 15 juni.

Den trasiga hopen av drängar, statare, torpare, åbor och inhyseshjon hade inget annat att sätta emot än hötjugor, slagor och andra primitiva jordbruksredskap. De flockades vid godsets byggnader och på taken och när striden bröt ut visade husarerna ingen hänsyn utan ”högg ner och slog med sablarna åt alla håll så att marken färgades röd av blod”. Som om inte det räckte till öppnade man eld med handvapen och kanoner och ”sköt till måls på dem och nedhögg dem för blott tidsfördriv” som ett samtida vittne uttryckte sig.

När skotten tystnat och röken skingrats hade många hunnit fly och sårade och döda fraktats bort av vänner och anhöriga för att inte begravas i en massgrav på platsen. Därför vet ingen med säkerhet hur många som fick sätta livet till. Officiellt uppgav militären trettio döda och c:a sextio sårade samt 395 tillfångatagna, varav majoriteten spärrades in på Malmöhus fästning.

Kronprinsens husarer återvände i triumf till Malmö med generalmajor Mörner ridande i täten. Under jubel uppvisade de tappra krigarna beslagtagna ”vapen” som hötjugor och liar. I kön av triumftåget haltade de tillfångatagna, utmattade och hungriga drängarna, statarna, torparna, åborna och inhyseshjonen, på väg till Malmöhus och ett okänt öde.

Där tvingades de in i en vidrig tillvaro som för första gången avbröts den 4 november 1811 när de i ett bedrövligt tillstånd fördes till Stortorget för att dömas. Ett fåtal frikändes medan 20 dömdes att mista högra handen, halshuggas och steglas, 43 till 40 par spö och sex års fästning, 31 till enbart 40 par spö och resten till kortvariga fästningsstraff på vatten och bröd eller prygel. I slutet av året kom kungens utslag som mildrade straffen för de flesta. Av de 20 dödsdömda avrättades endast tre.
© Ragnar Lönnäng.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Knutstorp

Knutstorp är starkt förknippat med astronomen Tycho Brahe, eftersom han föddes här år 1546, några år före uppförandet av den nu kvarvarande borgen.

Knutstorp var omtalad som sätes­gård redan i mitten av 1300-talet, men inte förrän 1505 är det känt att den mäktiga Braheätten var ägare till egendomen. Vid 1500-talets mitt var riksrådet Otto Brahe Knutstorps ägare. Han hade tio barn i sitt äktenskap med Beate Bille, varav en av sönerna var den blivande vetenskapsmannen och astronomen.

I början av 1550-talet lät Otte Brahe uppföra en fyrlängad borg i nordisk renässansstil. Han dämde upp ett vattendrag till att såväl bli en mindre sjö som en vallgrav kring borgen. Den norra och södra byggnaden var i tre våningar, medan de längor som sammanband dessa byggdes i två våningar. De fyra byggnads­krop­parna inneslöt en stensatt borggård.

Borgens ändamål som kombinerad bostad och försvarsanläggning framgår tydligt av de kastgluggar som finns kvar under tak­utsprånget på den ännu bevarade, södra längan.

Efter Otte Brahes död 1571 övertog sonen Tycho ägandet av Knutstorp fram till mitten av 1590-talet. Knutstorp gick sedan i arv inom familjen Brahe till år 1663, då Steen Brahe, efter stridigheter med svenska kronan, lämnade godset till sin dotter och hennes make Knut Ottesen Thott till Näs. Knut Thott råkade även han i onåd hos svenskarna efter fortsatta kontakter med Danmark och Knutstorp beslagtogs.

Sommaren 1678, under det s. k. skånska kriget, brändes stora delar av borgen ner av danska friskyttar. Efter freden i Lund 1679 återfick Thott Knutstorp, men arvingarna sålde godset 1704 till friherre Cornelius Ankarstierna, vars son återuppbyggde Knutstorp år 1726. Då revs den norra tre­våningsbyggnaden och borggården blev en öppen fyrkant, omgiven på tre sidor av den södra huvudbyggnaden och två flyglar.

Efter ytterligare en ägare ur släkten Ankarstierna inköpte greve Fredrik Georg Hans Carl Wachtmeister till Johannishus godset år 1771 och Knutstorp har sedan stannat kvar i denna släkts ägo. Nuvarande innehavare är greve Henrik Wachtmeister.

Den en gång så omfattande byggnaden har reducerats efter hand genom krig och bränder. Den senaste olyckan inträffade år 1956, då en brand åter härjade Knutstorp och man tvingades riva flyglarna. Ännu återstår dock den södra längan från 1500-talets mitt.

Knutstorps borg är belägen c:a 8 km norr om Svalöv i ett vackert naturområde på Söderåsens sydsluttning. Motorbanan ”Ring Knutstorp” tillhör egendomen och ligger drygt 2 km från borgen.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Krageholm

Krageholms nuvarande slottsbyggnad härstammar till en del från 1500-talet. Egendomen har sitt ursprung i 1200-talet, som sätesgård för flera kända danska adelsfamiljer som Due, Thott, Brahe, Marsvin och Krabbe. Otto Marsvin, som ägde Krageholm vid 1600-talets mitt, påstår sig ha byggt ett nytt eller gjort en omfattande restauration av slottet på Krageholm år 1639. Oavsett Marsvins uppgifter fanns med stor sannolikhet en tidigare huvudbyggnad på egendomen. Ursprungligen var Krageholm, i likhet med åtskilliga andra i provinsen, en fyrlängad byggnad kring en sluten borggård, omgiven av vallgravar. Efter en brand under 1670-talet förföll huset och restaurerades först 1720 då det fick sitt nuvarande utseende med en huvudlänga och två anslutna flyglar.

Vid tiden för Sveriges övertagande av Skåne ägde Iver Krabbe Krageholm. Han var en av Skånes rikaste och mest ansedda män och levde drygt 10 år in på den svenska tiden. År 1670 överlämnade han ägandet till sin son, Jörgen Iversen Krabbe som föll i onåd hos de svenska myndigheterna sedan han anklagats för att ha haft samröre med danskarna under det skånska kriget. Han dömdes till döden i en parodisk rättegång och arkebuserades på stortorget i Malmö den 16 januari 1678.

År 1704 inköptes Krageholm av riksrådet och marskalken, greve Carl Piper. Han var en av Karl XII:s förtrogna och tjänstgjorde i hans stab, såväl i fredstid som under krigen. Han tillfångatogs under slaget vid Poltava 1709 och återkom aldrig till Sverige. Hans begåvade och driftiga änka Christina Piper, dotter till en av Sveriges rikaste män, Olof Hansson, adlad Törnflycht och tillika fosterbror till Carl Piper, övertog då ansvaret för såväl Krageholm som tillkommande egendomar (se Högesta). Grevinnan Piper bodde kvar på Krageholm och iordningställde såväl slottet som den omfattande parken med hjälp av Nicodemus Tessin d.y. Resultatet blev en lysande anläggning med furstliga salonger och en magnifik slottskyrka.

Krageholm, som är beläget c:a 7 km norr om Ystad  vid den vackra Krageholmssjön, har förblivit i familjen Pipers ägo sedan 1704, undantaget perioden 1897 - 1930 då godset ägdes av enskilda inom ätten Brahe.

Nuvarande ägare är greve Fritz Piper.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng

 

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Justitiemordet i Malmö
Den 16 januari 1678, inträffade en uppmärksammad händelse på Stortorget i Malmö. Det var den dag när Jörgen Iversen Krabbe avrättades efter en minst sagt summarisk rättegång. Han var anklagad för samröre med sina tidigare landsmän i Danmark, vilket var ett simpelt svepskäl för att få bort honom av de svenska myndigheterna i Skåne.

Jörgen Krabbe var en lärd och försynt man som åtnjöt stort förtroende och därmed utsedd som ledare för den skånska adeln. Han bodde på Krageholm men ägde även Högestad, Baldringe, Tosterup och Fulltofta.

När Roskildefreden 1658 var ett faktum blev den jordägande adeln försatt i ett stort bryderi. De hade sedan ”urminnes tider” ägt och brukat sin jord under dansk överhöghet och stod nu inför ett svenskt styre som dessutom ville lägga beslag på deras egendom. Det paradoxala är att deras existens i Skåne även hotades av deras tidigare landsmän genom att den danska staten erbjöd dem att få ”gods och jord” om de lämnade Skåne och flyttade över sundet. Svenskarna agerade mera bryskt och ställde två ultimatum. Antingen skulle de erhålla en svensk adelsmans alla rättigheter och fortsatt ägande av sin jord om de avlade en trohetsed till den svenske kungen, eller, om de vägrade att svära trohetseden, kunde de bo kvar i Skåne med bibehållet ägande men inte bli delaktiga i de svenska adelsprivilegierna. Det danska löftet om jord som inte fanns var inget alternativ och att svära trohetseden mot Sverige kändes som ett svek i en tid när den absoluta majoriteten av skåningarna inget hellre ville än att återgå till Danmark. I realiteten var adelns makt starkt begränsad redan från 1660, när kung Fredrik III införde s k kungligt envälde, vilket var slutet för den epok som kallats adelsväldet.

Många svor trohetseden till Sverige, inte för att de kände lojalitet utan mera för att rädda sin egendom. Så även Jörgen Krabbe på Krageholm. Även den danska staten vädjade om adelns trohet sedan man gjort klart att löftet gentemot Sverige var juridiskt utan värde eftersom svenskarna brutit mot innehållet i fredsdokumentet i Roskilde, vilket var sant. Krabbe inställde sig därför i Köpenhamn för att skriva under ett andra trohetsdokument, men hans dubbelspel avslöjades och han nekades att skriva under dokumentet.

Den 29 juni 1676 anföll Danmark Skåne i en bestämd avsikt att återta landskapet. Initialt hade danskarna framgångar men förlorade det blodiga slaget vid Lund den 4 december samma år och revanschtanken fick läggas på framtiden. Nu närmade sig slutet för Jörgen Krabbe, som greps och anklagades i tio punkter för sådant som i efterhand visast sig endast vara förevändningar för att döma honom till döden. Den egentliga orsaken ansågs av samtiden vara, att han nekat att sälja sitt älskade Krageholm till en svensk spekulant.

Processen gav inte Krabbe någon chans att försvara sig och trots upprepade nådeansökningar undertecknades dödsdomen av Karl XI.

Så inföll den 16 januari och den dödsdömde klädde sig i sina bästa sorgkläder. Han lämnade sitt fängelse, Malmöhus, efter ett besök i slottskyrkan och fördes sedan till Stortorget där en hop soldater och civila väntade. Han tog avsked av sina bekanta och förberedde sig inför döden med bön och unison psalmsång. Han instruerade soldaterna om hur de skulle skjuta på hans tecken och efter upprepade böner om att ”Herre Jesus måtte ta emot hans ande” slog han ut med armarna och en salva från soldaterna ändade hans liv.

Jörgen Iversen Krabbes döda kropp fördes till Tosterup, som han ägt under sin livstid, och gravsattes i kyrkan.
© Ragnar Lönnäng.

 

 

 

 

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Krapperup

Krapperup är ett av Sveriges äldsta gods med anor så tidigt som 1200-talet. Den tidens ägarlängd är av förklarliga skäl okänd, men ätten Krognos omnämnes som tidiga innehavare. Från 1300-talets mitt kan ägandet med säkerhet tillskrivas riddaren Stig Pedersen, som tillhörde en gren av ätten Krognos. Gården kom sedan att gå i arv inom denna släkt i många generationer fram till Oluf Mouridsen, som avled 1573.

Genom ingifte hade Krapperup redan 1540 övergått till Mourids Clausen Podebusk, tillhörig en annan känd adelsfamilj i Danmark som härstammade från ätten Putbus från Rügen. Han byggde den nuvarande huvudbyggnaden år 1570.

 Andra generationens ägare ur familjen Podebusk var så förmögen att han tillskrevs 1 800 gårdar belägna i Danmark, Skåne och på Rügen. Efter Claus Podebusks död 1616 ärvdes Krapperup av svärsönerna Henrik Gyldenstierne till Svaneholm och Fredrik Rantzau, son till fältherren Johan Rantzau från grevefejdens dagar. Det var under Henrik Gyldenstiernes korta tid på Krapperup, omkring 1620, som de märkliga stjärnorna i kritsten murades in i västra fasaden. Han utlöstes av Henrik Rantzau och dennes son Fredrik Rantzau blev den siste danske ägaren före övergången till Sverige.  Han sålde godset åtta år efter fredsslutet i Roskilde till Marie Sofie De la Gardie och därmed hade denna urgamla danska egendom kommit i den svenska adelns händer. Hon var en mycket driftig kvinna som ägde flera gods och engagerade sig bl a i kolutvinningen norr om Helsingborg. Hon restaurerade och byggde till Krapperup och förvandlade renässansborgen till ett barockslott. Sofie De la Gardie kom dock på obestånd i och med Karl XI:s reduktion och de många krigen i Skåne. Restaurationen fullföljdes aldrig och hon dog i fattigdom år 1694.

År 1702 sålde arvingarna Krapperup till Henrik Jacob Hildebrand som i sin tur sålde godset 1734 till kaptenen Peter Gotthard von Kochen som tidigare tjänstgjort i Karl XII:s armé. Von Kochen gjorde egendomen till fideikommiss till förmån för sin brorson Christoffer von Kochen. Under Peter Gotthard von Kochens tid ägnades stor omsorg åt godsets skötsel.

Efterträdaren Christoffer von Kochen gav borgen dess nuvarande utseende vid en restaurering 1764 - 1809. Den omgivande parken rustades upp för att ge en vacker inramning åt borgen. Genom dottern Antoinette von Kochens giftermål med Carl Christoffer Gyllenstierna kom åter Krapperup i ätten Gyllenstiernas ägo, fram till 1967. Den siste fideikommissarien, Gustaf Gyllenstierna, bildade då Gyllenstiernska Krapperupstiftelsen för att värna om de stora kulturvärden som är förknippade med egendomen.

Gyllenstiernska Krapperupstiftelsen äger och förvaltar Krapperup i dag.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Fred Lundberg, Hörby.

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Foto: © Fred Lundberg, Hörby.

   
   

Kullens fyr
Under 1890-talet väcktes tanken på att uppföra en ny och modernare fyr på Kullen, längst ut på den otillgängliga spetsen av halvön med samma namn. Man utlyste därför en arkitekttävlan år 1897, med anvisningen att ”inkomma med en s.k. Eskiss till ett fyrtorn på Kullens fyrplats”.

Tävlingsuppdraget nådde även arkitektfirman Ferdinand Boberg i Stockholm, där en ung arkitekt vid namn Magnus Dahlander nyligen anställts. Han tog genast itu med uppdraget och i januari 1898 sände han in en skiss till ett 15 meter högt fyrtorn. Förslaget blev väl mottaget och han belönades med första pris och därmed uppdraget att utföra en detaljerad ritning till fyren, som skulle börja byggas i juni 1899.

Magnus Dahlander, skaparen av Kullens fyr, föddes i Säter i Dalarna år 1862. Pappan var apotekare med en intensiv och rörlig läggning. Modern däremot mera inåtvänd och religiöst engagerad. År 1868 flyttade familjen från Säter till Lindesberg och den då sexårige Magnus byggde genast sitt första hus, en lekstuga. Den kom endast till användning ett år eftersom stora delar av Lindesberg brann ner år 1869. Så även Dahlanders fastighet, inklusive lekstugan.

Han hade, trots katastrofen med lekstugan, fått upp ögonen för arkitektyrket och han avvek aldrig från sin övertygelse som barn. Familjen fortsatte att föra ett rörligt liv och flyttade flera gånger under sonens återstående barndom. År 1883 tog han studentexamen i Örebro och fortsatte sedan vid Tekniska Högskolan i Stockholm. Under utbildningen vistades han en period i Köpenhamn, där han träffade den berömde arkitekten Martin Nyrop. Senare har Dahlander berättat att ”det skulle bli en dansk som lärde mig att uppskatta vårt kulturarv...” Detta sedan Nyrop refuserat flera av de förslag som Dahlander lämnat in sedan han fått uppdraget att rita en svensk byggnad!

Efter examen vid Tekniska Högskolan 1888 for han till USA, där han snart etablerat sig som en eftertraktad arkitekt. Han byggde många hus och kyrkor, men återvände till Sverige 1896 och en anställning hos arkitekt Boberg.

Kullens fyr byggdes under åren 1899 och 1900. Materialet var granit från Kullaberg och ett rikt förekommande järnsmide från Dalarna. Den stora linsen, av Fresnels konstruktion, inköptes i Paris och forslades under stort besvär till Kullens fyrplats.

Magnus Dahlander levde ett långt och rikt liv som arkitekt och dog 1951 i sin födelsestad Säter, 89 år gammal.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Fred Lundberg, Hörby.

 

 

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Kronovall

Kronovalls tidigare historia präglas av en viss osäkerhet, men i en beskrivning från Kristianstads län år 1767 framgår att den ursprungliga byggnaden skulle ha varit ett vallgravsomgärdat s.k. frälsesäteri, uppförd av makarna Anders Sinclair och Kirsten Kåås.

Under 1600-talets första hälft skall den krigiske Falk Lykke till Skovgaard ha ägt såväl Kronovall som det tämligen närbelägna Bollerup. Vid mitten av 1600-talet vet man att godset tillhörde ätten Rosencrantz och att det såldes efter övergången till Sverige 1658 till den svenske adelsmannen Gustaf Banér. Som alla stora markägare vid den tiden drabbades även Banér av Karl XI:s reduktion och gården beslagtogs. Den återgick dock till Baners dotter som i sin tur sålde Kronovall år 1718 till svenske generalkrigskommissarien i Skåne, Peter Malmberg, senare adlad till Palmcreutz. Det var under hans ägartid som en enkel herrgårdsbyggnad uppfördes under 1740-talet. Efterlämnade målningar visar en huvudbyggnad omgiven av vallgravar med ett högt valmat tak och gavelfrontoner på huvudfasaderna. Ladugården var byggd i korsvirke.

Vid Peter Palmcreutz frånfälle behölls Kronovall inom familjen genom ingifta släktena von Essen af Zellie och Hamilton. Flera ägare innehade egendomen under korta perioder, men den siste ur familjen, greve Axel Raoul Hamilton, kom att äga Kronovall mera varaktigt. Han gifte sig med Anne Mary Russel-Cruise från Irland. Därmed infördes katolicismen på Kronovall, vilket ännu är levande genom slottskapellet och det närbelägna klostret Mariavall.

Under 1870-talet övertog, genom ingifte, Greve Carl Gustaf Sparre av Sövdeborg ägandet. Han genomförde en omfattande restauration och modernisering av slottet under 1890-talet efter ritningar av arkitekten Isac Gustaf Claeson. Efter tre generationers innehav inom familjen, donerade Greve Erik och Grevinnan Angelica Sparre år 1991 Kronovall till Riddarhuset, som sedan dess förvaltar hela egendomen i en stiftelse med donatorernas namn. Slottet har under 1900-talets sista decennier förvandlats till en publik anläggning av hög dignitet. Åkessons Viner AB har stark bidragit till detta genom att göra Kronovall till ett vinslott och därmed koppla samman det historiska och det moderna Skåne. Företaget Petri Pumpa innehar driften med hotell-, restaurang- och kaférörelse som huvudsakliga affärsområden.

Slottet har en vacker och välskött park, där den franska barockträdgården med sina kvadratartade buxbomshäckar är särskilt känd och beundrad.

Kronovall är vackert beläget i den del av Österlens inland som har ett varierande, öppet och skogbevuxet landskap. På och kring egendomen finns bl a omfattande bokskogar och i övrigt en rik kulturbygd med många världsliga och kyrkliga minnesmärken. Nära till kusten och de vackra fiskelägena Baskemölla, Vik, Kivik och Vitemölla. Det centrala läget på Österlen ger hög tillgänglighet till övriga delar av området och hela östra Skåne.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

Den dödes lott
Nordost om Kronovall finns ett skogsområde med stora inslag av sank- och mossmarker. Norr om den största våtmarken, ”Giddings mosse” ligger ett skifte som bär det dramatiska namnet ”den dödes lott”. Ursprunget går tillbaka till 1600-talet, då tre bröder skulle dela en arvslott i tre lika delar. Två av bröderna levde i hembygden, men den tredje hade rest utomlands och aldrig återvänt. Han betraktades som försvunnen, blev senare dödförklarad och hans område tillföll S:t Olofs kommun som ”den dödes lott”.

När pesten bröt ut i Skåne under 1700-talet blev den dödes lott ”de dödas lott”, när kommunen avstyckade ett mindre område av lotten till pestkyrko­gård. Den användes troligen aldrig, men ännu i dag kan platsen återfinnas.

Efter Skånes övergång till Sverige var snapphanarna ett ständigt hot i nordöstra Skåne. För att befria landskapet från dessa friskyttar placerades svenska soldater bl a på Kronovall. Snapphanarna uppehöll sig ofta i träsk- och mossmarken inom S:t Olofs socken. I västra delen av den dödes lott finns en plats som än i dag kallas för ”Hängemannabacken”. Det berättas hur snapphanar hade tagit sin tillflykt till de torra kobbarna i mossmarken. Deras gömställe förråddes och de svenska soldaterna från Kronovall kunde anfalla och förgöra den lilla gruppen. Många drunknade men elva togs tillfånga och hängdes i närbelägna ekar. Minnet av deras död består och platsen kallas ännu i dag för ”Hängemannabacken”.
© Ragnar Lönnäng.

   
   

Kronovall 1903.

 
   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Kulla Gunnarstorp

Kulla Gunnarstorp består i såväl en äldre slottsbyggnad från 1500-talets andra hälft som en nyare uppförd under åren 1865 -1868, efter ritningar av Christian Zwingmann (se Marsvinsholm och Karsholm).

Egendomen är känd sedan slutet av 1300-talet, men det råder viss osäkerhet kring den påstådde ägaren vid den tiden, riddare Lunge. Mot slutet av 1400-talet vet man med säkerhet att ätten Parsberg var ägare, vilket fortsatte fram till 1580, då ingifta ätten Brahe tillträdde. Det var Jörgen Ottesen Brahe till Tosterup som lät bygga det första slottet, sannolikt under 1500-talets sista år. Den siste Brahe på Gunnarstorp avled 1638 och de omyn­diga barnen, som ärvde egendomen sålde den till Axel Eriksen Rosenkrantz som redan var en förmögen jordägare. Han bodde på egendomen till sin död 1680, varefter följde en kort period med familjen Hildebrand som ägare.

I mitten av 1700-talet ägdes Kulla Gunnarstorp av den tyskfödde Diedric Christian von Conowen. Han sålde egendomen 1775 till greve Gustaf Adolf Sparre som såväl förändrade slottet från renässansborg till ett kalkputsat 1700-talshus som att han försåg det med en betydande konstsamling. Greve Sparre dog 1794 och efter änkans död övertogs egendomen år 1830 av den enda dottern och hennes man, greve Jacob Gustaf De la Gardie.

Redan år 1837 såldes godset till excellensen, greve Carl de Geer af Leufsta. Han i sin tur restaurerade borgen under åren 1853-1854, då de ursprungligen murade väggarna togs fram för att återge byggnaden sin ursprungliga karaktär. När han dog 1861 övergick ägandet till dottern och hennes man greve Baltzar von Platen, son till kanalbyggaren med samma namn.

De nya ägarna beslöt sig för att ersätta den ålderdomliga slottsbyggnaden med en 1800-talsbyggnad där arkitektoniska stilar och inslag från flera århundraden kunde blandas i en nationalromantisk anda. Det nya slottet stod klart år 1868.

Greve von Platen avled 1875 och hans änka Sofia Eleonora Charlotta de Geer år 1888. Då ärvdes godset av dottern, friherrinnan Elisabeth von Platen, gift med greve Axel Wachtmeister på Wanås.

Efter ytterligare tre generationer Wachtmeister övertogs ägandet år 1970 av Gustaf Trolle.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Hittarps mölla
Söder om Kulla Gunnarstorp, i Hittarps by, finns ett monoment över en svunnen kultur som ur byggnads- och kulturhistorisk aspekt är ett av de bäst bevarade i landet. Kulla Gunnarstorps väderkvarn, eller mölla, står ännu på plats efter mera än 150 år i malande tillstånd och drygt 50 år som vilande. Den byggdes under 1790-talet efter holländsk förebild och stod färdig för provmalning år 1798.

De holländska kvarnarna var vid den tiden de vanligaste i Tyskland och Danmark, varför det föll sig naturligt att anlita en tysk möllebyggare för att leda uppförandet av möllan.  Det blev den unge Georg Soffel som fick uppdraget och hans tyska identitet avslöjas ännu i dag genom att Hittarps mölla har den traditionella tyska ”båthättan” som tak medan de som byggdes i den gamla holländska traditionen hade lökkupol.

Vid tiden för möllans tillkomst ägdes och brukades Kulla Gunnarstorps gods av grevinnan Elisabeth Sparre, änka efter den begåvade och vittbereste greve Gustaf Adolf Sparre som avlidit 1794. Hon bodde då i den äldre huvudbyggnaden på Kulla Gunnarstorp, bland alla värdefulla konstverk och konstföremål som greve Sparre samlat under sin livstid.

Redan under 1780-talet väcktes frågan om en ny mölla  på Kulla Gunnarstorp, sedan den gamla vattenkvarnens kapacitet gradvis minskat på grund av bristande vattentillgång.

Medan greve Sparre ännu var i livet beslöt makarna att ersätta den gamla vattenkvarnen med en ny vindmölla på en lämplig plats där den alltid skulle få sin kraft från Öresund.  Det blev nu grevinnan som fick uppföra möllan och utöver det många andra projekt på godset, eftersom hon överlevde maken med 36 år och dog först 1834.

Den unge kvarnbyggaren Georg Soffel drog vidare till andra uppdrag när möllan i Hittarp stod färdig. Han hade dock fattat tycke för bygdens skönhet, i synnerhet en av dem, jungfrun Gunilla Dahl vid Kulla Gunnarstorps gods. De gifte sig och han stannade kvar i trakten av sin mölla under resten av livet. Kvarvarande handlingar från 1830-talet antyder att han varit framgångsrik som yrkesman och titulerat sig som länsbyggmästare.

De första åren blev malandet måttligt genom missväxt. Torra somrar och ovanligt kyliga vintrar ledde till återkommande nödår vid sekelskiftet 1700-1800, så allvarliga för den fattiga befolkningen att det här och var ledde till upplopp.

Den tiden var snart ett dystert minne blott och säden började strömma till, allt stridare. Möllan blev ett centrum för bygdens bönder under 150 år, fram till den tid då andra tekniker övertog väderkvarnarnas tysta malande. Den siste möllaren, Nils Persson, lämnade sin tjänst år 1950 och den gamla möllan i Hittarp gick in i ett tillstånd av kulturhistoriskt minnesmärke.

Ett av många objekt i en kärleksfull slutförvaring av den svenska bondekulturen.
© Ragnar Lönnäng.

   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Kvesarum
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Kåseholms slott
För närvarande inga bilder  
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Kärnan

Helsingborgs slott blev redan under 1100-talet ett s k riksfäste under den danske kungen. Riksfäste var benämningen på huvudborgen i ett slottslän och styrdes av en kungatrogen länsman av adlig börd. Riksfästena var belägna på särskilt utvalda platser, strategiskt viktiga för utövande av den politiska och militära makten. För slottet och den framväxande staden var det höga läget och närheten till sundet viktiga faktorer eftersom det möj­liggjorde övervakning av sjötrafiken. Senare tillkom en motsvarande befästning även på den västra stranden och därmed hade Danmark kontroll över sjöfarten i sundet och tullinkomsterna blev en av landets viktigaste inkomstkällor från 1400-talets början ända till år 1857 när den upphörde. Öresundstullen blev också en källa till krig mellan Danmark och andra Östersjöstater, inkluderat Sverige.

Slottets kärntorn var från början ett runt torn med 4,5 meter tjocka sandstensväggar på en grund av gråsten. Tornet omgavs av en ringmur som inneslöt försvars­anlägg­ningens övriga byggnader och anordningar. I trygg närhet till borgen växte den äldsta staden upp, men efter  hand befolkades även den smala landremsan mellan landborgen och stranden och på så sätt utvecklades den viktiga handels- och hamnstaden Helsingborg.

Under såväl 1200-talet som det oroliga 1300-talet var Helsingborg centrum i många viktiga sammanhang. Flera av upproren ledde till att borgen stormades och belägrades. En märklig händelse inträffade år 1332, när den svenske kungen Magnus Eriksson i förhandlingar på borgen köpte den tyska panträtten på Skåne och Blekinge för 34 000 mark silver. Danmark hade pantsatt landskapen för att belåna krigen. Det fick till följd att Skåne och Blekinge kom att tillhöra Sverige fram till år 1360, då den handlingskraftige kung Valdemar Atterdag återerövrade landskapen till Danmark. Vid den för Danmark olyckliga freden i Stralsund 1370 blev Helsingborgs slott åter involverat i en låneaffär när Danmark tvingades pantsätta västra Skåne till tyska långivare under 15 år. Under 1300-talet, när Erik Menved var Danmarks kung, hade det äldre tornet ersatts med ett nytt, avsett som kunglig bostad när den danske kungen vistades i Helsingborg. Det gamla revs och endast några få meter från detta byggdes det nya kärntornet i tegel med kvadratisk grundform. Utanför tornet byggdes efter hand en kraftig mantelmur som i sin tur omgavs av en 500 meter lång ringmur, till och med skyddad av en vallgrav i sin östra del.

I och med Skånes övergång till Sverige 1658 påbörjades en utbyggnad av fästningen för att skydda den delen av Skåne mot befarade danska angrepp. Det var en befogad rädsla, men när talrika anfall mot Skåne ägde rum hade fästningen ingen motståndskraft. Först efter den svenska segern vid Helsingborg 1710 var det danska hotet mot Skåne avvärjt.

Kärnan, som tornet kom att kallas under 1700-talet, förföll till en ruin men ägaren sedan 1741, Helsingborgs stad, räddade byggnaden åt eftervärlden genom restaureringen 1894.
© Ragnar Lönnäng.
 

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Målat 1850 av Joseph Magnus Stäck (1812–1868).

 

   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   

Borgbyggarnas tid
Skåne innehåller mera än 150 lämningar av och i några fall bevarade borgar från perioden 1050-1520. De borgar som uppfördes före borgförbudets införande 1396, d.v.s. förbud för adeln att bygga privata borgar, kan i allmänhet endast spåras som ”krusningar” på jordytan, medan de som byggdes när borgförbudet upphört 1483 och fram till 1520-talet i flera fall bevarats in i vår egen tid.

En borg, eller en befäst anläggning, definieras som ett område som på en eller flera sidor avgränsats eller utmärkts av anlagda murar, vallar, palissader, vallgravar eller en kombination av dessa. Byggnaden som sådan är vanligtvis anpassad till tre huvudfunktioner, försvar, bostad och förråd. Försvars- eller skyddsfunktionen riktar sig såväl mot yttre som inre fiender. Den yttre fienden kan ha krigiska avsikter medan den inre kan ha ett samhällsstörtande syfte. De tidiga borgarna var samhällets och kyrkans ”polisstationer”, med stort symbolvärde för den andliga och världsliga makten. Medeltidens krigsherrar ägnades stor möda åt att utveckla tekniker för belägring och anfall mot enskilda borgar. Borgen var inget skydd för omlandets folk som ofta fick utstå svåra plundringar och lidande i krigstider.

Den enklaste formen av borg är den vikingatida ringborgen eller Trelleborgen, som bestod i en uppskottad cirkelrund jordvall omgiven av ett dike med träpallisa`d och ett enklare hus till bostad. Ringborgen utvecklades senare till ringmursborgen där en mur ersatte den primitiva jordvallen och diket blev en vallgrav. På murkrönet byggdes en väktargång och anordningar i övrigt för försvaret. Förnödenheterna lagrades på ringmurens insidor och borgherren huserade i en central byggnad. Nästa utvecklingsfas blev tornborgen med en bastant ringmur med försvarsanordningar, oftast med vallgrav och ett centralt beläget s k kärntorn där funktioner som skydd, bevakning, förråd, bostad, kök m.m. ”staplades” på varann, våning för våning. Kärnan i Helsingborg är, om man bortser från ringmuren, det enda kvarvarande exemplet på en tornborg i Skåne. De mest påkostade borgarna, de kyrkliga ärkebiskopsborgarna, hade mera representativa än krigiska ändamål.

På vissa platser byggdes borgar för att skydda affärsintressen och under 1300-talet byggde många stormän privata borgar för att skydda liv och egendom.
© Ragnar Lönnäng.

 

Kärnan med slottsparken.

   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Lillö
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Lyckås
   
   

 

 

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Löberöd

Den första kända ägaren till egendomen Löberöd skall ha varit Christoffer Huitfeldt, vilket framgår av en inskription på hans gravsten i Norra Åsums kyrka. År 1540 hade han sålt Löberöd till Eske Pedersen Bille, som senare blev en av Danmarks mäktigaste män. Genom ingifte i ätten Krummedige blev Pedersen Bille ägare till ett flertal skånska gods och ett nytt ingifte i slutet av 1500-talet förde Löberöd in i ätten Brahe fram till 1635, då godset ärvdes av Henrik Ramel till Bäckaskog. Det ledde till drygt 140 års innehav av Löberöd inom familjen Ramel och därmed inkorporerades godset i den process som under tre generationer förde ätten Ramel till en ställning som en av Skånes största jordägare genom tiderna.

Under perioden förlorade Danmark Skåne till Sverige genom Freden i Roskilde 1658. Det ledde till att många tidigare danska ägare till godsen inte kunde anpassa sig till sina nya landsmän, utan lämnade Skåne och bosatte sig i egna eller inköpta gods i Danmark.

Löberöds ägare vid den tiden, Hans Ramel, gjorde det motsatta och svor den svenske kungen sin trohet, vilket belönades med ättens introduktion på Riddarhuset år 1664.

Redan under Hans Ramels tid grundades förmögenheten och godsimperiet, men nästa generations Malte Ramel och den därpå kommande Hans Ramel bidrog i ännu högre grad till framgången. Den sistnämnde, Hans Ramel, i folkmun kallad ”Bygge-Hans”, utmärkte sig genom sina storslagna byggnadsprojekt på godsen.

Vid Hans Ramels död år 1799 tillföll egendomen dottern Elisabeth Sofia Amalia Ramel, gift med greve Gustaf Adolf Sparre till Kulla Gunnarstorp. De överlät genast godset på sin enda dotter Christina, gift med greve Jacob Gustaf de la Gardie, på sin tid en berömd boksamlare och konstmecenat. 

Efter ytterligare två generationer De la Gardie försåldes egendomen år 1863 till friherre Otto Ramel till Övedskloster och därmed återkom Löberöd till ätten Ramel fram till 1917, då godset åter såldes men skulle återkomma en tredje gång i familjen ägo, då Knut Ramel förvärvade Löberöd i mitten av 1990-talet.

Den äldsta kända huvudbyggnaden på Löberöd uppfördes år 1620 under Anne Brahes ägarperiod. Denna byggnad bestod till 1790-talets slut, då den store byggaren Hans Ramel, uppförde en ny. Han fick sannolikt aldrig se sitt verk färdigt, då han avled 1799. Under De la Gardies tid genomfördes vissa förändringar under 1820-talet. Efter en brand år 1982, då bland annat taket skadades svårt, har slottet genomgått en kraftig renovering under 1990-talet.

Löberöds slott är beläget c:a 15 km sydväst om Hörby. Slottet omges av en nyligen renoverad park med dammar och ett orangeri från 1800-talet. Nuvarande ägare är friherre Knut Ramel.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Smedjan som blev slottskyrka i Löberöd.
Foto: Henry Holm.

   Artikel om det slumrande kulturslottet av Henry Holm.

 
   
   

Rövarekulan
Några kilometer nordost om Löberöds slott finns ett naturreservat som kallas Rövarekulan. Ursprunget till benämningen är osäkert, men sannolikt har den vildvuxna dalsänkan en gång varit ett tillhåll för snapphanar. De kallades på sin tid för rövare av svenskarna, som råkade ut för deras attacker, medan deras danska fränder betraktade dem som frihetskämpar när de försvarade Skåne mot ockupanterna norrifrån.

Hur som helst bjuder Rövarekulans naturreservat på ovanligt mångfacetterade naturupplevelser på en förhållandevis liten yta, året runt. Det sträcker sig i öster från Högseröd i Brååns dalgång västerut till Rolsberga och därifrån norrut till Ringsjöns södra strand. Det är främst den södra delen, där Bråån flyter fram i en djup ravin, skuren ur lerskiffern, som landskapet är mest dramatiskt. Ån som numera är ett lugnt rinnande vatten i dalgången är mycket rik på fisk och vattenlevande arter i övrigt. Bl a förekommer den lilla toppiga hattsnäckan, som sitter fast på lösa små skifferstycken. Nyligen har personal från Länsstyrelsens miljöenhet gjort ett ovanligt fynd vid besök i Rövarkulans naturreservat. De upptäckte ett par exemplar av den tjockskaliga målarmusslan i Bråån, vilket ar en starkt hotad musselart. Den har tidigare hittats i andra delar av ån, men nu är det fastlagt att de även lever i naturreservatet. Den typen av mussla kan bli 50 år gammal och når endast fullvuxna musslor hittats kan det tyda på bekymmer med återväxten. Deras fortplantning är beroende av vissa fiskarter för sina larver, vilka är inte fullt klarlagt. Musslan lever i rinnande vatten och hittar mat genom att filtrera det. Arten är hotad, inte bara genom låg fortplantning, utan även genom förändringar i vattnets kvalitet och förstörda och påslammade bottnar. Musslorna är självfallet fridlysta.

Naturen i övrigt visar på stora variationer mellan vänlig ängsmark och lodräta stup där ån skurit sig igenom lerskiffern.

I de vänligare partierna av dalgången finns betesmarker och slåtterängar med ständigt växlande flora vilket tyder på att den en gång nyttjats för djurhållning. På sluttningarna i övrigt växer vacker bokskog.

På en av ravinens sluttningar finns ett vittnesmål om att Rövarekulan varit ett attraktivt utflyktsmål i långa tider. Dåvarande kronprinsen Oscar och hans gemål, kronprinsessan Josepine, besökte dalen den 8 augusti 1836 och lämnade en stensättning med inskription efter sig. Han blev senare kung Oscar I, när fadern Karl XVI Johan avlidit år 1844.

På ett ställe finns en vacker stenbro från 1870-talet bevarad, som ett minne från den tid då landsvägen löpte genom dalgången. På en annan plats står en runsten som flyttades dit på 1850-talet, när det nationalromantiska förhållandet till vår historia tillät sådana självsvåldiga handlingar.
© Ragnar Lönnäng.

På 1930-talet.

 

 

 

 

 

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Maglö

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Malmöhus

Malmöhus lär vara Nordens äldsta bevarade renässansslott, uppfört på den plats där Erik av Pommern under 1430-talet påbörjat byggandet av kastellet Malmöhus. Där skall också ha funnits en ungsgård som tidvis användes för mynttillverkning.

Det första slottet uppfördes redan under 1520-talet, men byggnaden skadades svårt i en brand 1529. Detta avskräckte dock inte kung Christian III från att uppföra ett nytt slott genom att såväl nyttja kvarvarande delar av det gamla som att bygga nytt där branden härjat som mest. Detta skedde åren 1537 - 1542, till delar med byggnadssten från rivna kyrkor efter reformationen. Det nyuppförda slottet byggdes stilmässigt i en övergångstid mellan gotiken och renässansen och fick status av riksfäste. Det var skyddat av en djup vallgrav och strategiskt utplacerade, runda kanontorn.

Slottets tidiga status som riksfäste och det strategiska läget i Malmö stad har bidragit till en ytterst växlingsrik historia med åtskilliga våldsamma inslag. Kronprins Frederik, senare kung Fredrik II, tillbringade en stor del av sin kronprinstid 1554-1569, på Malmöhus. Den tiden betraktas som slottets glansdagar, med stora fester för kungligheter och andra höga gäster.

Även den store byggaren, Christian IV, har berikat Malmöhus med en förrådsbyggnad i två våningar, som tyvärr numera är borta.

Andra ändamål har varit försvarsanläggning, bostad för danske kungen när han vistades i Malmö, fängelse, lokaler för universitetsundervisning, festlokal för dåtidens herrskap, spannmålsmagasin och i vår egen tid museum. Huvudsyftet, till provinsens försvar, prövades vid flera tillfällen. Ett sådant var när Sverige anföll Skåne år 1643. Kriget genomfördes i stor utsträckning som ett plundringståg och lämnade efter sig ödelagda byar och städer. Åtskilliga försök gjordes för att belägra Malmöhus, men utan framgång. Detta upprepades även år 1677, men då var det svenskarna som höll stånd mot de danska anfallarna. Efter Sveriges övertagande av Skåne byggdes fästningen ut och närområdet röjdes för att ge fria skottfält.

Under 1700-talet förlorade Malmöhus gradvis sin militära betydelse. Det blev i stället fängelse och användes som sådant fram till 1914. De stenskodda bastioner­na revs till stora delar. År 1870 härjades Malmöhus på nytt av en svår brand som ödelade delar av det gamla slottet.

Under 1930- och 1950-talet restaurerades anläggningen och redan 1937 uppfördes en ny byggnad på området för att inrymma Malmö Museum.

Slottet Malmöhus ingår i idag Malmö Museer och utgör ett välbesökt turistmål, beläget i ett vackert parkområde i centrala Malmö. Byggnaden ägs av Statens Fastighetsverk.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

 

Trägravyr från 1870-talet.

   
   
   
   

Jörgen Kock, myntmästaren

Knappast någon Malmöbo har gjort sig så känd som den mäktige myntmästaren, borgmästaren och politiske strategen Jörgen Kock. Trots att han levde i mitten av 1500-talet finns hans namn ännu levande genom det Kockska huset, som han byggde 1522.

Jörgen Kock föddes i Westfahlen 1487 och kom till Danmark och Köpenhamn i början av 1500-talet för att lära sig myntmästaryrket. Han blev snart känd i hovet ock upptagen i kretsen kring Christian II, som utnämnde honom till myntmästare i Malmö år 1518. Hans mångsidiga begåvning belönades med borgmästartiteln redan 1523 och därmed hade han nått en position som stadens mäktigaste man.

Samma år som han utnämndes till borgmästare revolterade danskarna mot Christian II, Jörgen Kocks beskyddare och vän. Kungen tvingades bort från tronen och sökte sig till Holland för att få stöd för sitt återinträde. Christian II:s farbror, Fredrik I, utsågs till regent.

Jörgen Kock var i det skedet fullt upptagen med sina uppdrag och affärer. Myntmästeriet var mycket lukrativt och gjorde honom så förmögen att han köpte flera gårdar och utvecklade en omfattande privat byggnadsverksamhet och affärsrörelse.

Kampen om kungamakten utvidgads till en inrikespolitisk strid och i förlängningen en internationell konflikt och inbördeskrig. Köpenhamn och Malmö förhöll sig officiellt neutrala till en början, vilket blev en missräkning för de upprorsmakare som försökte återinsätta Christian II. Jörgen Kock ansågs i det läget som en förrädare, men i själva verket hade hans politiska intuition lett till att han satsat på ”rätt häst” och adlades snart av Fredrik I för sin lojalitet.

Kung Fredrik I avled 1533 och den naturliga tronföljaren var hans son, hertig Christian av Holstien. Såväl huvuddelen av adeln som biskoparna motsatte sig att den lutheranske hertigen valdes och även de flesta borgarna och bönderna stödde återvalet av katoliken Christian II. Denna utveckling såg ut att omöjliggöra hertigens trontillträde, om inte frågan blivit en internationell affär mellan Sverige och Hansan.

Jörgen Kock agerade även här efter sin politiska intuition, denna gång för att återinsätta Christian II i akt och mening att med kungens hjälp göra Köpenhamn och Malmö till ”fristäder”. I det skedet agerade Lübeckarna och anföll Skåne under befäl av greve Christoffer av Oldenburg. Då gjorde adeln en helomvändning och valde år 1536 hertigen till kung Christian III, samtidigt som den svenska hären gick till anfall norrifrån för att ge stöd åt den nyvalde kungen. Den kraftsamlingen gjorde att Christian III:s styrkor snart behärskade hela landet. Jörgen Kock, som denna gång satsat på fel vinnare, fick knäböjande göra avbön på Stortorget i Malmö. Han togs till nåder som borgmästare, men ”befriades” från uppdraget som myntmästare. Han avled 1555 eller tidigt 1556.
© Ragnar Lönnäng.

 

Trägravyr från 1860-talet.

 

1910-tal.

 

   
   

Illustration: Sven Rosborn (cc) hämtad från Wikipedia

   
   

Hel boksida och kopparstick ur Hulsius verk, 1673. I förgrunden landskap med två inhägnade trädgårdar och framför dessa fem väderkvarnar. I centrum S:t Petri kyrka. Till vänster i bilden Malmöhus slott.

Källa:
Välkommen till bloggen http://dinhistoriablogg.wordpress.com om Din Historia – Malmö Museers kommande basutställning om Malmös historia. En utställning som täcker äldsta stenålder fram till 1500-talets mitt. 15000 år av historia! Utställningen Din Historia  kommer att öppna på Slottsholmen under 2015 och här på bloggen berättar vi lite om framväxten av den, arbetet ”bakom kulisserna” och också fördjupning kring olika ämnen. Så i väntan på att den nya utställningen ska öppna, titta in här på bloggen.

   
   
Nedan en byggnad som ibland förväxlas med Malmöhus slott, men som är ett bibliotek, trots den slottsaktiga utformningen

Nedan Malmö stadsbibliotek, som ganska ofta förväxlas med Malmöhus slott.
Byggt 1901, för att användas som museum, men 1946 flyttade Malmö Stadsbibliotek in i byggnaden. 275 000 av Malmös invånare skulle köpa att bilderna är Malmöhus, men Malmöhus ligger på motsatta sidan av parkerna (Slotts- och Kungsparken) och den äldsta delen är från 1400-talet. Är sedan 1940-talet Malmö Museum.
Det är byggt som ett museum. Ritat av arkitekterna John Smedberg och Fredrik Sundbärg i renässansstil 1901.
Lars-Anders Olsson, Malmö

   
   

 

 

Gamla delen av Malmö stadsbibliotek

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Maltesholm

Gården tillhörde från början Widtsköfle som då innehades av ätten Brahe. Den avstyckades och gjordes till en utgård i Sönnarlöfs by år 1587 och tillföll på så sätt Elsa Brahe som var gift med Henrik Ramel till Bäckaskog (se Bäckaskog). Dottern Anne Ramel, gift med länsmannen Malte Juel till Gjesinge, lät uppföra ett trelängat renässansslott, med vallgravar i alla riktningar, under åren 1635-1638. Det ursprungliga slottet hade samma plats som nuvarande, men är starkt förändrat efter en genomgripande ombyggnad omkring år 1780.

I samband därmed uppfördes lusthuset och orangeriet och parkens breda axel skapades. Efter ytter­ligare en generations ägande inom familjen Juel återkom släkten Ramel, förkroppsligad i två originella personligheter. Malte Ramel, även kallad ”Rike-Ramel”, som påstods vara Sveriges rikaste man och efter honom sonen Hans Ramel, kallad ”Bygge-Hans”, eftersom han förändrade ett stort antal byggnader vid sina drygt tio gods. Så även Maltesholm, som han byggde om till en modernare anläggning under 1780-talet. Genom ingifte i den ramelska familjen övertogs godset år 1800 av Axel Gabriel De la Gardie, militär och senare landshövding i Kristianstads län. Ätten De la Gardie behöll Maltesholm i ytterligare tre generationer.

När den siste ur ägarfamiljen dog barnlös 1933, övergick ägandet till systersonen Carl Otto Palmstierna. Familjen Palmstierna innehar sedan dess godset och nuvarande ägare är Niclas Palmstierna.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Maltesholm 1934.

   
   

Höge väg
Uppfarten till slottet är en spektakulär sevärdhet. Den består av en vägbank, ”Höge väg”, som har till syfte att utjämna Linderödsåsen sluttning och därmed underlätta för resande till och från slottet. Den har tillkommit under ”Bygge-Hans” Ramels tid och är 1,3 kilometer lång och här och var 6 meter hög och 12 - 20 meter bred. Bygget ombesörjdes av traktens bönder som berövade sina åkrar och ängar all sten under åren 1775 till 1824, när den stod färdig att tas i bruk.

Den ansvarige byggaren hette Jöns Andersson och han såg till att de påtvingade vägbyggarna medförde sten och fyllnadsmaterial när de inställde sig till arbete tidigt på morgonen. På så sätt tillfördes bygget drygt 102 000 kubikalnar sten för de bärande och stabiliserande murarna och drygt 104 000 kubikalnar fyllning, avsedd som underlag för den mellanliggande vägbanan.

Vägbygget på Maltesholm sägs ha varit upphovet till uttrycket ”vore inte herreman galen, så hade fattigman inget bröd”.

Vid avfarten från landsvägen, in på ”Höge Väg”, finns fyra minnesstenar med inhuggna data om vägbygget.

Även om den upphöjda vägbanan ter sig överdriven och alltför omfattande för att betjäna enbart godset Maltesholm är den en stor skönhetsupplevelse för dagens resenär. Dess väldiga proportioner och den omgivande bokskogens dunkla ljus gör uppfarten till Maltesholm till en av Skånes vackraste, alla kategorier.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Kopparstick från 1700-talet.

   
   
   
   
   
   
   
   

Skyttemarknad på Maltesholm omkring 1903.

   
   
   
   
 
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Markie (Stora Markie)

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Marsvinsholm

Marsvinsholms slott, i sin nuvarande skepnad, har sitt ursprung i 1600-talets mitt, då Otte Marsvin ägde egendomen och uppförde ett elegant renässansslott i Christian IV-stil. Det har sedan förändrats vid två omfattande res­taurationer, såväl på 1780-talet, under greve Erik Ruuths tid, som under åren 1856-1857 då även de båda flyglarna vid infarten byggdes. I och med 1800-talets förändringar fick Marsvinsholm den enhetliga prägel som bebyggelsen har i dag, självfallet vitt skild från den ursprungliga. Vid den senare restaurationen byggdes, även efter Ch. F. Zwingmanns ritningar, den mäktiga kyrkan c:a 1 km söder om slottet.

Egendomen Marsvinsholm omtalas första gången 1371, tillhörig ätten Hvide, men försålt till kung Valdemar Atterdag vid 1300-talets slut. Därefter har Marsvinsholm innehafts av såväl den danska kronan som släkterna Ulfstand, Ulfelt, Marsvin och vid tidpunkten för Sveriges övertagande och därmed konfiskation, släkten Urne genom Christian Urne. Han återfick dock egendomen sedan han svurit trohetsed till svenska kronan och dog på slottet 1667. Efter hans död såldes Marsvinsholm till Holger Ottesen Thott, som allierade sig med sina landsmän i skånska kriget och flydde till Danmark. Då blev åter egendomen i kronans ägo, men efter en kort period överlåten till von Buchwald och senare återigen Thott och 1683 till den berömde fältmarskalken Otto Wilhelm von Köningsmarck. Efter hans död och flera ägande­skiften inom familjen kom släkten Ruuth, via ingifte, att äga Marsvinsholm under hela 1700-talet, fram till 1819 då Erik Ruuth överlät ägandet till sin svärson, Erik Piper. Under resten av 1800-talet innehades egendomen av släktena Tornérhjelm, Wachtmeister, Stiernblad, Bennet och Hamilton. I början av 1900-talet kom godset åter i dansk ägo, Johannesen och senare Wendelboe-Larsen och från 1978 Iacobaéus, som genom sonen Thomas Iacobaéus i dag äger Marsvinsholm.

Marsvinsholm har under sin långa historia och inte minst sin omfattande ägarlängd lämnat många minnen efter sig. Som exempel kan nämnas von Königsmarck som i venetiansk krigstjänst intog Athen och lät bomba staden så våldsamt att det turkiska krutförrådet i Parthenontemplet sprang i luften och raserade stora delar av det antika templet. Gustav IV Adolf utfärdade sin krigsförklaring mot Napoleon på Marsvinsholm och i andra världskrigets slutskede förhandlade engelsmän, danskar och svenskar på Marsvinsholm, om fortsatt samverkan efter kriget.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Början av 1900-talet.

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Foto: © Fred Lundberg, Hörby.

   
   

Foto: © Fred Lundberg, Hörby.

Foto: © Fred Lundberg, Hörby.

   
   
   
   

Herrgårdsosten
En av Sveriges mest köpta och således mest omtyckta ostar är Herrgårdsosten, som har sina svenska anor i senare delen av 1700-talet. Den herrgård som har gett osten sitt namn tyder på en viss blygsamhet, eftersom det är Marsvinsholms slott som avses.

Vid den tiden ägdes Marsvinsholm av den framgångsrike greven Erik Ruuth. Han hade en mångsidig begåvning och sysslade med såväl jordbruk och livsmedelsproduktion som industri i form av stenkolsutvinning i Höganäs och ekonomi på nationell nivå som Gustav III:s finansminister.

Han var således väl medveten om 1700-talets villkor där befolkningsökningen var den viktigaste faktorn. I Skåne hade den gått långsammare än i landet i övrigt, eftersom 1600-talets många krig förorsakat missväxt och sjukdomar som höll nere tillväxten under 1700-talets första årtionden. Åren 1750-80 ökade dock populationen i Skåne med 30 %. Detta fick stora konsekvenser i jordbruket, som då var under omställning till s k enskifte efter Rutger Mackleans modell. Nya grödor, nya brukningsmetoder och nya redskap infördes. England var föregångslandet och här och var anställdes engelska specialister på jordbruk och växtodling.

Merkantilismen var den förhärskande modellen för den ekonomiska politiken. Den gick ut på att främja den egna produktionen och därmed göra landet mindre importberoende. Den allmänna inställningen var att ”det som kan göras lika bra eller bättre i Sverige skall göras här”. En särskild fond, manufakturfonden, tillkom i syfte att stödja det inhemska företagandet.

I många fall var det framsynta storgodsägare som tog initiativen i den nya tidens anda. Här passade greve Ruuth väl med sin breda kompetens och sina kontakter med de makthavande i landet. Hans bidrag till den inhemska produktionen skulle dock inte komma från England, utan från Schweiz. Han hade vid något tillfälle smakat på Emmentalerosten som ”föll honom så väl i smaken” att han bestämde sig för att börja producera den på sitt ägandes gods, Marsvinsholm.

För att förverkliga sin djärva idé inkallades en schweizisk ”osttryckare” vid namn Pierre Nicolas Dubas till Marsvinsholm år 1786 med uppdraget att tillverka en svensk Emmentaler. Han inrättade ett ysteri och snart kunde han, efter lämplig lagringstid, presentera den skånska Emmentalern för sin uppdragsgivare som snart startade ostförsäljning på bred front. Därmed blev ”Ruuthens ostar” kända långt utanför Skånes gränser och en bit in på 1800-talet var tillverkningen igång på andra platser, främst i Västergötland.

Osten fick en viss framgång, men kom aldrig upp i de kvalitéer som den schweiziska förlagan hade. Samtiden beskrev den i termer som ”läderartad i konsistensen” och ”att den behövde exceptionellt lång mogningstid”. Sådana detaljer hindrade inte fortsatt tillverkning och utveckling som gradvis ledde till de höga kvalitéer som Herrgårdsosten har i dag.
© Ragnar Lönnäng.

 

   
   
   
   
   
   

Året är 1956.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Näsbyholm

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

 
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Oretorp  Ett "slott" men kanske ändå inte

Foto: © Fred Lundberg

   
   
   
   

Foto: Jorchr.  CC-BY-SA-3.0

   
   
   
   

Östra  Sönnarslöv, Oretorp, Karl, Gerad och Gösta de Geer.

Foto: ©  John Jonasson och bloggen, fotobloggarna.se

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Osbyholm

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
   
   
   
   
   
Gården Ousbygård omnämdes redan år 1405, då Peder Jensen av släkten Saxtrup var dess ägare. Idag finns det knappt några spår kvar efter gården. Ätterna Saxtrup och Skalder ägde Ousbygård under 200 år. Björn Sörensen Saxtrup, dog 1595 och hans hustru Magdalene Nielsdatter dog 1585. Slottet Osbyholm byggdes under 1600-talets första hälft, då gården ägdes av Lene Ramel, dotter till Henrik Ramel på Bäckaskog. Slottsanläggningen låg på en nästan kvadratisk borgholme, som omgavs av breda, stenklädda vallgravar. Byggnaden hade ett åttkantigt torn, vilket är ganska ovanligt. På Krapperups borg fanns ett liknande försvarstorn, som uppfördes på 1570-talet. Detta skulle kunna tyda på att Osbyholm byggdes före Lene Ramels tid. Under Karl XI:s skånska krig torde slottet ha brunnit. När det skånska kriget var slut 1679 ägdes slottet av Ove Ramel. Han bosatte sig strax efter freden på sin själländska gård Borreby. Något år senare sålde han Osbyholm slott till Olof Nilsson Engelholm från Malmö. Några år därefter såldes slottet till amiralen Cornelius Thijsen, adlad Ankarstierna, som var en sjöhjälte och han blev friherre 1692. Han köpte år 1704 Knutstorp, till vilken han flyttade efter att ha sålt 1697 Osbyholm till lagmannen i Bohuslän Alexander Cock gift med Christina Cronström. Äktenskapet blev barnlöst och vid sin död 1712 ärvde hans tre brorsöner slottet. Efter många turer löste kapten Georg Christian Cook ut sin syster och blev 1752 ensam ägare till slottet. Han gifte sig samma år med Elsa Christina Beck-Friis från Bosjökloster. 1750 gjordes en omfattande  restaurering av Osbyholm. En mängd detaljer i slottets inre visar att där funnits en utsökt rokokoinredning. Även i det yttre gjordes stora förändringar.

En renässansgavelprydd utbyggnad mitt på gårdssidan försvann under 1700-talet, även flyglarna och trädgården har moderniserats. Efter Georg Christian Cocks död 1778, sålde arvingarna Osbyholm till Rudolf Hodder Stjernswärd, men slottet återköptes genom bördsrätt av lagmannen, sedermera landshövdingen, Per Hultgren, adlad och adopterad von Seth. I sitt tredje äktenskap gifte han sig med den siste Cocks dotter Maria Lovisa. Under sin tid som ägare utökades slottets areal genom att köpa in Lyby säteri. När Per von Seth dog 1810, övertogs slottet 1812 av hans adoptivson Johan Boman, adlad von Seth. Efter hans död satt änkan Sofia Cronacker i orubbat bo och vid skiftet efter henne 1847 övertogs Osbyholm slott av de två äldre sönerna Carl Gustaf och Johan August von Seth, som var gift med sin kusin grevinnan Virginia Dorotea Elisabet Spens. När bröderna övertog Osbyholm slott sålde de ifrån en del av slottets stora ägor. Slottet var i behov av renovering och dessutom krävdes en utbyggnad för att kunna ryma två familjer. 1853 byggdes ett nytt mittparti som försågs med en tredje våning med platt, balustradkantat tak. Tornet höjdes och fick en övervåning i nygotisk stil med spetsig spira. År 1931 lät friherrinnan Anna Trolle, bygga om slottet efter ritningar av arkitekten Leon Nilsson. Då togs den av bröderna von Seth uppförda tredje våningen bort och tornets överdel byggdes om och försågs med koppartak i renässansstil. Mellan 1939 och 1984 ägdes slottet av den norske skeppsredaren Anders Jahhre. Sedan 1984 ägs Osbyholm av godsägare Anders Tuvehjelm med familj, som 1987 utökade slottet areal betydligt genom inköp av granngården Fulltofta.

   
   

1919. Arbetsstyrkan på Osbyholm strax före 1920. 1. Torpare Anders Nord, 2. Rudolf Stapel, 3. Emil Nilsson, 4. Bernt Nilsson, amerikafarare, tillf. arb., 5. Pettersson i Haga, Getskog, Olaus, prästson från Lyby, 6. Gotthard Nilsson, fast anställd, 7. Peter Nilsson, 8. Hildegard, 9. Hanna mjölkerskas Ester, 10. Maria kallad Klobbemaria Kristiansson, 11. Anton Persson, 2:e dräng, 12. Anders Nilsson, 13. Torpare Ahlbeck, 14. Nils Persson, 15. Karl Persson, 16. Kätte Nilsson, 17. Fru Jakobsson, m. t. djurskötare, 18. Cecilia Persson, 19. Edit född Malm, 20. Fru Peter Nilsson, 21. f.d. betjänt Björklund, allround, hantverkare målare murare mm, 22. Arvid, son till Pettersson i Haga, 23. Gottfrid Lindberg, s.k halvkarl, körde med häst en häst till alla småskörslor, 24. Sigfrid Nilsson, 25. Harry Nilsson, L:a Harrie, 26. Valdemar Nilsson, 27. Bror, Peter Nilsson, 28. Möjligen en syster till Harry och Valdemar Nilsson omkom genom drunkning 3 år gammal.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Ovesholm

Den nuvarande slottsbyggnaden från 1700-talets sista decennium är den tredje på Ovesholm. Den tidigaste, en medeltida sätesgård, skall ha legat på en plats sydväst om den nuvarande. Den ersattes, under 1620-talet, med en ny byggnad vid norra stranden av den sjö där det nuvarande slottet är beläget.

Den första kända ägarfamiljen, Ugerup, omtalas redan under 1500-talet som ägare till den dåvarande egendomen, Åkesholm. Vid 1600-talets början har en annan gren inom familjen, Urup, övertagit ägandet och det var Ove Urup som ett par årtionden in på 1600-talet ersatte den tidigare huvudbyggnaden med en ny, på en tomt i närheten av den nuvarande. Han ändrade namnet på godset till ett mera passande för sin person, Ovesholm. Byggnaden beskrivs som en ”typisk skånsk herrgård” med två våningar i korsvirke och en sidoordnad, fyrlängad ladugård med halmtak. Genom ingifte i den Ulfeldtska ätten gick Ovesholm i arv till Ebbe Ulfeldt år 1653. Han hade gjort en lysande karriär efter utbildningen, såväl i hemlandet, Danmark, som i andra europeiska länder och blev rikt belönad för detta, såväl i höga ämbeten som att han tilläts gifta sig med kung Christian IV:s dotter, grevinnan Hedvig av Schleswig-Holstein. Vidare utnämndes han till riddare av Elefantorden och tilldelades även Bornholm i förläning. Han blev därmed länsherre på sin egen ö och gjorde sig snart ökänd för sitt hårdföra utövande av detta ämbete.

Ebbe Ulfeldt var en kontroversiell person i sin samtid och lika hyllad som han var under Christians dagar, lika avskydd blev han efter Frederik III:s tillträde år 1634. Han anklagades för brutalitet mot sina undersåtar och svek mot kronan, varför han flydde till Stockholm där han togs emot under hedersbetygelser och genast utnämndes till generalmajor i svenska armén. Han var således i den svenska kronans tjänst vid tiden för freden i Roskilde och blev som sådan verksam med att organisera det svenska försvaret i den nya besittningen, Skåne.

Han dog i Stockholm 1682 och hans kungliga hustru i Kristianstad redan 1678, då utfattig. Ebbe Ulfeldts död innebar att den skånska grenen av ätten utslocknade.

Sofia Maria Ulfeldt, gift Ridderschantz övertog ägandet av Ovesholm och i sin tur en dotter Ulrika Eleonora Ridder­schantz fram till 1774, då ingifte Henning Reinhold Wrangel af Adinal tillträdde. Sonen Carl Adam Wrangel, senare landshövding i Kristianstad, övertog i nästa generation ägandet och byggde under sin tid det nuvarande slottet på Ovesholm. Sista generationen Wrangel ägde egendomen under fyra år till 1833, varefter en kusin, greve Axel Hugo Raoul Hamilton övertog och sedan dess har Ovesholm tillhört familjen Hamilton. År 1857 lät greve Hamilton bygga till en tredje våning på slottet och gav på så sätt byggnaden en rymligare interiör, samtidigt som proportionerna från den ursprungliga 1700-byggnaden gick förlorade.

Ovesholms slott är beläget c:a 7 kilometer sydväst om Kristianstad. Slottet är vackert placerat vid stranden av en mindre sjö och omgivet av en vidsträckt parkanläggning.

Nuvarande ägare är greve Raoul Hamilton.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

   
   

Ovesholm från söder. Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

I grevens tid
År 1833 avled dåvarande ägaren till Ovesholm, Henning Gustaf Wrangel. Han hade inga barn som kunde ärva egendomen, utan den övertogs av en kusin, greve Axel Hugo Raoul Hamilton. Det blev inledningen till såväl det Hamiltonska ägandet av Ovesholm som en exponering av ett fascinerande och färgstarkt människoöde som utmärkte greve Hamilton. Han bosatte sig genast i den vackra tvåvåningsbyggnaden på Ovesholm, men såväl hans personliga läggning som det mångfacetterade affärslivet förde honom ut i världen i slutet av 1830-talet. Det hindrade inte att han behöll Ovesholm i sin ägo och gjorde flera förändringar som förbättrade driften av godset och gjorde huvudbyggnaden mera anpassad till tiden. Han, som många andra skånska godsägare, ville markera det ekonomiska uppsvinget vid 1800-talets mitt. Detta gjordes ofta genom omfattande tillbyggnader av slott och ekonomibyggnader och i många fall nybyggnader. I den andan tillkom den tredje våningen på Ovesholms vackra gustavianska slottsbyggnad, vilket vissa känner tveksamhet till i dag, men ”i grevens tid” fanns inga sådana synpunkter att fästa sig vid. Inte ens en hustrus kloka råd att lyssna till, eftersom greven hade valt att förbli ungkarl, tills vidare.

Hans omfattande affärsverksamhet och avsaknaden av en familj, gjorde att hans liv ditintills varit rotlöst, men omständigheterna skulle radikalt förändra den senare delen av livet.

Det berättas att han under en vistelse på Ovesholm, när han var 66 år gammal, skall ha hört några yngre anförvanter ha uttalat sig om hans ålder och att ”det var dags för den gamle att somna in” för att de själva skulle kunna berika sig av de tillgångar han hade. Detta uppmärksammades roat av ”den gamle” som i samma ögonblick han hörde deras önskan om hans undergång hade bestämt sig för att leva vidare i ett tillstånd som skulle få dem på andra tankar, men inte längre ensam. Han lät kusken sadla de bästa springarna framför den vackraste vagnen och lät sig köras till närmaste järnvägsstation där han löste biljett till Paris.

Ingen anade hans uppsåt och ännu mindre destinationen men efter någon vecka anlände ett telegram som avslöjade att han vistades i den franska huvudstaden.

Så förflöt ytterligare några veckor och en dag svänger ett hästdraget ekipage in på den cirkelformade framfarten till huvudbyggnaden på Ovesholm. Ur vagnen stiger, till allas glädje, greven, men till allas häpnad även en svartlockig, ung skönhet. Han presenterar henne genast som sin nyblivna hustru, Ann Mary Russel-Cruise från Irland, 23 år gammal.

Den äktenskapliga lyckan lämnade såväl materiella som mänskliga spår efter sig. Den unga irländskan var katolik och greven byggde därför ett kapell för hennes räkning, som alltjämt finns kvar på Ovesholm. De mänskliga spåren var två barn, varav sonen Raoul Gustaf övertog godset 1875 och blev en mycket respekterad riksdagsman som arbetade för rösträtt, fred och nedrustning och samhällets små och fattiga.

Greve Hamilton dog 1875, troligen nöjd med sitt liv.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

 

 

 

   
   

Den klassiska fotovinkeln för att fotografera detta slott. Än idag på 2000-talet använder fotografer samma vy.

   
   

Ovesholm från Nordost.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Rosendahl

Rosendals slott är ett av Skånes bäst bevarade renässansslott, endast marginellt förändrat sedan byggnadstiden vid 1600-talets början. Man kan ännu i dag ta del av den inskriftstavla som dåvarande ägaren, Anders Bille, murade fast vid porten till östra längan för att fästa eftervärldens uppmärksamhet på att byggnationen startade den 1 maj 1615. Slottet anlades då i två byggnadskroppar, vinkelställda med ett centralt trapptorn som pryddes med en renässansspira. På samma holme som slottet uppfördes den vinkelställda ekonomibyggnaden och hela slottskomplexet omgavs av en bred vallgrav.

Byggherren, Anders Bille, uppkallade sitt slott efter sin trolovade Anne Rosencrantz, som enligt traditionen avled några dagar före deras planerade bröllop. Slottets välbevarade exteriör sammanhänger även med att Rosendal var ett av de få slotten i landskapet som inte härjades och brändes under det skånska kriget 1676 - 1679. Bille tillhörde en av Danmarks äldsta ätter, med förgreningar i flera gods i Skåne som Råbelöv, Wanås, Herrevadskloster, Knutstorp och Näsbyholm. Anders Bille själv blev såväl en betrodd administratör som en tapper krigsman. År 1610 blev han Lensmand på Helsingborgs slott, som var ett av Danmarks viktigaste riksfästen. När det som senare kallats Kalmarkriget utbröt 1611 deltog han med framgång under ”de danska fanorna”, bl a i den strid som kunde ha förändrat såväl Sveriges som Europas utveckling under 1600-talet och framåt. Sveriges kung, Gustaf II Adolf, hade genomfört ett våldsamt härjningståg i nordöstra Skåne under året 1611 och var på återtåg norrut i februari 1612. Han slog läger i Vittsjö med sin styrka om c:a 3000 man och då anföll de danska styrkorna under Anders Bille svenskarna och tillfogade dem stora förluster. De överlevande flydde över Vittsjöns tunna is och kungen själv fick räddas ur en vak av en uppländsk ryttare. Anders Bille belönades för sina krigiska insatser genom att bli riksråd, vilket var en av de högsta titlarna i landet vid den tiden. Han dog år 1633.

Eftersom Bille inte hade några arvsberättigade barn övergick Rosendal efter hans död till brodern, Claus Steensen Bille till Wanås. Godset skulle stanna kvar i ätten Bille ytterligare drygt 30 år, men 1666 ärvdes Rosendal av Kjell Christoffer Barnekow, minderårig son till Hans Barnekow till Widtsköfle. 

Den siste ur ätten Barnekow, Magdalena Eleonora, tillträdde 1753. Genom hennes giftermål med friherre Wilhelm Bennet kom denna ätt att bli ägare till Rosendal. Wilhelm Bennet hade före övertagandet varit officer i karolinerarmén och som sådan deltagit i Karl XII:s fälttåg fram till kungens död vid Fredrikshald 1718. Han blev sedan bl a landshövding i Halland och Malmöhus län.

Släkten Bennet har behållit ägandet av Rosendal fram till våra dagar. Nuvarande innehavare är friherre Gerard Bennet med barn.

Rosendal är beläget c:a en mil nordost om Helsingborgs centrum
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

Frimärket på baksidan av detta kort är poststämplat
13/9 1933.

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Frimärket på baksidan av detta vykort är poststämplat 8/3 1939

   
   
   
   

Billehuset
Alldeles norr om själva slottet på Rosendal finns en gåtfull stenbyggnad i två våningar bevarad. Tidigare fanns det en renässansträdgård med en damm och ett åttakantigt lusthus i anslutning till huset.

Den aktuella byggnaden har i alla tider kallats Billehuset av det skälet att den tros ha föregått den byggnad som Anders Steensen Bille uppförde som huvudbyggnad år 1615.

Husets ursprung är oklart, men en källa nämner att Rosendals slott skulle ha föregåtts av en frälsegård med namnet Rosendal från tidigt 1400-tal. Först när Anders Steensen Bille övertog egendomen och byggde slottet är källorna mera utförliga och tillförlitliga om hela godset Rosendal.

Anders Steensen Bille föddes 1580. Redan som trettioårig blev han Lensmand vid Helsingborgs slott och län, en befattning han behöll i nästan 20 år. Från 1612 och lika länge, d v s till 1633 förvaltade han även Herrevadsklosters län. Hans förmåga som ämbetsman belönades redan år 1616 när han blev utnämnd till riddare och riksråd.

Länsmannen i Helsingborg bodde från 1620 på vad som senare kallats Billegården, öster om Mariakyrkan. Byggnaden var av senmedeltida karaktär med sammansatta huskroppar för såväl boende som försvar och till och med en trädgård med vattenkonster och lusthus.

Billes förvärv av egendomen och planerade slottsbyggnad på Rosendal finansierades genom att han sålde sin fädernegård Råbelöv och sitt ägandes Odersberga till Christoffer Knudsen Ulfeldt. Köpebrevet från 1616 finns ännu bevarat. Han köpte även till gårdar och jordområden inom Kropps socken för att bygga ut sitt gods.

I samma skeende hade han mött och förlovat sig med Anne Ottersdatter Rosencrantz, som dock avled innan det nya slottet stod färdigt och, enligt hävderna, fick ge namn åt det. Enligt säkra källor gifter han sig aldrig senare, utan lever med den ofrälse Karen Henriksdatter, som han fick två barn tillsammans med. Båda senare adlade.

Det äldre s k Billehusets funktion är enligt vissa källor kopplat till just hans yviga kärleksaffärer. Det skall därför ha använts antingen som ett allmänt kärleksnäste eller som ordinarie eller tillfällig bostad åt samleverskan Karen Henriksdatter. Vissa källor talar om att hon skall ha bott i Billegården i Helsingborg, vilket är säkerställt från tiden strax före Billes död, då hon erhöll gården som gåva.

Anders Bille var en generös och engagerad person och skänkte därför pengar till såväl skolan som sjukvården och kyrkan. Latinskolan i Helsingborg, eller senare Helsingborgs läroverk har haft tillgång till ”Billepengar” ända in i vår egen tid. Troligen är han donator till den predikstol som ännu finns bevarad i S:ta Maria kyrka i Helsingborg. Även rättsliga ärenden engagerade honom och han skall ha ingripit i flera fall på de tilltalades, ofta mindre bemedlades sida.

Anders Bille åtnjöt stort förtroende hos Christian IV som därför gav honom många svåra uppdrag att utföra, främst av militär art. Det aktiva livet bröt gradvis ner hans hälsa och han avled år 1633, 53 år gammal. Han är begravd i det Billeska gravkoret i S:ta Maria kyrka i Helsingborg.
© Ragnar Lönnäng.

 

 

   
   
 

   
   

Nils Nilsson med okänd skönhet på Rosendal

   
   
   
   

Nils Hilding Nilsson med tjur. f: 1900-01-18 i Svensköp. Kom 1930 som ladugårdsföreståndare och bokhållare toll Rosendals Gård vid Helsingborg. Arbetade där fram till 1968. Bilden är förmodligen tagen på Rosendal.

Från vänster:
Okänd dam, bokhållaren, baronessan, baronen och de två längst till höger är okända.

   
   

Texten till höger skriven och införd i tidningen av baronen på Rosendals slott handlar om mannen på bilden här, Nils Hilding Nilsson.

 

   
   
   
   

Baksidesanteckningar på bilden:
Tjuren Negro såld i Malmö den 18/5 1951 till Kävlinge sommarförening (?).

Nils Nilsson, Joel Ingemanstorp, Anders Hansson och Nils H.

   
   
   
   
 
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Ruuthsbo
   
   

Ca. 1904.

   
   

Ruuthsbo_1894. Greve Ruuth med anställda 1894.

 
   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Rydsgård

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
   
   
   
 
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Rynge
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Råbelöv

Trakten där Råbelövs gods är beläget har varit bebodd redan under bronsåldern, vilket flera stora gravhögar och omfattande fornfynd vittnar om. Godsets medeltida historia är okänd, men man vet att en sätesgård var belägen på den nuvarande egendomen i början av 1500-talet. Ägare till gården skall ha varit riksrådet Claus Steensen Bille, vid den tiden en av provinsens rikaste män och medlem av en av Danmarks mest kända adelsätter. Han deltog i flera stridigheter, såväl mellan de svenska och danska rikena som interna strider inom Danmark. Bl a slöt han sig till Fredrik I och de styrkor som bekämpade hans motståndare Christian II i deras kamp om kungamakten. Som tack för denna tjänst förvärvade han även Wanås, som fråntagits ägaren Niels Brahe sedan denne satsat på fel kung i de inbördes striderna. Bille dog 1558 varefter ägandet övergick till hans son, Steen Bille.

Vid tiden för Kalmarkrigets utbrott, 1611, var nästa generation Bille ägare av Råbelöv. Han hade flera uppdrag för danske kungens räkning, bl a som befälhavare för de dansk-skånska styrkor som framgångsrikt bekämpade den svenske kungen Gustav II Adolfs trupper i slutskedet av deras plundringståg i nordöstra Skåne. En händelse, som höll på att kosta Gustav II Adolf livet, inträffade när Anders Billes styrkor genomförde ett framgångsrikt anfall mot svenskarna den 11 februari 1612 i Vittsjö. C:a 1200 svenskar stupade och kungen räddades ur en vak i Vittsjön sedan han förirrat sig ut på den svaga isen.

Fem år senare såldes Råbelöv till Christoffer Knudsen Ulfeldt, som 1637 uppförde en ny sätesgård på egendomen. Delar av den byggnaden finns ännu kvar som en lång, tvåvåningsbyggnad i tegel med Christoffer Ulfeldts och makans, Margarethe Urups, namnskiffer. Den nya sätesgården bestod i en nära nog sluten fyrkant, med mangårdsbyggnaden avskild från ladugården med en mur över borggården.

Råbelöv var sedan kvar i ätten Ulfeldts ägo fram till 1684, då ingifte Carl Gustaf Skytte övertog. En av de Ulfeldtska ägarna, Ebbe Ulfeldt, hade ett äventyrligt liv som finns skildrat under uppslaget Ovesholm. Sedan ägarna ur ätten Skytte sålt Råbelöv år 1732 till Ludvig Gustaf von Böhmen gick egendomen i arv inom familjerna von Böhmen, Ridderschantz och von Rosen fram till 1863 då den siste ur familjen von Böhmen förde över ägandet av den 1763 skapade fideikom­missen Råbelöv till ingifta familjen Kennedy. Familjen äger alltjämt Råbelöv genom godsägare Douglas Kennedy.

Egendomen innehåller bl a det vackra naturområdet Balsberget och en egen medeltidskyrka.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
   

Råbelövs Grand Prix
Den 14 september 1952 var 35 000 förväntansfulla samlade på Råbelövs gods. De hade kommit för att uppleva premiären för den ditintills största sporthändelsen i nordöstra Skåne, TT-tävlingen (Tourist Trophy) för motorcyklar på den nyanlagda Råbelövsbanan. Flera av dåtidens främsta förare var där, bl a världsmästaren Siegfried Wünsche från Tyskland. Han körde en trecylindrig DKW 350 cc och vann med mera än en minut, trots ett tidstillägg för tjuvstart. Den tyngre 500 cc-klassen vanns av engelsmannen Dudly-Ward, men showen stals av hemmaförarna ”Varg-Olle” Nygren och Kuno Johansson. De utkämpade en hård duell om äran av att vara bäste svensk, som till slut utföll till Varg-Olles fördel.

Tävlingens huvudarrangör var SMK Kristianstad och tävlingsområdet var lokaliserat till Råbelövs gods. Ägaren,  Douglas Kennedy, var positiv till arrangemanget men hade som villkor att klubben skulle avsätta en del av intäkten till en fond för uppförandet av ett pensionärshem i Fjelkestad.

 Året efter, 1953, arrangerades ett nytt Skånelopp på Råbelöv och då var publikfavoriterna engelsmannen Armstrong på en 500 cc Gilera och Wünsche på DKW 350 cc. Båda vann, men Armstrong först efter en heroisk insats från den lokale verkmästare Evert Nilsson som, trots de italienska mekanikernas tvivel, lyckades reparera hans motor som havererat på träningen. Hela 60 000 personer såg loppen den 13 september det året.

1954 blev ett mellanår eftersom italienska Milano hade fräckheten att just den dagen arrangera en VM-tävlan och därmed befria Råbelöv från världseliten. Det året blev ändå en succé eftersom tävlingarna gästades av observatörer från KAK, i avsikt att bedöma möjligheterna att förlägga en stor biltävling till Råbelöv kommande år. Det skulle i så fall bli premiärtävling för bilar och erbjudandet togs emot med stor entusiasm, även om en del i SMK oroades över att publiken inte skulle räcka till för två stora evenemang samma år.

Den folklige ”motorprinsen” Bertil åtog sig att vara tävlingsledare. Han kom till Råbelöv redan på våren för att orientera sig och snart hade han kontrakt med flera förare ur världseliten, bl a Mercedesstallets framgångsrika duo Juan Emanuel Fangio och Stirling Moss. Sportsligt blev tävlingarna en stor framgång med lysande körningar av Fangio och Moss i sina Mercedes 300 SLR. Svensken Joakim Bonnier tog en bejublad seger i sin klass, efter en dramatisk kamp med italienaren Leto di Priolo. Tre dagars tävlande lockade 80 000 besökare.

Nästa år, 1956, skulle bli Råbelövsbanans stora genombrott eftersom loppet den 12 augusti ingick som en deltävling i Sportvagns-VM. Då kom alla de stora tävlingsstallen till Råbelöv med Ferrari, Maserati och Mercedes i spetsen och publiken jublade när Fangio, Moss och alla andra ur den yppersta eliten nådde toppfarter om 270 km/timma.

Ännu en sportslig succé som sågs av 60 000 personer. Det var dock inte tillräckligt för att täcka de stora omkostnaderna och tävlingen, som vanns av fransmannen Trintignant, blev ett ekonomiskt bakslag. Det året arrangerades även Grand Prix på MC och huvudklassen, 500 cc, vanns av engelsmannen Duke med kollegan Armstrong på andra plats.

Efter omfattande diskussioner vågade man sig på ännu en deltävling i sportvagns-VM år 1957. Nu hade ryktet om tävlingarna nått internationella media, så nyhetsförmedlare från tio nationer fanns på plats i Råbelöv. Tävlingen vanns av paret Stirling Moss och Jean Behra.

I och med detta arrangemang upphörde sportvagnstävlingarna på Råbelövsbanan, men ännu ett par år arrangerades MC-loppen. Båda de återstående tävlingarna, 1959 och 1961, hade status av Grand Prix, således ingående i VM.

Söndagen den 17 september 1961 hördes det sista ljudet av vrålande tävlingsmaskiner på Råbelövsbanan och lördagen den 12 maj 1962 såldes det återstående lösöret från banan och tävlingarna på auktion. Det enda som återstår av Råbelövs Grand Prix är pensionärshemmet i Fjelkestad.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

 

 

 

 

   
   
   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Rögle

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Rönneholm

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
   
 
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Rössjöholm

Rössjöholms nuvarande byggnad ger ett modernt intryck, men egendomen som sådan är mycket gammal. Redan under 1300-talet och fram till 1560-talet ägdes dåvarande borgen och egendomen av ätten Geed. De ursprungliga borgarna, möjligen tre till antalet, har varit belägna på olika platser i omgivningen, varav den senaste från 1550-talet på en udde i Rössjön inte långt från nuvarande huvudbyggnad. 1500-talsborgen byggdes av dåvarande ägarinnan Karen Geed som en fyrlängad byggnad omgiven av en mur och förbunden med ”fastlandet” via en fällbar vindbrygga. Hon var gift med Mogens Krabbe till Vegeholm och på så sätt övergick Rössjöholm till ätten Krabbes ägande fram till 1672. Mogens Krabbe var av en förmögen dansk adelssläkt och med stor säkerhet bidrog han till finansieringen av hustru Karens borgbygge under 1550-talet.

Under skånska kriget, 1676-1679, förstördes borgen av snapphanarna. Då hade ägandet övergått till friherre Augustin Leijonsköld som var landshövding i Malmöhus län. Rössjöholms läge vid foten av Hallandsåsen bidrog till förstörelsen. Snappha­narna nyttjade den oländiga terrängen som basområde för sina operationer och ville inte störas av den närbelägna borgen på Rössjöholm. Friherre Leijonsköld avled 1680 och änkan Barbara Moser von Filseck lät 1696 uppföra en ny sätesgård på den plats där den nuvarande är belägen.

Änkan Filsecks arvingar sålde godset år 1702 till Nils Silverskiöld, även han landshövding och verksam som sådan i Kristianstads län. Rössjöholms sätesgård brann 1730 och han tvingades därför att uppföra en ny som stod klar redan 1731. När den nya gården skulle invigas under högtidiga former, med salut, riktades en av kanonerna så illa att huset antändes och brann ner till grunden. Den målmedvetne landshövdingen återuppbyggde genast huset som, utan salut, kunde invigas redan samma år som eldsvådan. Denna byggnad är den nuvarande huvudbyggnaden på godset.

Egendomen blev kvar i släkten Silverskiölds ägo till 1819 för att sedan byta ägare ett flertal gånger till 1857 då den inköptes av de danska baronerna Christian och Erik Rosenörn-Lehn och har sedan blivit kvar i denna släkt.

Nuvarande ägare är Fritz Rosenörn-Lehn.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Frans G. Bengtsson
Författaren Frans Gunnar Bengtsson föddes i förvaltarbostaden på Rössjöholm den 4 oktober 1894, där hans far Sven Bengtsson var förvaltare och inspektor. Modern Ella, som var utbildad sömmerska, blev efter giftermålet hemmafru och mamma åt den blivande författaren och fem syskon, varav två dog redan som småbarn. Han har, i sin självbiografi, skildrat barndomen på Rössjöholm som mycket lycklig i Den lustgård som jag minns (1953). Han kände sig tacksam över att ha upplevt en barndom bland de enkla ting som tillhörde lantlivet i den skånska skogsbygden. Därmed ansåg han sig bättre lottad än ”alla stackare som fötts i städer och stationssamhällen”. Han skildrar Rössjöholm, med sjön och den omgivande skogsmarken, som en av de vackraste platserna i Skåne. Mamman beskrivs som glad och tålmodig medan han återger pappan som tungsint och dyster till sinnes.

Han levandegör sin barndom genom att berätta om naturen, skolvägen, märkliga människor, fester och högtider men även hur han i sexårsåldern drabbades av scharlakansfeber, lunginflammation, difteri och halsböld på en och samma gång. Doktor Nylander diagnostiserade honom som ett hopplöst fall vilket fick honom att repa mod och överleva om inte annat för att reta doktorn. Det blev avbrott i skolan och ett år i sängen. Det berättas att han tillfrisknade först när fadern gav honom en sagobok och doktorn samtidigt ordinerade honom starkvin. Han erkänner själv i efterhand att läkningen påskyndades ytterligare av att han i lönndom utökade doseringen av starkvinet.

Frans G. Bengtssons litterära intresse började tidigt och efter hand läste han allt som fanns att tillgå genom att låna och i enstaka fall köpa böcker. I skolan blev han mest intresserad av ämnena historia, geografi och biologi, men hans begåvning gjorde honom duktig även i matematik och uppsatsskrivning. Han påstår sig ha saknat intresse av att läsa katekesen och andra religiösa skrifter.

Tiden i folkskolan slutade när gossen var nio år och han tvingades att flytta ifrån sitt älskade Rössjöholm till läroverksstudier i Kristianstad. Han tog studentexamen 1912 och fortsatte sina studier vid universitetet i Lund inom ämnesområdena historia och litteratur och senare religionshistoria, engelska och filosofi. Här började också hans litterära intresse att övergå i eget skrivande, främst lyrik. Efter fyra år i Lund, fyllda i lagom proportioner av studier, schackspel, litterär produktion och glatt umgänge insjuknade han i en njursjukdom och tvingades återvända till Rössjöholm i ett tillstånd som gjorde att den tillkallade doktorn även denna gång gav honom en begränsad tid att leva. Denna gång ordinerades han inget vin, utan han fick stränga order att just undvika detta och leva ett lugnt lantliv hemma på gården.

Efter några år som ladugårdsförman hos fadern, där han kombinerade jordbruksarbetet med skrivandet, återvände han till Lund 1927 för att ägna sig helt åt sitt författarskap. Här umgicks han med den tidens modernister, men påverkades aldrig av tidsandan utan höll fast vid att skildra historiska personer och hjältar från gångna tider

Hans litterära produktion kan indelas i fyra huvudområden, lyrik, essäer, historiska romaner och hembygdsskildringar. Han debuterade 1923 med diktsamlingen Tärningskast, varefter följde Legenden om Babel 1925. Essäerna kom ut under åren 1929-1943 och hade i de flesta fall historiskt innehåll eller beskrivning av hembygden. År 1935-1936 kom hans bok om Karl XII:s levnad i två band. Hans största framgång, Röde Orm, kom ut i två band 1941-1945. Han avslutade sin litterära produktion 1953 med Den lustgård som jag minns. Frans G. Bengtsson avled 1954.
© Ragnar Lönnäng.

 
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Sextorp
   
   
   
   
   
   
Vid den smala vägen mellan Fogdarp och Lyby söder om Hörby ligger ett litet slott i en skogsdunge. Sextorps slott, byggt 1915, då det tidigare slottet brunnit. Vid slottet är en vacker rhododendronpark med några dammar. För den som tycker Sofieros är för majestätisk är Sextorp ett alternativ. Parken är öppen för besökande. Ställer bilen på den lilla parkeringen i skogen och går ner i dalgången. Uppströms av bäcken är en frodig sänka. Man kan skymta Ringsjön. Dalgången kantas av bokskog, med inslag av några konstiga granar. Vandra på strövstigen runt dammarna. Vackert är det.
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Sinclarsholm

Sinclairsholm är beläget vid södra sidan av Almaån, vid ett naturligt vadställe där den medeltida vägen norrut gick fram. Efter Gustav II Adolfs härjningar i Göinge och Villands härader, i samband med Kalmarkriget 1611 - 1613, ödelades 23 socknar, däribland Gumlösa. Till denna härjade by kom danska riksrådet och riddaren Anders Sinclair. Han var född i Skottland och son till Lord Henry of Saint Claire. Anders Sinclair gifte sig år 1600 med Kirsten Kaas och hon hade i hemgiften några frälsehemman i Gumlösa. Genom tre köp 1613-1620 och byten förvärvade han 3 ½ socken och byggde en huvudgård som han namngav till Sinclairsholm. Han dog 1625, året innan sätesgården stod färdig. Sonen i sin tur sålde egendomen år 1640 till Skånes störste jordägare vid den tiden, Jochum Beck. Han tvingades dock sälja Sinclairsholm år 1650, efter stora ekonomiska förluster, bl a vid alunbruket i Andrarum. Köpare var Jörgen Marsvin till Restrup, som därmed blev den siste danske ägaren.

Landshövdingen i Kristianstad och Blekinge län, Håkan Nilsson Skytte, köpte godset 1667. Under det sista kriget i Skåne (?), år 1710, hade den danske fältmarskalken Reventlow sitt högkvarter på Sinclairsholm. Han lämnade godset i så dåligt skick att det byggdes ett nytt corps de logi på den gamla grunden. Byggnaden stod klar 1733. År 1788 brann huvudbyggnaden ner, men flyglarna klarade sig. Året därpå uppfördes en ny huvudbyggnad efter ritningar av A F Barnekow. Det blev ett hus av liggande timmer som reveterades utvändigt. Frontespisen tillkom 1825. I början av 1800-talet dog Skyttar­na ut och en systerson tillhörig släkten Duvall, ärvde godset. Han var barnlös och sålde i sin tur gården i tre delar år 1820. Den delen som ligger i Gumlösa och N. Sandby socken köptes av Fredrik Gyllenkrok. Gårdens nuvarande ägare, i 6:e generationen, är friherre Johan Barnekow med hustru Inger.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Ragnar Lönnäng.

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Den svarta tavlan i Gumlösa kyrka

Alldeles söder om och därmed nästgårds till Sinclairsholms slott ligger en av Skånes märkligaste byggnader, Gumlösa kyrka, som invigdes med en stor högtidlighet den 26 oktober 1192. De höga gästerna hade kommit åkande i sina hästdragna vagnar, många säkert ridande, enstaka fattigare till fots, om de överhuvudtaget inbjudits till festligheten. De högsta av dåtidens kyrkliga ledare, ärkebiskop Absalon i Lund gick främst, tätt åtföljd av ärkebiskop Erik av Nidaros och biskop Stenar från Växjö, som lydde under Lund. De hade säkert tagit sig dit med stort besvär på dåliga vägar och åtföljda av tjänare och soldater beredda att bistå dem om rövare skull ligga ”på pass” i de mörka Göingeskogarna i gränslandet mellan Danmark och Sverige.

Hur vet man så i detalj om invigningen av kyrkan denna kanske lite gråtrista dag i slutet av oktober 1192? Bakgrunden till kyrkobygget var en relation som uppstått mellan den förmögne och vänligt sinnade göingen Trugot Ketilson och hans frände och vän, ärkebiskop Absalon. Genom att Ketilson fick den gudomliga nådens ingivelse att bygga en kyrka i hembygden förstod han snart att det var ett förståndigt sätt att kombinera manifestationen av Gud och Trugot Ketilson själv i samma byggnad. Han presenterade sin idé för ärkebiskop Absalon som gav den sin välsignelse och tillskyndan. Byggandet motiverades och påskyndades även av att bönderna i området var upproriska och att den farliga svenska gränsen endast låg några mil norrut. Kyrkan skulle därför bli en militär utpost i gränslandet, vilket skulle visa sig vara en befogad oro så länge Skåne var danskt och till och med senare.

Återigen till frågan hur det förhåller sig med den noggranna beskrivningen av kyrkans tillkomst och invigning. Den tidigare omtalade initiativtagaren till kyrkobygget Trugot Ketilson var en noggrann man och lät därför texta ett pergamentstycke som skildrade såväl själva uppförandet av kyrkan som invigningshögtiden. Denna dokumentation förvarades i kyrkans kor fram till 1660-talet, när församlingsprästen och landshövdingen i Kristianstad, tillika ägaren till Sinclairsholm, Håkan Nilsson Skytte, enades om att förstöra dokumentet. Församlingsprästen tog dock sitt förnuft tillfånga och lät i förväg göra en avskrivning av texten på en svartmålad trätavla som, även den, hängdes i koret och gör så än i dag. Texten är på latin men en skylt intill översätter innehållet till svenska och där beskrivs noga kyrkans exakta ålder, vem som var dess byggherre, använda byggnadsmaterial, invigningen etc.

Det som gör Gumlösa kyrka så arkitektoniskt värdefull är att den är Sveriges äldsta, absolut daterade tegelbyggnad och därmed sannolikt Sveriges äldsta tegelkyrka. Genom dokumentationen kan dagens människor konstatera att kyrkan genomgått mycket små förändringar sedan medeltiden, vilket också beror på den djupa kunskapen om kyrkan och kyrkans värde. Mest påfallande räddningsaktioner har varit återställandet efter två bränder. De ursprungliga fönstren i form av springor i väggarna har återställts, medan skottgluggarna och den invändiga kalkfärgen från 1600-talet har tagits bort.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Fred Lundberg.

 

 

 

Foto: © Fred Lundberg.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Skabersjö

Knappast något av de senmedeltida godsen i Skåne, som ännu består, är så förknippat med sina ägare som Skabersjö och ätten Thott. Från 1609 har egendomen, med korta avbrott, varit i familjens ägo och är så alltjämt. Genom att flera generationer utmärkt sig genom ekonomiska, militära och lantbruksmässiga framgångar har ätten Thott kommit att betraktas som en av de ledande bland den skånska adeln.

Skabersjös historia börjar dock långt före den Thottska ättens era. Redan i slutet av 1200-talet skall här ha legat en befäst gård, men ägarlängden är osäker ända fram till 1400-talets mitt, då den mäktiga och rika släkten Ulfstand kom i besittning av godset genom ingifte. Ätten Ulfstand blev sedan trogen Skabersjö i många generationer fram till år 1609, då den första Thott tillträdde.

Det är således två ägarfamiljer som, med undantag av några få år, innehaft Skabersjö under 550 år.

Tage Ottesen Thott till Näs och Ericsholm kom att bli en av de rikaste jordägarna i Danmark genom historien. Hans privata egendom uppgick under en period till c:a 70 % av Skånes samlade areal. De bakomliggande orsakerna till detta ofantligt stora jordinnehav kan sökas såväl i samtiden som i hans personliga egenskaper. Under de drygt 100 år som följde efter reformationen (1537) bäddade kronan och staten för adelns ökade inflytande genom utnämningar, förläningar och gynnsamma regler för jordägande. Tage Otte­sen Thott hade de personliga egenskaper som gjorde honom till en av samtidens mest betrodda adelsmän, såväl från den danska statsmaktens sida som gentemot den skånska adeln i övrigt. Utöver de egenskaper som gjorde honom till en framsynt affärsman var han humanist och fredsvän, vilket var unika karaktärsdrag under den krigiska epoken. Delvis kan hans omfattande jordägande tillskrivas ofreden, genom att han kunde utnyttja de affärsmässiga fördelarna med Skånes utsatta läge gentemot Sverige.

Han förblev dansk medborgare livet ut, eftersom han dog några dagar före undertecknandet av fredsslutet i Roskilde år 1658. Med avbrott för några få år efter skånska krigets slut år 1679, har Skabersjö tillhört ätten Thott.

Den första borgen på Skabersjö byggdes under 1510-talet då Holger Gregersen Ulfstand var ägare. Borgen plundrades och brändes under stridigheterna om den danska kungamakten, men återuppbyggdes genast. Efter Thotts övertagande brann slottet åter ner och återuppbyggdes 1629 för att restaureras till sin nuvarande exteriör vid en ombyggnad åren 1774 - 1783.

Nuvarande ägare är greve Peder Thott.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Det vita huset
Den 19 juli 1961 började som en strålande högsommardag i sydvästra Skåne. Yddingesjöns yta glittrar i solljuset när morgonbrisen svept undan diset. Längs de grunda stränderna växer ruggar av vass och ett stycke ut gungar näckrosor på ytan. På sluttningarna mot sjön dominerar hagmarken, längre upp bokskogen, där inte marken är odlad och brukas. På några platser har man byggt bryggor i trä där småbåtar kan förtöjas och människor fiska eller bada utan besvär.

Vid sjöns östra sida ligger gårdarna Bökeberg. De har varit en del av det Thottska familjegodset Skabersjö sedan början av 1600-talet. Bland byggnaderna på Bökeberg finns en som man lägger särskilt märke till. Det är en vacker, vitmålad herrgårdsbyggnad från 1840-talet, inbäddad i grönskan. Ursprungligen byggdes den som ett jaktslott under Skabersjö, men från början av 1950-talet bebos den sommartid av Greta Thott, änka efter greve Stig Thott som omkommit i en flygolycka 1947. Här bor även Greta Thotts livskamrat sedan början av 50-talet, poeten Hjalmar Gullberg.

Han hade varit sjuk sedan 1958, då han drabbades av en svår och därför obotlig muskelsjukdom. Den gjorde honom sängliggande under långa perioder och tidvis kunde han inte andas utan respirator. Våren 1961 kände han sig dock så stark att de kunde återvända till Bökeberg för ännu en sommar.

Hjalmar Gullberg föddes i Malmö den 30 maj 1898, som barn utanför äktenskapet, vilket betydde att han växte upp hos fosterföräldrar. Efter gymnasiestudier i Malmö flyttade han till Lund 1923, för att verka som författare, litteraturforskare, översättare och litteraturskribent fram till 1936, då han utnämndes till radioteaterchef vid Radiotjänst i Stockholm. Han var då licentiat i litteraturhistoria, sedan han fullbordat en avhandling om en annan Skånepoet, Ola Hansson. Han fick senare flera uppdrag vid Radiotjänst, Dramatiska teatern och Svenska Akademin och bodde därför i Stockholm under den kalla årstiden och i Falsterbo på somrarna, där han ärvt en korsvirkesgård. De sista somrarna tillbringade han på Bökeberg.

Han utnämndes till filosofie hedersdoktor vid Lunds universitet 1944.

På kvällen den 19 juli 1961 fanns inte Hjalmar Gullberg i livet längre. Han hade gått ner till bryggan vid Yddingesjön och inte kommit tillbaka. Han hade lämnat ett brev till sin älskade som slutade med ett citat från det tillfälle då han första gången besökte det vita huset på Bökeberg. ”Det finns en sjö och sedan aldrig mer........”.

 Hjalmar Gullberg vilar i den Gullbergska familjegraven på Mellersta kyrkogården i Malmö.
© Ragnar Lönnäng.

 

 

 

 

 

   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Skarhult

Skarhults by härstammar från medeltiden. Den äldsta kända byggnaden är den befintliga medeltids­kyrkan, i romansk stil, belägen i slottets närhet.

Den ursprungliga, medeltida, byggnaden på Skarhult är okänd men har troligen varit placerad där de äldsta delarna av den nuvarande borgen började uppföras strax före sekelskiftet 1400-1500. Platsen är strategiskt vald vid Brååns strand, för att tjäna såväl som bostad åt kungens gälkare som att vara en knutpunkt för skyddet mot inre och yttre fiender.

När den nuvarande borgen uppfördes hade Skarhults egendom varit känd redan från mitten av 1300-talet då en landsdomare Johannes Nielsen var gårdens ägare. Hans efterträdare och därmed ägarna i många generationer tillhörde ätterna Rosensparre eller Skarholt, fram till år 1624.

Den äldsta, till delar kvarvarande borgen, blev tillbyggd med den östra längan och ett runt hörntorn under 1560-talet och den västra längan under 1590-talet. Tillbyggnaderna skedde under Steen Skarholt Rosensparres och sonen Oluf Steensen Rosensparres tid. Under 1500-talets senare del fick även borgen den karaktäristiska, till delar bevarade fasaddekorering, som var utmärkande för renässansen. Borgens militära syften är tydliga med skottgluggar under takutsprången och styckeportar för kanoner i det runda tornet. Borgen omgavs av en vallgrav, som numera är torrlagd. Skarhults slottsbyggnad har bevarat sin karaktär av tegelbyggnad från 1500-talet fram till våra dagar, trots en restauration under 1840-talet när Karl XIV Johan var ägare och professor C.G. Brunius anlitades som arkitekt.

När ätten Rosensparres ägande upphörde, år 1624, övergick Skarhult till svärsonen Corfitz Eriksen Rud, vars efterkommande behöll godset i ytterligare två generationer till 1661. Då hade Skåne blivit svenskt och mäktiga svenska adelsfamiljer lockades snart till förvärv av de potentiella godsen. På så sätt kom Skarhult att övertas av greve Pontus De la Gardie. Han avled 1692, varefter änkan Beate Elisabeth von Köningsmarck levde och härskade på Skarhult fram till sin död år 1723.

Sedan hon avlidit kom Skarhult att ägas av ingifta ur ätten Brahe. De hade stora intressen i såväl egna gods i Mellansverige som förtroendeuppdrag vid hovet samt, i Magnus Brahes fall, som kansler vid Uppsala universitet. Under deras ägande stod Skarhult tomt i c:a 100 år, men väcktes åter till liv genom en restauration under 1820-talet. När Magnus Fredrik Brahe dog, år 1826, övertogs Skarhult av kung Carl XIV Johan. Han ägde Skarhult till sin död 1844. Under den tiden lät han professor C.G. Brunius påbörja en omfattande restauration av slottet.

Efter kungens död såldes Skarhult till friherre Carl Johan von Schwerin, som fortsatte restaurationsarbetet med såväl byggnader som park- och trädgårdsanläggningen. Kommande generationer von Schwerin fortsatte i samma anda, bl a med att anlägga en vacker engelsk park och att utveckla jordbruket och andra förhållanden på godset.

Nuvarande ägare till godset är friherre Carl Johan Frees von Schwerin.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Fred Lundberg.

 

 

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
   

En Bernadotte i Skåne
I början av 1800-talet planerar Danmark ännu ett fälttåg i avsikten att återerövra Skåne. Denna gång i allians med Frankrike som var den tidens dominerande makt i Europa. Planen i sin helhet omfattade även Ryssland, som skulle erövra norra halvan av Sverige, medan de dansk-franska styrkorna skulle lägga beslag på den södra halvan.

Danmarks krigsförklaring överlämnas av den danske ministern i Stockholm den 14 mars 1808.

Danskarna litade inte på fransmännen utan ville ställa de franska förbanden under danskt befäl. Detta motsätter sig Napoleon oförbehållsamt och utser i stället marskalken av Frankrike och dåvarande guvernören i Hansastäderna Jean Baptiste Bernadotte till befälhavare över de allierade styrkorna. Som guvernör i Hansastäderna residerade han i Hamburg, vilket passade bra för uppdraget.

Bernadotte gick till verket med drygt 40 000 man, officerare och soldater, från Frankrike, Spanien, Belgien, Holland och Danmark. Problemen började genast när den mäktiga engelska flottan dök upp vid horisonten och hotade ingripa mot varje försök till en allierad invasion av Skåne. Detta, tillsammans med tecken på myteri i de spanska förbanden, ledde till allt större tveksamhet mot kriget som därför inte kom närmre Sverige än att överbefälhavaren, Jean Baptiste Bernadotte, stod på kajen i Helsingör med sin stab och betraktade Skånes västkust. Detta i total okunnighet om att han två år senare skulle vara Sveriges kronprins och att han med sin tvekan till kriget stoppade Danmarks sista försök att återta Skåne.

Två och ett halvt år senare, den 20 oktober 1810, stod Jean Baptiste Bernadotte åter på kajen i Helsingör, beredd att kliva i en båt och befordras över sundet till Helsingborg som Sveriges kronprins.

Han gick genast till verket med sitt ”kronprinsstyre” för att återställa Sveriges heder och ära, främst på det internationella planet. Här var han mera kompetent än någon annan efter alla militära och politiska uppdrag för Frankrike.

Till samtidens förvåning kom han snart att ge den svenska utrikespolitiken ett nytt innehåll när han närmade sig Ryssland genom att avstå från att återta Finland, och samtidigt pressa Danmark att ge upp Norge för att bilda en svensk-norsk union.  Denna handfasta politik återställde Sveriges ära och heder, även om det ibland skedde till ett högt pris (se Klågerup, sidan 114). Kronprins Karl Johan blev Sveriges kung år 1818.

Inrikespolitiskt visade han inte samma engagemang som under de första årens djärva utrikespolitik. Många frågor avgjordes på slottet i närvaro av hans få men förtrogna vänner. Eftervärlden har talat om ”sängkammarstyret” eftersom kungen hade för vana att stanna kvar i sängen till långt fram på dagen. Här kunde han, ostörd av ständerna, diskutera frågorna med de adelsmän som han hade förtroende för, bl a ägaren till Skarhult, greve Magnus Fredrik Brahe.

  Det nära förtroendet mellan kungen och Skarhults ägare gjorde att majestätet erbjöds förvärva egendomen efter Magnus Fredrik Brahes död år 1826. Därmed kom Bernadotte åter till Skåne, nu som ägare till godset och renässansslottet Skarhult. Han behöll det fram till sin död 1844.
© Ragnar Lönnäng.

 

 

 

 

 

 

Skarhult 1929.

 

   
   

Upphovsfri bild. Hämtad på www.skarhult.se

   
   

Upphovsfri bild. Hämtad på www.skarhult.se

   
   
Ungefär samma fotovinkel men under olika perioder.
   
   
   
   

Brunius orealiserade ombyggnadsförslag. Upphovsfri bild. Hämtad på www.skarhult.se

   
   
 
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Smedstorp

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Snogeholm

Platsen Snogeholm, där det nuvarande slottet är beläget, är känd sedan 1500-talet som en lantgård i den skogiga och sjörika bygden norr om Ystad. Vid den tiden var gården bebyggd med ett enkelt envåningshus.

Det finns dock tecken på att platsen kan ha haft bebyggelse långt tidigare. I den närbelägna Snogeholmssjön finns en mindre ö som kallas Hägerholmen eller Hejerholmen, där den medeltida borgen Heireholm skall ha legat. Borgens tidiga historia är okänd men det geografiska läget, inte långt från den viktiga ärkebiskopsborgen Sigostha, kan ha inneburit att det fanns ett samband mellan borgarna. Båda låg dessutom i Sövde socken som i sin helhet ägdes av de mäktiga ärkebiskoparna i Lund. Dessutom tyder borgens läge på en ö att den hade tillkommit i ett försvarsstrategiskt syfte.

I samband med reformationen förlorade Lund sin roll som ärkebiskopssäte och den katolska kyrkans världsliga rikedomar drogs in till kronan. Följden blev att ärkebiskopen fråntogs Sövde socken och därmed de egendomar som var belägna inom gränserna.

Vid tiden för reformationen blev Heireholm förstört, möjligen i en militär operation eller brand.

Sedan kyrkan berövats anläggningen övertogs den av riddaren Holger Gregersen Krognos. Han återuppbyggde borgen och tillförde den stora ladugårdsbyggnader vid stranden på fastlandet. Efter hans död övertog en dotter gården. Hon var gift med en Brahe på Krageholm och deras son, Peder Axelsen Brahe införlivade Heireholm (Hägerholmen) med Krageholm. Borgen blev återigen förstörd, nu med säkerhet  i en brand och återuppbyggdes aldrig.

År 1642 blev Snogeholm försålt till ätten Marsvin och under resterande 1600-talet till ätterna Bille och Thott. Den siste ur ätten Bille, Christian Bille, lät uppföra en ny huvudbyggnad i korsvirke med två friliggande flyglar omkring 1690. I början av 1700-talet övergick ägandet, genom arv, till lundaprofessorn  Thomas Ihre och senare till von Löwen, Morting och från 1795 ätten Piper som behöll egendomen under hela 1800-talet.

Det nuvarande slottet uppfördes under 1870-talet, då Erik Claes Gustaf Piper var ägare. Byggnaden har den franska barocken som förebild och består i en huvudbyggnad i två våningar, tre torn i tre våningar och två friliggande envåningsflyglar.

Under 1900-talets första hälft hade Snogeholm ytterligare tre ägare, Harry Treschow, Gunnar Svensson och Bleckert Wachtmeister.

År 1936 frånstyckades slottsbyggnaden med trädgård och park och har sedan utvecklats till en högkvalitativ hotell- restaurang- och konferensanläggning. Nuvarande ägare är Eva von Heideken och Fred Kristiansen.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

   
   
   
   
   
   

Kejsarjakten på Snogeholm
Snogeholms slott är beläget inom det vackra och slottsrika naturområdet mellan Ystad och Sjöbo. Byggnaden och parken har ett utsökt läge på en udde i Snogeholmssjön som i sin tur omges av vacker ädellövskog på öar och stränder.

I dag är Snogeholm Skånes största strövområde med storslagen natur i form av bokskog, idylliska sjöar och ett rikt djur- och fågelliv. Tillgängligheten underlättas genom iordningställda vandringsleder, motionsslingor, grillplatser och andra arrangemang som berikar upplevelsen.

Områdets skönhet och djurliv blev bekant i ”stora världen” redan vid förra sekelskiftet. Hösten 1902, under det Piperska ägandet av godset, besöktes Snogeholm av den tyske kejsaren Wilhelm II, med uppvaktning. Syftet med resan var att jaga kronhjort, vilket skulle visa sig bli uppfyllt, med råge. Vid den tiden stod han på toppen av sin makt, intet ont anande om framtida turbulens i riket.

 Resan började med tåg från Berlin till någon hamn vid Nordtyska kusten. Där gick han ombord med uppvaktning och nödig utrustning på sin egen lustjakt Hohenzollern, som skulle föra honom till Malmö. Väl där bytte han färdmedel och gav sig ut på den skånska järnvägen, med destination Sövdeborgs järnvägsstation. I Sövdeborg väntade greve Piper med välkomstdelegation och utvald folkmassa, redo att hurra för sin höga gäst. Den röda mattan var utrullad på perrongen och ett fyrspann med vagn för gäster och koffertar stod berett att föra sällskapet till slutmålet, Snogeholms slott.

Till de väntades förvåning for tåget stationen förbi och visade inga tecken på vare sig inbromsning eller ännu mindre att stanna. De fick stå där med sträckta halsar, stirrande längs spåret, efter tågets vitgråa röksvans. Efter några kurvor upptäcktes det fatala att lokföraren fått fel körorder och kört förbi stationen av misstag. Bromssträckan var dock så lång att han nådde ända till Eriksdal, som var en anhalt i Fyledalen, innan ekipaget stod stilla och kunde backas tillbaka till sin rätta destination.

Jakten blev ändå lyckad och kejsaren nedlade, med viss assistans, 28 hjortar på tre dagar. Hjälpen var föranledd av att han saknade rörelseförmåga i sin vänstra arm och därför nödgades ”lägga stöd” på sin tjänstgörande adjutants axel.

 Kejsarens besök betraktades som en stor händelse på godset och har efterlämnat såväl minnesstenar som ett hus, ”Kejsarhuset”, på det ställe i markerna där kejsaren rastade. Särskilda minnesstenar påminner om där kejsaren åt frukost och på den plats nordväst om Kejsarhuset där han nedlade sin första råbock på svensk jord.

I slottet finns ännu Kejsar Wilhelms Salong, där han lär ha suttit på kvällarna, med uppvaktning och sällskap efter dagens jakt, intagandes den obligatoriska punschen som var den tidens förnämsta dryck i det svenska sällskapslivet.
© Ragnar Lönnäng.

   
   
   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Sofiero

Sofiero tillkom under 1860-talet när dåvarande prinsessan Sophia av Nassau, gift med den blivande kung Oscar II, inköpte ett markområde norr om Helsingborg. Hon lät uppföra en trävilla som passande döptes till Sofiero, efter ägarinnan. Redan 1874 byggdes huset om och fick det utseende det har i dag.

År 1805 skänkte dåvarande kungaparet Sofiero till sonsonen, prins Gustaf Adolf (senare Gustav VI Adolf) i samband med hans giftermål med Margareta av Storbritannien och Irland.

När de tillträdde ägandet var anläggningen i ett visst förfall, sedan Oscar II inte visat något större intresse eller handlag för egendomens underhåll. Den trädgårdsintresserade prinsessan insåg möjligheterna och tog genast itu med att planera upprustningen. På så sätt lade hon grunden till den park som ännu i dag består och utvecklas. Hon skrev böcker i trädgårdskonst och var en duktig målarinna och fotograf som ofta valde sina motiv från parken. Hon avled 1920, endast 38 år gammal.

Efter prinsessans död övertog prins Gustaf Adolf ansvaret för parkens omvårdnad. Han ägnade sig i synnerhet åt rhododendronodlingen som blev den mest sevärda i landet. När Gustav VI Adolf avled 1973 testamenterades slottet och parken till Helsingborgs kommun som sedan dess äger och förvaltar Sofiero.
© Ragnar Lönnäng.

 

 

   
   
   
   
   
   
   
   

Rhododendron
Rhododendron tillhör släktet Ericacae och visar betydande variationer i storlek, växtsätt och färger. Vissa arter når upp till trädstorlek, i enstaka fall mera än 10 meter. Den vanligaste formen är en buske, om maximalt tre meters höjd. De förekommer även i arter som endast når en höjd av 10 cm.

Rhododendronsläktet omfattar c:a 1 300 vildväxande arter och många tusen trädgårdshybrider. De förekommer i såväl städsegröna som lövfällande arter. Rododendron härstammar ursprungligen från Himalayaområdet och odlas i dag över nära nog hela världen. I vilt tillstånd förekommer de praktiskt taget endast på norra halvklotet. De är beroende av skuggiga växtplatser med hög luftfuktighet och vattenhållande men väldränerad jord med lågt pH-värde. De växer därför aldrig i torra trakter. De flesta arterna finns i de mest regnrika områdena av Asien som Himalaya, Burma, sydvästra Tibet, Yunnan och Sichuan, där de växer på upp till femtusen meters höjd.

De arter som odlades i Europa före 1820 hade en blek färg på blommorna, men då importerades de första fröna av Rhododendron arboreum till England från Himalaya. De hade anlaget till den röda blomfärgen i sig, vilket blev upptakten till en kraftig spridning av arten över Europa. I dag härstammar de flesta av våra moderna hybrider från Rhododendron arboreum.

I Sverige förekommer en vild art av rhododendron, Rhododendron lapponicum, som är såväl svår att odla som sällsynt.

Slottsparken på Sofiero har nära nog idealiska förutsättningar för rhododendronodling. I den ravin där de är som ymnigast finns såväl lä som skugga. Där är även pH-värdet lågt och jordmånen porös, med gott om rinnande vatten.

Parken har c:a 10 000 plantor av mera än 300 olika arter eller hybrider.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Fred Lundberg.

 

Sofiero har en fantastisk trädgård. Foto: © Fred Lundberg.

   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Spannarp

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Svaneholm

Svaneholms slott är en av de mäktiga, fyrlängade tegelborgar som uppfördes i mitten av 1500-talet inom det danska riket. Ändamålet med byggnaden var från början att vara såväl bostad som försvarsborg mot landets inre och yttre fiender. Borgen byggdes på en holme i Svanholmssjön, för att genom den naturliga vallgraven bli mera lättförsvarad. Huset var starkt befäst med slutna murar, skyttegång, skottgluggar och branta tak med blinderingsprydda trappgavlar. Dock uteslöt man de vanliga runda hörntornen för ”bestrykande” eldgivning längs väggarna och ersatte dem med en framspringande gavel på vardera sidan, varifrån man kunde bekämpa anfallande på samma sätt. Ägaren då var den danske riddaren, riksrådet, hövits­mannen på Köpenhamns slott och länsherren i Lindholmens län, Mourids Jepsen Sparre. Han dog 1534 och efter en segsliten arvstvist kom Svaneholm att övertas av sonen Jacob Sparre som i sin tur överlät egendomen 1573 till systern Anne, gift Gyldenstierne. Därefter följde flera danska adelsfamiljer.

Vid tiden för övergången till Sverige 1658 var Erik Hardenberg Gyllenstierna ägare. Det var en senare Gyllenstierna, Axel, som under 1690-talet lät bygga om östra längan till fem våningars höjd.  Under 1700-talet ägdes Svaneholm av adelsfamiljerna Coyet och Juel, delvis gemensamt, men förenades år 1751 under en ägare, Julius Coyet. Vid hans död ärvdes Svaneholm av egendomens mest namnkunnige ägare genom alla tider, generalen och friherren Rutger Macklean. Hans ursprung är omtvistat, såväl Skottland som Holland nämns, men familjen kom till Sverige under 1600-talet.

Mackleans livsgärning satte djupa spår i det svenska jordbruket, vilket skildras på kommande sida. Som slottsherre utplånade han spåren av 1500-talet genom att fylla igen vallgraven.

 Efter Mackleans död övertogs ägandet av systersonen Kjell Christoffer Bennet som år 1837 sålde godset till Carl Johan Hallenborg. Hans sondotter Eva var gift med greve Carl-Augustin Ehrensvärd, som blev den siste privatägaren till Svaneholms gods. År 1935 frånskildes slottet och parken till en nybildad andelsförening som sedan dess äger och förvaltar slottet. Marken i övrigt försåldes till en privatperson.

Svaneholms slott är ett mångsidigt besöksmål med bl.a. ett av landets förnämsta bygdemuseer med rika samlingar av textilier, dräkter, redskap, leksaker, vapen, mynt, fornsaker m.m.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Ragnar Lönnäng.

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Den store jordbruksreformatorn
När friherre Rutger Macklean övertog Svaneholm befann sig egendomen i visst förfall. Arrendebönderna bodde samlade i byar, där såväl bostadshusen som ladugårdarna flockades. De levde under press av den s k  hoveriplikten, vilket innebar återkommande dagsverksskyldighet på godset. Deras egna åkerlappar låg spridda över stora områden, vilket gjorde att de mest avlägsna sällan eller aldrig brukades. Macklean uppskattade att en tredjedel av den öppna jorden som tillhörde godset aldrig eller sällan brukades. Detta blev upptakten till det sena 1700-talets stora förändringar.

Ser man till Rutger Mackleans bakgrund framstår hans engagemang som mera naturliga. Han kom från Stockholm där han en period tillhörde kretsen kring Gustav III. Han hade invändningar mot enskildheter i kungens styre, vilket gjorde honom omöjlig vid hovet. Han var fångad av upplysningstidens opposition mot det bestående och hade en stark tilltro till vetenskap och rationalitet.

Eftersom han inte fann någon rationalitet i den ålderdomliga driften vid Svaneholm slog han samman de spridda åkrarna till större, sammansatta, och därmed mera rationella enheter. För att ytterligare förstärka rationaliteten flyttade han ut bönderna från de förtätade byarna och inrättade nya gårdar med boningshus och ekonomibyggnader på en central plats i den nya enheten. Han kallade sin reform för enskifte, eftersom arealen just bestod av ett skifte.

Initialt blev motståndet mot enskiftet mycket starkt när man förstod att byagemenskapen skulle gå förlorad. De handlingskraftiga bönderna lämnade Svaneholm, medan de skuldsatta och därför mera fogliga motvilligt accepterade den nya ordningen. Efter hand spreds ryktet om fördelarna med den samlade driften, först i Skåne och sedan över stora delar av landet. Den gradvisa övergången till enskifte ledde till att riksdagen år 1827 beslöt om införandet av laga skifte. Därmed hade Macklean reformerat hela det svenska jordbruket.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

 

 

   
   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Svenstorp

Svenstorps slott är det mest representativa, bland de skånska slotten, för den danska byggnadsstil som brukar kallas Christian IV:s renässans. Då var Danmark det ledande kulturlandet i Norden, tidsmässigt från 1500-talets mitt och c:a 80 år framåt. I och med Gustav II Adolfs militära segrar övertog Sverige den rollen. Kung Christian IV engagerade sig starkt i såväl stadsplanering som projektering och uppförande av enskilda byggnader. Under hans långa regeringstid blev den arkitektoniska gestaltningen friare, när borgarna successivt befriades från sina militära ändamål. Då kunde slottsherren i stället inrikta sig på en estetisk utformning som gynnade hans personliga status.

Huvudbyggnaden på Svenstorp utgörs av ett rektangulärt tvåvåningshus med en central renässansport i sandsten som entré till ett genomgående valv i bottenvåningen. Gavlarna har eleganta voluter, d.v.s spiralformade snäckornament som är utmärkande för renässansens och senare barockens formspråk. Byggnaden är ritad av den nederländske arkitekten och byggmästaren Hans von Steenwinckel d.ä. och färdigställdes under åren 1596 - 1599.

Vid tiden för byggnationen ägdes Svenstorp av Beate Huitfeldt, änka efter Knut Ulfeldt, tidigare riddare och riksråd, avliden 1586. Hon var väl förtrogen med tidens kulturella strömningar efter flera års tjänst hos drottning Anna Catherine vid det danska hovet. Efter drottningens död åtnjöt hon fortsatt förtroende hos Christian IV, som engagerade sig i planeringen av Svenstorps slott genom att rekommendera Steenwinckel som arkitekt.

Egendomen Svenstorp hade funnits i minst ett par århundraden före slottsbygget och med säkerhet varit en s k sätesgård. Under 1400- och delar av 1500-talet tillhörde gården enskilda ur ätterna Glob och Ulfstand men övergick vid 1500-talets slut till ätten Ulfeldt som behöll godset fram till år 1669, då Skåne blivit svenskt sedan 10 år tillbaka. Den siste ur ätten, Christoffer Ulfeldt, hade svårt för att förlika sig med de svenska makthavarna och lämnade Skåne för att bosätta sig på ett av sina gods i Danmark. Före flytten sålde han Svenstorp till fru Mette Rosenkrantz, som var den jordägare i Skåne som bäst förmådde utnyttja den konjunktur som rådde under försvenskningsperioden. Vid hennes död efterträddes hon på Svenstorp av den minst lika kända dottern, Mette Sophie Krabbe.

Vid hennes död år 1694 inköptes Svenstorp av rådmannen i Malmö, Peter Hegardt. Nästa generation Hegardt, dottern Maria, skulle bli den tredje bemärkta kvinnan vid Svenstorps gods. Hon levde ett långt och aktivt liv och tog väl hand om såväl sina gods som sitt privatliv. Hon var gift tre gånger och överlevde ändå den tredje maken, general Axel Gyllenkrok, i drygt 20 år. Genom Maria Hegardts sista äktenskap kom således den nuvarande ägarfamiljen till Svenstorps gods.

     År 1743 gjorde hon sina två gods, förutom Svenstorp även Stora Markie, till fideikommiss för såväl en son i det första äktenskapet (Store Markie) som sonen i det tredje, friherre Fredrik Gustaf Gyllenkrok. Han ägde flera gods, bl a Björnstorp i Skåne och Hässelbyholm utanför Stockholm. Med kronans medgivande flyttade han fideikommissrättigheterna från Hässelbyholm till Björnstorp, vilket lade grunden till det sambruk som råder i dag mellan de Gyllenkrokska fideikommisserna Svenstorp och Björnstorp.

Nuvarande innehavare är friherre Thure Gabriel Gyllenkrok. Slottet bebos av Nils Gyllenkrok med familj.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

 

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Segerfesten på Svenstorp
I anslutning till det blodiga slaget vid Lund, den 4 december 1676, inträffade en närmast tragikomisk händelse med anknytning till Svenstorps slott.

Inför den kommande drabbningen norr om Lund hade den svenska hären gradvis trängt allt längre söderut i Skåne och slagit läger i området mellan Stora Harrie och Örtofta. Den danska hären hade slagit läger söder om Örtofta, till stor del på egendomen Svenstorps ägor. Den högste befälhavaren, kung Christian V, hade ”tagit in” med sin närmaste stab på slottet. Det förefaller som han ägnade större omsorger åt den kommande segern än att förbereda sig för andra taktiska alternativ, vilket han borde ha gjort, bl a med hänsyn till väderleken. Kungen själv logerade i ett rum beläget i bottenvåningen av den s k karnapbyggnaden som är en tornliknande kvadratisk utbyggnad från markplanet, till full höjd på slottets framsida. Alla i den danska ledningen trodde det skulle bli en enkel seger, varför Christian V lät kökschefen på Svenstorp förbereda en segerfest som skulle avnjutas när den svenska hären var slagen.

 Den svenska ledningen var fullt upptagen med taktiska överväganden, som gick ut på att ett vidare avancemang i sydlig riktning skulle ske över Löddeå. Vintern 1676 hade kommit tidigt till Skåne och redan i slutet av november började även de rinnande vattnen att frysa till. Det svenska avancemanget var planlagt till den 30 november, men uppsköts till den 4 december, för att den fortsatta kylan skulle göra isen så stark att den bar hästar, tyngre vagnar och kanoner. Efter rekognosering utfärdades en order den 3 december om att armén samma natt skulle gå över den frusna Löddeå, öster om Kävlinge, för att anfalla de danska styrkorna i flanken.

Denna manöver överraskade danskarna, men de lyckades ändå få initiativet och tvingade svenskarna söderut, mot Lund. Norr om staden grupperades härarna till strid och därmed inleddes det blodigaste slaget som någonsin utkämpats på svensk jord. Båda sidor hade framgångar och motgångar i enskilda förband och delar, men senare under dagen fick svenskarna gradvis övertag och lyckades kringränna så stora delar av den danska hären att striderna upphörde. Resultatet av ansträngningarna på båda sidor var att c:a 8 400 stupade låg kvar i den upptrampade sörjan av jord och blod. De begravdes i massgravar, varav en återfanns så sent som 1995.

Förlusten för danskarna innebar att Kung Christian fick hastigt lämna sitt läger på Svenstorp och därmed den beställda segermåltiden. Den tragikomiska avslutningen av det blodiga slaget vid Lund blev att den svenske kungen Karl XI tog in på slottet och övertog inte bara Christian V:s övernattningsrum, utan även hans förbeställda segermåltid.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

 

 

Inte samma "slott" som det andra Svenstorp. Detta Svenstorp ligger utanför Ystad.

 

 

   
   
   
   
 
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Sörbytorps slott

Sörbytorps slott i början av 1900-talet.

 
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Sövdeborg

Den äldsta borgen var belägen i närheten av Sövde kyrka, drygt två km väster om nuvarande slottet. Borgen, som utgjorde centrum i en storgård, indrogs till danska kronan vid reformationen 1537, i likhet med andra kyrkliga gods. Vid slutet av 1500-talet ägdes borgen av Frederik Lange, men han övergav medeltidsborgen och byggde 1590-1597 Sövdeborgs slott på den plats det nu är beläget. Det ursprungliga slottet hade en sydlig och en östlig länga, omgivna av vallgravar och med ett runt torn som kröntes med en hög renässansspira. År 1630 övertogs Sövdeborg av Danmarks rikaste man, Tage Ottesen Thott till Näs och Ericsholm.

Tage Thott var länsherre på flera av de stora städernas borgar och gränsfästen under de skånska kri­gen. Sonen Otte Thott omnämnes som ägare till Sövdeborg redan 1639. Han var efter hand gift med två av Danmarks rikaste damer, ur ätterna Gyllenstierna och Rosencrantz. Under hans tid byggdes den norra längan i början av 1640-talet och han gav också hu­vudbyggnaden en praktfull in­red­ning som till delar ännu är bevarad, bl a de magnifika takdekora­tionerna i två av salarna. Stensalens vita stucktak har begränsade fält med en mängd bilder ur den klassiska antikens historia och idévärld medan röda salongen har ett snidat ekträtak i brunt, rött, grönt och guld. Otte Thott efterträddes av sonen Holger Thott, som blev den siste ur denna ätt på Sövdeborg.

När Skåne blev svenskt 1658 svor Holger Thott och hans bröder den svenske kungen trohet, men råkade ändå i konflikt med Sverige under skånska kriget och flydde till Danmark. Efter krigsslutet såldes ånyo Sövdeborg 1679 till fältmarskalken och generalguvernören över Skåne, Rutger von Ascheberg, som tillhörde en tysk-baltisk adelssläkt och hade tjänstgjort framgångsrikt i de svenska härarna i såväl trettioåriga kriget som i Karl X Gustavs fälttåg. Som generalguvernör var han mycket uppskattad, såväl av Karl XI som av sina undersåtar och lyckades därför genomföra sitt försvenskningsprogram med någorlunda humana metoder.

Rutger von Ascheberg avled 1693 och hans efterföljare delade successivt godset. År 1735 samlades egendomen åter under generalen Johan August Meijer­feldt. År 1788 såldes Sövdeborg till greve Carl Gustaf Piper som var innehavare av de stora Piperska fideikommissen och överkammarherre hos Gustav III:s gemål, drottning Sofia Magdalena. Under åren 1840-1844 genomförde Carl Piper en genomgripande restaurering av byggnaden och förvandlade då renässansslottet, under professor Carl Georg Brunius ledning, till en romantisk medeltidsborg. Hovstallmästare, greve Alfred Piper, gift med Ebba von Haffner från Egholm i Danmark,  bodde på Sövdeborg åren 1850 - 1910.

Genom ingifte övergick Sövdeborg till släkten Stiernswärd. Nuvarnde ägare är Erik Stiernswärd.

Sövdeborgs slott är det nordligaste av de fyra slott som är belägna i det vackra naturområdet mellan Sjöbo och Ystad. Landsvägen norrut från Skårby mot Sjöbo är en av de vackraste i Skåne. Närbelägna Snogeholms strövområde omfattar 800 ha tillgänglig natur med väl utmärkta vandringsleder.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Rutger von Ascheberg

Få personer är så förknippade med den smärtsamma försvenskningsprocessen som fältmarskalken, generalguvernören över de skånska landskapen, greven och kungavännen Rutger von Ascheberg. Hans militära bedrifter är obestridliga, vilket väl dokumenteras av hur den i övrigt sparsmakade Karl XI uttrycker sig. ”Jag elsker honom som han vore min far, för allt det lilla jag i krigsväsendet lärt, haver jag honom att tacka”.

Rutger von Ascheberg förvärvade Sövdeborg år 1679, just när det våldsamma och blodiga skånska kriget hade slutförts. Säljaren, Holger Thott, kunde inte förlika sig med sina nya herrar, utan beslöts sig för att sälja egendomen och lämna Skåne för gott.

Ascheberg, som tillhörde en tysk-baltisk adelssläkt, föddes i Kurzeme (Kurland) år 1621. Han hade tjänstgjort i den svenska hären såväl under trettioåriga kriget som i Karl X Gustavs polska och danska fälttåg. Som svensk officer under åren 1634-1679 deltog han i femton stora drabbningar och erövrade nära fyrtio standar och fanor, vilket på den tiden betraktades som en stor bedrift.

Aschebergs militära framgångar fick kung Karl XI att överösa honom med ärebetygelser och förtroendefulla poster i samhället. Han blev bland annat medlem av Kungliga rådet 1681 och upphöjdes till greve 1687.

I och med att Karl XI införde s k kungligt envälde upplöstes det tidigare högadliga Riksrådet. Det nya Kungliga rådet hade en sammansättning där de personliga relationerna till monarken var avgörande för invalet.

Rutger von Ascheberg tjänstgjorde som generalguvernör över Skåneland åren 1680-1693. Han hade en mera hänsynsfull attityd till försvenskningen av området än sin hårdföre företrädare Johan Gyllenstierna och lyckades på så sätt vinna ett visst förtroende hos befolkningen i de tidigare danska landskapen. Bland de åtgärder han vidtog var att återskapa Lunds universitet som invigdes för sin andra period som lärosäte år 1668. Den första perioden hade omfattat tiden från 1438 fram till reformationen, då alla katolska institutioner upphörde. Det nya universitetet hade naturligtvis en protestantisk inriktning och genom en prioritering av den teologiska utbildningen kom kyrkan att bli ett av de viktigaste inslagen i försvenskningsarbetet. De äldre, danska församlingsprästerna, byttes efter hand ut till svenska präster utbildade enligt den svenska traditionen vid det svenska universitetet i Lund.

Ett annat område som engagerade Ascheberg var försvaret, där han hade stora meriter. Han deltog därför aktivt i inrättandet av indelningsverket som genomfördes under 1680-talet. Regelverket trädde i kraft 1682 och byggde på ett kontrakt mellan kronan och landskapen, där varje landskap åtog sig att sätta upp och underhålla ett regemente om 1200 man.

Rutger von Ascheberg avled år 1693.
© Ragnar Lönnäng.

 

 

 

 

 

 

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

   
   
   
   
 
   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Thorsjö

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Tomarps Kungsgård

Tomarps Kungsgård härstammar till sina äld­sta delar från mitten av 1200-talet, då riksrådet Johan Lille var herre till egen­do­men. Efterhand utvecklades huvudbyggnaden till en ståtlig renässansborg, omgiven av vall­gravar som till delar finns bevarade ännu i dag.

Efter släkten Lille ägdes Tomarp av ätterna Sparre och Brostrup innan den genom giftermål övergick till stor­manssläkten Giedde som ägde egendomen fram till fredsslutet mellan Sverige och Danmark 1658. Den siste av ägarna, Ove Giedde, är en av den danska historiens mest kända personer. Han var en av pionjärerna i Dansk Ostindisk Compagniet, när han som 24-åring utsågs till befälhavare över en dansk flottstyrka med uppdraget att segla till Ostindien för att upprätta handelsförbindelser på platsen. Han lyckades med sitt uppdrag och belönades rikligt med förlä­ningar och titlar. Efter Sveriges övertagande av de skånska godsen utarrenderades Tomarp till ”välförtjänta svenska adelsmän”. Den förste välförtjänte innehavaren var fältmarskalk Gustaf Banér.

I och med Karl XI:s reduktion kom slottet ånyo i kronans ägo 1697, för att inordnas i dåtidens nya organisation av det svenska försvaret, indelningsverket. År 1709 blev Tomarps Kungsgård ett s.k. överstelöjtnantboställe och 1727 översteboställe vid Norra Skånska kavalleriregementet. Slottet förföll successivt under 1700-talet och restaurerades till dagens utseende under 1770-talet.

Efter indelningsverkets successiva avskaffande under 1800-talets sista decennier blev slottet utarren­derat. Numera äger och förvaltar Statens Fas­tig­hetsverk alla byggnader och parken.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Fred Lundberg.

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Historien ändras på Kvidinge hed

Vid 1800-talets början rådde stigande spänning i landet, bl a för att den mer eller mindre enväldige Gustav IV Adolf lyckats få alla grannländer emot sig när han hårdnackat höll på Napoleons motståndare. År 1809 hade Sverige förlorat hela Finland till Ryssland och det svenska riket stod nära nog inför sin upplösning. Kungen anklagades för vanstyre och utsattes för en statskupp som iscensattes våren 1909 under ledning av generalen Carl Johan Adlercreutz. Kungen avsattes och tvingades i landsflykt den 14 mars med förbud att någonsin återvända. Den åldrige och sjuklige Karl XIII utses till regent. Han hade inga barn, vilket snart aktualiserade valet av en tronarvinge. Den frågan löstes genom att riksdagen den 18 juli 1809, på Georg Adlersparres inrådan, valde den dansk-norske prinsen Kristian August av Augustenborg till svensk kronprins

Kristian August antar erbjudandet att bli Karl XIII:s adoptivson och därmed den rättmätige arvtagaren till den svenska kronan. Som ett ytterligare steg i försvenskningen beslutar han sig för att byta ut det tyrannklingande Kristian till. det mera handfasta Svenska Karl. Därmed hade Sverige en ny tronföljare, kronprins Karl August.

Våren 1810 plågas kronprinsen av en krånglande mage.  Han lider dessutom av trötthet, vilket får honom att somna vid de mest opassande tillfällen. Det oroliga politiska klimatet föder nu rykten om att kronprinsen skulle vara förgiftad, troligen av någon ur den konservativa kretsen ”Gustavianerna”. Det påstods t.o.m att grevinnan Sophie Piper, syster till ledaren Axel von Fersen, skulle vara den skyldiga.

I slutet av maj 1810 lämnar kronprinsen Stockholm för att resa till Ramlösa i Skåne och dricka av det hälsobringande vattnet. Resan blev besvärlig längs ojämna, smala vägar genom oändliga skogar. Dessutom hade han drabbats av en kraftig förkylning, som han försökte bota genom ett ihärdigt intag av toddy (varmvatten, socker och brännvin).

Han såg fram mot besöket i Ramlösa även för att brodern Frederik Christian skulle ansluta till sällskapet. De hade mycket att diskutera, bl a hur de skulle förverkliga drömmarna om ett gemensamt skandinaviskt rike under en kung, när nu Kristian (Karl) August blivit kronprins av Sverige.

Efter en tid skildes bröderna åt i Helsingborg och Karl August reste vidare till Kvidinge hed för att besöka det mörnerska husarregementet. Han ville lära känna Skåne, där han trodde sig ha vänner som stödde den skandinaviska tanken. Den 28 maj, som var kall och blåsig, skulle mönstring av förbandet äga rum och kronprinsen uppträdde till häst. Plötsligt vacklade hästen till och kronprinsen föll i marken och blev liggande livlös. Hjälp skyndar snabbt till, men trots åderlåtning och massage går livet inte att rädda.

Obduktionen visade inte på någon förgiftning, men ryktet bestod och i samband med begravningen i Stockholm, den 20 juni, mördades Axel von Fersen av uppretade folkmassor.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

Foto: © Fred Lundberg.

 

 
Kungsgårdar
Som begrepp har varit detsamma överallt, kungens gård i grannskapet, hans visthusbod och skattekista på orten. Hit kunde kungen komma ridande med hirden, sitt beridna följe, och hovet, för att inspektera egendom eller bara konsumera de magasinerade födoämnena. Här var också platsen för konungens utsände, här togs politiska och praktiska beslut. Sveakungen bevakade sina intressen med hjälp av fogdar, som residerade på kungsgårdar. Ofta fanns en marknadsplats i närheten. Ibland kunde också ett kloster byggas vid eller nära kungsgården. Något har emellertid kungsgårdarna skilt sig i olika landskap.
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Toppeladugård

Toppeladugårds status som enskild egendom börjar år 1720. Gården hade ditintills, som namnet antyder, varit en utgård eller ladugård tillhörig egendomen Häckeberga. Under 1710-talet blev dåvarande ägarinnan Mette Sofia de Bruin utsatt för en bedragare som krävde henne på så stora penningbelopp att hon tvingades avyttra gården till grevinnan Christina Piper på Krageholm.

När grevinnan Piper hade tillträtt påbörjade hon genast projekteringen av en ny, ståndsmässig huvudbyggnad. Den uppfördes under 1720-talet.

Hon satte även parken i stånd och gjorde det så grundligt att Carl von Linné vid sitt besök på Toppeladugård den 4 juli 1749 beskriver egendomen som ”en vacker sätesgård fru grevinnan Piper tillhörig, var märkvärdig av en skön trädgård, uti vilken trädgårdskonsten visat sina prov”. Han beskrev vidare hur ”trädgårdsskolan” (fruktträdgården) ”var vidlöftig av allehanda slags äpplen, päron, kvitten, valnötter, hästkastanjer, alm och linder, vilka föryttrades åt dem, som voro hågade för trädgårdar. Persikor, aprikoser och vinrankor voro uppdragne vid planken. Kvitten voro små aplar av ett par alnars höjd, som stodo med mycken frukt, vilken här mognade väl, och var alltid sessilis”.

Man känner till att det tidigare funnits en omtalad labyrint på Toppeladugård och Linné beskriver hur ”en Labyrint eller en irrgång var anlagd uti ett kärr, som blivit uppfyllt vid trädgårdens södra sida. Han var 65 alnar i diametern, med omgångar av avenbokshäckar. Inuti formerades inskärningarna av en ligusterhäck, och mitt uti stod ett åttkantigt lusthus, där stolparne eller hörnen voro av vackra lindar, väggarne av klippt almhäck”

Det går att föreställa sig den dallrande sommarvärmen över fälten på Toppeladugård när Linné skriver hur ”Slåttermannen gick i sin svett, och kvinnfolken strängade straxt det avslagna gräset, där som det låg tunt”.

Efter grevinnan Pipers död behöll familjen ägandet  över Toppeladugård i två generationer fram till 1791, då makarna Ulrika Piper och Otto Wilhelm Mörner avled barnlösa.

Under 1800-talet ägdes godset av flera familjer under förhållandevis korta perioder. I tur och ordning Thott till Skabersjö, Bennet, Wrangel von Brehmer och Linder. Den siste ägaren Ernst Linder, var officer i svenska armén under åren 1887 - 1918 och som sådan tjänstgjorde han i Finland, såväl under inbördeskriget 1917-1918 som i Svenska Frivilligkåren under vinterkriget 1939-1940.

År 1905 försåldes Toppeladugård till direktör P. Åkesson och 1918 till ryttmästare Johan Kuylenstierna. Han lät uppföra den nuvarande huvudbyggnaden under åren 1919-1920 i den byggnadsstil från 1600-talet som brukar benämnas som Christian IV:s renässans.

Godset såldes redan 1928 till stadsfiskalen och finansmannen Nils Ascan. Efter ytterligare en innehavare övertogs Toppeladugård av nuvarande ägar­familjen Wersäll, som i andra generationens Claes Wersäll, äger godset i dag.
© Ragnar Lönnäng

Foto: © Ragnar Lönnäng

 

 

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

 

 

 

   
   

Gås i slott och bänk
Få maträtter är så förknippade med Skåne som gåsen. Det finns flera bakomliggande orsaker som klimatet och därmed uppfödningsbetingelserna, influenser utifrån, djurhållning med stora inslag av fjäderfä, en matkultur där gåsen är väl anpassad och inte minst den starka traditionen.

De klimatmässiga förhållandena illustreras väl av Carl von Linné som i sin Skånska resa 1749 blir hänförd över ”ett land av så förträffeligt klimat ej annat vara än det härligaste, ja det liknar så mycket Tyskland och Danmark, att man kunde säga, det havet liksom med våld skurit Skåne ifrån de södre länder och lagt det till Sverige.”

Det finns en gammal och rik tradition att hålla fjäderfän i skånskt jordbruk. Höns, ankor, gäss och kalkon är de vanligaste. Kalkonen har först på senare år fått ökad utbredning genom att ett mera fettsnålt kosthåll slagit igenom. Gåsen däremot innehåller så mycket fett att den väl ansluter till det mellaneuropeiska svin-gås-flott-bältet och därmed till de grundläggande inslagen i skånsk matkultur.

                      Den skånska gåstraditionen kommer från Danmark och Tyskland, där gåsen kunde ätas såväl till vardag som till fest, men främst i samband med Mårten och julhelgen. I gamla tider kokades gåsen och åts tillsammans med grönsaker och rotfrukter. En annan, men liknande specialitet, är den sprängda gåsen som läggs i saltlag två-tre dygn före och sedan kokas den dagen den skall serveras. Gåsbröstet var den största delikatessen och fick inte saknas på festbordet i välbärgade hem.

Fritjof Nilsson Piraten var en stor kännare av skånsk matkultur. Enligt honom skall en traditionell Mårtenmiddag bestå i ”fittamad”, svartsoppa, lutfisk, gåsstek och mandelmusslor med sylt och grädde. Ibland förekom risgrynsgröt mellan lutfisken och gåssteken och mandelmusslorna kunde bytas ut mot den skånska äppelkakan. Det är en påfallande likhet mellan Mårtensfirandets måltid och julens, varför Mårten ibland kallades för ”lillejul”.

Svartsoppan, som i dag är en självskriven kombination med gåsen, är ingen genuin skånsk tradition. Den sägs komma från en restaurang i Stockholm där man någon gång i mitten av 1800-talet för första gången lanserade kombinationen gås och svartsoppa. Förr åt bondebefolkningen i Skåne svartsoppa som vardagsmat, främst i samband med slakten.

Den genuina skånegåsen är den vanligaste på gårdarna i dag. Den växer snabbt och blir stor och tung. Som alla tamgäss härstammar den från den vilda grågåsen. Den lägger 25-30 ägg per år och ruvar i 28 - 29 dygn. Boet ligger på marken. De flesta kläckningar sker numera i maskin. Födan är gräs och spannmål. Förr tog man in gässen i köket någon månad före slakten och låste in dem i ”gåsabänken” för att de skulle gödas och växa till sig inför slakten. Gåsabänken var som en träsoffa med inbyggt underrede som hade luckor på framsidan, där de stängdes inne. Gåsen har en livslängd av minst 30 år. Mårtendagen infaller den 10 november och firas enligt traditionen till minne av den helige Martin av Tours.
© Ragnar Lönnäng

 
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Torup

Torups slott anses vara en av Nordens bäst bevarade renässansborgar. Lämningarna efter en äldre borg är belägna norr om den nuvarande ekonomibyggnaden.

Det tidigaste ägandet är osäkert, men 1445 tillskrevs gården Jep Ulfstand. Sonsonen Truids svenskfödda hustru, Görvel Faddersdotter Sparre, lade grunden till den nuvarande borgen. Hon var en av Nordens rikaste kvinnor, bl a genom att hon från sin moders sida ärvt nära 600 egendomar i Norge. Omkring 1540 påbörjades, ”for rede penge och icke for posemad” uppförandet av den nya sätesgården som är en mäktig försvarsanläggning med två diagonala hörntorn. Sankmarken hade dämts upp till en sjö för att ge borgen ett skyddat läge genom vallgrav.

Under 1500-talet övergick Torup, genom ingifte, till ätten Grubbe och mellan 1602 och 1632 genomförde Sievert Grubbe en omfattande restaurering, varom exteriören vittnar än i dag.

År 1647 köptes gården av Corfitz Ulfeldt och hans hustru Leonora Christina, dotter till Christian IV. Ulfeldt anklagades för att ha förskingrat danska statsmedel och för att ha hjälpt svenskarna såväl inför som under kriget 1657 och i samband med Roskildefreden, vilket var sant. Paret berövades sina skånska gods. Torup förföll, men det återbördades 1735 till dottersonen Jochum Beck. Genom hans dotter, gift Hack Stiernblad, följde åter en blomstrande tid på Torup.

På 1790-talet började man tappa ur den omgivande sjön och uppodla marken till äng. År 1812 köptes godset av Gustaf Julius Coyet, som lät gräva ut kanaler, göra terasseringsarbeten, fruktodlingar och plantera sydländska träd. Han lade grunden till den böljande, romantiska park vi ser i dag. Coyet upplät även den omgivande bokskogen som utflyktsmål för malmöborna och anlade en dansbana av stampad jord. Senare uppfördes såväl en stilfull restaurang som ytterligare dansbanor.

Vid sekelskiftet 1900 gjorde Henriette och Gösta Coyet sitt Torup till en samlingsplats för dåtidens kulturella och vetenskapliga elit. En verksamhet som fortsatte långt efter makens död 1924.

År 1970, några år efter dottersonen Ernst-Gustaf von Leitners bortgång, såldes Torup till Malmö stad. Hans efterlevande arrenderar i dag slottet av staden.

Torup är beläget c:a 15 km öster om Malmö.
© Ragnar Lönnäng

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Torup slott före 1906.

   
   

Den sorgliga dagen på Torup
Söndagen den 27 maj 1775 inträffade en tragisk olycka på Torup som kostade fyra unga människor livet. Huvudpersonen i dramat blev den unge arvtagaren till Trollenäs och Fulltofta, Fredrik Trolle, som just utnämnts till kornett vid Södra skånska regementet. Eftersom 27 maj var en söndag hade han, tillsammans med sin mor och sina två yngre systrar, deltagit i högmässan i Hyby kyrka. Efter högmässan hade han planerat att resa tillbaka till sitt militärförband, som var förlagt vid Öved, men han övertalades att resa med modern och systrarna till Torup, där baron Stiernblad bjudit till middag.

Efter måltiden gick de yngre gästerna ut i trädgården, för att andas in den ljuva doften av spirande växtlighet och vårblomster. Prakten förstärktes av en liten sjö, belägen alldeles i närheten av borgen.

Plötsligt fick Fredrik Trolle en ingivelse att göra en tur i en liten båt på sjön, vilket genast intresserade hans syster Brita Sofia och moster Margareta Fredrika Harmens. Den yngre systern Sofia tvekade, men brodern bar henne till den rangliga båten och med damerna på bakstammen och kornetten i fören lösgjordes båten. Efter c:a 30 meters färd i den överlastade båten började aktern sjunka och damerna reagerade genast med att skrika på hjälp. Fredrik Trolle lämnade då fören för att bistå de nödställda vilket gjorde båten ännu mera baktung och den sjönk med aktern före. Alla fyra hamnade i det dyiga vattnet. Många andra gäster som uppehöll sig i trädgården rusade till när de hörde de hjärtskärande skriken på hjälp, men alla var så uppskrämda över det som hände att ingen tog något verkligt initiativ för att rädda dem. Två drängar på gården kastade sig i vattnet, men tog sig snart åter upp på land för att undgå samma öde som de redan drabbade.

Efter en stund hade ett hundratal personer samlats vid stranden och man försökte bistå dem med olika redskap. Detta var dock förgäves och alla fyra drunknade i den sjö som samtida vitten påstod vara så grund att man ”knappast kunde skyla sig i den”.

Den tragiska händelsen på Torup kungjordes över hela riket och de döda begravdes i Hyby kyrka den 8 augusti, med en stor del av landets adel och Trolles officerskamrater från Södra skånska regementet närvarande.
© Ragnar Lönnäng

 

 

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

   
   
   
   

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

Torup 1902.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Tosterup

Tosterups slott har, i likhet med flera andra av de skåns­ka slotten, anor tillbaka till medeltiden. Den ursprungliga borgen var troligen belägen ett par kilometer nordväst om den nuvarande, där en ruin är känd under en kulle, som man antar vara borgen som revs under den tid av 1400-talet som drottning Margareta i lag förbjöd uppförandet av privata borgar.

Den förste kände ägaren tillhörde ätten Grimm men borgen övergick sedan till ätten Brahe, fram till 1640.

Tosterups borg har ännu i dag ett ålderdomligt utseende, vilket bl a beror på att delar av tornet och byggnaden i övrigt är uppförda så tidigt som åren efter borgförbudets avveckling 1483.

Under Jörgen Brahes ägo gjorde den kände astronomen Tycho Brahe, som barn, sina första observationer i tornet på Tosterup. Han var brorson till Jörgen Brahe, född på Knutstorp, men växte upp på Tosterup. Han sattes i universitetsstudier redan som tretton­åring och gjorde sedan en lysande karriär som vetenskapsman, främst inom astronomin.

När den siste ur Braheätten avled 1640 övergick ägandet till Tage Ottesen Thott, som hade rykte om sig att vara den rikaste mannen i Skåne. Efter ytterligare en generation Thott, råkade nästa generation, genom den ingifte Jörgen Iversen Krabbe, i onåd hos den svenska kronan och avrättades i Malmö 1678, anklagad för högförräderi under det skånska kriget (se Krageholm). Änkan Jytte Thott behöll ägandet, men tvingades sälja Tosterup år 1688 till fältmarskalk Rutger von Ascheberg. Han var generalguvernör över Skåne, efter stora framgångar som officer i de många fälttågen. Genom sin ställning som generalguvernör bar han huvudansvaret för försvenskningen av Skåne, vilket han enligt samtiden skötte på ett omvittnat humant sätt. Genom dotterns giftermål med Christoffer Barnekow blev, genom arv, familjen Barnekow ägare till egendomen år 1753. Det pågick i trettio år, varefter godset såldes till den tidigare kommendanten på Sveaborg, greve Johan Sparre. Efter Sparres död bodde änkan kvar på Tosterup och umgicks ofta med den kände svärsonen Carl August Ehrensvärd, som var generalamiral i flottan. År 1832 övertog släkten Ehrensvärd ägandet av Tosterup, ett tillstånd som alltjämt består. Nuvarande ägare är greve Jan Ehrensvärd.

Tosterup är beläget i det bördiga jordbrukslandskapet en dryg mil NO om Ystad. I närheten av slottet ligger 1100-talskyrkan som bl.a. innehåller en praktfull kista med kvarlevorna efter den orättfärdigt avrättade Jörgen Iversen Krabbe.
© Ragnar Lönnäng

Foto: © Ragnar Lönnäng

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Snillet i och om sin samtid

Carl August Ehrensvärd föddes 1745, son till den kände Augustin Ehrensvärd, fältmarskalk, skaparen av svenska skärgårdsflottan och hjärnan bakom fästningen Sveaborg i inloppet till Helsingfors.

Carl August Ehrensvärd skulle bli en av frihetstidens märkligaste män, främst genom sin mångsidighet och den unika kombinationen av att vara landets högsta militär och samtidigt en skarpt iakttagande konstnär och konstteoretiker.

Hans liv var utstakat från födseln och så snart han fyllt åtta år placerades han i kadettskolan vid artilleriet. Redan där utmärkte han sig och utnämndes vid 15 års ålder till fänrik vid Åbo läns lätta infanteri och löjtnant vid arméns flotta. Redan den kombinationen i unga år vittnar om hans inneboende snille.

Samma år som han befordrades, 1760, fick han pröva på officerslivets allvar när han under sin faders överbefäl deltog i pommerska kriget som pågick åren 1761-1762. Där skulle han bl a få uppleva ett stort nederlag för den preussiska flottan i sjöslaget vid Stettinerhaff.

Återkommen till Finland, efter sitt elddop i Vorpommern, befordrades han till flaggkapten och blev i den befattningen  underställd major Henrik af Trolle som skulle bli hans nära vän och förtrogne under hela livet.

Redan 1749 hade fadern, fältmarskalk Ehrensvärd, påbörjat planeringen och uppförandet av fästningen Sveaborg och när sonen återvänder efter kriget 1762 blev han faderns assistent vid det fortsatta fästningsbyggandet.

Efter fortsatta sjövetenskapliga studier, bl a i Frankrike befordrades han till kapten 1770 och blev 1772 delaktig i den av överste Jakob Magnus Sprengtporten planerade revolutionen. Det politiska ”sidosprånget” hindrade inte att han befordrades till överste år 1777, vid 32 års ålder.

Under hela sin framgångsrika officerskarriär hade han utvecklat sin medfödda begåvning som konstnär, främst tecknare. Mot den bakgrunden beslöt han sig för att göra en studieresa till Italien åren 1780-1782. Där fängslades han av såväl kulturlivet i allmänhet som naturscenerierna och de kvarvarande minnena från antiken. Resan kom att ändra inriktningen på hans liv från ett strikt militärt innehåll till en originell blandning mellan försvaret och de sköna konsterna.

Studieresan gav upphov till böckerna ”Resa till Italien 1780-1782 - De fria konsternas filosofi” och ”Underdånig promemoria till H M Konung Gustaf III 1782-1783”. Här ger han sin syn på ”de bildande konsternas art och väsen”.

Denna redovisning ledde till närmare relationer till kung Gustaf III och när generalamiral Trolle dog utnämndes Ehrensvärd till chef för amiralitetet 1784. I den befattningen utvecklade han den svenska flottan som ansågs mycket stark vid finska krigets utbrott 1788. Ehrensvärd hade befälet över skärgårdsflottan när det för Sverige ödesdigra slaget vid Svensksund inträffade 1789.

Förlusten innebar att han år 1790 drog sig tillbaka till sin post i Karlskrona, men avgick snart från alla sina marina uppdrag för att bosätta sig på Tosterup, som då ägdes av hans svärmor, grevinnan Sparre. Här levde Ehrensvärd ett behagligt liv med konststudier, vetenskapliga forskningar och filosofiska funderingar om det skånska landskapet, kulturen och människorna, som han skildrade i burleska teckningar och lakoniska texter.

Redan 1792 övertalades han att återgå till en hög post i försvaret, under förmyndarregeringen, och utnämndes samma år till generalamiral. Han kunde inte förlika sig med den konspirationstyngda regeringen utan avgick redan 1794 från alla sina militära befattningar, en andra gång.

Han återvände till Tosterup och fortsatte under ett par år sina beskrivningar av Skåne, men även mera allvarligt inriktad forskning kring lantbrukets villkor.

Under de sista åren av sitt liv bodde Ehrensvärd på sitt ägandes gods Dömesmåla i södra Halland. Han avled i Örebro år 1800, under en resa från Stockholm till hemmet.
© Ragnar Lönnäng

Tosterup, midsommar 1922.

 

 

   
   
   
   

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

 
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Trolle Ljungby

Den nuvarande egendomen Trolle-Ljungby har sitt ursprung i medeltiden. Det är känt att Ljungby, som var godsets namn före mitten av 1800-talet, var sätesgård för ätten Bille under 1300- och 1400-talen. Vid 1400-talets mitt såldes gården till Henrik Brostrup vars son i sin tur år 1514 överlät ägandet till en av Danmarks mäktigaste män, Jens Holgersen Ulfstand, riksamiral, länsherre på Gotland och byggherre till Glimmingehus.

I slutet av 1500-talet brändes Ljungby av danskarna och borgen återuppbyggdes i början på 1600-talet av Knud Gyldenstierne och hans hustru Øllegaard Hvitfeldt, vilkas initialer finns på flera gavlar med årtalen 1629, 1633 och 1636. Resterna av den ursprungliga grunden syns inne på borggården och är troligen från 1200-talet.

Familjen Gyldenstierne fortsatte sitt ägande av Ljungby i tre generationer, fram till 1662, då änkan efter den äventyrlige Kaj Lykke tvingades sälja egendomen till ambassadören Peter Julius Coyet.

Familjen Coyet kom sedan att äga Ljungby i sju generationer fram till 1800-talets början. Flera manliga medlemmar av släkten Coyet var mycket framgångsrika som militärer, diplomater och politiker. Andra generationens Wilhelm Julius Coyet hade under slutet av 1600-talet skapat ett fideikommiss av egendomen och den siste innehavaren blev Ulrika Sparre, dotter till Helena Juliana Coyet och landshövdingen i Kristianstad, friherre Gabriel Sparre. Hon var gift med riksdrotsen, greve Carl Axel Wachtmeister. Han blev genom sin mor innehavare av Trollebergs fideikommiss med skyldighet att bära namnet Trolle-Wachtmeister. Han var Sveriges siste riksdrots och förste statsminister. Han dog år 1810 och efterträddes av sonen Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister som 1830 flyttade fideikommissrätten till Ljungby som därefter kallades Trolle-Ljungby.

Han hade varit mycket framgångsrik som jurist och utsågs bl a till justitiekansler och fick titeln Excellens. Han avslutade dock sin juridiska bana och ägnade resten av sitt liv åt att utveckla förutsättningarna för jordbruksnäringen vid sina gods. Han tog fram nya och bättre brukningsmetoder som gav ett effektivare nyttjande av arealen och förbättrade metoder för djurhållningen, bl a genom nya djurstallar. Allt i den bestämda avsikten att göra jordbruket mera lönsamt.

Excellensen Trolle-Wachtmeister avled 1871 och godset har sedan blivit kvar i familjens ägo. Nuvarande fideikommissarie är greve Hans Gabriel Trolle Wachtmeister, gift med Alice, född Tornerhielm, överhovmästarinna hos kungen och drottningen.
© Ragnar Lönnäng

Foto: © Ragnar Lönnäng

 

Foto: © Ragnar Lönnäng

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Ljungby horn och pipa
Ägaren till dåvarande Ljungby, Wilhelm Julius Coyet berättar i skriften ”Relation om Ljungby gård, dess horn och pipa” år 1692 hur den väldiga Maglestenen, som är ett stort flyttblock ett par km från Trolle-Ljungby, kastats till platsen av en jättedotter för att hindra kyrkobygget i Åhus.

Varje julafton firade trollen sin fest under stenen, som höjdes upp på guldpelare just den kvällen. En julafton på 1550-talet övertalade fru Sidsela Ulfstand en av sina stallkarlar att rida till stenen för att klara ut vad som verkligen hände. När han kom fram till stenen såg han att det var upplyst och att trollen drack, dansade och roade sig under den. Två troll gick honom till mötes, det ena med ett horn och det andra med en pipa, som de räckte honom med uppmaningen att dricka bergakungens skål och att blåsa i bägge ändarna av pipan. På platsen fanns en kristen flicka, som blivit bergtagen av trollen och varnade honom med orden: ”Drick inte, men rid din väg. Rid på det årda och inte på det hårda”, över den plöjda åkern och inte på vägen. Stallkarlen blev rädd och hällde ut drycken över axeln. Några droppar föll på hästens länd som sveddes av styrkan i drycken. Han flydde i sporrsträck, som fickan hade sagt, och red tvärs över de plöjda åkrarna, med trollen efter sig. Flykten lyckades för att trollen inte hade makt att hoppa över fårorna, eftersom det då blev ett kors. De måste springa i fårorna från ände till ände. Just när stallknekten kom fram till slottet, med trollen efter sig, drogs vindbryggan upp och han kunde sätta sig i säkerhet med dyrgriparna i behåll. Trollen uttalade då en förbannelse över gården, att den inte skulle förbli i fru Sidselas släkt och att den skulle brinna tre gånger. Olyckan skulle drabba den som fört bort hornet och pipan.
© Ragnar Lönnäng

 

   
   

 

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

   
   
   
   
   
   

Flackarp 1898.

Hej
Här är en bild på gården i Flackarp där min gammelfarfar Pehr Svensson växte upp. "Gårrn", som han kallade den. Flackar nr 5. Den finns inte mer och platsen är numera åker vid järnvägen från Lund till Malmö.
"Gården kringbyggd som var uppbyggd under Farfars tid", sedan en svårläst anteckning i stil med "arvgårds... nr 7/6(?)5 6 ö? var, greve H.G.T. Wachtmeister och arv av Farfars far och bror Nils"  (Pehr Sandbergs anteckning bak fotot av gården i Flackarp).

Man sa att Flackarp lydde under "Ljungby horn och pipa". Det syftar på två föremål på Trolle-Ljungby slott, ett medeltida horn och en speciellt snidad pipa, omtalad av C.G: Brunius 1851 och dess sägen nedtecknad av V.J. Coyet 1620. Sägnen anger att tingen var förtrollade och att spökeri alltid skedde i det rum som tingen förvarades. Men "Ljungby horn och pipa" (se Nordisk familjebok) syftade på att Trolle-Ljungby bildade ett patronellt pastorat i Lunds stift och att det utgjorde en fideikommissegendom där Flackarp ingick. Sedan Coyets ärftliga baroni dött ut, ärvdes Ljungby av Ulrica Lovisa Maria Sparre (d. 1848), gift med riksdrotset greve K.A. Trolle-Wachtmeister till Trolleberg. Under hennes tid överflyttades fideikommissen 1830 från Trolleberg till Ljungby, som sedan dess kallades Trolle-Ljungby. (Det var väl antagligen under denna tid som Per Svensson påbörjade arrendet.) Efter Ulricas son greve H.G. Trolle-Wachtmeister ärvdes Trolle-Ljungby först av sonen och landshövdingen A.K Wachtmeister och sedan efter dennes död 1907 av verstekammarjunkaren greve H.G. Trolle-Wachtmeister (Nordisk familjebok). Pehr Sandberg kallad honom således därför "H.G.T. Wachtmeister".
I en handling ang. en vägs delning genom Flackarps kyrkby från 1860 (se Lantmäteriets historiska kartor) nämns Per Svensson på nr. 5.
Hälsningar
Mikael Sandberg

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Trolleholm

Från början har det sanka området, där nuvarande egendom är belägen, varit befolkat av ofrälse bönder i enkla medeltida gårdar. Första gången egendomen har en adlig innehavare och således benämnes som sätesgård är 1424, då en väpnare Erik Nielsen skall ha bott på gården. Under 1400-talets senare hälft kom gården i Herrevadsklosters ägo, men i och med ätten Thotts förvärv under 1530-talet utvecklades den till ett gods och den första borgen tillkom.

Vid den tiden byggdes borgarna för att såväl bli bostad som försvarsanläggning och då passade den vattensjuka marken väl för att lätt dämmas upp till en skyddande vallgrav. På så sätt tillkom den fyrlängade borgen Ericsholm. Tiden var 1530-talet och borgen uppkallades efter ägaren Tage Ottesen Thotts avlidne broder Eric. De trevånings slutna längorna med skottgluggar vid takfoten och diagonalt ställda hörntorn, kunde endast nås via en vindbrygga över den djupa vallgraven.

Tage Ottesen Thott inledde med sitt förvärv av Ericsholm c:a 150 års ägande inom familjen Thott. Flera av ägarna var mycket framgångsrika och utmärkte sig som stora personligheter, i synnerhet den Tage Ottesen Thott som innehade egendomen under 1600-talet fram till Danmarks förlust av Skåne 1658. (Mera om honom under Skabersjö).

Sedan den siste Thott råkat i onåd hos sina nya svenska herrar, på grund av sympatier med sina forna danska, dömdes han till döden men gick i landsflykt innan domen hann verkställas. Domen förklarades senare ogiltig, men han återvände aldrig till Ericsholm utan lät försälja godset till Helle Rosencrantz, änka efter riksrådet Niels Trolle till Trollholm (Själland). Därmed kom Ericholm år 1680 i ätten Trolles ägo, vilket skulle bestå i 90 år.

År 1755 hade dåvarande ägaren, Fredrik Trolle, omvandlat egendomen till fideikommiss och döpt om den till Trolleholm.

År 1770 efterträddes Fredrik Trolle av dottern Wivika, gift med greve Gustaf Bonde. Därmed förenades de två ätterna och Trolleholm har sedan förblivit i släkten Trolle-Bondes ägo fram till våra dagar.

Slottet har genomgått betydande förändringar sedan 1530-talet. Det beror i huvudsak på att byggnaden brändes ner och förvandlades till en ruin under skånska kriget 1675-1679 och sedan dess i mycket liten utsträckning varit bebodd ända fram till 1880-talet.

Under Fredrik Trolles ägande byggdes slottet visserligen upp, åren 1750-60, men de Hårlemanska ritningarna till ett rokokoslott följdes inte. Byggherren, Fredrik Trolle flyttade aldrig in i sitt slott. Först i och med Carl Johan Trolle-Bondes övertagande år 1886 blev slottet, efter långa tider, åter en fast bostad. Under 1800-talet hade hans föregångare genomfört omfattande förändringar av jord- och skogsbruket, genom bl a rationaliseringar, varför han i stor utsträckning kunde ägna sig åt sitt starka engagemang i kulturlivet. Han lät även bygga om slottet efter ritningar av den danske arkitekten Ferdinand Meldahl, som gav det karaktären av en fransk medeltidsborg. Den restaurationen gav slottet den exteriör det har i dag.

Nuvarande ägare är greve Carl Trolle-Bonde. Trolleholm är beläget c:a 9 km norr om Eslöv.
© Ragnar Lönnäng

Foto: © Ragnar Lönnäng

 

 

 

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Den gamla dansbanan
Under 1800-talets senare del byggdes dansbanor över hela landskapet, ofta belägna på en tomt som donerats eller ställts till förfogande av ägarna till godsen. Det begynnande föreningslivet, de förbättrade kommunikationerna (främst utbyggnaden av järnvägen) och att cykeln blev var mans egendom, medverkade till allt större tillströmning till dansbanorna. Huvudattraktionen var dansen, men det utvecklades snart sidoordnade nöjen som satte såväl tålamodet som kroppskrafterna, precisionen och uthålligheten hos den manliga ungdomen på svåra prov. Ibland uppstod slagsmål när inte orden räckte till och brännvinet gjort den försiktige oförvägen.

Trolleholms Skytteskog, i närheten av Trolleholms slott, var en av mellersta Skånes mest attraktiva dansbanor. Den hade tillkommit, här som på många andra platser, som en följd av Skytteföreningens bildande. Det skedde redan 1903 och förutom ”skarpskyttet” utvecklades platsen successivt till ett nöjescentrum för hela bygden. Redan 1904 byggdes en serveringspaviljong, som följdes av en skyttepaviljong 1906 och senare en öppen dansbanan och andra attraktioner. Den första öppna dansbanan ersattes år 1929 av en täckt bana som flyttades till Trolleholm från årets Landskronautställning.

Marken till Skytteskogens anläggning hade upplåtits av greve Carl Johan Trolle-Bonde som även bekostat uppförandet av Skyttepaviljongen.

Skytteföreningens medlemmar kom nära nog samtliga från Trolleholm och bygden kring godset. Var och en bidrog såväl till skyttets utveckling som till de verksamheter som efter hand tillfördes nöjesparken. Ett populärt inslag, från tiden före 1910, var en lokalt rekryterad blåsorkester kallad ”Trolleholms Skyttemusik”. Det var vanligt med den typen av musik vid sekelskiftet och den bidrog säkert till att göra såväl skytteföreningens ”träffar” som arrangemangen i nöjesparken mera attraktiva.

I mitten av 30-talet bildades Trolleholmsortens Ryttarförening som arrangerade stora tävlingar på flygfältet nära Skytteskogen.

Efter andra världskrigets slut hade dansbanorna en verklig högkonjunktur under en följd av år. Den amerikanska kulturen spreds över Europa och storbandsjazzen blev den mest populära musikgenren. Flera kända orkestrar och artister medverkade. Som exempel kan nämnas Arne Lamberts orkester, med sångerskan Birgitta Bäck, som svarade för såväl dansmusik som pausunderhållning under en månskensfest i Skytteskogen 1960. Samma år lockade Lill-Babs Svensson en rekordpublik till parken. Alice Babs och Zarah Leander var där och till och med fader Gunnar var på plats för att roa och oroa besökarna.

Ett par år in på 60-talet upphörde danserna i Skytteskogen och markägaren och styrelsen enades om att epoken Trolleholms Skytteskog var till ända.
© Ragnar Lönnäng

Foto: © Fred Lundberg.

 

 

 

   
   

Foto: © Fred Lundberg.

   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
 
   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Trollenäs

Egendomen Näs skall enligt traditionen ha funnits redan under 1000-talet, vid den plats, näset, där två vattendrag flöt samman. Det var tidigt en sätesgård inom den adliga familjen Thott. En av ägarna, Tord Thott, var gilkare, d v s hövding över Skåne under 1000-talets andra hälft. Ätten Thott är således mycket gammal och hade under många århundraden ett stort inflytande över dansk politik, förvaltning och i synnerhet godsutvecklingen i Skåne.

Den första dokumenterade ägaren till Näs var riddaren Stig Aagesen Thott som är omnämnd i urkunder såväl 1386 som 1412. Han följdes sedan av många generationer Thott, där Tage Ottesen Thott utmärkte sig genom att uppföra den första borgen, som stod färdig 1559. Märkligt nog vilar dagens byggnad på samma grund som den ursprungliga borgen från 1500-talets mitt.

Under den tid som återstod av danskt herravälde ägdes Näs av ytterligare generationer Thott, där ”Skånske kungen” Tage Thott var den mest namnkunnige. Sonen Knud Thott blev den siste ur ätten, sedan han efter freden i Roskilde och Sveriges övertagande tvingades i landsflykt efter en dödsdom för lojalitet med sina forna landsmän i skånska kriget.

Näs egendom drogs in till svenska kronan och förlänades Henrik Horn en kort period.

År 1682 blev fru Helle Rosencrantz ägare till godset. Hon figurerar i många godsaffärer i Skåne vid tiden för övergången till Sverige. Det kan inte tydas på annat sätt än att hon förmådde utnyttja det osäkra juridiska läget som rådde i Skåne åren efter 1658, för egen vinning,

Hon var änka efter det danska riksrådet och viceamiralen Niels Trolle. Därmed förde hon ätten Trolle till ett ägande av Näs som alltjämt består och redan samma år som hon övertog godset (1682), överlät hon det på sonen Arvid. En av de mest omtalade ägarna, Fredrik Trolle, förvärvade flera gods under 1700-talets första hälft och skapade på så sätt de Trolleska fideikommissen Trollenäs, Trolleholm, Trolle-Ljungby och Trollesund (i Nynäs­hamns kommun). Utöver namnet Trolle i godsen skulle de adliga fideikommissarierna även tillfogas släktnamnet Trolle till sitt eget, och därmed kopplades Trolle-Bonde till Trolleholm, Trolle-Wachtmeister till Trolle-Ljungby, och Trolle-Löwen till Trol­le­sund. Namnet Trolle kopplades till egendomen Näs, som då bytte namn till Trollenäs.

Arvid Trolle genomförde en omfattande restauration av borgen åren 1797 - 1798. Nästa restauration, åren 1891-1893, ledde till slottet nuvarande utseende. Ritningarna utfördes här, liksom vid restau­rationen av Trolleholm och många andra Skånska slott, av den danske arkitekten Ferdinand Meldahl. Resultatet blev att centralbyggnaden restaurerades och flyglarna nybyggdes.

Under 1980-talet delades egendomen i ett bolag, Trollenäs Gods AB, med Ulf Trolle som VD och slottet med parken som en självständig enhet under friherre Nils Trolles förvaltning.

Trollenäs är beläget c:a 5 km nordväst om Eslöv. Slottet har en vidsträckt och vacker park.
© Ragnar Lönnäng

Foto: © Ragnar Lönnäng

 

Foto 2006: © Roland Pedersen.

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Brännvin till husbehov
Trollenäs, liksom flertalet gods i Skåne, har haft resurser att framställa destillerade drycker ”till husbehov” under de perioder lagstiftningen tillåtit detta.

Första gången svenska staten förbjöd husbehovsbränning var 1698. Sannolikt fortsatte bränningen, trots förbudet, vilket föranledde Karl XII att upprepa förbudet 1709 och vädjade samtidigt till folkets lojalitet med de fattiga och nödställda efter krigen som han ansåg behöva brödsäden bättre än brännerierna.

År 1746 gjordes en betydande upptäckt på brännvinsbränningens område, då ledamoten av Vetenskapsakademien Eva de la Gardie, lyckades framställa drycken ur potatis. På den tiden hade potatisen inte slagit igenom som föda och kunde därför användas utan att belasta samvetet hos brännarna för slöseri med brödsäd.

År 1756 utfärdas importförbud för alla alkoholdrycker och brännvinspannorna drogs in till staten. Förbudet pågick drygt 30 år, men 1787 släpptes husbehovsbränningen helt fri. Det ledde till en lavinartad utbyggnad av brännerier över hela landet. I Skåne blev det särskilt omfattande på grund av den rika tillgången på såväl brödsäd som potatis. Vid Trollenäs uppfördes år 1798 en särskild byggnad i natursten, avsedd endast för brännvinsbränning. Interiört var huset indelat i ett bränneri, en brännvinskällare och en kammare. Utrustningen i bränneriet var två inmurade brännvinspannor, en mäskkittel och en bryggkittel, allt i koppar, samt nio träkar för olika moment i processen. En brännmästare ansvarade för driften och till sin hjälp hade han en brännerikarl och en bränneridräng. Av bokföringen framgår att produktionen år 1815-16 uppgick till 3 865,5 kannor brännvin (en kanna är 2,6 liter). Av dessa gick 3 419 kannor till försäljning och resten, 446,5 kannor, förbrukades av herrskapet eller delades ut som stat till godsets anställda. De som producerade drycken gick inte lottlösa. Brännmästaren fick den största ransonen, 19,1 kannor, eller strax under 50 liter, medan brännerikarlen fick nöja sig med 9,55 kannor, eller knappt 25 liter. Till och med hästarna erhöll en ranson om 1,5 kanna per häst och år. Bränneridrängens tilldelning framgår inte av bokföringen.

Under 1800-talet tilltar missbruket i en sådan omfattning att staten under 1850-talet inför flera restriktioner i den privata produktionen och stoppar all husbehovsbränning år 1860. Då upphör bränneriet på Trollenäs, men byggnaden är alltjämt kvar och tillgänglig som kafé och galleri.
© Ragnar Lönnäng

 

Foto: © Fred Lundberg.

 

Foto: © Fred Lundberg.

   
   

Året är okänt, men långt innan bilden till vänster togs. men inte så mycket har förändrats.

   
   
   
   

Foto: © Fred Lundberg.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Tunnbyholm

Tunbyholms slott har genomgått flera ombyggnader under de drygt 550 år som egendomen existerat. De tidigast kända ägarna tillhörde ätten Rud, som bebodde en sätesgård i en medeltida by på platsen. Man vet inget om den äldsta bebyggelsen. Under resten av 1400-talet ägdes Tunbyholm av enskilda ur ätterna Falk och Gjöe, där särskilt ägarna Mogens Axelsen Gjöe och hans son Eskil Gjöe utmärkte sig som framstående och betrodda ämbetsmän i den danska statens tjänst. Möjligen tillkom den första borgen på Tunbyholm på sin nuvarande holme under Eskil Gjöes tid, eftersom borgarna på den tiden oftast byggdes på öar och holmar i sjöar och vattensjuk mark för att lättare kunna försvaras.

I början av 1530-talet avled den siste ur ätten Gjöe och Tunbyholm övergick till ätten Brahe.

Efter flera generationer Brahe inköptes Tunbyholm år 1610 av Erik Axelsen Rosenkrantz. Han var påverkad av ståten och prakten under adelsväldet och Christian IV:s långa regeringstid. Därmed var det naturligt för Rosenkrantz att uppföra en praktfull slottsbyggnad på Tunbyholm i Christian IV:s renässans, vilket skedde med början år 1634. Efter hans död inköptes Tunbyholm av ingifte Henrik Huitfeldt som i början av 1640-talet fullbordade det ståtliga slottet som bestod i tre höga byggnader vettande mot norr, öster och söder som därmed bildade en öppen fyrkant med borggård.

Nästa ägare till Tynbyholm blev en av Danmarks mest framgångsrika personer vid 1600-talets mitt. Joachim Gersdorff, var gift med en dotter till avlidne Henrik Huitfeldt. Tidigt riksråd och ståthållare i Köpenhamn, rikshovmästare, länsherre på Bornholm, riksdrots, president i stadskollegiet och senare riddare av Elefantorden.

Hans storhetstid sammanföll med vad man trodde skulle bli slutskedet av det nära nog permanenta krigstillståndet mellan Danmark och Sverige som rått i flera hundra år. Han var därför en av förespråkarna av krigsförklaringen mot Sverige hösten 1657, vilket skulle bli ödesdigert för hela det danska riket. Vid den tidpunkten räknades svenska armén som Europas bästa efter framgångarna under 30-åriga kriget. Stora delar av svenska armén uppehöll sig vid det tillfället i Tyskland och kunde på så sätt anfalla Danmark söderifrån. Den ovanligt kalla vintern 1657 möjliggjorde förflyttning över de frusna vattnen mellan öarna, vilket gynnade de svenska anfallarna och fick danskarna att kapitulera vid jultiden 1657.

De efterföljande fredsförhandlingarna i januari och februari 1658 avslutades med att Joachim Gersdorff, tillsammans med Christen Skeel, tvingades underteckna det fredsdokument som ”befriade” Danmark från en tredjedel av landets yta, bl a Skåneland, Bohuslän och Bornholm.

I och med fredsslutet sålde Gersdorff sina skånska gods till den danska kronan och vid fredsslutet i Köpenhamn 1660  blev Tunbyholm, tillsammans med sjutton andra adelsägda gods i Skåne, s k pantlän när Bornholm återlämnades.

Under senare delen av 1600-talet förföll Tunbyholms slottsbyggnad och redan 1707 revs den östra längan. Svenska Kronan ägde fortsatt godset, men huvudbyggnaden stod obebodd under långa tider. Under 1730-talet ägdes egendomen av Gustaf Abraham Piper som gjordes en omfattande restauration, främst av den södra längan, där mittpartiet revs och öppnade utsikten mot sjön. Ytterligare en restauration, under 1830-talet gav Tunbyholm sitt nuvarande utseende.

Tunbyholm är beläget i det variationsrika landskapet på Österlen, längs vägen mellan Smedstorp och S:t Olof. Slottet har ett vackert läge vid en sjö.

Från år 1918 ägs Tunbyholm av familjen Akrell. Nuvarande ägare är Peter Akrell.
© Ragnar Lönnäng

Foto; © Ragnar Lönnäng

 

 

Foto: © Ragnar Lönnäng

 

 

 

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

En hjälte från Smedstorp
År 1859 utvandrade, eller snarare flydde, riksdagsmannen Ola Månson från Smedstorp. Politiskt representerade han bondeståndet och var i vardagslag bonde i en av gårdarna i Gårdlösa by. Hans emmigration förorsakades såväl av en hotande fängelsedom för ekonomiska oegentligheter som äktenskapliga bekymmer. Det sistnämnda förhållandet uppdagades när han lämnat Sverige i sällskap med sin 21-åriga älskarinna och deras gemensamma son Karl-August. Hon hade då tagit platsen som kvinnan i hans liv sedan han lämnat sin lagvigda hustru och deras sju barn hemma i Smedstorp.

När han anlände till Amerika beslöt han sig för att börja ett nytt liv och slog sig snart ner som farmare i Melrose, Minnesota. Han bytte namn till August Lindberg och blev snart en respekterad person och hans familj växte med ytterligare sex barn, varav tre dog i späd ålder.

Den nyfödde sonen Karl-August, som var med på resan från Sverige, antog snart det mera amerikanskt klingande namnet Charles. Han var mycket begåvad och utbildade sig till jurist och blev så småningom en aktad advokat i Little Falls, en stad i närheten av Melrose. Han var även medlem av kongressen i Washington, där han representerade delstaten Minnesota. Han slutade dock sina dagar olyckligt sedan han varit motståndare till amerikansk inblandning i första världskriget. I efterlämnade, samtida brev till Brantevik från grannar i Amerika, framgår det att ”...han (kongressman Lindberg) sade att US had nå grun till att gå into krig, så de försökte att setta honom i fängelse samt alla möjliga lögner de kunde uppfinna” och vidare hur ”hans kropp var bränt till aska och dis ung Lindberg gick up in his airplan och strödde askan över hans land”. Denna dramatiska händelse inträffade 1924 och den som flög planet med askan som ströddes över ägorna var den 22-årige sonen Charles Lindberg Jr som skulle bli en av flyghistoriens hjältar genom sin enmansflygning över Atlanten den 20-21 maj 1927.

Atlantflygningen startade i gryningen den 20 maj från en flygplats i New York. Det enkla planet, en enmotorig Ryan, som han döpt till Spirit of S:t Louis, hade 1700 liter flygbränsle ombord, såväl i den ordinarie tanken som i en extratank i förarutrymmet, vilket gjorde sikten nästan obefintlig. Efter 33 ½ timmars flygning landade han på Le Bourget i Paris och togs emot av stora folkmassor.

Han återvände till Amerika och hyllades som en av landets största hjältar. Hans liv förmörkades dock av att hans lilla son kidnappades och mördades år 1932 och att han under en period av 40-talet beskylldes för att vara nazist. Charles Lindberg avled 1974.
© Ragnar Lönnäng

 
 
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Ugerup

Ugerup herrgård ligger omkring 12 km Söder om  Kristianstad i Köpinge socken. Omnämnd första gången på 1300-talet. Nuvarande byggnad är från 1709. Egendomen är Inte tillgängligt för allmänheten.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Vannaröd

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Wanås

Wanås är beläget ett par mil norr om Kristianstad. De äldsta delarna härstammar från slutet av 1400-talet, då godset genom ingifte kom i släkten Brahes ägo. Det äldsta huset, troligen ett stenhus omgivet av vatten, byggdes successivt ut till en fyrlängad renässansborg med vallgrav. Slottsbyggnaden har ännu kvar vissa inslag från 1400-talet.

Den första omtalade händelsen med anknytning till Wanås inträffar under maktkampen om den danska kungakronan mellan den avsatte Christian II och dennes farbror Frederik I, som 1523 valts till kung med adelns och lybeckarnas stöd. Ägaren till Wanås, Niels Nielsen Brahe hade, i motsats till majoriteten av adeln i Skåne, tagit ställning för ett återval av Christian ”Bondekär” eller ”Den gode” som under sin regeringstid stöttat bönderna i deras kamp mot ofrihet och skatter. Brahe lierade sig med upprorsmannen Sören Norrby som fick med sig Göingebönderna i ett blodigt uppror mot adeln.

Frederik I valdes och Niels Nielsen Brahe greps och dömdes till döden. Efter Brahes död övergick Wanås till ätten Bille fram till mitten av 1600-talet, då ägandet övertogs under en period av ätten Beck till Färslöv för att 1649 övertas av Anna Ramel, änka efter Malte Juul till Maltesholm. Under nordiska sjuårskriget 1563-70, brändes slottet delvis ner och återuppbyggdes av Steen Bille under 1570-talet, delvis till det utseende det har i dag.

I slutet av 1600-talet övertogs Wanås av den gamla ätten Putbus från Rügen. Efter von Putbus tid inköptes Wanås 1756 av landshövding Carl Axel Hugo Hamilton, gift med den förmögna Betty Jennings. Hon blev tidigt änka, efter två giften, och avled 1801. Under hennes tid skedde stora förändringar på Wanås med om- och tillbyggnader av hus och parker. Betty Jennings hade gjort Wanås till fideikommiss och år 1801 tillträdde hennes dotterson Carl Axel Wachtmeister af Johannishus som fideikommissarie och ännu i dag är ätten Wacht­meister ägare och brukare genom greve Carl-Axel Wachtmeister.

Wanås närmaste omgivningar består i den vidsträckta och vackra konstparken, där konstverken och naturen förenas i en harmonisk symbios.
© Ragnar Lönnäng

Foto: © Ragnar Lönnäng

 

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Göingebygdens skildrare
År 1842 anställdes prästen Tufve Svensson Cederborg som informator hos greve Carl Axel Wachtmeister på Wanås. De flyttade då in i den nya informatorsbostaden, öster om slottet. Här föddes sonen Carl August den 9 april 1849.

Tufve Cederborg drömde om ett eget pastorat men inte förrän 1859 blev han en kyrkoherde i Kviinge-Gryt och 1866  kontraktsprost i Östra Göinge härads kontrakt.

Sonen Carl August skriver i sin självbiografiska Tänkebok att barndomen varit mycket ljus, men att fadern varit sträng och myndig och modern uppoffrande och kärleksfull.

Under 1800-talet var det vanligt att prästsöner övertog sin fars kall, varför Tufve började undervisa sonen i latin redan som barn. Carl August började sina egentliga studier vid Katedralskolan i Lund, höstterminen 1864. Han bodde hos krukmakare Almström i hans gård med adress Råttesträtet 191. Den första terminens betyg ger honom godkänt i de flesta ämnen, men märkligt nog underkänt i svenska.

Under tredje året började han umgås med planer på att sluta skolan. Så blev det, med det villkoret att han fortsatte som privatist såväl hemma som i Kristianstad. Han förlorade intresset även för detta och tanken på jordbruk började ta fart. Fadern menade att ingen blir jordbrukare på andra meriter än praktik och sände honom därför till en gård i Hörby.

Året efter övertog han ansvaret för faderns ”prästajordbruk”, där han stannade i sju år, varefter han köpte en egen gård i Hökaröd strax söder om Kviinge.

1880-talet innebar flera års missväxt och Carl August övervägde då att sälja gården. Han började engagera sig politiskt för liberalismen, där han insöp allt som skrevs av August Blanche i ”Ny Illustrerad Tidning”. Carl August skrev själv politiska artiklar i Kristianstadbladet, vilket väckte stor uppmärksamhet i bygden.

Han valdes in i landstinget och träffade där den tidigare disponenten vid Torsebro krutbruk, baron Staël von Holstein. Krutbruket hade gått i konkurs 1881 och von Holstein hade blivit tidningsman och gav ut ”Södra Sverige”. Han erbjöd Carl August att bli medarbetare vilket han accepterade under förutsättning att han huvudsakligen fick skriva kåserier. Tidningen gick snart i konkurs och baronen flydde till Amerika.

Redan samma höst träffade han tidningsmannen Lars Österling, far till poeten Anders. Han ägde Skånes Allehanda och erbjöd Carl August en anställning som snart utvecklades till ett delägarskap. Hans duglighet gjorde honom efterfrågad och 1897 anställdes han vid Göteborgs Aftonblad. Han fick samma år ett generöst erbjudande från Borås Tidning, men valde att återvända till Helsingborg och familjen, där han hyrde en villa och skrev sin första roman, Göingehövdingen och snapphanarne. Det blev hans första historiska roman och en upptakt till hela hans kommande produktion.

År 1898 flyttade de till Stockholm sedan Carl August fått en fördelaktig tjänst vid Svenska Dagbladet och sedan chefskapet för Allers Familje-Journals bilaga ”Nytt från alla land”.

År 1905 avslutade han sin tidningskarriär för att bli författare på heltid. Han köpte en villa i Saltsjöbaden och här skrev han alla sina återstående romaner. Han avvek aldrig från sitt huvudtema, trots att han inte besökt sin hembygd i Göinge sedan 1886. Carl August Cederborg avled 1933.
© Ragnar Lönnäng

Foto: © Fred Lundberg.

 

   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Wegeholm

Vegeholm är starkt förknippat med en av Danmarks största och mest mångsidiga personligheter under renässansen, godsägaren, krigsmannen, adelns och katolicismens förkämpe, Tyge Krabbe. Han ägde Vegeholm och flera andra gods vid 1500-talets mitt. År 1530, fem år efter Sören Norbys bondeuppror, beslöt han sig för att ersätta den tidigare borgen på Vegeholm som var uppförd i början av 1500-talet. Den var belägen på en ö i Vegeån, men trots det skyddade läget hade den bränts och förstörts under upproret.

Den nya borgen byggdes på samma plats, men ön delades och på så sätt kunde den andra holmen nyttjas för ladugårdar. Borgen byggdes i tre våningar, fyrlängad med en inre borggård och med tre bestyckade torn.

För anläggningens försvar byggdes en skyttegång, kastgluggar och vindbrygga över den naturliga vallgraven. Ännu i dag har den välbevarade anläggningen samma karaktär som vid mitten av 1500-talet.

Tyge Krabbe hade haft intressen i Skåne sedan år 1507, då han förlänades riksfästet Helsingborg och blev tidigt indragen i flera krig med Sverige. Han drogs även in i striderna om kungamakten i Danmark under 1520-talet och under 1530-talet i den s.k. grevefejden, i avsikt att försvara adelns och den katolska kyrkans intressen. Hans liv präglades av en konservativ inställning till nymodigheter och han bekämpade alla sådana tecken i tiden, såväl när det gällde kungamakten i Danmark som Skånes utsatthet gentemot Sverige. Tyge Krabbe dog på Vegeholm år 1541, intill döden trogen den katolska kyrkan.

Ätten Krabbe innehade Vegeholm ännu vid tiden för Sveriges övertagande, men år 1662 övergick ägandet till generalguvernören i Skåne, greve Gustaf Otto Stenbock. Han genomförde en omfattande restauration av den förfallna borgen år 1670 som då i stor utsträckning förändrades till ett barockslott. Godset såldes år 1684 till handlaren Olof Nilsson Engelholm, som redan efter två år sålde det vidare till Johan Cedercrantz.

Under 1700- och 1800-talet ägdes Vegeholm av familjerna Cedercrantz, Ehrenborg, Sjöcrona och Gravenhorst Lövenstierne för att år 1902 övergå i familjen von Geijer ägo genom ryttmästare Wilhelm von Geijer och hans hustru Irma von Hallwyl.

Nuvarande ägare är Stefan och Elisabet von Geijer.
© Ragnar Lönnäng

Foto: © Ragnar Lönnäng

 

Foto: © Ragnar Lönnäng

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

von Hallwyl kommer till Skåne
År 1902 inköpte Walter och Wilhelmina von Hallvyl, Vegeholm slott och egendom till yngsta dottern Irma och hennes make Wilhelm von Geijer. Makarna Hallwyl bodde sedan 10 år i det s.k. Hallwylska palatset på Hamngatan i Stockholm. Dotterns flytt till Skåne skapade ett behov av ett sommarviste i närheten av Vegeholm och därför inköptes Hildesborg, norr om Landskrona, år 1908. Där kunde de såväl umgås med dottern och hennes familj som gäster från när och fjärran vid den vackra Öresundskusten. För att bättre anpassa Hildesborg för sitt nya ändamål gjorde arkitekten Isak Gustav Clason vissa förändringar i byggnaden och parken.

Det berättas hur semesterfirandet i Skåne började med att greven reste till Hildesborg redan i maj och följdes två veckor senare av grevinnan och hennes sällskapsdam. Då stängdes huset på Hamngatan för sommaren och alla värdefulla möbler, konstverk och ljuskronor täcktes över för att skyddas för bl.a. solljuset. Bilens vinterkaross byttes till en öppen sommarkaross, varefter den sattes på det södergående tåget och transporterades till Landskrona. Den användes bl.a. för den timslånga turen till dottern och svärsonen på Vegeholm.

Grevinnan Wilhelmina von Hallwyl var dotter till en av de framgångsrika ”träpatronerna” utmed norrlandskusten, Wilhelm Henrik Kempe och hans maka Johanna född Wallis. Kempe ägde och drev Ljusne-Voxna bruk i Hälsingland, som var ett av Sveriges mest inkomstbringande företag på sin tid. Sommaren 1864 vistades familjen i Tyskland för att ”dricka brunn” och där träffade Wilhelmina Walter von Hallwyl, som ”var artig och belevad”. Sedan föräldrarna gått med på giftermål ställdes det till bröllop den 10 juni 1865 i hemmet på Kornhamnstorg i Stockholm. Yngsta dottern Irma, sedermera slottsfru på Vegeholm, föddes 1873 och efter faderns död 1883 efterträdde maken Walter von Hallwyl svärfadern som VD i Ljusne-Voxna bruk.

von Hallwyl kommer till Skåne
Familjen flyttade till Sörenssonska huset vid Blasieholmstorg i Stockholm och där började Wilhelmina von Hallwyls samlande på allvar. Hon hade tidigt visat intresse för vackra ting, men en flicka vid den tiden levde i små ekonomiska omständigheter, även om familjen var förmögen. Hon hade under hand skaffat sig rika kunskaper om antikviteter och konst och när fadern dog 1883 gjordes en särskild överenskommelse om att hon skulle erhålla en årlig summa för inköp av väl utvalda objekt till sin samling.

I början av 1890-talet väcktes tanken i familjen på att bygga ett nytt hus i Stockholm, bl a för att samlingarna tog allt större utrymme i bostaden. Makarna förvärvade en tomt på Hamngatan 4 och anlitade arkitekten Isac Gustav Clason som 1894 presenterade en ritning till ett renässanspalats med strängt slutna murar och järngaller för fönstren. Byggnaden uppfördes 1894-1898.

Samlandet fortsatte i det nya, rymliga hemmet och tanken på att omvandla det till museum blev allt starkare. År 1920 skänkte greveparet hemmet till staten och 1938 öppnades det som museum. Här kan man uppleva det Hallvylska hemmet som Wilhelmina med stor omsorg och kärlek samlat för att ge kommande generationer kunskap om sin tid.
© Ragnar Lönnäng

 

   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Viderup

Den äldsta bebyggelsen på Hvidarp, som var det dagliga namnet på godset fram till 1800-talets början, anses vara från 1500-talets första del. Den äldsta kända ägaren, riksrådet Verner Tönnesen Parsberg, förlänades Hvidarp och flera andra gårdar i trakten under 1560-talet.

Efter ytterligare en generation Parsberg försåldes godset år 1604 till riksrådet Steen Maltesen Schested. Han var gift med Anne Henriksdatter Brahe till Löberöd, senare känd som en av många handlingskraftiga kvinnor i Skåne under 1600-talet.

Riksrådet Schested överlämnade med stor säkerhet godsets skötsel till hustrun, eftersom han måste ha ägnat den mesta tiden åt uppdrag i egenskap av riksråd, länsman på Bohus och Varbergs fästningar, riksmarskalk och härförare i de många krigen mot Sverige. Han avled år 1611 i inledningsskedet av det som senare skulle kallas Kalmarkriget.

Den driftiga änkan, Anne Henriksdatter Brahe, visade genast efter makens död en stor handlingskraft och kom under sitt återstående liv att sätta sin prägel på såväl godsen som bygden i flera sammanhang. (se nästa sida).

Efter hennes död år 1635 ärvdes de båda godsen, Hvidarp och Löberöd, av systersonen Henrik Ramel till Bäckaskog. Därmed inleddes ett obrutet ägande inom familjen Ramel från 1635 till våra dagar. Detta trots att egendomen aldrig varit fideikommiss, vilket tyder på en stark känsla för egendomen inom familjen.

Henrik Ramel var lika engagerad i skilda uppdrag som sin företrädare, bl.a. var han landsdomare i Skåne och riksråd och antas därför inte ha engagerat sig i någon större omfattning för Hvidarp. Han i sin tur efterträddes av sonen Hans Ramel till Maltesholm, som under sin tid fick uppleva övergången till Sverige år 1658. I den inledande s k försvenskningsprocessen erbjöds skånsk adel att underteckna en huld- och trohetsed gentemot Sverige, vilket Hans Ramel gjorde och på så sätt räddade fortsatt ägande av sina egendomar.

Undre 1700-talets första hälft ägdes Hvidarp av den förmögne Malte Ramel, som utvecklade det Ramelska godsimperiet till ett av Skånes största. Han i sin tur överlämnade ägandet till en av familjens mera ryktbara personligheter, ”Bygge-Hans” Ramel som ägnade det mesta av sitt liv åt att bygga om och bygga nytt vid sina gods. Han genomförde bl a en genomgripande ombyggnad av hela fastighetsbeståndet på Hvidarp. För huvudbyggnadens restauration anlitades Carl Hårleman, som förändrade slottets renässanskaraktär till en 1700-talsbyggnad där symmetrin blev det förhärskande formspråket. Parkarkitekten Adolf Fredrik Barnekow ritade en 1700-talspark och längs infarts­vägarna planterades alléer.

I J.C Barfods ”Märkvärdigheter rörande skånska adeln” framgår hur den försiktige och sparsamme fadern reagerade på det som han uppfattade som alltför storslaget vid sonens ombyggnad av Hvidarp. Barfod skriver hur ”fadern for dit för att se dessa storverk, vilka såsom nyheter ej föllo i hans tycke” och vidare när han kom fram och fick se ladugårdarnas fasta stenhus ”förvandlade till holsteinska korsvirkesbyggnader, förvånades han”.

Redan 1805 lät dåvarande ägaren, Otto Ramel, bygga till en tredje våning i huvudbyggnaden. Den holstienska ladugården, från ”Bygge-Hans” tid, revs och ersattes med ett ståtligt häststall i två våningar. Huvudbyggnaden eldhärjades 1925, varvid den tillbyggda tredje våningen skadades så svårt att den inte återuppbyggdes vid den efterföljande restaurationen. På så sätt återfick Hviderup sin 1700-talskaraktär med två våningar.

Hviderup är beläget c:a 7 km söder om Eslöv. Gårdstånga kyrka, med unika interiörer från senrenässansen, ligger 3 km sydost om slottet.

Nuvarande ägare är Familjen Ramel, Godsförvaltning AB.
© Ragnar Lönnäng

Foto: © Fred Lundberg.

 

 

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

 

 

Foto: © Fred Lundberg.

   
   

Anne Brahe
När ägaren till dåvarande egendomen Hvidarp, den danske riksmarkskalken och fältmarskalken Steen Maltesen Schested avlidit år 1611 hade Kalmarkriget just utbrutit. För de hemmavarande blev de upprepade krigen och de många dödsbuden ett ständigt trauma, där ingen gick säker på grund av sin militära rang och status. Generaler och meniga soldater stupade på samma slagfält eller togs till fånga utan urskiljning. Godsägande adel gick ut i krigen, väl medvetna om att deras ofta unga hustrur måste ta över ägande och drift av godsen om de inte återvände.

Anne Brahe, hustrun till Steen Maltesen Schested var just en ung kvinna, men hade den styrka som behövdes för att överta den fortsatta driften av Hvidarp och Löberöd.

Hon började genast efter makens död att planera för uppförandet av nya, ståndsmässiga huvudbyggnader på sina gods, Hvidarp och Löberöd. En inskription på ett av husen på Hviderup ger oss besked om att huvudbyggnaden uppfördes 1617 och den västra flygeln sex år senare, 1623. Byggnaden var inte planerad som 1500-talets kombinerade bostads- och försvarsborgar, utan hade den trelängade borgens öppna karaktär som blev vanlig i Skåne under 1600-talet. Vallgraven ansågs dock viktig för säkerheten och på Hvidarp kunde ett närbeläget vattendrag dämmas upp och omsluta slottsholmen.

Anne Brahe hade även omsorger om annat än egna hus och hem. Bland annat tog hon initiativ till och bekostade en praktfull renässansinredning i den medeltida sockenkyrkan i Gårdstånga. Hon lät den kände träsnidaren Jakob Kremberg från Lund utföra ett altare, en predikstol med portal, en dopfunt med baldakin och ett kapellskrank i snidat trä. Träarbetena  utfördes under åren 1612-1622.

I samband med kyrkans restaurering lät hon även bygga ett gravkapell åt sig och sin make vid kyrkans norra sida, avskilt från koret genom ett skrank utfört av mästaren Kremberg.  Detta kapellskrank anses vara Krembergs mest unika i Gårdstånga kyrka. Man har inte funnit någon motsvarighet till ett sådant skrank vare sig i Sverige eller i utlandet. Kyrkans inredning betraktas som en av de vackraste i Skåne och är ännu kvar i nära nog autentiskt skick.

Hon ägnade även de äldre, sjuka och fattiga sina omsorger, bl a genom att bygga Hviderups Hospital. Byggnaden finns ännu kvar och på en inskription står att läsa hur byggnaden uppfördes år 1619 ”till de fattigas tröst och uppehälle”. Varje julafton sägs hon ha utspisat flera hundra fattiga sockenbor.

Anne Brahe avled barnlös år 1635 och vilar tillsammans med maken i sitt egenhändigt inredda gravkor i Gårdstånga kyrka.
© Ragnar Lönnäng

Foto: © Fred Lundberg.

 

Foto: © Fred Lundberg.

 

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Widtskövle

Widtsköfle är inte bara Skånes största bebodda borg, med c:a 100 rum, utan en av Nordens bäst bevarade renässansborgar och kanske det allra vackraste av Skånes många slott. Den nuvarande byggnaden, från 1550-talet, har haft en medeltida föregångare norr om kyrkan, i slottets omedelbara närhet.

De äldsta ägarna, från 1200-talet, skall ha tillhört ätten Egeside och under 1300-talet den i Skåne mera kända ätten Krognos. Redan år 1401 övertogs Widtsköfle, genom ingifte, av ätten Brahe, genom Axel Pedersen Brahe. Han avled 1425 varefter arvet delades mellan barnen och flera ägare som köpte och sålde egendomen under resterande 1400-talet, för att åter komma i ätten Brahes händer under 1530-talet. Det var Jens Brahe som 1553 påbörjade uppförandet av den nuvarande borgen och den stod klar när sonen Henrik tillträtt, år 1557. Såväl borgens placering i terrängen som samspelet mellan arkitektoniska inslag vittnar om att borgen byggdes för att just vara en borg, möjlig att försvara. Sankmarken försvårade stormning och underlättade konstruktion av vallgraven. De diagonalt placerade hörntornen, liksom skyttegången under takfoten, gjorde det möjligt att bekämpa fiender runt hela byggnaden.

Efter Henrik Brahes död 1587 övergick ägandet till dottern Margrete, gift med Christian Barnekow, tillhörig en urgammal tysk adelssläkt. Det blev inledningen till ätten Barnekows innehav av Widtsköfle, fram till år 1826. Bland många dugliga och färgstarka individer ur ägarlängden kan änkan efter överste Kjell Kristoffer Barnekow, Margareta von Ascheberg, omnämnas. Översten dog redan år 1700, varefter hon ensam styrde godset i 53 år. Den i vida kretsar omtalade ”Aschebergskan på Widtsköfle” var affärsmässigt sinnad och inköpte flera gods, bl a Sövdeborg, Tosterup och Ellinge.

Familjen Barnekow innehade egendomen till 1826, då den siste arvtagaren tvingades sälja Widtsköfle till bankiren Jonas Hagman. En dotter i andra generationen Hagman gifte sig med hovmarskalken Rudolf Hodder Stjernswärd, vilket blev inledningen till den nuvarande ägarfamiljens innehav. Vår egen tids ägare är Carl-Georg Stjernswärd.

Widtsköfle slott är beläget c:a 4 km nordost om Degeberga. Slottet omges av en vallgrav och en vacker park. Nära slottet ligger 1200-talskyrkan med medeltidsmålningar och gravar med kvarlevor efter de äldsta ägarna.
© Ragnar Lönnäng

Foto: © Ragnar Lönnäng

 

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Grevinnans dragoner
Margareta von Ascheberg har gått till historien som en av många driftiga kvinnor i de skånska godsen som tvingades in i en ansvarsfylld roll som ägare, förvaltare och brukare när maken stupade eller blev tillfångatagen i kriget. Hon var dotter till fältmarskalken, generalguvernören och kungagunstlingen Rutger von Ascheberg som accepterade hennes giftermål med Kjell Christoffer Barnekow år 1691. Han var då ägare till Widtsköfle, som han ärvt redan som treåring år 1666.

Det nygifta paret slog sig inte till ro på Widtsköfle. Den unge officeren Kjell Christoffer Barenkov tog anställning i holländska armén i kriget mot Frankrike och hans maka följde honom på krigsstigen. Det påstods till och med att deras yngsta barn föddes mitt under belägringen av Bryssel år 1695.

Barnekow avancerade till överste, vilket gjorde honom attraktiv i svensk tjänst och Karl XII beordrade därför hem honom för att sätta upp och leda ett nytt regemente i Kalmar. Han tog sig genast an uppgiften, så allvarligt att han med svärfadern, Rutger von Ascheberg hjälp, inrättade ett stuteri på Widtsköfle för uppfödning av hästar till dragonregementen. Detta stuteri blev det största och äldsta privata i landet.

Dessvärre ändades hans liv redan år 1700, 37 år gammal, sedan han under mönstringsarbete i Kalmar drabbats av en hög feber som inte kunde hävas.

Detta blev naturligtvis en sorglig händelse för hans hustru och barn, men hon var situationen mogen och tog snabbt initiativ för att fortsatt leda godsets verksamhet inom alla områden. Detta skulle komma att pågå i 53 år och hon blev underhand allt mera respekterad som Aschebergskan på Widtsköfle.

Efter makens tragiska död uppdagades det att han i något sammanhang förbundit sig att sätta upp och utrusta 200 dragoner. Naturligtvis grundade sig löftet på stuteriets resurser, men i övrigt fanns ingen utrustning och heller inget manskap för att fullgöra löftet.

Mot den bakgrunden tillskrev hon Kung Karl XII och vädjade om förståelse från kungen om hon inte kunde fullgöra den avlidne makes löfte. Hon bad att bli befriad ”emedan jag värnlösa änka nu vidare mig därmed ej befatta kan”. Dessutom framgick det i hans kontrakt med kronan att ”om något dödligt påkom översten, så skulle hans värvning ej lända hans barn och arvingar till någon skada”. Därmed ansåg änkan att utfästelsen kunde brytas.

Karl XII hade stora behov av resurser för sin armé, främst i Östersjöprovinserna och avslog därför hennes framställan. Det har senare framkommit att greve Carl Piper, som var Karl XII:s stabschef, låg bakom avslaget för att få henne på obestånd och därmed göra hennes egendomar tillgängliga på marknaden.

Grevinnan Ascheberg var dock av hårdare virke och gav inte upp för kungens avslag utan gick genast till verket med att rekrytera allmänna lösdrivare och arbetslösa drängar för sin beridna dragonavdelning. Hästar fanns i det egna stuteriet och uniformerna syddes upp på slottet. År 1702 skeppades Widtsköfles privata bidrag till armén över till Livland och ingick från den dagen i det politiska och militära spelet om Östersjöprovinserna.

Senare har det visat sig att ingen av grevinnans dragoner återkom till Sverige. De gick alla under i sjukdomar, stupade på slagfältet eller förtvinade i rysk fångenskap.

Senare inköpte ”Aschebergskan på Widtsköfle” stora egendomar som Ellinge, Sövdeborg och Tosterup. I de socknar som godsen tillhörde tog hon initiativ till såväl skolor som sjukhus och en tidig form av socialvård.

Hon blev 84 år och begravdes vid sidan om sin make i det Barnekowska gravkoret i Widtsköfle kyrka. I och med hennes död har ingen senare burit det Aschebergska namnet.
© Ragnar Lönnäng

 

 

Foto: © Fred Lundberg.

 

   
   
   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Wrams Gunnarstorp

Den äldsta kända byggnaden på Vrams Gunnarstorps egendom är uppförd i slutet av 1400-talet, på samma plats som nuvarande slott. Delar av den byggnaden är ännu bevarade i slottets östra länga.

Vrams Gunnarstorp har sitt ursprung i 1400-talets Vramsgård, som var ett ärkebiskopsgods nära Vrams kyrka. De första urkunderna berättar om en ärkebiskop i Lund, Birger Gunnersen, som skall ha pantsatt Gunnarstorp till Hans Skougaard år 1517. Efter inre stridigheter i kyrkan, där panten ifrågasattes, tvingades Skougaard lämna gården. Efter en rättslig tvist återfick han ägandet och familjen behöll Gunnarstorp, senare Vrams Gunnarstorp, till 1620-talet.

Den gamla borgen från 1400-talet restaurerades och kompletterades under 1550-talet bl a med en nordlig länga i två våningar.

I början av 1600-talet blev ätterna Ulfstand och senare Vind ingifta i ägarfamiljen Skougaard och från år 1621 innehar riksamiralen Jörgen Vind egendomen. Han fortsatte byggnationen åren 1633 - 44 och formade då en fyrlängad slottsbyggnad kring en sluten borggård i Christian IV:s stil. Den kallades så sedan den arkitekturkunnige kungen infört den i Danmark efter holländsk förebild.

Jörgen Vind dödades i sjöslaget vid Fehmarn år 1644 mellan danska och svensk-holländska enheter och Vrams Gunnarstorp övertogs av änkan Ingeborg Skougaard, född Ulfstand. Kort efter sonens övertagande såldes godset till Christoffer Giedde, tillhörig en urgammal dansk ätt. Nästa generation Giedde blev en dotter, Hedvig Sofia Elisabeth ägare till Vrams Gunnarstorp. Hon var i sitt andra äktenskap gift med Caspar Johan Berch från Estland. Efter fem generationer Berch såldes godset år 1839 till ryttmästare Rudolf Viktor Tornérhjelm. Han blev med tiden en av det svenska kungahusets förtrogna och utnämndes till överhovstallmästare. Sedan dess har familjen Tornérhjelm bibehållit ägandet över Vrams Gunnarstorp, fram till våra dagar.

Slottet genomgick en grundläggande renovering i mitten av 1800-talet, efter ritningar av den kände danske arkitekten C.F. Zwingmann, som utfört ritningar till restaura­tion och nybyggnad av flera skånska slott under sin tid.

Vrams Gunnarstorp ligger c:a 4 km söder om Åstorp, vid Söderåsens norra sluttning. Slottsparken är vackert belägen mot åsen och har flera inslag av stort historiskt värde. Lin­né omnämner redan i sin resa 1749 bux­bomshäckarna och avenboksgången från 1600-talet, som alltjämt är kvar. Parken har en egen rosart som bär egendomens namn.

Nuvarande ägare är Rudolf Tornérhjelm.
© Ragnar Lönnäng

Foto: © Ragnar Lönnäng

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Åskloster Kungsgård
   

 

   
Öja

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Örenäs

Örenäs är ett av de senast byggda slotten i Skåne. Som i flera andra fall är det ett resultat av det sena 1800-talets framgångsrika jordbruksdrift och handel. År 1897 hade den i folkmun kallade ”sockerkungen”, Carl Tranchell, inköpt egendomen Maryhill för Skånska Sockerfabrik AB:s räkning. Tranchell övertog ägandet privat år 1911 och lät redan ett par år senare arkitekterna Fredrik Sundbärg och Harald Holmqvist projektera en ny slottsbyggnad. Den kom att planeras i två våningar med en s k mansardvåning under ett högt, brutet tak. Stilen var tysk barock, vilket var mycket vanligt i monumentala byggnader vid sekelskiftet.

Slottet uppfördes under åren 1914 - 1918 och fick namnet Örenäs, efter granngården Örenäs gård.

Byggnaden, med sin omgivande park och sluttande gräsmatta i väster, har ett mycket vackert läge vid stranden av Öresund, med Ven i blickfånget. Området är starkt förknippad med diktaren Gabriel Jönsson, som gjorde Ven till en litterär plats. Han föddes i det lilla fiskeläget Ålabodarna, väster om Örenäs slott, där hans far drev lanthandel. Gabreil Jönsson har sin grav på Glumslövs kyrkogård, med sin vackra 1100-talskyrka. Den platsen var med säkerhet vald av skalden själv eftersom han under sin livstid njutit av den hänförande utsikten från den närbelägna höjden som han kallade ”Skånes hjässa”. Här hade han sett ut över det landskap han älskade, de mjukt formade vidderna med jordbruksland, insprängda lövholmar, gårdar och kyrkor. Här såg han sundet med Ven och Backafall som han gjorde till en odödlig plats i den svenska folkvisan. Trakten har varit bebodd under årtusenden, vilket en vacker gånggrift från stenåldern och flera bronsåldershögar ännu vittnar om.

Gården Örenäs kom till som en följd av enskiftet i början av 1800-talet. Tidigare ingick gårdshusen i Glumslövs by, väster om kyrkan, men när skiftesreformen genomfördes nybyggdes den korsvirkesgård som fanns kvar på Örenäs gård till c:a 1870. När gården såldes till häradshövdingen August Anderberg år 1867 kunde han inte förlika sig med den enkla korsvirkesbyggnaden utan uppförde en ny villa på en tomt närmare sundet. Han kallade villan Mariehill efter hustrun Maria. Redan 1883 såldes fastigheten till grevinnan Constance Wachtmeister som var änka efter utrikesministern Carl Wachtmeister. Hon ändrade namnet på villan till det mera engelskklingande Maryhill och restaurerade såväl huset som parkanläggningen. Redan 1892 övertogs den av greve Fredrik Posse och från 1897 Skånska Sockerfabriken AB.

Mellan åren 1923 och 1942 ägdes Örenäs slott av greve Fredrik Bonde af Björnö, varefter RESO och senare Landsorganisationen förvärvat slottet och utvecklat det till en högklassig hotell- och konferensanläggning.
© Ragnar Lönnäng

Foto: © Fred Lundberg

 

 

Foto: © Fred Lundberg.

   
   

Foto: © Fred Lundberg.

   
   

Amelie Posse...
År 1888 flyttade Fredrik och Gunhild Posse med sina barn, fyraåriga Amelie, treårige Arvid och ettårige Mauritz från storstaden Malmö till villan Maryhill vid Örenäs gård i Glumslöv. Hon har senare avslöjat hur hon väntade på den vårdag när flytten skulle ske och hur de skulle leva lyckliga på Maryhill ”till våra döddagar - d.v.s alltid!” Nu blev det inte så och för Amelies del skulle flytten från Malmö till Örenäs bli det första steget till ett äventyrligt, kringflackande liv, fyllt av strapatser, sorger och glädje. Hon blev som vuxen den starkt engagerade författarinnan Amelie Posse som i sina böcker vågade ta ställning mot de onda krafter som hon ansåg styra Europas utveckling.

Amelie Posses mor, Gunhild, var dotter till Hedda och Gunnar Wennerberg. Han har gjort sig mest känd som författare och tonsättare till de uppsaliensiska ”Gluntarna” men även som medlem av Svenska Akademien. Han var ecklesiastikminister under ett par perioder och senare landshövding i Växjö. Fadern, Fredrik, var son till Amelie och Arvid Posse. Han var godsägare (Charlottenlund) och en av grundarna till Lantmannapartiet och statsminister 1880-1883. Fredrik Posse ägnade sitt yrkesliv åt järnvägsbyggande i Skåne och Blekinge, kruttillverkning och malmutvinning i Norrland. Han avled redan 1897 och familjen utsattes för svåra ekonomiska problem sedan kompanjonen från gruvdriften lurat till sig hans andel och kapital i bolaget. Gunhild och de tre barnen tvingades flytta ifrån sitt älskade Maryhill till en lägenhet i Lund.

För den unga Amelie innebar släktskapet bakåt med mångsidiga och framgångsrika människor att hon tidigt blev bekant med flera av den tidens ledande personer i landet.

Amelie Posse var född år 1884 i det s.k. Sörensenska palatset i Stockholm. Redan året därpå flyttade familjen till Malmö och några år senare till Maryhill. Hon gick i skolan i Landskrona, en mil söder om Örenäs. Vid den tiden tjänstgjorde en ung lärarinna där som vid sidan om sin tjänst börjat skriva böcker och redan 1891 gett ut sin saga om den försupne prästen Gösta Berling och hans brokiga sällskap. Amelie har senare berättat i den självbiografiska boken, I begynnelsen var ljuset, hur hon vid ett tillfälle fick en ”rungande örfil” av Selma Lagerlöf för att hon en gång ”av misstag” blåst en papperstuss med hjälp av ett rör så den träffat lärarinnan Selma mitt på näsan. När de senare träffades hade Selma Lagerlöf avslöjat att örfilen mot Amelie Posse var den enda kroppsliga aga hon någonsin utdelat.

Åren 1902-1904 gick hon Målarskola i Köpenhamn, varefter hon gifte sig med brottspsykologen och författaren Andreas Bjerre. De bodde en tid i Berlin, men äktenskapet upplöstes redan 1910. Då flyttade Amelie till Rom, där hon efter några år gifte sig med dem böhmiske konstnären Oki Brazda och stannade där till 1925.

Då flyttade paret, med sina två söner Slavo och Jan till Tjeckoslovakien och slottet Zemek Lickov, åtta mil från Prag.

Där började hon sitt författarskap år 1931 med romanen Den oförlikneliga fångenskapen. Den följdes av ytterligare nio böcker fram till 1954, tre år före hennes död. Den elfte boken, När järnridån föll över Prag, kom ut postumt år 1968, med journalisten Barbro Alving som redaktör.

Amelie återkom till Sverige 1940, där hon tog initiativet till bildandet av den antinazistiska ”Tisdagsklubben”. Åter till Tjeckoslovakien 1946-1948, i Sverige några år och till Italien 1951-1952. Amelie Posse avled i Stockholm 1957.
© Ragnar Lönnäng

Foto: © Fred Lundberg.

 

 

 

 

   
   
   
   

För er med fotografiskt intresse så ser ni säkert att detta är en s. k. colorerad svartvit bild.. Det vill säga man målade med äggvitelasyrfärg på svartvita papperskopior för att få en färgbild. Tittar man lite mer noga så syns det att flera partier på just denna bild aldrig blivit färdigmålade. I princip har man målat taken på husen och grönskan, plus havet. resten är orört. Den här typen av bilder var inte helt ovanlig på 1940 och 1950-talet. Färgbilder i någon bemärkelse kom först på alvar under 1960-talet då bland annat den första Kodak Instamatic kameran kom ut, vilket säkert var och är den största fotografiska nyheten genom alla tider – nu kunde gemene man kunna fotografera i färg, genom att bara trycka på en knapp.

   
   
   
   

 

 

   
   
   
   
 
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Örtofta

Örtofta omnämndes för första gången i handlingar som ”Yrtofte”, år 1346. Den tidigaste kände ägaren hette Trugot Has, vars samröre med egendomen avslöjas i dokument från 1380 - 1381, när han tillsammans med en grupp skånska stormän intrigerade mot den danska statsmakten i ett så ovanligt initiativ i dansk historia som att sluta separatfred med Sverige och den dåvarande kungen Albrekt. Det hade funnits tendenser till skånsk utbrytning från Danmark tidigare, som bl.a. lett till en personalunion mellan Skåne och den svenska kungen Magnus Eriksson åren 1332 - 1360. Drottning Margareta motsatte sig de skånska initiativet, även om hon själv arbetade i samma riktning och sedan den svenske kungen besegrats militärt blev hon successivt Nordens mäktigaste person och senare Kalmarunionens drottning.

Under 1400-talet utmärkte sig flera av ägarna Has till Örtofta för såväl kaperier på Östersjön som politiska intriger under unionstiden. Örtofta behölls i släkten Has ägo fram till år 1481 då ingifta riksrådet Tönne Vernersen Parsberg övertog ägandet. Då var Örtofta ännu en medeltida gårdsbyggnad och inga förändringar hade skett sedan Drottning Margareta redan 1396 utfärdat förbud för uppförandet av borgar eller fästen på adelns egendomar. Detta bestod fram till 1483, således två år före Parsbergs tillträde. Det är troligt att han genast efter förbudstiden lät uppföra ett fast stenhus på Örtofta, varav delar ännu ingår i det nuvarande slottet.

Tönne Parsberg, som varit en betrodd man i rikets tjänst, avled 1521. Sedan följde en lång period av ägande från flera av dåtidens danska adelsätter, Björn, Lindenov, Bille, Brok, Lykke och Ramel för att efter övergången till Sverige inlemmas bland släkten Barnekows många gods. Flera av ägarna hade höga befattningar i staten och försvaret och bodde endast sporadiskt på Örtofta. Den siste bland de danska ägarna, Henrik Ramel, har efterlämnat två byggnadsminnen åt eftervärlden, en vacker ladugård och tornbyggnaden till Örtofta kyrka.

Efter den första ägaren ur ätten Barnekow gick godset i arv till en minderårig son, som vid myndig ålder gifte sig med en dotter till den berömde krigaren och politikern greve Rutger von Aschebergs dotter Margareta. Han var överste i Karl XII:s karolinerarmé, men avled redan år 1700. Två söner ärvde Örtofta, men 1727 blev Christian Barnekow ensam ägare. Det var denne Christian som lät utföra en grundlig restauration av borgen år 1728.

Efter Christian Barnekows död kom Örtofta att förvärvas av hovmarskalken och friherren Carl Filip Sack som var gift med en dotter till paret Barnekow, Margareta Magdalena. De gjorde stora ansträngningar för att försköna och förbättra egendomen, bl.a. slottets interiör och i synnerhet trädgårdsanläggningen under ledning av en bror till slottets ägarinna, den kände trädgårdsarkitekten Adolf Fredrik Barnekow. Efter den siste ur familjen Sack tillträdde greve Carl Fredrik Dücker som ägare år 1827. Det var hans son, Henrik Dücker som lät bygga om huvudbyggnaden till dess nuvarande utseende.

Dücker var ogift och hade före sin död testamenterat egendomen till friherre Jacob Bennet. Han efterträddes 1951 av sin son, friherre Carl Wilhelm Henrik Dücker Bennet och i nästa generation av dennes barn.

Numera är slottet med parken en avstyckad del av den tidigare egendomen och ägs av veterinär Peter Melinder med familj.
© Ragnar Lönnäng

Foto: © Ragnar Lönnäng

 

Foto: © Fred Lundberg.

 

Foto: © Fred Lundberg.

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Birkesrätten, unikt för Örtofta.
Under den tid som Danmark omfattade även Skåne hade Örtofta en särställning bland de skånska adelsgodsen genom att ensamt inneha egen juristdiktion eller s k birkerätt. Birk är en juridisk term från tidig medeltid för att beteckna ett från häradsjurisdiktionen undantaget område. I Sverige och Norge hade begreppet birk endast använts i städer med stadsrättigheter, medan det i Danmark med tiden uteslutande betecknade den adliga eller kungliga godsjurisdiktionen. De tidigaste birkerätterna var samtliga kopplade till kyrkan, som därmed innehade makten att döma även i världsliga frågor.  Den skånska birkerätten tillkom vid mitten av 1200-talet och var till en början avsedd för Lund, i egenskap av ärkestift, men spred sig även till andra städer i landskapet. Senare kom den även att gälla inom vissa områden på landsbygden, som därmed undantogs från den rådande häradesjuristdiktionen. Örtofta blev på så sätt undantaget och inordnat i den adliga eller kungliga godsjurisdiktionen.

Vid det adliga birket utnämndes birkedomaren och birkeskrivaren av godsägaren personligen, eller som han vanligen titulerades i de sammanhangen, birkepatronen. Rätten omfattade full domsrätt, samt rätt att ådöma böter. Den medförde även skyldighet att avlöna birkefogde samt att underhålla birkehus och galge. En plats på Örtofta kallas ännu i dag Galgevången som minne från den tiden.

Birkerätten ansågs ursprungligen som något synnerligen förnämligt. Dess betydelse avtog dock i och med 1427 års hals- och handrätt, samt att alla adelsmän efter hand beviljats en viss rätt att ådöma böter.

I och med Skånes övergång till Sverige 1658 upphörde denna juridiska särställning för godset
© Ragnar Lönnäng

Foto: © Fred Lundberg

 

   
   
   
   
   
   

Foto: © Fred Lundberg.

 

 
   
   
   
   

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

   
   
   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Örup

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
   

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

 
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Össjö

I likhet med flertalet skånska slott härstammar även Össjö från mitten av 1500-talet, då gården åtnjöt egen status efter att tidigare ha tillhört såväl Vegeholms som Skillinge gods.

Ätten Krabbe, genom Mogens Krab­be, var den förste dokumenterade ägaren av godset under tiden 1560-1564. Han deltog i flera stridigheter för att skydda Danmark mot svenska förband som ständigt hotade norra Skåne. En lojalitet som kostade honom livet, då han drunknade i samband med ett fältslag mot svenskarna vid småländska Tofta bro år 1564. Han hade, bl.a. genom giftermål med Karen Geed till Jordberga, byggt upp ett betydande godskomplex som omfattade, förutom Jordberga, även Rössjöholm och Gedsholm.

Ätten Krabbe innehade sedan Össjö i ytterligare tre generationer fram till år 1663 då den siste Krabbe på Össjö, Niels Krabbe, avled barnlös.

Godset hade under Krabbes sista period blivit svenskt och inköptes då av generalguvernören, friherre Johan Banér. Hans ekonomiska situation frammanade dock en överföring av godset till sin fordringsägare. Efter hans död, år 1682, var dödsboet på obestånd och arvtagarna tvingades sälja egendomen. Köpare var professorn vid Lunds universitet, Niklas Andersson Hyltén, kort därpå adlad Silfverskiöld. Det blev inledningen till familjen Silfverskiölds innehav av Össjö, som under den första ägarens tid fick status av fristående sätesgård. Han lät även uppföra en ny man­gårdsbyggnad bestående av två envåningshus i korsvirke.

Silfverskiöld kom att äga Össjö i tre generationer under den förhållandevis långa perioden 1682 till 1811. Den siste ägaren ur familjen, Christina Eleonora, född 1737, var gift med major Abraham Tornérhielm. Han avled 1777, men änkan förvaltade sedan egendomen till sin död 1811.

Godset gick sedan i arv till överstelöjtnant Adolf Fredrik Tornérhielm. Något år efter hans tillträde brann dock 1700-talsbyggnaden ner till grunden. Han lät redan 1814 ersätta den med en byggnad i den nya tidens s k empire. Den byggnaden finns kvar i oförändrat skick ännu i dag.

Foto: © Ragnar Lönnäng

 

 

Familjen Tornérhielm behöll Össjö i ytterligare två generationer, varefter egendomen ingick som en del av köpeskillingen när Rudolf Viktor Tornérhielm förvärvade Vrams Gunnarstorps gods år 1839. På så sätt kom de tidigare ägarna Berch på Vrams Gunnarstorp att tillträda som ägare och bosätta sig på Össjö.

Nuvarande ägare är Hugo Berch.
© Ragnar Lönnäng

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Från trädgårdspojke till kyrkoherde
Få prästmän i landet har haft en så grundmurad popularitet som Fader Gunnar i Osby. Hans djupa erfarenhet av livet och livets villkor hade han vunnit genom hårt arbete och en aldrig sviktande tro på sitt prästerliga kall.

Han föddes i Grevie församling 1897 och kom från en mycket enkel bakgrund som bl a gjorde att han inte kom igång med sin skolgång förrän senare än de andra barnen. Genom sin begåvning och medfödda flit tog han snart igen detta och kunde efter fullgjorda studier prästvigas i Lunds domkyrka 1922. Under studietiden arbetade han som trädgårdspojke på Össjö gård för att förstärka sin klena kassa.  Det berättas att han kom om höstarna och hjälpte till med alla förekommande arbeten i park och köksodlingar. Det skördades rotfrukter och grönsaker, plockades frukt och bär, krattades löv och rensades gångar, träd hamlades och buskar beskars, ja hela spektrat av arbete som måste utföras före frost och vinter.

Efter prästvigningen fortsatte han sina studier i Lund med stor energi vid sidan om sin prästtjänst. Innan han uppnått 30-årsåldern var han färdig med sin doktorsavhandling utan att han, enligt vännerna, haft en enda dags tjänstledighet från sin prästtjänst. Hans lysande intellekt gav honom en djup insikt i teologin och såg främst den lutherska ortodoxin som sin fasta grund för tron. Han hade en hög liturgisk medvetenhet med en lagom dos av pietism. Han blev föregångsman för Kyrklig Förnyelse, den rörelse som präglat svenska kyrkan under senare årtionden, med betoning på färg och liv i gudstjänsten, tätare nattvardsfirande och kyrkor som står öppna för bön.

Han blev kyrkoherde i Osby redan 1933 och kom att stanna i 29 år, fram till 1962. Under den perioden gjorde han sig känd över hela landet som ”Fader Gunnar i Osby”. I kyrkan finns ännu ett kapell bevarat, som han inredde i det medeltida koret bakom högaltaret. Där hålls dagliga andakter, som på Fader Gunnars tid.

Det som gjorde honom stor var att han hade förmåga att omsätta teologins teorier i en levande fromhet. När det gällde predikan hade han en inlevelse som få. Han gjorde ofta predikningarna till meditationer och han kunde måla ut bibliska scener med sådan verklighet att menigheten tyckte sig förflyttad till platsen. Han hade en del meningsmotståndare, men ingen kunde förneka hans personliga fromhet som lyste igenom allt utanverk.

Han var dessutom modig och, till skillnad från många teologer, vågade han ge sig in i visioner han trodde på och genomförde dem. Redan som ny kyrkoherde i Osby skrev han om den, enligt hans uppfattning, alltför grå kyrkan och att ”Den saknar utryck för mod och hänförelse och utmärkes snarare av resignation och försiktighet”. På två år hade han infört nattvardsfirande varje söndag, som då var unikt i Svenska kyrkan. Eftersom han kände starka sympatier för den katolska ritualen införde han snart skrudar, processioner, rökelse och så småningom vigde han Svenska kyrkans första nunna. En del opponerade sig, men han hade modet att gå vidare i sina tankar och i sin praktiska gärning.

Han ägde en översvallande hjärtlighet och humorn var en del av hans charm. Trots sin allvarliga mening hade han ”glimten i ögat” och en välgörande distans, även till sin egen person. Även de som ifrågasatte en del av hans visioner tyckte om honom som person.

Fader Gunnar avled 1988.
© Ragnar Lönnäng

 

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Övedskloster

Övedskloster är, som namnet antyder, ursprungligen ett kloster inom premonstratenserorden. Den härstammar från Frankrike och introducerades på Öved via ärkebiskop Eskil i Lund. Han ägde mark i området, som han avstod för klosterbyggnationen. Detta skedde vid 1100-talets mitt och under Eskils tid tillkom även kloster inom premonstratenserorden i Vä och Lund.

Klostren blev under hand ägare till stora jordområden som berövades dem under 1530-talet när reformationen ödelade deras verksamhet och mark och byggnader drogs in till kronan för att senare förlänas åt kungatrogna adelsmän.

Vid 1500-talets slut var Tyge Krabbe länsman på Öved. Under hans tid ödelades det gamla klostret i en brand. Själva gården återuppbyggdes, men klosterkyrkan förblev en ruin tills den revs i slutet av 1700-talet.

Den första privata ägaren, Otto Lindenov med hustru Anne Brahe, tillträdde Öved år 1614. Han dog redan 1618, men sonen Henrik Lindenov överlevde Skånes övergång till Sverige. Han trivdes inte som svensk undersåte och sålde därför godset år 1666 till fältmarskalken, greve Carl Mauritz Lewenhaupt.

Den affären ledde till ett 90-årigt innehav av Övedskloster inom ätten Lewenhaupt. Såväl den första ägaren Carl Maurits som de följande generationerna ägnade sig åt militära yrken med stor framgång och vistades långa tider i svenska arméns fälttåg eller i utländsk tjänst. Den siste ägaren i ätten, Adam Lewenhaupt, sålde Övedskloster år 1753 till sin svåger, friherre Hans Ramel. Det blev inledningen till den Ramelska familjens innehav av godset, vilket består ännu i dag.

Hans Ramel innehade ett stort antal gods som han ärvt efter sin förmögne far Malte Ramel. Han ägnade alla en stor omsorg, i synnerhet byggnadsbeståndet och kallades därför av samtidens människor för ”Bygge-Hans”. Under 1770-talet förändrades Övedskloster genom att de återstående klosterbyggnaderna revs och ett nytt slott byggdes på det äldre stenhusets grund. Förändringen hade projekterats av Carl Hårleman, men han avled samma år som affären slutfördes och efterträddes därför av såväl arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz som hovintendenten och arkitekten Jean Eric Rehn. Adelcrantz ägnade sig åt huvudbyggnadens exteriör och Rehn fullbordade Hårlemans plan med utformning av borggårdspaviljongerna och interiörerna i själva slottsbyggnaden. Hårlemans ursprungliga generalplan, Adelcrantz och främst Rehns känsla för rokokon gjorde Övedsklosters slott till en av landets vackraste rokokoanläggningar. Byggnaderna uppfördes under åren 1763 - 1776.

Hans Ramel instiftade år 1768 en fideikommiss av Övedskloster och underlydande egendomar. Den består än i dag, på Övedskloster och ett 30-tal andra gods i landet, trots riksdagsbeslut år 1963 om fideikommissernas avskaffande.

Nuvarande fideikommissarie är friherre Hans Ramel.
© Ragnar Lönnäng

Foto: © Ragnar Lönnäng

 

 

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Övedskloster är, som namnet antyder, ursprungligen ett kloster inom premonstratenserorden. Den härstammar från Frankrike och introducerades på Öved via ärkebiskop Eskil i Lund. Han ägde mark i området, som han avstod för klosterbyggnationen. Detta skedde vid 1100-talets mitt och under Eskils tid tillkom även kloster inom premonstratenserorden i Vä och Lund.

Klostren blev under hand ägare till stora jordområden som berövades dem under 1530-talet när reformationen ödelade deras verksamhet och mark och byggnader drogs in till kronan för att senare förlänas åt kungatrogna adelsmän.

Vid 1500-talets slut var Tyge Krabbe länsman på Öved. Under hans tid ödelades det gamla klostret i en brand. Själva gården återuppbyggdes, men klosterkyrkan förblev en ruin tills den revs i slutet av 1700-talet.

Den första privata ägaren, Otto Lindenov med hustru Anne Brahe, tillträdde Öved år 1614. Han dog redan 1618, men sonen Henrik Lindenov överlevde Skånes övergång till Sverige. Han trivdes inte som svensk undersåte och sålde därför godset år 1666 till fältmarskalken, greve Carl Mauritz Lewenhaupt.

Den affären ledde till ett 90-årigt innehav av Övedskloster inom ätten Lewenhaupt. Såväl den första ägaren Carl Maurits som de följande generationerna ägnade sig åt militära yrken med stor framgång och vistades långa tider i svenska arméns fälttåg eller i utländsk tjänst. Den siste ägaren i ätten, Adam Lewenhaupt, sålde Övedskloster år 1753 till sin svåger, friherre Hans Ramel. Det blev inledningen till den Ramelska familjens innehav av godset, vilket består ännu i dag.

Hans Ramel innehade ett stort antal gods som han ärvt efter sin förmögne far Malte Ramel. Han ägnade alla en stor omsorg, i synnerhet byggnadsbeståndet och kallades därför av samtidens människor för ”Bygge-Hans”. Under 1770-talet förändrades Övedskloster genom att de återstående klosterbyggnaderna revs och ett nytt slott byggdes på det äldre stenhusets grund. Förändringen hade projekterats av Carl Hårleman, men han avled samma år som affären slutfördes och efterträddes därför av såväl arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz som hovintendenten och arkitekten Jean Eric Rehn. Adelcrantz ägnade sig åt huvudbyggnadens exteriör och Rehn fullbordade Hårlemans plan med utformning av borggårdspaviljongerna och interiörerna i själva slottsbyggnaden. Hårlemans ursprungliga generalplan, Adelcrantz och främst Rehns känsla för rokokon gjorde Övedsklosters slott till en av landets vackraste rokokoanläggningar. Byggnaderna uppfördes under åren 1763 - 1776.

Hans Ramel instiftade år 1768 en fideikommiss av Övedskloster och underlydande egendomar. Den består än i dag, på Övedskloster och ett 30-tal andra gods i landet, trots riksdagsbeslut år 1963 om fideikommissernas avskaffande.

Nuvarande fideikommissarie är friherre Hans Ramel.
© Ragnar Lönnäng

 

 

 

   
   
   
   

Foto: © Ragnar Lönnäng

Foto: Jorchr. Creative Commons, cc-by-sa-3.0

   
   

   
   
   
   

Öveds kloster 1936.

 
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida
 
Senaste uppdateringarna Upphovsrätt och copyright ©
 
   
Vad är ett slott?

Slott
(lågty. slott, högty. schloss) kallas i Sverige en kunglig eller staten tillhörig byggnad, i äldre tider oftast befäst, avsedd till bostad, residens, för en kunglig person eller hans ställföreträdare (ståthållare, landshövding). Ordet tycks ha inkommit under 1300-talet. Under den äldre medeltiden var hus (se d. o.) den vanliga svenska benämningen för en fast byggnad av detta slag. Med tiden blev även enskilda, på landsbygden belägna byggnader av större dimensioner kallade slott.

För att en byggnad egentligen ska få kallas slott skall den ha varit bostad för en kunglig person eller uppförd utav staten för att användas vid representation och andra liknande tillfällen. Detta svar finns på flera forum men också på Runeberg.org.

Man kan diskutera var gränsen för kunglig person går. Prins? Grevinna? Hertig?

Herrgård
När det gäller herrgård så trodde jag att kravet var att det varit bostad för en adlig person men så verkar det inte. En herrgård är helt enkelt en ståtlig byggnad som ska uppvisa makt och rikedom, som ofta föreföll vara adelns område förr i tiden. Så då kan nog Göran Perssons byggnad trots allt kallas herrgård, ifall han är storbonde och det kan man ju anta.

Ett slott är en byggnad som ursprungligen byggdes av kungar och furstar när borgen hade spelat ut sin roll som försvarsverk. Slotten blev makt- och regeringscentrum efter medeltiden. De slott som byggdes fram till 1600-talet var ofta befästa, och tjänade bland annat som skydd mot fiender. Exempel på detta är de flesta vasaslott, som Gripsholm, Kalmar slott och Vadstena slott.

Beteckningen slott kom också att användas när högadliga lät bygga mer ståndsmässiga byggnader på sina sätesgårdar. Med tiden kom också andra högreståndspersoner, till exempel bruksägare, att bygga slott.

Slottets funktion, var ofta residens och administrativt säte för furstefamiljen, som exempelvis Stockholms slott, men det byggdes även jakt- och lustslott (Kina slott) för nöjen och sommarslott med stora parker (Drottningholm). Ett slott fungerar även som administrativt centrum för olika statsapparater och som regionalt säte för landshövdingar (Uppsala slott) eller huvudsäte för privata gods eller bruk. Namnet kan även förknippas med företag främst på vinproducerande gårdar, så kallade vinslott.

Ordet slott kommer av lågtyskans ord slot, som betyder befäst plats, slott. Beteckningen slott kom att ersätta ordet borg (tyska Burg) under sen medeltid. Engelskans ord för slott är dels ”palace”, (i exempelvis Buckingham Palace), när det motsvarar ett svenskt palats, dels ”castle”, som betecknar ett befäst slott, exempelvis Windsor Castle. Ett palats är inte befäst, till skillnad från de slott som byggdes fram till 1600-talet. Undantag från detta är romerska kejsarpalats, till exempel kejsar Diocletianus palats i Split. Om ett slott ligger i en stad och saknar park kallas det för palats. I vissa fall kan ett slott kallas palats fast det har en park. Ett exempel på detta är slottet Versailles. Franska för slott är ”château” eller ”palais”, (som kommer av latinets latinets ”palatium”, liksom det engelska ”palace”). Det franska ordet ”château”, (som kommer av latinets ”castellum”, liksom det engelska ”castle”), kan dock inte alltid översättas med slott, då det t ex även används om ett, ibland rätt enkelt hus på en vingård eller betecknar ett vattentorn, ”château d’eau”.

Borg
är en befäst byggnad med höga murar och ofta resta kring ett kärntorn. De medeltida borgarna var ofta byggda i flera steg där det första var uppförandet av en kastal. De svenska borgarna är idag, med få undantag, ruiner. Riksantikvarieämbetets definition på begreppet borg är: ”De befästa anläggningarna utgör områden som på en eller flera sidor avgränsas eller utmärks av anlagda murar, vallar, palissader, vallgravar eller kombinationer av dessa. Tillträde/utträde och/eller insyn har varit begränsad och/eller kontrollerad.”

Ursprungligen betydde ordet ”brant klipphöjd” (jämför ordet på isländska) och den betydelsen lever idag kvar i ordet ”landborg”.

Ordet har också haft betydelsen stad, på isländska ”stor stad”, till exempel kallas huvudstad på isländska höfuðborg (”Reykjaviks stad” heter dessutom Reykjavíkurborg). Jämför engelskans ord ”borough” (en brittisk typ av kommun); och det svenska ordet borgmästare som är ett tyskt lånord i vilket borg (burg) betyder stad.

Allmänt om olika borgtyper
Bland annat rika frälsemän kunde bygga borgar, men oftast hade de inte råd med mer än kärntornet i sten och borgen kallas då barfredsborg eller tornborg. En annan, i Sverige mer sällan använd teknik, motteborg, kunde vara att man byggde en konstgjord kulle varpå en träfästning restes med palissad högst upp. Ett av få svenska exempel är dock borgen Gälakvist strax utanför det medeltida Skara.

Försvarskyrkor
Kyrktorn kunde ibland vara ett mellanting mellan kyrka och borg, till exempel Husaby kyrka vid Kinnekulle, eller Bjälbo kyrka utanför Vadstena. Också Sankt Olofs domkyrka i Sigtuna med sitt kraftiga torn, kan anses som ett exempel på detta. I försvarssyfte kunde också kastaler byggas strax intill kyrkan; exempel på det är kastalerna invid Gammelgarns kyrka, Fröjels kyrka och Lärbro kyrka på Gotland. På Öland fanns dessutom på medeltiden många försvarskyrkor med torn både i kyrkans östra och västra del, så kallade klövsadelskyrkor. En bevarad försvarskyrka (som dock inte är en klövsadelskyrka) på Öland är Källa ödekyrka, som är en ovanlig kyrka därigenom att den är byggd i två våningar i försvarssyfte. En annan typ av försvarskyrka är de rundkyrkor som finns i Stockholmsområdet, på Bornholm och Småland (sammanlagt åtta i dagens Sverige).

Kungsgårdar
Som begrepp har varit detsamma överallt, kungens gård i grannskapet, hans visthusbod och skattekista på orten. Hit kunde kungen komma ridande med hirden, sitt beridna följe, och hovet, för att inspektera egendom eller bara konsumera de magasinerade födoämnena. Här var också platsen för konungens utsände, här togs politiska och praktiska beslut. Sveakungen bevakade sina intressen med hjälp av fogdar, som residerade på kungsgårdar. Ofta fanns en marknadsplats i närheten. Ibland kunde också ett kloster byggas vid eller nära kungsgården. Något har emellertid kungsgårdarna skilt sig i olika landskap.

Herrgård
var ursprungligen beteckningen på en stor gård som beboddes av en herre, det vill säga en adelsman. I dag används dock även begreppet för ett stort enfamiljshus byggt i samma stil som herrgårdens herrgårdshus, det hus som herren själv bodde i.

Det ursprungliga begreppet började urvattnas under den tidiga industrialismen på 1700-talet, då även ofrälse bruksägare eller brukspatroner började kallas herrar. När dessa byggde sig bostäder som liknade de egentliga herrgårdshusen började dessa kallas herrgårdar.

Mindre herrgårdshus
har ofta en planlösning av salstyp – en hall med ett rum på varje sida och innanför hallen salong, bibliotek och matsal i fil. På övervåningen ofta två rum, ett på varje sida om trapphallen. Ofta finns en veranda eller glasveranda, eventuellt med en annan veranda över.

Ibland har herrgårdshuset en allé eller ett vårdträd på gårdsplanen och flyglar kan förekomma med vagnslider, snickarbod, stallplatser eller helt enkelt ett separat hus för köket. Köket placerades ofta där på grund av brandrisken.

Källa:Wikipedia, m. fl.

   
 
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida
Senaste uppdateringarna Upphovsrätt och copyright ©