Skånska Slott, Gods och Herresäten
(och någon enstaka slottsliknande byggnad)

Skånska slott har presenterats 1000-tals gånger tidigare och det finns massor av olika hemsidor och böcker. Vi har som vanligt koncentrerat oss på bilder och inte försökt efterlikna andra, utan utgått ifrån den duktige konstnären Ferdinand Richardt, som föddes 1819. Även någon/ra andra konstnärer är med.
Ett av Ferdinand Richardt favoritmotiv var just slott, gods och herresäten. Vi visar Richardts målningar, från 1800-talet och därefter presenterar vi nyare bilder på slotten. Vissa av slotten saknar fortfarande den äldre bilden, men vi letar vidare. Vår idé bygger på att kunna se vilka förändringar slotten genomgått under alla dessa år. Alla tinnar och torn som tillkommit, eller försvunnit är kanske det mest synbara.
Fakta om slotten hittar du som sagt på massor av andra hemsidor på nätet. En del bilder saknar upphovsrätt, de som är äldre än 50 år. (dock är alla "vanliga" bilder tagna innan 1969 är fria att använda). Men det finns också många andra bilder, bl. a. de nytagna färgbilderna som har upphovsrätten kvar och där är det förbjudit att kopiera eller på något sätt använda dessa utan upphovsrättsinnehavarens godkännande, eller måste Creative Commons reglerna följas, om sådana anges.

År 2017 fick vi lov att använda Ragnar Lönnängs bilder och texter som finns i hans resehandbok om Skånska slott. Böckerna är idag slutsålda och återfinns på antikvariat.

Vi har också använt en hel del bilder från fotografer som lag ut sina slottsbilder på nätet under Creative Commons licens, vilket i stora drag betyder att de ger sitt ok till att andra använder deras bilder under vissa kriterier. Viktig här är att bara för det gett sitt ok till Creative Commons licenser så betyder det fortfarande att de har upphovsrätten till sina egna bilder.

Till dessa generösa fotografer vill vi rikta ett stort tack!
Du kan läsa något mer om fotografer som medverkat här.

   
! Utan vår vetskap
har vi hittat i princip alla de bilder och  text vi presenterar här i vår avdelning om skånska slott på en sajt som heter
http://ventureradio.info/tidig-form-av-fotografiska-bilder/ Här finns både bilder som saknar upphovsrätt och som har upphovsrätten kvar. Författarens Ragnars Lönnängs texter och alla hans bilder och Fred Lundbergs bilder har alla upphovsrätten kvar. Till detta finns alla de fotografer som gett sitt ok genom Creative Commons licenser. Men även om de släppt lite på sina rättigheter, är det så att de fortfarande har upphovsrätten till sina bilder.
Vi har ingenting med denna sajt att göra och har inte gett någon tillstånd att de får lov att använda varken vårt eller andras material, som finns på denna sida.

 

 
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida
Senaste uppdateringarna Upphovsrätt och copyright © Vad är ett slott?
 
A – C D – J K – O P – S T – Ö
Alnarp NY Dufeke Karsholm Pålsjö Thorsjö
Aralöf Dybeck Klågerup Rosendal Tomarps Kungsgård
Axelvold Ellinge Knutstorp Ruuthsbo Toppeladugård
Barsebäck Engelstofta Krageholm Rydsgård Torup
Bellinge Esperöd Krapperup Rynge Tosterup
Belteberga Fulltofta Kronovall Råbelöv Trolle Ljungby
Bergsjöholm Flyinge Kungsgård Kulla Gunnarstorp Rögle Trolleholm
Bjärsjöholm Glimmingehus Kvesarum Rönneholm Trollenäs
Bjärsgård Gyllebo Kåseholm Rössjöholm Tunnbyholm
Bjärsjöladugård Gärsnäs Kärnan Sextorp Ugerup
Björnstorp Hanaskog Kärragård NY Sinclarsholm Vannaröd
Bollerup Herrevadskloster Lillöhus Sireköpinge  NY Wanås
Borgeby Hjularöd Lindholmen NY Skabersjö Wegeholm
Bosjökloster Hovdala Lyckås Skarhult Viderup
Bäckaskog Häckeberga Löberöd Smedstorp Widtskövle
Bökeberg Högestad Löparöd NY Snogeholm Västerstads herrgård
Börringe Jordberga Maglö Sofiero Wrams Gunnarstorp
Charlottenlund   Malmöhus Spannarp Åskloster Kungsgård
Christinehof   Maltesholm Svaneholm Öja
Citadellet   Markie (stora) Svenstorp (Svenstrup) Örenäs
    Marsvinsholm Sörbytorp Örtofta
    Näsbyholm Sövdeborg Örup
    Oretorp   Össjö
    Osbyholm   Övedskloster
    Ovesholm    
         

Vad är ett slott?

Andra länkar till bra sidor om slott

Tillbaka till startsidan

Tillbaka till menyn gamla bilder

Till menyn Slott på denna sida

 

   
Nedan en kort presentation av de två som inspirerat mig om att ta med slotten på hemsidan. Trots att slotten inte är huvudrollsinnehavare på min sida, finns det väldigt många personer som är intresserade av just slott. Ragnar Lönnäng ger en utomordentlig bra bild av de slott han skrivit om i sin bok, och Ferdinand har fantastiska litografier av många slott. Till detta vill vi också visa det stora arbete som Sylve Åkesson genomförde på Skånska slott innan han lämnade oss.

Ferdinand Richardt

Ragnar Lönnäng

   
Ferdinand Richardt var søn af Johan Joachim Richardt og Johanne Frederikke født Bohse og blev født 10. april 1819 i Brede, hvor faderen forpagtede kobberværkets kro (som også fungerede som butik for arbejderne). I 1832 flyttede familien til Ørholm, da faderen forpagtede kroen ved papirfabrikken dér, indtil familien i 1839 flyttede til København.

Ferdinand kom efter sin konfirmation 1835 i tømrerlære, men allerede i 1836 fik han en plads på Kunstakademiet med arkitekten G.F. Hetsch som lærer. Også historiemaleren J.L. Lund og billedhuggeren Bertel Thorvaldsen havde Richardt kontakt med. I 1839 og 1840 vandt han hhv. akademiets lille og store sølvmedalje for sine malerier.

I 1847 opnåede han et femårigt arbejdslegat fra kongehuset, der som modydelse fik et landskabs- og et arkitektonisk maleri om året. 1855-1859 var han i USA, meget af tiden ved Niagara Falls. Den 18. januar 1862 giftede han sig med enken Sophia Schneider, født Linnemann (1831-1888). Efter en europarejse var han i 1863 i England, hvor han mødte det engelske kongehus.

I 1873 solgte Richardt en stor del af sine værker, hvorefter han udvandrede til USA med sin familie. De tog først til Niagara Falls, derefter i 1875 til San Francisco, hvorefter han i 1876 endeligt slog sig ned i nabobyen Oakland, hvor han virkede som tegnelærer.

Hans efterkommere var datteren Johanna (1862-1897) og stedsønnen Joost Schneider.
Källa: Wikipedia.dk

Mitt intresse för slotts- och herrgårdsbyggnader går tillbaka till början av 1980-talet. Under 10 års tid hade jag förmånen att förvalta och utveckla verksamhet i Gimo Herrgård, Uppland, som är en av de bäst bevarade högreståndsbyggnaderna från tidig Gustaviansk tid.

Som turistchef i Uppsala under 1990-talet hade jag bl a uppdraget att leda projektet Mälarslott, som gick ut på att samverka kring turismutvecklingen i slotten kring Mälaren.

Efter flytt till Österlen år 2000 fick jag genast frågan om mina möjligheter att utreda förutsättningarna för turismutveckling i de skånska slotten. Jag antog erbjudandet, som ledde till en mycket innehållsrik period i livet. Mitt uppdrag pågick under 1½ år, med tyngdpunkten vid besök i såväl privatägda gods med slottsbyggnader, som i slott och borgar för militära ändamål. Projektet omfattade slottsanläggningar över hela landskapet och från olika epoker från medeltid till 1900-talet. Jag hade förmånen att få intervjua slottens ägare, vilket gav mig rika kunskaper om skånsk och dansk historia och kultur och inte minst godsens och slottslivets seder och traditioner under gångna tider.

Sedan projektet genomförts fortsatte jag att engagera mig i den omfattande Skånska slottskulturen. Det innebar utgivning av två resehandböcker (varav en engelskspråkig) på temat Skånska slott och sevärdheter, föredrag, researrangemang, artiklar, eget måleri med tre utställningar på temat Skånska slott och tillverkning av souvenirer på samma tema.

   

En del av slottsinformationen kompletteras ibland med en engelsk text. Det gäller de slott som Ragnar Lönnäng producerat genom sitt företag Gröna Nyckeln.

Ingen produktion av det som omnämns ovan pågår i dag. Böckerna är slutsålda och återfinns i dag hos  välsorterade antikvariat.

   
   

Sylve Åkessons
Skånska slott och Herresäten

 

Nedan info är hämtad från hemsidan https://skanskaslott.ullstad.com/

Informationen på dessa sidor är skriva av Sylve Åkesson. Hänvisa därför alltid till "Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten" när ni använder information från dessa sidor.

Det omfattande arbetet med att ta fram och sammanställa information om skånska slott och herresäten genomfördes av Sylve Åkesson som publicerade sitt material på webbplatsen: http://www.algonet.se/~sylve_a/slott.htm
Webbplatsen kom slutligen att omfatta 99 slott och herrgårdar. Efter Sylve Åkessons bortgång finns dessvärre inte webbplatsen kvar.
För att fortsatt göra Sylve Åkessons material tillgängligt på webben så publiceras nu Skånska Slott och Herresäten på denna webbplats.

Vi vill också gärna delta i att låta detta arbete bli förevigat och därför hänvisar vi också till Sylve Åkessons nuvarande sajt. Vi använder också en del av hans material.
Beundransvärt av https://skanskaslott.ullstad.com/  att lägga upp detta stora arbete på en egen sajt för att eftervärden skall kunna ta del av slottens historia, och att man är generös att dela med sig av materialet. Vi hoppas att vår bildsajt på Skånsdka slott skall bli ännu intressantare med Sölves texter och att de kompletterar varandra.

 
   
   

Tillbaka till startsidan

Tillbaka till menyn gamla bilder

Till menyn Slott på denna sida

 

 
   
Alnarp
   
   
  Textkälla: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten  
   
   

Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0

   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

   
Araslöf

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   Textkälla: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten  
   
   
   
   

George Bogislaus Staël von Holstein. Omkr. 1760.

 

Sophia Elisabeth Ridderschanz

   

Tuschlavering, gjord före 1796 av Matthias Flensburg. Foto: Karlskrona stadsbibliotek

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Axelvold

Axelvold omkring 1850 efter ombyggnaden.
Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   Textkälla: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Barsebäck

Barsebäcks egendom är belägen i en del av landskapet som befolkades mycket tidigt. Därom vittnar bl. a. en av Skånes mäktigaste stenåldersgravar, Gillhögs gånggrift, belägen på en plats inte långt från slottet.

Egendomen Barsebäck har anor långt tillbaka i medeltiden då ätten Bartsebec skall ha byggt och ägt en sätesgård på platsen. En tidigt omnämnd person ur herremanssläkten, Niels Bartsebec, tillhörde domkyrkans prästerskap i Lund och skall ha skänkt en egendom till kyrkan redan i slutet av 1200-talet. Genom ättens anknytning till sätesgården med samma namn kan det ha varit en del av Barsebäcks senare egendom som kom i ärkebiskopsämbetets ägo under en period. Den förste kände ägaren till gården var Peder Nielsen, som i urkunderna omnämns som ägare år 1339. Möjligen kan han ha varit den som byggde den första sätesgården, ett tvåvåningshus i gråsten, eftersom det anses härstamma från 1300-talet.

Vid slutet av 1400-talet kom gården i ätten Brocks ägo för att efter 1500-talets ingång, genom ingifte, övergå till ätten Ulfstand. Under Brocks tid uppfördes en ny byggnad efter holländsk förlaga. Efter ytterligare två generationer Ulfstand kom Barsebäck vid slutet av 1500-talet, även denna gång genom ingifte, till ätten Podebusk, via Claus Mouridsen Podebusk. Genom dotterns giftermål med Frederik Rantzau blev han godsets ägare under en kort period i början av 1600-talet.

År 1630 kom Barsebäck i ätten Thotts ägo, genom "den skånske kungen" Tage Ottesen Thott. Han dog 1658, det år då freden slöts i Roskilde och Skåne blev svenskt. Efter hans död övertogs Barsebäck av två generationer Thott och under en kort period av en svensk, Johan Eriksson Brunius, för att konfiskeras till svensk kronoegendom i samband med Skånska kriget 1676-1679.

Efter kriget erbjöds ätten Thott att återfå Barsebäck, men de kände ringa samhörighet med Sverige och föredrog sina danska gods. Änkan efter Knud Thott, Brigitte Skeel, var den siste danske ägaren till Barsebäck.

Godset inköptes då av överauditören Johan Langenhielm. Efter hans död blev änkan ägare och hon gifte sig med överste Lorentz Christoffer Stobée. På så sätt blev familjen Stobée ägare till Barsebäck under c:a 20 år, till 1743, då översten Gustaf David Hamilton förvärvade egendomen och den nuvarande ägarfamiljen tillträdde.

Under 1700-talets första hälft hade godset fått förfalla, men överste Hamilton satte godset i stånd och införde flera radikala nyheter inom såväl jordbruket i vid mening som fattigvården och skolan i bygden. Han gjorde Barsebäck till fideikommiss år 1767 och avled 1788, 90 år gammal.

Den förste innehavaren av fideikommisset, greve Hugo Vilhelm Hamilton, har efterträtts av sju generationer från 1788 till våra dagar. Under denna tid har godset utvecklats till ett mönsterjordbruk. Barsebäcks slott är beläget c:a 15 km nordväst om Lund i omedelbar närhet av Öresund.

Nuvarande fideikommissarie är greve Wathier Hamilton.

Källa: Handbok för resor till Skånska slott och sevärdheter.
Boken är dock slutsåld. © Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

 

 

 

   © Ragnar Lönnäng. © Översättning Bryan Ralph.  
   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Niels Ulfstand och Margrete Skave.

Gustav David Hamilton.

   
   

Akvarell omkring 1780.
Konstnär: Anders Sigfrid Rålamb, född 5 augusti 1753 i Stockholm, död 11 mars 1841 i Norra Strö, Kristianstads län, var en svensk friherre, ryttmästare, tecknare och akvarellist. Källa: Kungliga biblioteket - Arkivbild.

   
   

Kulturområdet Järavallen

Järavallen eller Littorinavallen är en naturlig strandvall som löper längs kusten några hundra meter innanför den nuvarande strandlinjen. Den består av sand och sten som kastats upp av vågorna från Littorinahavet. Benämningen Littorinahavet kommer från den vanliga strandsnäckan, Litorina litorea, som ännu finns i Öresund.

 Den skyddande vallen, som var högre vid tiden från jägarstenåldern och framåt gav upphov till en mycket tidig befolkning av området. Det skyddade läget gav idealiska boplatser, samtidigt som havet fanns i omedelbar närhet för fiske och jakt på säl och sjöfågel. Tillgången till föda var mycket rik. Vid arkeologiska utgrävningar har man funnit rester av mera än 70 djurarter vid vissa boplatser. Långt tillbaka hängde den nuvarande skånska och danska landmassan ihop vilket de tidigaste människorna nyttjade för att befolka sydvästra delen av Skåne.

Lundåkrabuktens inre del är numera en långgrund havsstrand som övergår i flacka strandängar in mot Littorinavallen. Innanför vallen ligger dynlandskapet med inslag av kärr- och mosspartier. Tallskogen på och i anslutning till vallen planterades under 1800-talet för att hindra sanden att röra sig.

Järavallen tillhörde tidigare Barsebäcks gods som nyttjade strandängarna som slåtter- och betesmarker. Den fuktiga jorden gav en jämn och säker tillväxt av gräs och en artrik flora i övrigt. Här och var finns rester av tångvallar, som troligen härstammar från det krigiska 1600-talet. Man hade brist på sten och trä och ersatte detta med grästorv blandat med bandtång. I dag sker ingen slåtter på ängarna, men området betas av får och nötkreatur för att behålla karaktären av öppet landskap.

Områdets varierande natur innebär en rik flora och fauna. I buskrika områden finner man fläder, olvon och vildkaprifol och i mossan under tallskogen ormbunkar som skogsbräken och träjon. På vissa platser bildar revlummer täta mattor. Skogsstjärna och ekorrbär är vanliga. De öppna, sandiga och därför torra ängarna domineras av anspråkslösa gräs som rödven, kruståtel och sandstarr.

Däggdjuren domineras av kanin och rådjur. Bland fåglarna utgör rastande vadarfåglar, änder och gäss ett stort inslag.  Strandängarnas fåglar, vipor och strandskator förekommer rikligt, skärfläckor mera sporadiskt.

Skilda arter av rovfågel förekommer över hela området.
© Ragnar Lönnäng.

 

 

 

Barsebäck omkring 1680. (Buhrman Fischer)

 

 

 

   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Bellinga

Den äldsta kända anläggningen finns omnämnd i handlingar från 1300-talets mitt. Under 1500-talet var dåvarande Bellingaröd sätesgård under Sövdeborg. Detta tillstånd kvarstod ända till år 1860, då Bellinga blev enskild egendom. Ägare vid den tiden var Elisabeth Piper, gift med legationssekreteraren vid svenska beskickningen i London, Carl Hochschild. De beslöt att uppföra en slottsbyggnad på en vacker tomt vid Ellestadssjön, i avsikt att tillbringa somrarna där. Vintertid bodde de i Stockholm. Den välkände engelske arkitekten Edward M. Barry anlitades för uppdraget, men hans förslag föll inte ägarna i smaken eftersom det inte ansågs vare sig passa in i landskapet eller förenligt med tidens byggnadsideal. Det ledde till att den danske arkitekten Henrik S. Sibbern omarbetade Barrys ritningar och gav slottet den karaktär av engelsk renässansbyggnad och romersk villa som behagade makarna Piper/Hochschild. Slottet byggdes 1860-1868. Resultatet blev ett utsökt, välproportionerat litet slott, väl anpassat till de vackra omgivningarna av jordbruksland med insprängda lövskogar kring Ellestadssjöns lummiga stränder.

År 1878 byggdes en envåningsflygel vid slottets norra gavel, bl a för att inhysa köket i källarvåningen. Flygeln har senare rivits, eftersom den störde den arkitektoniska helheten och ansågs vara opraktisk som arbetsplats.

I slutet av 1800-talet anlades en vidsträckt engelsk park. Bellinga har varit kvar i släkten Pipers ägo sedan 1860-talet.

Nuvarande ägare är Greve Claes Piper med familj.

 

En arbetsdag på Bellinga
Uttrycket ”ett samhälle i samhället” är en mycket passande beskrivning på den ställning godset och därmed slottet hade i 1800-talets samhälle. Självhushållet var väl utvecklat och endast marginella inköp gjordes, främst för att ge kosthållet en smak av världen utanför.

I förberedelserna för ett uppsatsarbete vid konstvetenskapliga institutionen i Lund (1986) har Kristina Pastor intervjuat en kvinna som var anställd vid Bellinga slott i början av 1900-talet. Intervjun ger en god bild av hur arbetet i slottsköket kunde te sig en ”normal” dag under sommarhalvåret. Vid den tiden var friherrinnan Hochschild änka, sedan hennes make baron 125

Hochschild avlidit år 1898. Hon fortsatte, som tidigare, att vistas på Bellinga sommartid.

Dagen började klockan 0700 med att kökspersonalen lagade frukostmålet åt herrskapet, första och andra klassens tjänare och sig själva. Då hade naturligtvis en eller flera stigit upp en timma tidigare för att tända i spisar och förbereda arbetet. Klockan 0730 skulle friherrinnans kokta välling vara klar att hämtas av betjänten eller kammarjungfrun. Lunchen serverades klockan 1300 och friherrinnans te vid en överenskommen tidpunkt under eftermiddagen. Middagen skulle serveras kl. 1800. Dagen i köket avslutades med herrskapets kvällste och smörgås kl. 2130. Vid den tiden skulle även väktarens mat för natten vara klar. Först kring klockan 2200 kunde personalen avsluta arbetsdagen i köket.

Tjänarnas sociala status återspeglades såväl i manér som i lokal och sammanhang där måltiderna intogs. Högst i rang stod sällskapsdamen. Hon hade sin bostad i anslutning till friherrinnans och intog vanligtvis måltiderna i hennes sällskap.

Hushållerskan eller ”husmamsellen” hade ansvar, inte bara för matlagningen utan även för tillsynen av porslin, matförråd och övriga faciliteter tillhöriga köket. Under mamsellen arbetade köksbiträdet som lagade mat och bakade finbröd, syltade och saftade sommartid och gjorde inläggningar och charkuterier i samband med slakt. Kökspigan eller ”vaskan” utförde grövre arbete som att rensa fisk, skala potatis och grönsaker samt diska.

Kammarjungfrun befann sig högt i hierarkin, eftersom hon hade tillsyn av friherrinnans sovrum och garderob och utförde personliga tjänster som påklädning och kamning. Baron fick på sin tid samma personliga uppvaktning av en kammartjänare.

Betjänterna dukade, serverade, putsade silver och glas, tände kakelugnar, ljus och fotogenlampor, hade tillsyn över vinkällaren och tog emot gäster. De var vanligen klädda i livré, ibland frack med väst.

Husjungfrur, ”pigor” eller städerskor indelades i första och andra städerska. De städade alla utrymmen på slottet och serverade vid större tillställningar.

Bland övrig personal hade kusken och trädgårdsmästaren en social mellanställning, medan stallpojkar, trädgårdselever, dagsverkare och nådehjon intog den lägsta rangen bland de anställda.

En särskild befattning hade väktaren. Han trädde i tjänst nattetid och hade som uppgift att ropa ut timslagen från slottets fyra hörn och i övrigt hålla ett vakande öga på byggnaden. Arbetstiden var mellan 2200 och 0400, följd av några timmars vila i ett särskilt rum.

 Alla dessa människor skulle ha sin dagliga förtäring. De förnämsta åt vid dukade bord med ädelt porslin, kristallglas och brutna linneservetter, medan övriga åt i köket eller i första, alternativt andra klassens matsal.

Sådan var tiden och Bellinga var ett sommarslott i tiden.
© Ragnar Lönnäng.

 

   © Ragnar Lönnäng. © Översättning Bryan Ralph.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

 

 

 

 

   
   

Året är 1962.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Belteberga

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
  Textkälla: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten

Axel Urup.

Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Bjärsjöholm, Bergsjöholm, Bergsjöholm

Renässansslottet Bjersjöholm utgör en äldre slottsbyggnad inom den egendom som sedan 1800-talet benämnes Bergsjöholm. Platsen har varit bebodd sedan folkvandringstiden och det är känt att en sten- och senare korsvirkesbyggnad från 1200-talet var belägen på en höjd nordväst om Bjeresjö kyrka. Den äldsta kända byggnaden, som till delar finns bevarad, är belägen c:a 300 meter NO om nuvarande slottet och uppförd år 1576 när Björn Kaas var ägare till egendomen. Ägarlängden är känd sedan 1300-talet och upptar flera av Danmarks mest kända familjer vid den tiden såsom Thott, Baad, Munk, Hvide, Rotfeld, Lycke och Kaas. Ursprungligen var slottet en sluten, fyrlängad borg med vallgravar och en ladugårdsbyggnad i öppen fyrkant vänd mot slottet, söderifrån.

Byggnaden har varit utsatt för såväl förfall som flera förändringar under seklerna. Både den norra och den södra längan har rivits vid restaurationer under slutet av respektive 1700- och 1800-talet. Vid förändringen 1790 fylldes även vallgraven igen och 1890 års rivning av södra längan var betingad av att utdikning av området skadat den ursprungliga pålningen av grunden.

 Den senaste restaurationen, under 1990-talet, har gjorts med stor omsorg av nuvarande ägaren och därmed är en av den skånska slottskulturens intressantaste byggnader räddad för framtiden.

För att återgå till sena 1500-talet blev den ursprung­lige ägaren och byggherren Björn Kaas familj nära nog utplånad av såväl sjukdomar som avrättningar som en följd av brottshandlingar.

En kort period i början av 1600-talet ägdes Bjersjöholm av släkten Ovesen Urup till Ovesholm. Några årtionden senare övertogs egendomen av släkten Thott som genom Ove Tagesen Thott blev den siste danske ägaren. Efter freden i Roskilde 1658 konfiskerades godset sedan ägaren anklagats för förräderi mot sitt nya fosterland. Tio år senare inköptes Bjersjöholm av grevinnan Ebba Brahe, då änka efter riksmarsken Jacob De la Gardie. Efter hennes död gick Bjersjöholm i arv till stormaktstidens mäktigaste person i Sverige, sonen Magnus Gabriel De la Gardie. Hans omfattande affärer och exklusiva livsstil undergrävde privatekonomin och när Karl XI:s reduktion infördes tvingades han sälja Bjersjöholm till fältmarskalken Otto Wilheln von Köningsmarck. Efter c:a tio år övertog kronan ånyo egendomen och sedan dess har medlemmar ur familjerna Stenbock, Palmcreutz, von Essen af Zellie, Cock, Colliander, Sylvan, Neess och Hagemann varit ägare.

Det nya slottet vid Bergsjöholm uppfördes under åren 1849-50, då Ystads borgmästare lagman Tage Sylvan var ägare till godset. Ritningarna till den nya slottsbyggnaden (som var ett av hans första uppdrag), utfördes av den danske arkitekten Ferdinand Meldahl, då inspirerad av romantiken med tyska förtecken.

Bergsjöholm är beläget några få kilometer väster om Ystad, med det nya slottet på en markant höjd, synligt från Europaväg 65. Det omges av en vacker park, med bedårande utsikt över hav och kust i en vid sektor.

Nuvarande ägare är godsägare Lars Ahlström.

 

Arkitekten Ferdinand Meldahl
Den danske arkitekten Ferdinand Meldahl föddes i Köpenhamn den 16 mars 1827. Han var son till en gjutare och kom tidigt in som lärling i muraryrket. Han fullföljde och blev därmed utlärd murare. Hans intresse för byggnader och byggnadskonst stannade dock inte vid muraryrket, utan han ville gå vidare och sökte in vid Konstakademins arkitektskola. Där visade han en sådan begåvning att han redan som elev erhöll flera stipendier och utmärkelser (bl a den stora guldmedaljen 1853).

Efter examen vid arkitekturskolan företog han, med understöd från akademien, en studieresa till Europas större städer åren 1854-56. Han återkom till Köpenhamn, starkt påverkad av tidsandan. vid 1800-talets mitt, romantiken.

Det blev upptakten till en lysande karriär som arkitekt och administratör. Från mitten av 1850-talet ritade och medverkade han vid uppförandet av bl.a. blindinstitutet i Köpenhamn, rådhuset i Fredericia, tingshusen i Ålborg och Randers, alltingshuset i Reykjavik, navigationsskolan i Köpenhamn, Frederikskyrkan eller ”Marmorkyrkan” i Köpenhamn och vid restauration och nybyggnad av ett flertal slott och herresäten i såväl Danmark som Skåne. Frijsenborg vid Århus och Pederstrup på Lolland är två exempel på uppdrag i Danmark och i Skåne dessutom Trolleholm, Trollenäs, Svalöv, Fulltofta och Örtofta. Han utförde även flera kyrkorestaurationer, främst i landsorten och hade uppdrag åt de kungliga slotten, exempelvis den stora restaurationen av Frederiksborgs slott efter branden år 1859.

Han blev medlem av Konstakademin 1858, där han utförde en omfattande lärargärning. Han blev professor vid akademins byggnadsskola år 1864 och var Konstakademins direktör åren 1873-1890. Han deltog även i det politiska arbetet, främst det som gällde utbildning och planering av Köpenhamns tillväxt. År 1863 blev han ordförande i skolrådet och 1867 utnämndes han till stadsråd, där han i hög grad kunde påverka Köpenhamns utveckling. Bl a omgestaltade han Søtorvet och ansvarade för nybebyggelsen på Gammelholm efter den stora branden i slutet av 1700-talet. Han ritade även de första lekplatserna i Köpenhamns parker.

Dessutom tog han som byggnadsinspektör och medlem i åtskilliga andra kommittéer och styrelser verksam del i behandlingen av en mängd frågor som berörde stadsbyggnadskonsten i ett vidare perspektiv. Meldahl blev år 1873 ledamot av Akademien för de fria konsterna.

Det arkitektoniska formspråket under 1800-talets senare del återspeglar mycket av norditaliensk renässans, kombinerat med bysantinska, romanska och gotiska influenser som visar på en strävan till samband med de stora perioderna i europeisk byggnadskonst. Ferdinand Meldahl blev en av tidens stora och avled den 8 februari 1908.

© Ragnar Lönnäng.

   © Ragnar Lönnäng. © Översättning Bryan Ralph.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Fred Lundberg, Hörby.

 

Foto: © Fred Lundberg, Hörby.

 

 

 

   
   

Bjärsjöholm, Bjersjöholm, Bergsjöholm, består egentligen av två slott. I norr ligger den gamla renässansborgen från 1576, uppförd av Björn Kaas mellan en höjd och en liten, numera torrlagd sjö. Den övergavs på grund av sättningar och ett nytt slott, ritat av Ferdinand Meldahl, uppfördes 1850. Efter 1986 har den gamla borgen restaurerats med gamla metoder.
Källa: Wikipedia.

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
   
   
   
   
   

Bjersjöholms södra huvudlänga före rivningen 1889. Vy från söder. Endast den högra delen bredvid porten är bevarad.

Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0
GNU Free Documentation License

   
   

Bjärsjöholm sett från öster omkr. 1680. (Burman-Fischer)

 
   
   
   
   

Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0 GNU Free Documentation License

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Bjärsgård (Bjersgård)
   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Bjärsjöladugård

Trakten där nuvarande Bjärsjölagård är beläget är känd som boplats för kungliga personer redan under 700-talet. Senare skall vikingarna ha anlagt den första borgen på platsen. Området var då till delar en insjö, vars kringflutna holmar tidigt nyttjades i försvarssyfte. På så sätt tillkom den medeltida borgen Beritzholm, belägen på tre holmar i den numera torrlagda sjön, c:a en km nordväst om den nutida slottsbyggnaden.

Beritzholm var ett av Danmarks viktigaste riksfästen under medeltiden och blev på så sätt föregångare till andra försvarsanläggningar, bl a Lindholmen (vid Börringesjön).

Borgens status framgår av den tidiga ägarlängden där såväl kung Valdemar Atterdag som senare hans dotter, unionsdrottningen Margareta, har varit dokumenterade ägare till borgen.

Under 1400-talet, efter drottning Margaretas död 1412, är borgens öde höljt i dunkel, men i början av 1500-talet är Mourids Jepsen Sparre skriven som innehavare som pant för ett lån till kung Christian II. På så sätt blir ätten Sparre ägare av Beritzholm fram till 1520-talet då den illa befästa och förfallna borgen förlorar sin roll som riksfäste till Lindholmen. Den gamla borgen rivs för att ge byggnadsmaterial åt andra slott tillhöriga ätten Sparre, främst Svaneholm. När borgen rivits förblev egendomen i danska kronans ägo fram till 1658, då den genom freden i Roskilde tillföll svenska kronan.

Under resterande 1600-talet och fram till 1730 nyttjades egendomen som rusthåll, d v s som en materiell tillgång för kronans och senare indelningsverkets räkning.

Egendomen förvaltades av en överkommissarie Cronacker, och i andra generationen av hans dotter Susanna Barbara Cronacker, gift Coyet. Deras son Peter Julius Coyet köpte egendomen av kronan 1730 och blev därmed den första privata ägaren av Bjärsjölagård. Nästa generation, Henrik Julius Coyet, övertog ägandet 1752 och lät uppföra den nuvarande mangårdsbyggnaden och den norra flygeln år 1766 respektive 1777, efter ritningar av hovintendenten Jean Eric Rehn. Han var en av rokokons och den tidiga gustavianska periodens mest namnkunniga svenska arkitekter och formgivare. Bjärsjölagård stannade i släkten Coyets ägo till år 1820.

Då hade även den södra flygeln tillkommit och ägandet övergick till släkten Ehrenborg. Under resten av 1800-talet och fram till 1958 hade Bjärsjölagård många ägare. Då inköptes hela egendomen av Malmöhus läns Hushållningssällskap, som alltjämt innehar Bjärsjölagård.

 

Färs härad, Piratens hembygd
Några kilometer SO om Bjärsjölagård ligger orten Vollsjö, som är mest känd som den plats där författaren Fritjof Nilsson ”Piraten” föddes och tillbringade sin barndom. I inledningen av ”Bombi Bitt och jag” skriver han att ”Min vagga vaggade i Tosterup i Färs härad av Malmöhus län. Min fader var stins i Tosterup, Mina föräldrar var goda och ömma. Jag var en vanartig son.”

Tosterup är författarens egen benämning på sin barndoms by, eller närmare bestämt godset där den dominerande och sluge patron Esping huserade.

Fritjof Nilsson föddes 1895 och blev redan som barn involverad i folket och sysslorna vid den dåtida järnvägsstationen och i det lilla samhället. Det gav kunskaper och erfarenheter  som skulle komma till användning i många av hans böcker.

Redan i unga år lockades han av studier och bröt på så sätt successivt med sin barndoms enkla liv och traditioner. Efter blandade framgångar i studierna tog han till slut sin juristexamen som efter några års vidare utveckling kröntes med en egen advokatbyrå i Tranås.

Trots ett framgångsrikt yrkesliv drevs han av tanken att i ord och text återge egna och andras minnen från barndomens Wollsjö. Detta förverkligades under sena 20-talet och han debuterade 1932 med Bombi Bitt och jag. Boken blev en omedelbar framgång och såldes redan utgivningsåret i 18 000 exemplar. Hans originella berättarkonst, med en väl avvägd blandning av det sannolika och det osannolika, det verkliga och det diktade gjorde honom snart till en etablerad författare. Hans burleska ”figurer” från Tosterup och Färs härad blev dåtida symboler för frihet och styrka som ingen rådde på. Trots att den ouppfostrade buspojken Bombi Bitt förledde stinsens försiktige och strängt fostrade Eli till hiskliga äventyr fanns det inga inslag av elakhet eller ondska i deras tilltag. Författaren visar redan i debutromanen vad som i kommande verk skulle bli hans signum, verkliga och diktade människor insatta i ett mer eller mindre sannolika sammanhang för att förstärka deras personligheter.

Året därpå, 1933, utkom Bock i örtagård som av många Piratenvänner anses som hans bästa roman. Här visar författaren sin unika begåvning som iakttagare och berättare. Redan inledningskapitlet är ett mästerverk när han fångar stämningar, interiörer och människor i matsalen på hotell Horn i Malmö, just när de lägger sista handen vid dagens uppdukning av det traditionella smörgåsbordet. När bordet tömts och rökdimmorna skingrats reser huvudpersonen, godsägaren, uppkomlingen och analfabeten Jon Esping hem till Tosterup och lever sitt liv i en salig och osalig blandning av intriger och rävspel för sin egen framgång och andras undergång.

Andra uppskattade romaner av Fritjof Nilsson Piraten är Bokhandlaren som slutade bada, utkommen 1937 och Historier från Färs, 1940.

Piraten avled 1972 och ett aktivt sällskap vårdar de återstående miljöerna från stationsområdet i Vollsjö, bl a den rekonstruerade banvaktsstugan där ett museum inrättats.

© Ragnar Lönnäng.

   © Ragnar Lönnäng. © Översättning Bryan Ralph.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

Foto: © Fred Lundberg.

 

Foto: © Fred Lundberg.

 

Foto: © Fred Lundberg.

   
   

Valdemar (IV) Atterdag

Jean Eric Rehn (A Roslin)

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Björnstorp

Björnstorps egendom härstammar från 1500-talet. Den omnämnes dock inte i urkunderna förrän 1568, då den framgångsrike ”Hövitsmannen för hakeskyttarne”, Mikkel Pedersen Jyding förlänades egendomen som ett tack för stora framgångar som befälhavare för snapphaneförband i norra Skåne. Han utökade egendomen med ytterligare fyra gårdar och på så sätt påbörjade han den godsbildning som senare blev Björnstorp. Under senare delen av 1500-talet och stora delar av 1600-talet är föga känt om godsets utveckling, men man vet att Björnstorp ägdes av fru Mette Rosenkrantz till Häckeberga under flera årtionden före sin död 1683. Hon var mycket framgångsrik i affärer, i likhet med flera andra adelskvinnor som fått överta ansvar för gods och gårdar sedan maken stupat i kriget eller tillfångatagits. Hon byggde upp ett ”godsimperium” som omfattade inte mindre än åtta egendomar.

Efter Mette Rosenkrantz död övertog en dotter i tredje giftet, Mette Sophie Krabbe, ägandet av Björnstorp. Hon var gift med en dansk ämbetsman, Johan Monrad, vilket skulle vålla dem båda stora bekymmer under deras livstid och leda till att arvingarna tvingades sälja Björnstorp efter deras död. Svårigheterna hade sin orsak i det regelverk som svenska staten tillämpade i försvenskningsprocessen efter fredsslutet 1658. Där skulle bl. a. giftermål mellan svenska och danska medborgar e motarbetas och helst förhind­ras. Äktenskapet på Björnstorp mellan den vackra Mette Sophie och hennes danske ämbetsman ansågs dessutom ha tillkommit utan släktens godkännande, vilket ytterligare förmörkade deras liv. Någon har skrivit att de många försmådda friarna till Mette Sophie nyttjade regelverket för att hämnas på henne?

År 1712 försålde arvingarna Björnstorp till en annan framgångsrik kvinna i Skåne, Christina Piper, ägare till Krageholm, Högestad och Christinehof. Hon byggde ett nytt corps de logie på Björnstorp år 1750, två år före sin död. En dotter till Christina Piper ärvde Björnstorp efter hennes död 1752, men sålde det redan två år senare till friherre Fredrik Gustaf Gyllenkrok, gift med Eva Charlotte Bielke.

Detta förvärv blev inledningen till familjen Gyllenkroks ägande av Björnstorp, undantaget åren 1754 - 1779, då godset överläts under korta perioder, bl a till arkitekten Adolf Fredrik Barnekow åren 1761 - 1765. Från år 1779 har sedan familjen Gyllenkrok inne­­haft Björnstorp. Övertagandet 1754 blev även inledningen till en successiv sammanslagning med det närbelägna Svenstorp, som Fredrik Gustaf Gyllenkrok ägde vid övertagandet av Björnstorp.

Under Johan Fredrik Gyllenkroks tid, från 1865, gjordes en omfattande restauration av slottet efter ritningar av Helgo Zettervall.

Björnstorp är beläget nedanför den norra sluttningen till den natursköna och dominerande Romeleåsen, c:a 6 kilometer väster om Veberöd.

Nuvarande innehavare är friherre Thure Gabriel Gyllenkrok.
Foto: © Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

   
   

Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0

   
   
   
   

Björnstorp före ombyggnaden 1868.
Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Bilden är från början av 1900-talet.
Foto: Per Bagge

   
   

The Björnstorp estate has roots in the 1500s. However, it is not mentioned in documents before 1568, when the successful ”Captain of the Hackbut Corps”, Mikkel Pedersen Jyding, was granted the estate in gratitude for his great successes as commander of local militia groups in northern Scania. He expanded the estate with an additional four farms, beginning the estate-building that would later become Björnstorp. Little is known about the development of the estate in the late 1500s and large parts of the 1600s, but it is known that Björnstorp was owned by Lady Mette Rosenkrantz of Häckeberga for a few decades before her death in 1683. She was very successful in business, like several other noble ladies who had to take over responsibilities for estates and farms after the husband was killed in battle or captured. She built up an ”estate empire”, which comprised of no less than eight estates.

After the death of Mette Rosenkrantz, a daughter from the third marriage, Mette Sophie Krabbe, took over ownership of Björnstorp. She was married to a Danish government official, Johan Monrad, a marriage that would give them both a lot of worries during their lives, and lead to their heirs being forced to sell Björnstorp after their deaths. The difficulties stemmed from the regulations the Swedish state applied in the Swedicisation process after the treaty of 1658. One of the implications was that marriages between Swedish and Danish citizens were to be hindered and preferably prevented. The marriage at Björnstorp between the beautiful Mette Sophie and her Danish government official was also considered to have occurred without the family’s approval, which cast a further shadow over their lives. It has been written that many of Mette Sophie’s rejected suitors exploited the regulations in order to have their revenge on her.

In 1712, the heirs sold Björnstorp to another successful woman in Scania, Christina Piper, owner of Krageholm, Högestad and Christinehof. She built a new manor house at Björnstorp in 1750, two years before her death. After Christina Piper’s death in 1752, a daughter inherited Björnstorp, but sold it only two years later to Baron Frederick Gustav Gyllenkrok, who was married to Eva Charlotte Bielke.

This acquisition was the start of the Gyllenkrok family’s ownership of Björnstorp with the exception of the years 1754-1779, when the estate was owned for short periods by others, including the architect, Adolf Frederick Barnekow, between 1761-1765. The Gyllenkrok family has owned Björnstorp since 1779. The takeover in 1754 was also the beginning of a gradual merger with nearby Svenstorp, which Frederick Gustav Gyllenkrok owned when he acquired Björnstorp.

An extensive restoration of the castle was carried out in John Frederick Gyllenkrok’s time, from 1865, with designs by Helgo Zettervall.

Björnstorp is located at the foot of the northern slope of the beautiful and prominent ridge, Romeleåsen, six kilometres west of Veberöd.

The present owner is Baron Thure Gabriel Gyllenkrok.
© Ragnar Lönnäng, Gröna nyckeln.

Scania’s landscape gardener
During the second half of the 1700s, the chamberlain, Baron Frederick Gustav Gyllenkrok, and his wife, Eva Charlotta Bielke, owned Björnstorp at several different times. For short periods it was owned by others, and of these the most captivating personality was the landscape gardener, Adolf Frederick Barnekow, who owned Björnstorp between 1761-1767.

He was born in 1744 in Lövestad, north-east of Sjöbo, the son of the governor of Kristianstad county, Lieutenant General Christian Barnekow, and his wife, Eva Charlotta Stenbock. At the age of 18, he began his academic training, studying drawing and architecture at two universities, Lund and Uppsala. The year before, when he was 17, he bought Björnstorp and began to develop bold plans for revamping the castle and grounds. He built new wings for the castle, new barns and new accommodation for the servants. He redesigned interiors in the castle, created a magnificent terraced garden with flowerbeds and ponds, built a new drive, and even made an eight-sided square to create the optimum aesthetic setting for the building.

The cost for the whole project far exceeded his assets and the yield from farming, which is why he was forced to sell back the estate to Frederick Gustav Gyllenkrok in 1767, at a considerable loss. His short, but splendid, life as Lord of the Manor at Björnstorp impoverished him for the rest of his life. In the few years after the estate was sold, he lived with his generous siblings.

It was his habit to spend the winters in Stockholm. This enabled him to gain such standing in court circles that he was appointed as chamberlain to Duchess Hedvig Elisabeth Charlotta, and Gustav III personally appointed him as director for royal theatrical events. He had great qualities as a socialite at court, but gradually lost the confidence of Gustav III as a theatre man. He was relieved of the theatre directorship and given a retirement post in the Customs Society. His duties in Stockholm carried good status, but the financial rewards were not in proportion to the pompous titles.

During his 44 years, Adolf Frederick Barnekow managed to make his mark on several of the most important castle parks in Scania. In addition to Björnstorp he drew up designs for Skabersjö, Roslätt, Övedskloster, Hviderup, Widtsköfle, Ekeside, Strö, Sörbytorp, Örtofta, Sinclairsholm and probably Maltesholm. In addition to parks, he was also responsible for the interior rebuilding at sites such as Widtsköfle and the county governor’s residence in Malmö.

Adolf Frederick Barnekow had a great talent as an architect, principally as a landscape gardener and park planner, but his financial and administrative gifts were insufficient as the squire of Björnstorp.

He died at Widtsköfle in the summer of 1887, after contracting a serious abscess condition.
© Ragnar Lönnäng, Gröna nyckeln.

 

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Bollerup

Bollerup är, tillsammans med närbelägna Glimmingehus, Skånes bäst bevarade medeltidsborg, omtalad som sätesgård redan 1130. Den hade då fyra längor kring en borggård, omgivna av vallgravar. Den nuvarande byggnaden är uppförd under 1400-talets sista årtionde, på platsen för den norra längan i sätesgården. Dåvarande ägaren Oluf Stiesen Krognos påbörjade uppförandet i en tid då drottning Margaretas förbud mot uppförande av privata borgar hade upphört att gälla 1483. Åtskilliga medeltida inslag finns kvar, som gavlarnas nischer och blinderingar, de gotiska inramningarna av vissa fönster, väggfasta stenbänkar i borgstugan och kryssvalven i källarplanet och andra våningen.

Flera av de mest kända danska adelsfamiljerna från medeltiden har ägt Bollerup som Bulle (ursprunglig byggherre till sätesgården), Due, Thott, Krognos, Lykke och Skeel.

I nära anslutning till borgen finns den medeltida kyrkan som är uppförd under sätesgårdens tid och således tillhörig ägaren av gården och senare borgen.

Bollerup utsattes för omfattande förstörelse i samband med flera uppror i provinsen. Redan 1525, under Sören Norbys skånska uppror, plundrades och brändes Bollerup, men återuppbyggdes till sitt ursprungliga utseende under 1530-talet av dåvarande ägaren Mourids Olufsen Krognos. Borgen blev åter restaurerad och delvis förändrad i början av 1600-talet, under den tid som Falk Lykke till Skovgaard ägde egendomen. Han levde ett äventyrligt liv, fyllt av bedrifter som officer i såväl den spanska flottan som den engelska armén under mera än 20 år. När Falk Lykke dog ärvdes Bollerup av Ida Skeel, som var Bollerups ägare när Skåne blev svenskt 1658. Hon och hennes två söner råkade snart i onåd hos de nya svenska befallningsmännen i provinsen, när det framkom att Ida Skeel och hennes söner aktivt deltagit i den s k Malmösammansvärjningen, som gick ut på att befria Malmö från de nya svenska herrarna. Det fick till följd att Ida Skeel och hennes söner arresterades och ställdes inför domstol. Genom familjens höga börd befriades de från åtal, medan åtskilliga andra dömdes till döden och avrättades.

Under senare delen av 1600-talet, 1700- och 1800-talet hade Bollerup flera ägare, bl a familjer ur släkten Rantzau, Sahlgren (Ostindiska Kompaniet) och von Platen. Från 1818 innehades Bollerup av kungen, Karl XIV Johan och från 1844 lagmannen Tage Sylwan. Genom ett testamente från 1876 kom Sylvan att successivt förvandla egendomen till Stiftelsen Bollerups Lantbruksinstitut som sedan 1912 och alltjämt driver gården som lantbruksskola/naturbruksgymnasium.

Bollerup är beläget på det bördiga jordbrukslandskapet på Österlen, söder om Tomelilla.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

   
   
   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
   

Oluf Mouridsen Krognos och hustrun Anne hardenberg.

   
   

Källa: Alvin

   
   

Källa: Alvin

   
   

Bollerup, along with nearby Glimmingehus, is Scania’s best-preserved medieval stronghold, mentioned as a manor farm as early as 1130. At that time, it was a quadrangular building enclosing a central courtyard and surrounded by a moat. The present building is from the last decade of the 1400s, on the site of the northern section of the manor farm. The then owner, Oluf Stiesen Krognos, started building in the period after 1483, when Queen Margareta’s prohibition against the building of private castles was lifted. Numerous medieval elements remain, such as the gable niches and blind windows, the Gothic frames of certain windows, wall-mounted stone benches in the castle cottage, and the cross-vaulting in the cellar and on the second floor.

Several of the most famous Danish noble families from medieval times have owned Bollerup such as Bulle (the original builders of the manor farm), Due, Thott, Krognos, Lykke and Skeel.

Close to the stronghold is the medieval church that was built during the manor farm’s time, and therefore belonged to the owner of the manor and later, the castle.

Bollerup suffered extensive damage during several uprisings in the province. In 1525, during Sören Norby’s Scania rising, Bollerup was plundered and burned, but was rebuilt in its original form during the 1530s by the then owner Mourids Olufsen Krognos. The stronghold was again restored and partly changed in the early 1600s, during the time when Falk Lykke of Skovgaard owned the estate. He lived an adventurous life, filled with exploits, as an officer both in the Spanish fleet and the English army over a period of more than 20 years. When Falk Lykke died, Bollerup was inherited by Ida Skeel, who owned the estate when Scania became Swedish in 1658. She and her two sons soon got into trouble with the Swedish commander of the province, when it was revealed that they had actively participated in the Malmö conspiracy, which aimed to free Malmö from the new Swedish rulers. Consequently, Ida Skeel and her sons were arrested and appeared in court. Because of the family’s noble ancestry they were freed from prosecution, but numerous others were sentenced to death and executed.

In the late 1600s, 1700s and 1800s, Bollerup had several owners, families such as Rantzau, Sahlgren (East-India Company) and von Platen. From 1818, Bollerup was owned by King Charles XIV John, and from 1844 by district court judge, Tage Sylvan. Through a will from 1876, Sylvan was to gradually transform the estate into the Bollerup Agricultural Institute, which since 1912, has run the facilities as an agricultural college/natural resources high school.

Bollerup is located in the fertile agricultural landscape of Österlen, south of Tomelilla.
© Gröna nyckeln

Lady Brahe, the Renaissance’s messenger
The Renaissance is the overall term for the ideas and trends that emerged in medieval Italy from the mid-1200s to the late 1400s. The Renaissance means rebirth, and what was reborn was a feeling for the languages, literature and art of antiquity. Later researchers consider that the Italian Renaissance contributed to overcome the limitations and cultural ”darkness” of medieval times. The Renaissance celebrated the free man and life’s possibilities. Another feature of the time was the development of nation states, whose creation and survival depended on strong leaders. Curiosity about the world beyond Europe led to the great voyages of discovery and to the reform of the dictatorial Catholic Church.

The Renaissance reached Northern Europe and thereby Denmark, mainly via the Netherlands and Germany, from the mid-1500s. In Scania, the Renaissance was made tangible in buildings such as the trinity church, Trefaldighetskyrkan, in Kristianstad and a number of castles, as well as the through the introduction of the Evangelical Lutheran teachings.

For the Catholic Church, 1475 was a year of celebration and large groups of pilgrims travelled to Rome for a special ritual that would expunge their sins. This attracted the Danish queen, Dorothea, wife of Christian I, and a group that included Lady Barbara Brahe of Bollerup and Krapperup. The queen, who was born in Ansbach and was Princess of Brandenburg, had a good contact network in Europe, and because this was used on the journey, quite a clear record of the whole adventure survives.

The journey began on 7 January 1475. After an almost two-month stay in Lübeck, the group continued over the Alps via the Brenner Pass on to Bologna, Florence and Rome, where they arrived on 2 May. This meant a trip of about 2,000 km, or 40 km per day, with the exception of a six-day stay at relatives of the queen.

When in Rome, the group was received by the queen’s nephew, Cardinal Francesco Gonzaga. With him as their host, they were introduced to Pope Sixtus IV, who twice granted them an audience during their visit.

On 5 May, the day after Ascension Day, the group visited the seven Roman pilgrim churches, which was the condition for being forgiven their sins.

The trip home started on 16 May, progressing at the same speed as the outward journey. By 1 July, the queen had returned to Copenhagen. Barbara Brahe’s arrival back at Bollerup is not documented, but it was probably before 5 July 1475.

It is almost certain that the group brought back numerous gifts and souvenirs from their long trip, but none of these have survived. However, one can with some certainty assume that the colourful costumes that the church artists put into the medieval paintings in Bollerup, Brunnby and Krapperup churches are based on the costumes that were in Barbara Brahe’s baggage from her long journey.

Even though the material signs have disappeared, Barbara Brahe became one of the first in Scania to make direct contact with the Renaissance in the centre of activity, Rome.
© Gröna nyckeln

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Borgeby

Platsen där Borgeby är beläget är känd före 1000-talet. Vid arkeologiska utgrävningar har man funnit lämningar från vikingatiden som tyder på att det funnits en tidig handelsplats i området. Vid nuvarande Borgeby har man påträffat en ringborg från omkring år 1000 och man har belägg för att den danske kungen lät tillverka mynt på platsen, eftersom de är graverade med ”Borbi”, som är den gamla benämningen på Borgeby.

Den kristna kyrkan hade vunnit tidiga framgångar i den delen av Danmark. Man har funnit lämningar efter en kyrkogård, daterad till 1000-talet och även kunnat påvisa spår efter en stavkyrka från samma tid.

Den första borgen på platsen byggdes av den danske kungen i slutet av 900-talet, i avsikt att bevaka och försvara Lödde å som då var bredare än i vår tid och därför segelbar. Borgen kom senare i kyrkans ägo genom en donation från kungen, men först 1410 kan en ägare med säkerhet relateras till Borgeby, ärkebiskop Jacob Gertsen Ulfstand.

Den nuvarande byggnadens äldsta delar härstammar från 1400-talet, bl. a. kapellet väster om porthuset. Det uppfördes på 1450-talet sedan den ursprungliga borgen bränts ner av den svenske kungen Karl Knutsson Bonde i stridigheter med den danske kungen Christian I.

En annan 1400-talsbyggnad på området är ”Börjes torn”, en fyrvånings tornbyggnad strax norr om slottet.

Det ingick sannolikt i den ursprungliga borganläggningen och gjorde det möjligt att ifrån en upphöjd position bevaka och försvara sjöfarten på Lödde å. Dagens torn har en annan karaktär än det ursprungliga, sedan arkitekt Helgo Zettervall bakat in det i cement i samband med en restauration år 1870.

1500-talet präglades i hög grad av reformationen, som fick konsekvenser såväl hos människan i sin tro som för kyrkan som institution. Tron skulle grundas på människors frälsning genom Guds nåd, den heliga skrift och gemenskapen i gudstjänsten. Den institutionella påverkan innebar ett brutet förhållande med påvedömet. Katolska prästerskapets avbön och omskolning, ritualen, konfiskering av kyrkans och klostrens egendom, stängning av kloster samt nytt innehåll i prästutbildningen är exempel på förändringar som inträdde efter reformationen.

Borgeby drogs in till kronan, men förlänades snart den berömde, senare Malmöborgmästaren, Jörgen Kock. Hans starka personlighet, duglighet och ställning gentemot kungen gjorde honom till en av Malmöområdets mäktigaste personer genom historien. Han efterträddes på Borgeby av Hans Spegel år 1559.

Trettio år senare såldes egendomen till släkten Lindenov, som behöll godset i många generationer, varefter ägandet, i brist på arvingar år 1709 övergick till Vibeke Lindenov, gift med Hans Ramel till Löberöd och Hviderup.

Vid 1800-talets början ägdes Borgeby, efter arvsskifte, av Gustaf Trolle-Bonde, men såldes i flera led, bl.a. år 1861 till greve Carl Wachtmeister af Johannishus som dock tvingades sälja egendomen på exekutiv auktion. Köparen var lantbrukare Lars Persson. Dottern Hanna Larsdotter, gifte sig 1907 med konstnären Ernst Norlind, som bodde och verkade på Borgeby under hela sitt återstående liv.

Norlind testamenterade senare egendomen till ”Hanna och Ernst Norlinds stiftelse” i avsikt att göra Ernst Norlinds konst tillgänglig för allmänheten. Sonen avled 1978 varefter stiftelsen och verksamheten i Borgeby slott numera handhas av Malmö stad.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
   

Jörgen Kock

Ernst Norlind affisch.

Norlind var en mångsidig konstnär och förevigade det skånska landskapet i målningar och kolteckningar och olika grafiska tekniker. Dessutom målade han gärna storkar och kallades i folkmun "storkamålaren". Han skrev också dikter och memoarer, spelade träskofiol och blev en känd radioberättare. Norlind var engagerad i en mängd kulturella aktiviteter i Skåne och under hans tid blev Borgeby en träffpunkt för svenska och utländska författare och konstnärer. Bland de litterära gästerna kan nämnas Ellen Key, Rainer Maria Rilke, som skrev flera berömda Borgebydikter, och Birger Sjöberg (det var Norlind som fick Bonniers att ge ut Sjöbergs debutverk, "Fridas bok").
Textkälla: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten

   

Borgeby omkr. 1680 efter förödelsen under skånska kriget 1678. (Buhrman-Fischer)

 

 
   
   
   

The Borgeby site was in use before the 11th century. Archaeological excavations have revealed remains from the Viking times that show there was an early trading place in the area. A ring stronghold from around 1000 was found close to the present Borgeby. It was located there so that the Danish king could mint coins on site, as they are engraved with the word ”Borbi”, the old name for Borgeby.

The Christian church had won early successes in this part of Denmark. Remains of a churchyard dating from the 11th century have been found, and there are also traces of a stave church from the same period.

Denmark’s king built the first stronghold on the site in the late 10th century, with an aim to watch over and defend the river, Lödde å, which was wider in those days and navi­gable. The stronghold later came under church ownership through a donation from the king, but it wasn’t until 1410 that an owner, archbishop Jacob Gertsen Ulfstand, can be linked with any certainty to Borgeby.

The oldest parts of the present building date from the 1400s, including the chapel, west of the gatehouse. It was built in the 1450s, as the original castle was burned down by the Swedish king, Karl Knutsson Bonde, during a conflict with the Danish king, Christian I.

Another building in the area from the 1400s is ”Börje’s tower”, a four-storey building just north of the castle.

It was probably part of the original stronghold and made it possible to monitor and defend river traffic on Lödde å from an elevated position. Today’s tower has a different character than the original, as architect Helgo Zettervall encased it in cement as part of the restoration in 1870.

The 1500s was marked to a great degree by the Reformation, which had consequences both for people and their faith, and for the church as an institution. Faith was to be based on redemption through God’s mercy, the Holy Scripture and communion in religious services. The institutional effect meant a break in relations with the papacy. Many changes took place after the Reformation, including the Catholic priesthood’s apologies and retraining, new rituals, confiscation of churches’ and monasteries’ property, the closure of monasteries and new content in priests’ education.

Borgeby was taken over by the Crown, but was soon granted to the famous Jörgen Kock, who was later mayor of Malmö. His strong personality, cleverness and standing with the king made him one of the Malmö area’s most powerful people in history. He was succeeded at Borgeby by Hans Spegel in 1559.

Thirty years later, the estate was sold to the Lindenov family, who kept the estate for many generations. Due to a lack of heirs, ownership passed in 1709 to Vibeke Lindenov, who was married to Hans Ramel of Löberöd and Hviderup.

At the start of the 1800s, Borgeby was owned, after division of an estate, by Gustav Trolle-Bonde. In 1861, it was acquired by Count Carl Wachtmeister of Johannishus, but he was forced to sell the estate at an executive auction. The buyer was the farmer, Lars Persson. In 1907, his daughter, Hanna Larsdotter, married the artist, Ernst Norlind, who lived and worked at Borgeby for the rest of his life.

Norlind later bequeathed the estate to ”Hanna and Ernst Norlind’s Foundation” with the intention of making Ernst Norlind’s art accessible to the public. His son died in 1978, after which the foundation and activities at Borgeby Castle have been managed by Malmö City Council.
© Gröna nyckeln

A cat among the ermines
For a time in the 1880s, the fate of Borgeby became a frequent topic of conversation throughout Scania. The estate, which had once been an archbishop’s manor and then owned by numerous figures from the Scanian nobility, was to be sold at executive auction. Count Carl Axel Roul George Henry Wachtmeister of Johannishus, son of the former foreign minister, Carl Wachtmeister, had severe financial problems and his creditors forced him to sell Borgeby at executive auction in 1887.

As the event had become known to so many, the open courtyard at Borgeby was full of both curious onlookers and potential buyers of the estate. Many members of the nobility were there with the intention of acquiring a well-situated and fertile estate for a cheap price. Several people from the wealthy middle class were there for the same reason. The priests who were present had no plans to buy, but has been drawn there as Borgeby had once belonged to Lund’s archbishops. There was at least one person from the farming community, who was seen to arrive in a horse-drawn wagon with a farmhand for company. The type of wagon was such that a farm foreman at Borgeby said he could not tie up his horses at the indoor stalls like the other auction visitors. Instead, he was instructed to tie up at a tree in the courtyard. The farmer was Lars Persson, and he had driven all the way from Hagestad in Österlen.

The bidding started, and to the surprise of those present, Lars the farmer placed the highest bid, and nobody topped it. After concluding the auction, the auctioneer asked the buyer for a guarantee of payment. The buyer said he did not intend to give one, as he wanted to pay cash.

With rising disbelief, those present looked on as he pulled out roll after roll of bank notes until the estate was paid for. It was then that the other potential buyers objected loudly and said the auction was invalid and there should be a re-auction. However, the buyer from Hagestad would not go along with that and got to work immediately by re-hiring the foreman who had barred him from the stable before the auction.

The only people who were not surprised by Lars Persson’s involvement in the nobility’s business were people from Hagestad who knew him. To them he was known as ”Rich Lars”, a nickname based on his zeal and thriftiness, and his simple manner, despite his wealth.

Everyone knew that he had a secret concerning a treasure chest, which had come into his possession when it was discovered during the digging of foundations at his farm, Hagestad Number 25.
© Gröna nyckeln

 

   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Bosjökloster

Namnet Bosjökloster härstammar ursprungligen från såväl sitt läge på Bosön, som var helt kringfluten av vatten, som i sin tidiga funktion som nunnekloster inom benediktinerorden.

De äldsta delarna av klostret är med stor sannolikhet uppförda under 1000-talets sista årtionden, möjligen efter en donation av ett markområde från hövits­mannen Tord Thott. Det äldsta säkra dokumentet är ett påvebrev från 1181 där såväl platsen som klostret och benediktinerorden omnämns. Klostret fick tidigt en hög status, som innebar att endast döttrar till förmögna familjer intogs, mot att de överlämnade värdefulla gåvor. På så sätt blev Bosjökloster gradvis ett av de rikaste i Skåne, vilket bl a den omfattande och till stora delar bevarade bebyggelsen vittnar om. Den romanska klosterkyrkan, som uppfördes i mitten av 1100-talet, har endast förändrats genom tornbygget i mitten av 1800-talet. Bebyggelsen slöt sig successivt kring en rektangulär borggård som ännu i dag har kvar sin ursprungliga form.

De viktigaste förändringarna av byggnaderna är att den tidigare västra, s k ”munkalängan” revs under 1760-talet och ersattes med andra byggnader och att två omfattande restaurationer genomfördes i mitten och slutet av 1800-talet. Den tidiga, främst klosterkyrkan, under C. G. Brunius och den senare, som omfattade samtliga byggnader, under Helgo Zettervall.

Bosjökloster indrogs till kronan under 1530-talet, som en följd av reformationen. Egendomen förlänades den avsatte ärkebiskopen i Lund, Torben Bille, på livstid, men övergick år 1560 i privat ägo när kung Fredrik II överlät egendomen till Thale Ulfstand, änka efter Povel Laxmand till Stenholt. Det blev inledningen till ätten Ulfstands ägande under drygt 60 år. Under 1620-talet övertogs egendomen av en arvinge, jordägaren och industrimannen Jochum Beck. Det inledde, med undantag för perioden 1650 - 1735 ätten Becks och senare Beck-Friis ägande av Bosjökloster fram till 1908. Första generationens Jochum Beck var ytterst förmögen men misslyckades med sitt alunbruk i Andrarum så grundligt att han tvingades sälja alla sina gods, även Bosjökloster under 1650-talet. Köpare då var en annan känd adelsman, Corfitz Ulfeldt, gift med Christian IV:s dotter Leonora Christine. Han råkade i onåd såväl hos sina tidigare landsmän som sina nya i Sverige och flydde utomlands för alltid. Kronan drog in egendomen, men återgav den år 1735 till de rättmätiga arvingarna ur familjen Beck. År 1908 inköptes godset av greve Philip Bonde, som satte egendomen i stånd och utvecklade ett mönsterjordbruk efter dåtida förhållanden.

Bosjökloster är vackert beläget på den smala landtungan mellan Ringsjöarna, c:a 6 km söder om Höör. Nuvarande ägare är greve Tord Bonde af Björnö med familj.

 

Förrädaren Corfitz Uhlfelt
Få danskar är så avskydda i historien som greve Corfitz Ulfeldt, en gång Christian IV:s gunstling som rikshovmästare och svärson. Corfitz Ulfeldt ägde Bosjökloster, tillsammans med ett stort antal andra skånska och danska gods, när han stod på toppen av sin politiska och ekonomiska makt.

Han föddes 1606 i en ätt som tillhör de äldsta och mest ryktbara i Danmark. Han visade tidigt en stor begåvning och blev som mycket ung länsherre på Möen och i Christian IV:s tjänst från 1630-talets mitt. Han blev ståthållare i Köpenhamn och som rikshovmästare landets högste ämbetsman och därmed nära nog i kunglig ställning. Hans äktenskap med Christian IV:s älsklingsdotter Leonora Kristina, påverkade även hans ställning som Danmarks mäktigaste man, i synnerhet när Christian IV:s hälsa gradvis avtog i början av 1640-talet.

Mot den bakgrunden ledde Corfitz Ulfeldt den danska delegationen i fredsförhandlingarna i Brömsebro 1645, efter 15 månaders krig mot Sverige. Här hade han dock inte sin vanliga framgång, utan tvingades skriva under ett förnedrande fredsavtal som gav svenska, finska, livländska, pommerska och wismarska skepp tullfrihet i Öresund och Danmark fick  avträda Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel för evigt samt Halland på 30 år.

Åter i Köpenhamn möttes han av kungens ogillande men han lyckades ändå behålla sin ställning till kungens död 1648 och till och med styra landet en kort period innan hans svåger, Frederik III, hann installeras som kung.

Den händelsen blev vändpunkten i Ulfeldts karriär och ett par år senare blev han anklagad för att ha förskingrat stora summor från Öresundstullen som han administrerade personligen. Mot den bakgrunden flydde Corfitz Ulfeldt till   Sverige, där han snart upptogs i kretsen kring drottningen.

Den nesliga freden i Brömsebro väckte snart revanschtankar i Köpenhamn och krigsförklaringen kom hösten 1657. Då anföll svenska armén Danmark söderifrån, under befäl av Karl X Gustaf och med Corfitz Ulfeldt som frikostig finansiär och sakkunnig ”vägvisare”. Den tidigare kungagunstlingen tågade nu med fienden mot huvudstaden i sitt eget fosterland och med en väl tilltagen krigskassa från sin tid som ansvarig för Öresundstullen. Den stränga vintern gynnade svenskarna som med landsförrädaren i spetsen tågade över den frusna Bälten och snart stod så nära Köpenhamn att danskarna gav upp striden. Som belöning för sin insats sändes Corfitz Ulfeldt att fredsförhandla och den 26 februari 1658 i Roskilde undertecknade han det dokument som befriade hans forna hemland från 1/3 av dess landyta. Denna insats belönades bl a med att han fick tillbaka all sin danska egendom och lite till, c:a 900 gårdar i Skåne, Sölvesborgs slott och län och till fördelaktiga priser förvärva Torup, Bosjökloster och Gladsax gods i Skåne.

Corfitz Ulfeldt kom snart i onåd även i Sverige och tvingades i landsflykt, fråntagen all sin egendom. Han dog i Rehndalen 1664, endast saknad av Leonora Kristina.
© Gröna nyckeln

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Tjänstefolk på Bosjökloster på 1800-talet. mannen i mitten med helskägg är trädgårdsmäster Rosenberg.

   
   

Bosjökloster sett från norr på 1680-talet. Teckning av G. Buhrman. den taklösa byggnaden till höger kallades i folkmun för "munkalängan", ett nog så anmärkningsvärt namn i en miljö som under sekler hyst ett nunnekloster.

   
   
   
   

 

   
   
   
   
   
   
   
   
   
   

Corfitz Ulfeldr och Leonora Christine.

   
   

The name Bosjökloster stems from its location on Bosön, which was completely surrounded by water, as well as its earlier function as a nunnery, (nunnekloster) within the Benedictine order.

The oldest parts of the nunnery were almost certainly built during the last decade of the 11th century, possibly due to a donation of land from Captain Tord Thott. The oldest reliable document is a papal letter from 1181, which mentions both the site of the nunnery and the Benedictine order. The nunnery had high status from early times, which meant that only daughters of wealthy families were admitted, in return for valuable gifts. Thus, Bosjökloster gradually became one of the richest nunneries in Scania, which the extensive and largely preserved buildings bear witness to. The Romanesque nunnery church, built in the mid-1100s, has only been changed with the addition of a tower in the mid-1800s. The building complex gradually expanded around the rectangular courtyard, which still retains its original form

The most important changes to the buildings are the demolition of the previous ”monk wing” during the 1760s to make way for other buildings, and two extensive restorations done in the mid and late 1800s. The first, mainly concerning the nunnery church, was done under C. G. Brunius, and the latter, which covered all the buildings, under Helgo Zettervall.

Bosjökloster was taken over by the Crown during the 1530s, as a result of the Reformation. The estate was granted to the archbishop in Lund, Torben Bille, for life, but was transferred into private ownership in 1560 when King Frederick II granted the property to Thale Ulfstand, the widow of Povel Laxmand of Stenholt. This was the start of the Ulfstand family’s ownership, which lasted just over 60 years. In the 1620s, the estate was taken over by an heir, the landowner and industrialist Jochum Beck. This initiated, with the exception of 1650-1735, the ownership period of the Beck, and later Beck-Friis, family lasting until 1908. The first generation’s Jochum Beck was very wealthy, but his failure with the Andrarum alum works was so serious that he was forced to sell all his property, including Bosjökloster, in the 1650s. The buyer was another well-known noble, Corfitz Ulfeldt, who was married to Christian IV’s daughter, Leonora Christine. He got into difficulties with both his own countrymen and his new ones in Sweden, and moved abroad for the rest of his life. The Crown took the property, but gave it back in 1735 to the rightful heirs of the Beck family. In 1908, Bosjökloster was bought by Count Philip Bonde, who got the estate back into shape and developed large-scale agriculture according to the conditions of the time.

Bosjökloster is beautifully situated on the neck of land between the Ring Lakes, Ringsjöarna, 6 km south of Höör. The present owner is Count Tord Bonde of Björnö and family.
© Ragnar Lönnäng, Gröna nyckeln.

The traitor, Corfitz Uhlfelt
Few Danes in history are so despised as Count Corfitz Ulfeldt, at one time Christian IV’s favourite as Lord High Steward and son-in-law. Corfitz Ulfeldt owned Bosjökloster, along with a large number of Scanian and Danish estates, when he was at the peak of his political and economic power.

He was born in 1606, a member of one of the oldest and most renowned noble families in Denmark. From an early age, he displayed a great talent, becoming a very young feudal lord in Möen and entering Christian IV’s service in the mid-1630s. He became Governor of Copenhagen, and as Lord High Steward, the country’s highest government official, he was close in rank to royalty. His marriage to Christian IV’s beloved daughter, Leonora Cristina, also influenced his position as Denmark’s most powerful man, especially when Christian IV’s health gradually deteriorated in the early 1640s.

It was in these circumstances that Corfitz Ulfeldt led the Danish delegation in the peace negotiations at Brömsebro in 1645, after 15 months of war with Sweden. However, he did not have his customary success, and was forced to sign a humiliating peace treaty that gave Swedish, Finnish, Livonian, Pomeranian and Wismarian ships exemption from duty in the Öresund strait. Denmark also had to relinquish Jämtland, Härjedalen, Gotland and Ösel forever, and Halland for 30 years.

Back in Copenhagen, he was met by the king’s disapproval, but he managed to keep his position until the king died in 1648, and even controlled the country for a short period before his brother-in-law, Frederick III, was crowned.

This event was a turning point in Ulfeldt’s career, and a few years later, he was accused of embezzling large sums from the Öresund duties, which he administered personally. Faced with this situation, Corfitz Ulfeldt fled to Sweden, where he quickly became a part of the court circle around the queen.

The ignominious Treaty of Brömsebro soon awoke thoughts of revenge in Copenhagen, and war was declared in 1657. Then the Swedish army attacked Denmark from the south under the command of Charles X Gustav, and with Corfitz Ulfeldt as generous financier and expert ”guide”. The Danish king’s former favourite was now marching with the enemy against the capital of his homeland, and had a considerable war chest from his time in charge of the Öresund duties. The severe winter favoured the Swedes, who, with the traitor at the forefront, marched over the frozen Öresund and were soon so close to Copenhagen that the Danes gave up the fight. As a reward for his services, Corfitz Ulfeldt was sent to negotiate the treaty and on 26 February 1658 in Roskilde, he signed the document that relieved his former homeland of 1/3 of its territory. His personal reward included getting back all his Danish property and a little more, around 900 farms in Scania, Sölvesborg Castle and county, and, at very favourable prices, the estates of Torup, Bosjökloster and Gladsax in Scania.

Corfitz Ulfeldt soon got into trouble in Sweden as well, all his property was confiscated and he was forced into exile. He died in Rehndalen in 1664, missed only by Leonora Cristina.
© Ragnar Lönnäng, Gröna nyckeln.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Bäckaskog

Bäckaskogs slott är beläget på mark där ett kloster byggdes och stod färdigt för sitt heliga ändamål redan 1270. Vissa delar av nuvarande slott, främst partier av kyrkan, är ännu kvar från det ursprungliga klostret. Tillgång till god odlingsjord och fiskrika vatten i sjöarna påverkade klostrets lokalisering till platsen. Vid reformationen drogs egendomen och klostret in till danska staten 1537 för att snart förlänas Gert Jensen Ulfstand, som i avtalet även åtog sig att försörja munkarna. År 1584 gavs Bäckaskog till den pommerske adelsmannen Henrik Ramel d.ä. när han inträdde i dansk tjänst. Detta blev inledningen till ätten Ramels engagemang i de skånska godsen och c:a 100 år på Bäckaskog. Under sonens, Henrik Ramel d.y. tid från 1611, fullbordades uppförandet av den nuvarande slottsbyggnaden.

Efter skånska kriget stod Bäckaskog tomt och inköptes av fältmarskalken Rutger von Ascheberg. I och med Karl XI:s reduktion blev Bäckaskog kronans egendom och översteboställe fram till 1819, då godset arrenderades ut till kronprins Oscar I och senare hans son Karl XV.

Bäckaskogs slott blev ett kärt sommarviste för Karl XV, som förgyllde tiden med fester och upptåg som ibland lämnade spår efter sig i trakten. Han bekostade byggandet av orangeriet och bemödade sig om stora försköningar av slottet och parken.

År 1956 skildes slottet från jordbruket och en privat arrendator övertog anläggningen och utvecklade parken för turismen. Från 1996 förvaltas Bäckaskog av Statens fastighetsverk som hyr ut slottet till ett privat bolag för turist- och näringsverksamhet. Bäckaskogs slott är vackert beläget på den smala landtungan mellan Oppmannasjön och Ivösjön, c:a 15 km NO om Kristianstad. Vidsträckt park med bl a örtagård, blomstergård och unika träd västerut från slottet, mot Oppmannasjöns strand.

 

Hertigen av Skåne
168 år efter freden i Roskilde, den 3 maj 1826, hedrades Skåne med en egen hertig, den nyfödde prins Karl som var  äldste son till Oscar I och hans gemål Josefina av Leuchtenberg.

Hans födelse väckte jubel i vida kretsar i en tid när den nationella nyväckelsen präglade landet. Den s.k. göticismen hade grundats i början av 1800-talet med skalden Erik Gustaf Geijer som förgrundsgestalt. Han odlade myten om göternas frihetsanda och mannamod. Nordens hjältehistoria, liksom de fornnordiska myterna och vikingabragderna lyftes fram. Frithiofs saga av Esaias Tegnér blev den viktigaste inspirationskällan i skolorna och hemmen.

Det gemensamma nordiska förstärktes även av unionen mellan Sverige och Norge, samt att de gamla arvfienderna Danmark och Sverige äntligen förenats genom skandinavismens tillkomst vid en högtidlighet i Lunds domkyrka år 1829.

Den andan präglade såväl den unge prinsens uppfostran som hela hans fortsatta liv som kronprins och regent. Han fick utlopp för sin estetiska begåvning i flera konstarter under långa resor i landet där han var en skarp iakttagare av naturen och bondelivet. Snabba noteringar och skisser på platsen omsattes senare i lyrik och måleri.

Han blev kronprins 1844, vicekung i Norge 1856 och kröntes som kung i Sverige och Norge 1860. Tio år tidigare  hade han gift sig med prinsessan Lovisa av Nederländerna, som han året före träffat vid ett besök vid hovet i Haag.

Karl XV blev tidigt känd för sitt folkliga sätt och blev därför mycket populär i såväl Sverige som Norge. En samtidsskildrare ger en trovärdig beskrivning av monarken, som lyder: ”Med snabb uppfattning förenade han livligt lynne och hyste snarare för låga än för höga tankar om sin person, ett karaktärsdrag, som alstrade inte bara hans tilldragande, öppna väsen, utan även den vårdslöshet, med vilken han ofta behandlade viktiga angelägenheter, och en brist på sedligt allvar, som stundom blev ödesdiger nog, både för honom själv och för de mål han tänkt uppnå.”

Redan under kronprinstiden hade han utvecklat en nära relation till den folkkäre danske kungen Fredrik VII. Den utvecklades senare till vad man med nutidens språkbruk kallar sinnenas gemenskap, vilket följande episod vittnar om.

 När de första telelinjerna byggdes ut vid 1800-talets mitt prioriterades en utbyggnad mellan Stockholm och Göteborg och snart även Malmö. Ingen motsatte sig denna prioritering, undantaget majestätet, som önskade bli uppkopplad till sitt ägandes Bäckaskog. Så skedde och en dag under sommaren fick kungen ett infall att via sin nya teknik invitera sin frände, kungen av Danmark, till en veckolång vistelse på sommarfagra Bäckaskog. Invitationen sändes till Köpenhamn och någon dag senare inkom ett artigt, jakande svar men med ett ängsligt tillägg, huruvida kungen accepterade att han även medförde sin kone. Han levde då i ett s k morganatiskt äktenskap med sin älskarinna, balettdansösen Louise Rasmussen. Kung Karl blev inte svaret skyldig, utan sände snarast ett telegram till den villrådige med beskedet ”min käre bror, du får ta med dig så många koner du vill”.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
   
   
   

Foto: © Fred Lundberg, Hörby.

Foto: © Fred Lundberg, Hörby.

   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   

Bäckaskog omkr. 1680. (Buhrman-Fischer)

   
   

Henrik Ramel d. ä.

Johan Cristopher Toll

   
   

Karl XV

Karl XV i hölasset (F. von Dardel)

   
   
   

Bäckaskog Castle is situated on land where a monastery was built and ready for its holy purpose in 1270. Certain parts of the present castle, mainly features of the church, are from the original monastery. Access to good farmland and the fish-rich waters of the lakes influenced the monastery’s location. At the Reformation, the estate and monastery were taken by the Danish state in 1537, to be soon granted to Gert Jensen Ulfstand, who in the agreement took on responsibility to provide for the monks. In 1584, Bäckaskog was given to the Pomeranian nobleman, Henrik Ramel, when he entered the service of the Danes. This was the beginning of the Ramel family’s involvement in Scanian estates, including around 100 years at Bäckaskog. The construction of the current castle was completed during the time of his son, Henrik Ramel, who took over in 1611.

After the Scanian War, Bäckaskog stood empty, and was acquired by Field Marshal Rutger von Ascheberg. With the compulsory restitution of alienated lands during Charles XI’s time, Bäckaskog became the Crown’s property and was used as colonels’ living quarters until 1819, when the estate was leased to Crown Prince Oscar I, and later his son, Charles XV.

Bäckaskog Castle became a beloved summer residence for Charles XV, who arranged parties and practical jokes that sometimes left their mark in the district. He paid for the building of the orangery, and made great efforts to beautify the castle and park.

In 1956, the castle was separated from the farm, and a private tenant took over the complex and developed the park for tourism. Since 1996, Bäckaskog has been administered by the Swedish Property Board, which rents out the castle to a private company for tourist and business activities. Bäckaskog Castle is beautifully situated on the narrow isthmus between the lakes, Oppmannasjön and Ivösjön, 15 km north-east of Kristianstad. An extensive park that includes a herb garden, flower garden and unique trees is west of the castle, towards the shore of Oppmannasjön.
© Ragnar Lönnäng, Gröna nyckeln.

The Duke of Scania
On 3 May 1826, 168 years after the Treaty of Roskilde, Scania was honoured with its own duke, the newly born Prince Charles, who was the oldest son of Oscar I and his consort, Josephina of Leuchtenberg.

His birth caused widespread jubilation at a time when the country was experiencing a national reawakening. The Gothicismus cultural movement had been established in the early 1800s, with the poet Erik Gustaf Geijer as the prominent figure. He cultivated the myth of the Geats’ free spirit and courage. The Nordic hero stories, like the pre-Nordic myths and Viking exploits were highlighted. Frithiof’s Saga by Esaias Tegnér became the most important source of inspiration in schools and the home.

The shared Nordic values were also strengthened by the union between Sweden and Norway, and that the old arch enemies, Denmark and Sweden, were finally brought together through the initiation of the Scandinavian ideal in a ceremony at Lund Cathedral in 1829.

That spirit also influenced the young prince’s upbringing, as well as his later life as crown prince and regent. He expressed his aesthetic gifts in several art forms during long journeys in the country, where he was a sharp observer of nature and farming life. Rapid note-taking and on-the-spot sketches were later transformed into poetry and paintings.

He became crown prince in 1844, viceroy of Norway in 1856 and was crowned king of Sweden and Norway in 1860. Ten years later, he was married to Princess Lovisa of the Netherlands, after having met her in 1869 during a visit to the court at The Hague.

Charles XV became known for his way with the people, and was therefore very popular both in Sweden and Norway. A contemporary writer gave a credible description of the king which reads: ”With a rapid understanding of things, he combined a lively temperament with a low rather than a high opinion of himself, a character trait that created not only his engaging, open nature, but also the carelessness with which he often treated important matters. It also led to a lack of moral seriousness, which sometimes was ill-fated, both for himself and the objectives he set out to achieve.”

During his time as crown prince, he had developed a close relationship with the popular Danish king, Frederick VII. This later developed into what one nowadays would call a meeting of minds, which the following episode shows.

When the first telegraph line networks were built out in the mid-1800s, the first priority was developing links between Stockholm and Gothenburg, and later with Malmö. Nobody objected to this prioritisation, except his majesty, who wanted to be connected at his Bäckaskog estate. One day during the summer, the king got the idea to use the new technology to invite his relative, the Danish king, for a week-long stay at Bäckaskog. The invitation was sent to Copenhagen, and a few days later there was a polite, affirmative reply, with an anxious PS about whether the king accepted that he also brought his wife. At the time, he was living in a morganatic marriage with his lover, the ballet dancer Louise Rasmussen. King Charles quickly sent a telegram to the Danish king with the reply: ”My dear brother, you can bring as many wives as you like.”
© Ragnar Lönnäng, Gröna nyckeln.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Bökebergs slott

Yddingesjön med Bökebergsslätts slott.

   
   

Bökebergs herrgård. Bakom fönstret längst till höger i andra våningen hade författaren Hjalmar Gullberg sin skrivarlya.
Foto:  © Sven Rosborn. Creative Commons, CC-BY-SA 4.0

   
   

Bökebergs gård med ridhuset .
Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Börringe kloster

Börringekloster har fått sitt namn från det nunnekloster ur Benediktinerorden som fanns på platsen redan under 1100-talet. Klostret låg på en ö i norra delen av Börringesjön, men senare utdikning, invallning och nivåsänkning av sjön har förändrat landskapet.

Börringekloster låg på kunglig mark varför det tidigt uppläts som län till kungatrogna adelspersoner med skyldighet att även underhålla klostret och dess invånare.

När reformationen infördes under 1530-talet blev Börringekloster indraget till kronan och förlänat adelsmän i kunglig tjänst. Den förste länsmannen på Börringe, efter reformationen, var Axel Brahe till Krageholm och från 1551 Knud Gedde.

En av Skånes mäktiga kvinnor genom historien, Gjörvel Faddersdotter Sparre, övertog Börringe år 1582. Hon lät under sin tid bygga en sockenkyrka och rev då den medeltida klosterbyggnaden. Efter hennes död förlänades godset till Sivert Grubbe och i följande generationer till medlemmar ur den mäktiga Thottska familjen på Ericsholm, nuvarande Trolleholm.

Efter övergången till Sverige tillföll Börringekloster en son till kung Karl X Gustaf. Han var officer och tjänstgjorde under långa perioder i den holländska armén. Under hans tid pantsattes Börringekloster till en finansman Gripenstierna, för att därefter i korta perioder fram till 1740-talet tillhöra enskilda familjer ur ätterna Stenbock, von Königsmarck, Clefwe och Hegardt.

År 1745 såldes egendomen till kammarherren Joachim Beck-Friis. Han var då endast 23 år gammal och fick ett mycket framgångsrikt liv, bl a som Börringeklosters ägare till 1797. Han hade, med Kung Gustav III:s godkännande, såväl överfört sin fideikommissrätt från sina danska gods till Börringekloster, som att kungen utfärdade ett grevebrev år 1791, som gjorde Börringekloster till Sveriges enda grevskap - då som nu. Ättlingar till den första ägaren Beck-Friis innehade sedan egendomen i flera generationer fram till vår egen tid. Nuvarande ägare till Börringekloster är friherrinnan Eva Ramel.

Inga hus återstår från de medeltida klosterbyggnaderna eller de senare korsvirkeshusen. En ruin efter den första sockenkyrkan från 1580-talet finns kvar. Nuvarande slottsbyggnad, ursprungligen i gustaviansk stil med två våningar, uppfördes av Joachim Beck-Friis år 1763 efter ritningar av Carl Hårleman. En tredje våning byggdes till år 1873.
© Ragnar Lönnäng.

 

Foto:© Ragnar Lönnäng.

 

 

Grevebanan
1800-talet blev i många stycken ett dynamiskt århundrade med stark befolkningsökning såväl i landsorten som i städerna. Det viktiga jordbruket anpassades till nya tider genom enskiftesreformen, nya grödor och brukningsmetoder, åkerarealens utvidgning genom nyodling och dikning och införandet av konstgödning. Befolkningsökningen innebar större efterfrågan på livsmedel och det effektivare jordbruket hade ingen svårighet att tillfredsställa den ökande efterfrågan.

Vid århundradets mitt infördes en kommunikationsteknisk nyhet som skulle få en utomordentligt stor betydelse för hela landet och därmed landskapet Skåne. Järnvägen introducerades på bred front och fick genast stor uppmärksamhet. De flesta insåg möjligheterna men många skrämdes av den nya teknikens omänskliga styrka och hastighet.

Greve Corfitz Beck-Friis på Börringekloster insåg, som en av de första godsägarna i Skåne, vilka möjligheter som öppnades till utökad handel med jordbruksprodukter om en järnvägslinje kunde byggas ut. Han tog kontakt med traktens godsherrar i mitten av 1860-talet och väckte tanken om en gemensam, privatägd järnvägsbana från Malmö, österut mot Ystad.

Grevebanan
Det visade sig snart att tanken var god och uppslutningen tillräckligt stor för att starta en projektering av järnvägsbygget. År 1872 var  projekteringen klar, bolaget Malmö-Ystads Järnväg bildat och emissionen genomförd med stort intresse. Det gjordes en bidragsframställan till staten, vilken avslogs med motivet att regionen och dess adliga näringsidkare var alltför välsituerade för att projektet skulle erhålla statliga bidrag. Hur det förhöll sig med den saken avslöjas när projektet in i det sista saknade medel för att fullfölja den bredspåriga bana som var planerad. Först när friherre Julius Stjärnblad på Marsvinsholm ”öppnade plånboken” en extra gång kunde man överge hotet om en smalspårig järnväg och bygga enligt ursprungsplanerna.

Den invigdes redan i december 1874 och döptes genast till ”grevebanan” på grund av godsherrarnas engagemang. Detta fick även till följd att varje gods som fanns representerat i bolaget garanterades en egen järnvägsstation på egna ägor. Skabersjö, Börringe, Näsbyholm, Marsvinsholm och Charlottenlund är exempel på s.k. slottsstationer. Denna omsorg om ägarna förstärkta konceptet som sådant, men förlängde bansträckningen med några extra svängar.
© Ragnar Lönnäng.

   © Ragnar Lönnäng. © Översättning Bryan Ralph.  
   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Charlottenlund

Charlottenlund var ursprungligen en utgård till Marsvinsholm och fick sitt namn efter Charlotta Wahrendorff, hustru till Marsvinsholms ägare vid 1700-talets slut, greve Erik Ruuth. År 1841 avstyckades Charlottenlund och blev på så sätt en enskild egendom som inköptes av C.J. och F. Hemberg i kompanjonskap med J. Berlin. Några år senare såldes Charlottenlund till politikern och bankmannen, greve Arvid Posse som lät uppföra det nuvarande slottet 1849 - 1850 efter ritningar av arkitekten Hans Jacob Strömberg. Arkitekten var starkt påverkad av sin läromästare G. C. Brunius, bl a domkyrkoarkitekt i Lund, med starkt engagemang för medeltida stilideal. Detta ledde till att Strömberg ritade en slottsbyggnad på Charlottenlund med drag av medeltidsromantik. Greve Posse var som politiker en förgrundsgestalt och grundade Lantmannapartiet 1867, blev senare talman och statsminister under åren 1880 - 1883.

År 1902 inköptes Charlottenlund av Jacob Lachmann, född i Danmark. Han var redan 1881 ägare till ett raffinaderi i Ystad och senare grundare av sockerbruken i Köpingebro och Skivarp. Den industriella sockerproduktionen kom att påverka Skånes utveckling i hög grad, främst jordbruket och kommunikationerna. Sockerbetor hade odlats sedan 1820-talet, men först under 1800-talets sista årtionde och i hög grad genom Lachmanns insatser blev sockerproduktionen en betydande del av jordbruksnäringen. Den ökande betodlingen krävde förbättrade transporter, vilket fick sin lösning genom en stark utbyggnad av järnvägsnätet över hela landskapet. Bettransporterna svarade för c:a 80 % av intäkterna vid de skånska privatjärnvägarna, vilket gjorde flera av dem till landets mest lönsamma transportleder. Jacob Lachmann skapade med tiden en stor förmögenhet som bl a användes för att bygga upp en betydande samling av nordisk 1800-talskonst.

Charlottenlund är vackert beläget vid kustvägen mellan Ystad och Trelleborg, c:a 6 km väster om Ystad. Närheten till havet och de lummiga strandängarna och inte minst den omgivande grönskan i park och lövskogar gör Charlottenlund till en stor skönhetsupplevelse.

Nuvarande ägare är fjärde generationens Claës Lachmann.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

   © Ragnar Lönnäng. © Översättning Bryan Ralph.  
   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Christinehof

Christinehofs slott är utan överdrift ett monument över den driftiga ägarinnan, grevinnan Christina Piper. Hon var änka efter greve Carl Piper, som ingått som marskalk i Karl XII:s ledningsstab och tillfångatagits under slaget vid Poltava, för att aldrig mera återvända till Sverige. Många olycksbröder bland de högra officerarna friköptes från fångenskapen och tilläts återvända hem, men någon lösensumma för Karl Piper utbetalades aldrig och han avled som fånge på fästningen Nöteborg i Nevas inlopp till St. Petersburg år 1716.

Den hemmavarande grevinnan Christina bodde på Krageholms slott och hade redan under Karl XII:s fälttåg inträtt i makens tjänst som ansvarig för driften vid de Piperska godsen i Skåne, Uppland, Sörmland och Östergötland. På så sätt var hon en fullvärdig arvtagare till hela godskomplexet den dag då budskapet om makens död nådde henne.

Hon visade sig snart kapabel att inte bara förvalta det befintliga utan i hög grad utveckla sitt godsimperium. Christina Piper gjorde sig känd som en mycket driftig affärskvinna och förvärvade mera än 20 000 hektar mark i Skåne. Den största och mest vågade affären var inköpet av alunbruket i Andrarum år 1725, som hon sedan styrde och utvecklade med stor skicklighet och fast hand.

Några år före sin död år 1752 instiftade hon Christinehofs fideikommiss, i avsikt att för framtida generationer räkning binda samman Christinehof med Andrarums alunbruk, Högestad, Baldringe samt Östra Torup. Ännu i dag är fideikommissen sammanhållen och driften organiserad i Högestad och Christinehofs Fideikommiss AB.

Slottsbyggnaden Christinehof eller Andrarums gård uppfördes under 1730-talet i närheten av alunbruket. Byggnaden är ritad av Georg Mochelten, som hämtat inspiration från den tyska barocken. Även Carl Hårleman var senare engagerad i konstruktionen av slottets magnifika trapphus. Ursprungligen hade exteriören en rosa färg, men på Carl Hårlemans inrådan målades det i en gul kulör. I vår egen tid har slottet genomgått en omfattande restauration.

Christinehofs egendom innehåller rika naturvärden som ägaren vårdar med stor omsorg. De viltrika skogarna har kompletterats med stora hägn för bl a hjort och vildsvin. Slottet omges av lövskog i kuperad terräng. Det tidigare alunbruket är beläget i närheten av slottet.

Christinehof ingår i Högestad och Christinehofs Fideikommiss AB med greve Carl Piper som fideikommissarie.

 

Lycka och olycka
När Christina Piper övertog ägandet av Andrarums bruk 1725 kände hon med säkerhet till att brukets grundare och ägare under 1600-talet, den danske adelsmannen Jochum Beck, förlorat hela sin förmögenhet genom den förlustbringande driften. Detta trots att bruket i Andrarum var Nordens största i sitt slag.

Beck var på sin tid en av Danmarks största jordägare med gods i såväl Skåne som Själland. Under 1630-talet upptäckte han tillgången på alunskiffer i Andrarum och startade 1637 den produktion som innebar så stora förluster att  han tvingades sälja alla sina gods och till slut även själva bruket.

Han hämtade sig aldrig från brukets olycka, utan dog utfattig år 1682 och begravdes i Andrarums kyrka.

Christina Piper däremot lyckades på kort tid göra alunbruket till Skånes största industri. Som på övriga bruksorter i Sverige var sysselsättningsgraden i själva produktionen låg, här omkring 200 personer. Desto flera, omkring 1000 personer, hade sin utkomst via arbete i olika näringar som betjänade bruket., bl.a. med ved för ugnarna.

Alun var handelsvara redan under antiken. Det hade många användningsområden, men det först kända och mest omtalade var nog dess förmåga att stoppa blödningar och desinficera sår. Alun nyttjades även vid färgning, papperstillverkning och garvning.

 Processen innebar stor åtgång på ved, vilket ödelade skogen inom en radie av två mil räknat från bruket i enlighet med ett s k privilegium från 1686. På två mils avstånd från bruket fanns särskilda milstolpar som klargjorde var gränsen för avverkningen till bruket gick. Den linjen benämndes i folkmun för ”verkalinjen” och utgjorde den yttre gränsen för de lokala böndernas skyldighet att hugga och leverera ved till alunbruket mot en s.k. ”skälig ersättning”. Linjen avskaffades 1824 och endast en av de förhatliga milstolparna står kvar.

 Under storhetstiden utvecklades olika samhällsfunktioner som skola, sjukhus, apotek, fängelse, ålderdomshem, brandkår och tingshus. Man införde till och med en egen ”valuta” som endast kunde användas på bruket.

Produktion upphörde år 1912, då den enda tillverkningen bestod av rödfärg. Inom det tidigare alunbrukets område finns flera byggnader bevarade. Bl. a. arbetarbostäder, s. k. ”verkarboställen” (se bild) och magasinsbyggnader. Här och var finns synliga slagghögar och schakt.
© Ragnar Lönnäng.

 

   © Ragnar Lönnäng. © Översättning Bryan Ralph.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

Foto: © Fred Lundberg.

 

 

 

Foto: © Fred Lundberg.

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
   

Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0

   
   
   
   

Andrarums alunbruk omkr. 1680.(Buhrman-Fischer)

 
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Citadellet
   
   
  Textkälla: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten  
   
   

Foto: © Fred Lundberg.

   
   

Foto: © Fred Lundberg.

   
   

Foto: © Fred Lundberg.

Foto: © Fred Lundberg.

   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Dufeke

Dufeke omkr. 1680. (buhrman-Fischer

 
  Textkälla: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten  

Till menyn Slott på denna sida

 

 

 

   
Dybeck

Dybecks slott är en välbevarad exponering av tre tids- och stilepoker inom arkitekturen - gotik, renässans och barock, sammanbyggda till en enhet, eftersom det ursprungliga huset från 1400-talet fått tillbyggnader med nya huskroppar under 1500- och 1600-talet. Den äldsta byggnaden, från 1490-talet, i dag den östra längan, låg medvetet placerat i ett sankt markområde för att underlätta byggandet av en vallgrav och därmed försvåra fientlig belägring. Det finns även tecken på ursprungliga, diagonalt belägna försvarstorn, för att göra borgen ännu mera svårintaglig. De två övriga sammanhängande, norra och västra längorna, uppfördes i mitten av 1600-talet. Vissa, ännu bevarade ekonomibyggnader i gråsten, härstammar från 1600-talet.

Ägarlängden på Dybeck omfattar flera av Danmarks äldsta adelssläkter. Redan 1374 skall en Johannes Sastersen ha varit ägare. Under 1400-talet är det känt att ätten Bing innehade egendomen i flera generationer, vilket satt spår ända till i dag, exempelvis i området Bingsmarken, söder om slottet.

År 1487 såldes Dybeck av den siste i ätten Bing, till Tage Henriksen Hollunger, som bl a uppförde den ännu bevarade östra längan i borgen. Näste ägare blev en svärson till Hollunger, Peder Marsvin. Han härstammade från en av Danmarks äldsta adelssläkter, som i många generationer skulle få en stark påverkan på godsbildningen i Skåne. Släkten Marsvin innehade Dybeck till 1630-talet då en av döttrarna i familjen gifte sig med landsdomaren över Lolland och Falster, Lave Bille. Han blev ägare till Dybeck fram till sin död 1679, således mera än 20 år efter Sveriges övertagande av Skåne.

År 1684 delades Dybeck mellan de arvsberättigade sönerna Christian och Jörgen Bille som beslöt sig för att dela såväl corps de logie som egendomen i övrigt i två lika delar. Denna uppdelning ledde till uppåt 175 års osämja på Dybeck.

Båda delarna av den ursprungliga fastigheten har ägts av såväl ättlingar ur familjen Bille som av ingifta släkter. Jörgen Billes östra hälft kom att ägas av personer ur ätterna Hammarberg, Ihre, von Löwen, Gyllenkrok och Wallis medan Christian Billes västra hälft under uppdelningen ägdes av Sillnecker, Klerck, Ingelotz, Ehrensparre och Ljungfelt.

Först år 1857 återförenades Dybecks båda delar till en fastighet genom att godsägare Albrect Baltzar Wallis förvärvade den s k Sparreparten, d.v.s. den västra under uppdelningen.

Familjen Wallis innehade Dybeck i två generationer fram till år 1921, då den nuvarande ägarfamiljen, genom godsägare Albin Alwén, förvärvade godset. Nuvarande ägare, bröderna Claes-Ebbe, Carl-Otto och Mats Alwén är tredje generationen ur den Alwénska familjen på Dybeck.

Dybeck är Sveriges sydligaste slott, drygt en mil öster om Smygehuk. Det är vackert beläget på den bördiga jordbruksmarken i närheten av kusten och omgivet av en park med lummig växtlighet. Byggnads­be­ståndet, såväl själva slottet som flera ekonomibyggnader, representerar ett stort byggnadshistoriskt värde.

 

Det rutiga tygstycket
År 1907 utkom Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, som skulle bli ett av den svenska litteraturens mest kända verk. Författarinnan Selma Lagerlöf skrev boken på uppmaning av dåtidens folkskolemyndighet, i syftet att ge svenska skolbarn en ny läsebok med ett innehåll som samtidigt gav dem kunskaper om landets geografi, historia och kultur.

Eftersom avsikten var att skildra hela landet valde hon att börja längst i söder. Dessutom kände hon väl till förhållandena i Skåne eftersom hon bott och verkat som lärarinna i Landskrona åren 1885-1895. När hon fick uppdraget 1906 övervägde hon flera idéer, innan hon till slut fastnade för att låta en odygdig pojke förvandlas till en pyssling som ridande på en gåskarl skulle följa vildgässen på deras flykt kors och tvärs över landet.

Alla sagor börjar med ”Det var en gång”, så även Nils Holgerssons underbara resa. Den gången det började var pojken ensam hemma på gården en söndagsmorgon i mars månad sedan föräldrarna gått till kyrkan. Ingen vet dock med bestämdhet var gården låg eller vilken kyrka som besöktes.

I sagans inledning, när den långa flykten på gåsryggen just har börjat, skildras hur pojken förvånat ropade ”vad är det för ett stort rutigt stycke tyg som jag ser ner på” och hur vildgässen ropade till svar ”åkrar och ängar, åkrar och ängar”.

Han flyger vidare över det rika jordbrukslandet på Söderslätt och hör i fantasin hur ”de stora och välbärgade gårdarna fick granna namn av tupparna, som Lyckås, Äggeberga och Penningby”, men att herrgårdarnas tuppar ”voro för högfärdiga att hitta på något skämtsamt.” En av dem gol och ropade med en kraft, som om han ville höras ända upp till solen: ”Detta är Dybecks herrgård." I år som i fjol. I år som i fjol” och vidare ett stycke in i land ”Detta är Svaneholm - det måste väl hela världens ha reda på !”

Genom att sagan översatts till mera än 30 språk fick verkligen ”hela världen” reda på hur Nils Holgerssons hembygd såg ut från luften, godsen och gårdarna på den bördiga slätten, vars grödor syntes som ett rutigt stycke tyg.

Selma Lagerlöf var vid utgivningen av Nils Holgersson-sagan 1907 en sedan länge etablerad författare. Hon hade redan under Landskronatiden gjort sig vida berömd med en annan saga, Gösta Berling, den försupne värmländske prästen. Den följdes av många litterära sagor, bl a hennes kanske mest älskade verk ”Jerusalem I och II”, där hon skildrade hur en grupp bönder från Nåsbygden i Dalarna begav sig till Jerusalem för att leva sina liv i Guds närhet.

 År 1907 blev hon hedersdoktor vid Uppsala Universitet, 1909 fick hon Nobelpriset i litteratur och år 1914 invaldes hon i Svenska Akademin.

Selma Lagerlöf avled år 1940 på sin födelsegård Mårbacka i Värmland, 82 år gammal.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

 

 

 

Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0

 

   © Ragnar Lönnäng. © Översättning Bryan Ralph.  
   
   

Dybeck omkr. 1680. (Buhrman-Fischer)

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Akvarell omkring 1780.
Konstnär: Anders Sigfrid Rålamb, född 5 augusti 1753 i Stockholm, död 11 mars 1841 i Norra Strö, Kristianstads län, var en svensk friherre, ryttmästare, tecknare och akvarellist. Källa: Kungliga biblioteket - Arkivbild.

   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

Ellinge

Ellinge slott är ett av Skånes äldsta, men har förändrats i betydande utsträckning vid flera restaurationer från mitten av 1700-talet och framåt.

Den medeltida borgens exakta läge och utseende är okänt, men den nuvarande byggnaden har med stor säkerhet sitt ursprung i 1500-talets senare del, då ätten Bille innehade godset. Den medeltida borgen hade, som många andra, tillkommit främst i försvarssyfte och beboddes av kungatrogna ämbetsmän, till statens och kungamaktens beskydd. Flera generationer ur ätterna Galen och Thott omnämnes i urkunder från 1200- och 1300-talet som kungens ”gälkare” på Ellinge.

År 1395 inköptes Ellinge av riddaren Niels Svendsen Sparre och därmed inleddes drygt 100 års ägande inom ätten Sparre. Den siste ur ätten gjorde misstaget att ta parti för svenskarna i de ständiga konflikterna med Danmark, varför Ellinge fråntogs honom och drogs in till danska kronan år 1505. Redan 1511 såldes det på nytt, då till en av sin tids mäktigaste män, Henrik Krummedige, danskt och norskt riksråd och hövitsman på Bohus fästning. Genom dotterns äktenskap med Eske Pedersen Bille kom Ellinge i ätten Billes ägo från 1530 och fram till år 1619. Det är således under den tid som Bille var ägare till godset som ursprungsbyggnaden till dagens slott kom till, en fyrlängad, kvadratisk borg omgiven av vallgravar på alla sidor.

Efter den siste ur ätten Bille kom Ellinge från år 1619 att i tur och ordning ägas av enskilda ur ätterna Brock, Barne­kow och Walkendorf, för att vid Skånes övergång till Sverige, 1658, övertas av Christoffer Walkendorf. Andra generationen Walkendorf tvingades, efter dåliga affärer, att överlåta Ellinge år 1714 till sin störste fordringsägare, Margareta Ascheberg. Hon i sin tur överlät godset till sin svärson, Vilhelm Bennet år 1724.

Då var Ellinge i mycket dåligt skick varför Vilhelm Bennet genomförde en grundläggande förändring och restauration av hela byggnadskomplexet från Billarnas tid. Förfallna delar revs och den tidigare östra längan blev nu huvudbyggnad, med två anknutna envåningsflyglar enligt 1700-talets ideal.

Tidsepoken fick ytterligare exponering när en park med klassicistiska drag anlades. Efter Vilhelm Bennets död år 1740 tillföll Ellinge, genom ingifte, ätten Dücker i tre generationer fram till 1889. Den siste Dücker, Carl Fredrik, lät göra en omfattande restauration som bl a innebar att den norra 1700-talsflygeln revs och ersattes med en ny tvåvåningsbyggnad med renäs­sans­drag.

Efter Dückers död år 1889 delades egendomen mellan tre avlägsna arvtagare, Wrangel, Barnekow och Wrede. I början av 1900-talet revs den andra av 1700-talsflyglarna. Därmed fick Ellinge i huvudsak det utseende det har i dag.

År 1950 kom Ellinge i Ernst Wehtjes ägo och han påbörjade genast en omfattande modernisering. För slottets del innebar ombyggnaden främst förstärkningsarbeten och nya tekniska och praktiska lösningar för att modernisera byggnaden och samtidigt återge exteriören dess karaktär från 1700-talet. Ellinge är beläget c:a 3 km sydväst om Eslövs centrum.

Nuvarande ägare är Mikael Wehtje.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

 

   © Ragnar Lönnäng. © Översättning Bryan Ralph.  
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Ellinge omkr. 1680, sett från norr. (Buhrman-Fischer)

   
   

Eske Brok.

 
   
   

Akvarell omkring 1780.
Konstnär: Anders Sigfrid Rålamb, född 5 augusti 1753 i Stockholm, död 11 mars 1841 i Norra Strö, Kristianstads län, var en svensk friherre, ryttmästare, tecknare och akvarellist. Källa: Kungliga biblioteket - Arkivbild.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Engelstofta

Engelstofta på 1850-talet.
Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
  Textkälla: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten  
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Esperöd
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Fulltofta

Under medeltiden hörde Fulltofta till Lunds ärkebiskop. Vid reformationen kom det till kronan och blev förläning. Det byttes 1546 av Kristian III till Mogens Gyldenstierne på Bjersgård mot gods på Fyn och ägdes sedan av hans ätt till 1648, då det såldes till Ivar Krabbe. På 1760-talet köptes Fulltofta av överstelöjtnant  Fredrik Trolle, som gjorde Fulltofta säteri och Näs (som då fick namnet Trollenäs) till fideikommiss inom släkten Trolle. Fulltofta fideikommiss upphörde 1918 genom att den dåvarande fideikommissarien (som även innehade Trollenäs) ryttmästaren Nils Trolle försålde Fulltofta säteri till sin bror Carl Axel Trolle. Fulltofta säteri fanns kvar i familjen Trolles ägo fram till 1970-talet. Godset är numera uppdelat och marken tillhör sedan 1987 Osbyholm. Slottet är privatbostad och ej tillgängligt för allmänheten.
Källa: Wikipedia.

Fulltofta gård någon gång på. 1920-talet.

   
   
  Textkälla: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten  
   
   

Fulltofta by i slutet av 1800-talet. Fotoreproduktion från originalmålningen. Roland Pedersen, med tillstånd av Margaretha Trolle.

   
   
   
   
   
   

Fulltofta gård.

Fulltofta gård.

   
   

Befäl och manskap utanför tegelhuset på andra sidan vägen mitt emot herrgården. Foto Lennart Perssons samling

   
   

Beredskapsåren befäl och manskap samlad i herrgårdens park. Foto Lennart Perssons samling

   
   

Hästekipage i allén Fulltofta herrgård. Bilden tagen från riksväg 13 ned mot Fulltofta slott.
Bild ID: HH_3705.

Kördrängarna på Fulltofta gård i början av 1920-talet.

   
   

Omkring 1920-1930-talet. Ragnar Persson, Blossehusen, kör självbindare å Fulltofta gård med trespann.

Skördearbete 1929. Fulltofta gårds första traktor inspekteras av ladufogden Otto Nilsson. Det var en Mccormick järnhjulstraktor förspänd en självbindare. Ynglingen på självbindaren är Gösta Persson. Bakom bindaren ses Anton Svensson.

   
   

Skördefest i parken på Fulltofta herrgård. Omkring 1920

Skördefest i herrgårdsparken i Fulltofta.

   
   

Vårförberedelserna på Fulltofta gård har börjat, året är 1931. Åkerjorden bearbetas med fjäderharv. Gösta Persson som kör första paret är då 21 år.

Radsåning på Fulltofta gård. Från vänster Bröderna Svante, Ragnar Persson och Gunnar Olsson Kör såmaskin

   
   
 
   
   

Mjölkerskorna vid Fulltofta gård, omkring 1915-1920. Personerna på och vid mjölkskjutsen är enligt nedan.

På vagnsflaket ryktarna Frans Rasmussen och Karl Olsson, samt Karl Olssons son Einar.  Mjölkerskorna är från vänster:
Fru Rasmussen, Maria Karlsson, Ingrid Jönsson, Emmy Svensson, Sigrid Hellström och Anna Lindberg.
   

Sigrid Hellström mjölkerska på Fulltoftagården utanför sin bostad stenhuset det revs i slutet av 1950-talet.
Bild ID: lud_177_Sigrid Hellstrom

Sigrid Hellström finns även med på gruppbilden ovan, hon står som andra kvinna från höger.

Delförstoring av bilden här till vänster av Sigrid Hellström.
Bild ID: lud_177b_Sigrid Hellstrom

   
   

Torpare i Fulltofta utanför kyrkan 1908. 19 personer är identifierade – kan du fler?

   
   
1.  Ladufogde, Nils Persson
2.  Underladufogde, Nils Göransson
3.  Per Svensson, Blossehus
4.  Per Fredriksson, Nyhus
5.  Jöns Beijert, Blossehus
6.  Per Olsson, Blossehus
7.  Johannes Lindgren
8.  Johan Andersson
9.  Johan Svensson
10.  Fredrik Ekman, Blossehus
11.  Lars Pålsson
12.  Johan Persson ,Blossehus nr 24
13.  Alfred Bengtsson, Grönalund / Råttefällan
14.  Petter Pettersson, Blossehus
15.  Emil Karlsson, Kulleröd / Ängagården
16.  Otto Karlsson, Kulleröd /Ängagården
17.  Tilda Mårtensson
18.  Maria Karlsson, Kulleröd / Ängagården
19.  Nils Johansson, Linnekull / Stampahuset
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

Flyinge Kungsgård

Kungsgårdar
Som begrepp har varit detsamma överallt, kungens gård i grannskapet, hans visthusbod och skattekista på orten. Hit kunde kungen komma ridande med hirden, sitt beridna följe, och hovet, för att inspektera egendom eller bara konsumera de magasinerade födoämnena. Här var också platsen för konungens utsände, här togs politiska och praktiska beslut. Sveakungen bevakade sina intressen med hjälp av fogdar, som residerade på kungsgårdar. Ofta fanns en marknadsplats i närheten. Ibland kunde också ett kloster byggas vid eller nära kungsgården. Något har emellertid kungsgårdarna skilt sig i olika landskap.

   
   

Flyinge omkr. 1680. (Buhrman-Fischer

Huvudbyggnaden tidigt 1900-tal.  (Buhrman-Fischer

   
   
  Textkälla: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten  
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Glimmingehus

Glimmingehus började uppföras år 1499. Då hade drottning Margaretas förbud för adeln att bygga privata borgar upphört att gälla sedan 16 år. En av det danska rikets mäktigaste personer, riddaren, riksrådet, riksamiralen och länsmannen på Gotland Jens Holgersson Ulfstand uppförde Glimmingehus, sannolikt för försvarsändamål, men välutrustat även för boende och gästabud. Byggmästare var den tyske arkitekten och skulptören Adam van Düren.

Jens Ulfstand hade många fiender i de östliga provinserna av Danmark, sedan han lagt under sig stora jordegendomar, främst i sydöstra delen av Skåne. Det gav honom starka skäl att försvara såväl sina domäner som sin position i riket, och därmed ett gott motiv att uppföra borgen. Från mitten av 1500-talet till 1735 innehades Glimmingehus av den danska adelsätten Rosencrantz. Efter siste ägaren ur ätten Rosencrantz inköpte grevinnan Christina Piper Glimmingehus, som hon snart i sin tur genom byte lämnade till familjen Beck-Friis. De ägde Glimmingehus fram till 1834, då egendomen ropades in på auktion för lagman Tage Sylvans räkning. Genom ingifte 1869 kom Glimmingehus åter i familjen Rosencrantz ägo. Det skulle bestå fram till 1923, då borgen och godset försåldes till agronomen Nils Månsson. Året därpå donerade Månsson borgen till Kungliga Vitterhetsakademin som under 1930-talet även köpte in hela den nuvarande borgholmen. Efter överlämnandet ägs och förvaltas borgen av Riksantikvarieämbetet.

Glimmingehus anses vara Nordens bäst bevarade medeltidsborg. Med sin solida konstruktion har den stått orubbad i över 500 år, trots att den utsattes för svåra angrepp från de svenska trupperna under skånska kriget, 1675 - 1679.

Omgivningarna
Glimmingehus är beläget i det vackra jordbrukslandskapet i södra delen av Österlen, c:a 10 km sydväst om Simrishamn. I närheten av borgen ligger de välkända fiskelägena Brantevik, Skillinge och Kåseberga och inom ett par mils avstånd de jämngamla borgarna Bollerup och Örup.
© Ragnar Lönnäng.

Foto:© Ragnar Lönnäng.

 

 

   
   © Ragnar Lönnäng. © Översättning Bryan Ralph.  
   Glimmingehus av Anders Ödman. Riksantikvarieämbetet, Svenska kulturminnen 7. (PDF-fil på ca. 6 Mb)
   
   
   
   
   
   
Är det ett trycktekniskt fel att det lilla huset till vänster är i en färg och bilden till höger har det en annan färg. Eller har huset helt enkelt målats om?
   
   
   

Glimmingehus för omkring 100 år sedan.

   
   

De äldsta borgarna byggdes helt och hållet i försvarssyfte. Glimminge fasta stenhus uppfört i gränsskedet mellan medeltiden och renässanstidevarvet, är i vårt land den enda av dessa försvarsborgar, som bibehållits i något så när ursprungligt skick.
Källa: Skåne 55, STF. Foto: Alfred B. Nilsson.

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
   
   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885. Borgstugan.

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

Borgstugan omkring 1943.

   
   

Målning 1904 av Olof hermelin (1827-1913).

   
   
   
   
   
   

Glimingehus 7 juli 2015.
Foto: Helen Simonsson CC-BY-SA 2.0

   
   

Glimingehus 7 juli 2015.
Foto: Helen Simonsson CC-BY-SA 2.0

   
   

Stupstocken på Glimingehus finns kvar och den som vill prova på hur det känns är det fritt fram.
Foto: © Fred  Lundberg.

   
   
   
   
   
   
   
   

Stora salen.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Gyllebo

Den stora borgruinen på holmen i Gyllebosjön, någon dryg mil nordväst om Simrishamn, minner om de skånska borgar som anlades under 1500-talet och som efter hand kom att omvandlas till behagfulla slottsanläggningar, präglade av 1800-talets ståndssamhälle och dess levnadsvillkor och stilideal.

Gyllebo finns omnämnt i skriftligt källmaterial redan under medeltiden och på 1400-talet fanns här ett så kallat fast hus, det vill säga en kraftig stenbyggnad uppförd i försvarssyfte för att skydda sin ägare, hans familj och hushåll. Sannolikt ingår delar av denna byggnad i den östra längan av den ursprungligen fyrlängade borganläggningen, som idag står som ruin. Den anlades av en av medlemmarna av den danska adelssläkten Knob under 1530-40-talen. Borgen drabbades av bränder flera tillfällen och förstördes till stora delar på 1740-talet.

Dagens huvudbyggnad, en ljusputsad tvåvåningsbyggnad,  stod färdig 1818. Den ligger alldeles nära den gamla borgruinen, som idag är fornlämning.  Att förse ett äldre gods med en helt ny huvudbyggnad följer ett gängse mönster för flera av de skånska godsen under 1800-talet. Byggnaden är utformad i tidens arkitekturstil vilken inspirerades av antikens byggnadsverk och som bland annat syns i det rundade mittpartiet, den så kallade rotundan, den ståtliga kolonnprydda entrén och det flacka sadeltaket.

Det tidiga 1900-talet innebar förändringar för Gyllebo då stora delar av marken avstyckades och slottet inköptes av Landstinget i Kristianstads län som drev sjukhem i byggnaden. Sedan 1990-talet har slottet åter varit i privat ägo. Gårdens ekonomibyggnader, som från början låg på borgholmen, flyttades på 1800-talet till en plats söder om sjön. Området ligger utanför det skyddsområde som hör till byggnadsminnet.
Källa: Länsstyrelsen, Skåne

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

 

 
   
   
   

Gyllebo slott 2013.
Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0

   
   

Slottet från södra sidan. Den äldre borgruinen till vänster i bild. Akvatint av Ulrik Thersner 1817, återgiven i verket "Fordna och närvarande Sverige". Grafisk framställning av W.M. Carpelan 1818.

   
   

Gyllebo slottsruin.
Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0

   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Gärsnäs

De äldsta, kända handlingarna, som dokumenterar egendomen Gyorthsnaes, har sitt ursprung i 1300-talets mitt. Ägare vid den tiden var Gjord Jensen Drefelt till Gärsnäs, vars arvingar i kommande led behöll egendomen till 1500-talets senare del. Näste ägarfamilj, under c:a 100 år, var Sinclair som i sin tur sålde Gärsnäs 1630 till storgodsägaren Falk Lykke, ägare till bl a Bollerup och Kronovalls egendomar i Skåne och även gods i Danmark. Falk Lykke är en av den danska historiens mest framstående personer. Efter mångsidiga studier och omfattande resor i Europa verkade han i långa tider i utländsk krigstjänst. Han blev senare länsherre i Kristianopel, Viborgs, Lunde och i Sankt Peders klosters län och avled 1650. Han gjorde 1640 en omfattande tillbyggnad av det befintliga, rektangulära trevåningshuset, troligen med höga trappstegsgavlar. Man antar, på säkra grunder, att den nuvarande centrala byggnadskroppen är den ursprungliga 1500-talsbyggnaden, eller t o m den ursprungliga från 1300-talet, med tjocka kalkstensmurar och kryssvalv i källarplanet.

Vid tiden för freden i Roskilde, och därmed Skånes övergång till Sverige, ägdes Gärsnäs av familjen Rantzau men övergick efter fredsslutet tillfälligt i Gustaf Banérs ägo. Det återgick dock snart till de rättmätiga arvingarna ur familjen Rantzau. Näste ägare, från 1702, var Jörgen Adlersten. Under 1700- och 1800-talet ägdes Gärsnäs av familjerna Lindenstedt, Dagström, Schönström, von Schants och Rosencrantz. Den sistnämnda behöll egendomen i familjens ägo fram till 1931. Henrik Rosencrantz utförde 1873 en omfattande restaurationen av slottet efter ritningar av den kände danske slottsarkitekten Ferdinand Mehldal.

Det medeltida Tumathorp
Ett par kilometer öster om Gärsnäs slott låg en gång den medeltida staden Tumathorp, numera degraderad till Tommarp, en by av många på Österlen. Tumathorps status som världsligt och religiöst centrum har kunnat beläggas genom såväl arkeologiska fynd som ett mångsidigt urkundsmaterial, främst om det medeltida premonstratenserklostret. Den äldsta tiden från 1050, således före klostrens grundande, antas Tumathorp har varit en handelsplats och en stad för den lokala kungen.

Arkeologiska utgrävningar påvisar gravar från 1000-talet, belägna under de två stenkyrkorna från 1100-talet. Det tyder på att stenkyrkorna föregåtts av träkyrkor, eller s k, stavkyrkor, som var vanliga i Skåne under tidig medeltid. Stadens värde som kyrkligt centrum accentueras av att man redan under 1100-talet, innan klostren etableras, uppförde två stenkyrkor. Den ena, S:a Maria, blev sockenkyrka ända fram till 1857 då den ersattes av en ny och större medan den andra, S:t Petri, antas ha varit premonstratensernas klosterkyrka. S:t Petri kan även ha haft samröre med den lokala kungsgården som man på goda grunder antar ha funnits på platsen. Troligen har kungsgården haft ett kungligt myntverk, eftersom man funnit tre mynt från perioden 1048-1086 med bokstavsbeteckningen TV, som skall tolkas som Tumathorp.

Premonstratenserorden var redan på 1100-talet en viktig klosterorden i Skåne. I likhet med cistercienserorden skulle den reformera samtidens kyrka och kyrkoliv. Grundaren, Norbert av Xanten föddes i en högadlig familj i Tyskland 1080 och dog i Frankrike 1134. Efter flera försök att reformera konventen fick han en märklig syn som han uppfattade som en anvisning från Gud att bygga ett moderkloster för en ny klosterorden på platsen. Så uppstod premonstratenserorden år 1120 och redan 1126 en påvlig bekräftelse på sitt heliga uppdrag. Orden hade som mest c:a 2000 kloster i Europa.

Ordensbröderna skulle leva i fattigdom som munkar och efterlikna sin herre Jesus Kristus i kärleken till nästan Varje konvent bestod av en abbot och minst 12 munkar, i likhet med Jesus och hans lärjungar. De skulle ägna sig åt enskilt fördjupat andaktsliv, mission i närbelägna sockenkyrkor och i övrigt verka för kyrkans självständighet. Deras uppgift var på så sätt även att sörja för lokalbefolkningens andliga välfärd. De bar vita kläder, liksom ängeln vid Kristus grav.

I mitten av 1100-talet inrättade ärkebiskop Eskil fyra premonstratenserkloster i Skåne; förutom Tumathorp, Vä (senare Bäckaskog), Öved och Lund.

Till att börja med uppläts premonstratenserordens kloster för såväl munkar som nunnor, vilket ansågs allt för vågat och förbjöds i ett påvligt diktat 1198.

Grunden till klosterbyggnaderna i Tumathorp läggs omkring 1155. Troligen har franska munkar från moderklostret deltagit i byggnadsarbetet eftersom man funnit dödsnotiser med franska namn från 1170 och c:a 100 år framåt.

I början av 1300-talet drabbades klostret troligen av en förödande brand, vilket bekräftas i ett brev från ärkebiskop Esger Juuls, där han skriver år 1322 hur (klostret) ”genom onda tider och brand nästan blivit helt och hållet förstört”. Därmed har klostret haft sin storhetstid och 100 år senare finns vittnesmål om stor fattigdom på grund av reparationsarbeten och ytterligare 40 år senare hur klostret ”har ringa inkomster, är fattigt och i armod”. Därefter finns endast sporadiska uppgifter om utskrivningar, skatter och till och med våldsgärningar.

När reformationen inträdde i Danmark i mitten av 1530-talet ”befriades” alla kloster från sina byggnader, sina funktioner och sin egendom. Den av kronan konfiskerade marken förlänades oftast adliga personer. Så även Tumathorp som tillföll kungens sekreterare Morthen Krabbe. Munkarna tilläts bo kvar en period, men i notiser från 1584 framgår att de är definitivt borta.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

 

 

 

 

 

   © Ragnar Lönnäng. © Översättning Bryan Ralph.  
   
   

Den äldsta kända bilden av Gärsnäsfrån 1850-talet.
Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Hanaskog

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
  Textkälla: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten
   
   

Hanaskog 2011.
Foto: © Pieter Kuiper. Licens CC0

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Herrevadskloster

Herrevadskloster är från början ett medeltida kloster, grundat 1144 av ärkebiskop Eskil i Lund, som därmed inrättade det första cistercienserklostret i Danmark. Ärkebiskop Eskil var en flitig kyrkobyggare och grundläggare av kloster vilket vi påminns om ännu i dag genom förekomsten av romanska kyrkor i Skåne, Halland och på Bornholm. Året efter grundläggandet av Herrevadskloster, 1145, invigde han Lunds domkyrka som varit under byggnad sedan 1080-talet.

Klostret uppläts till en början åt tolv munkar åtföljda av en abbot från moderklostret i Citeaux, Frankrike.

Eftersom cistercienserordern ger utrymme åt praktiskt arbete utvecklades snart Herrevad till ett centrum för nyttjande av naturens tillgångar för jord- och skogsbruk, djurhållning, jakt och fiske och inte minst affärer. Genom rika naturtillgångar och god förvaltning blev Herrevads kloster successivt ett av Danmarks rikaste med ett gårdsinnehav av c:a 400 enheter.

I och med reformationen berövades klostren såväl sina andliga som världsliga rikedomar, vilka övergick i kronans ägo. Detta skedde år 1537 i Herrevadskloster och därmed började det förfall som ledde till att den väldiga klosterkyrkan gradvis förvandlades till en ruin, redan i början av 1600-talet. År 1691 tilläts en församling i Malmö att ta sten för ett kyrkobygge från Herrevadsklosters ruin. Ännu i vår egen tid kan man se resterna efter koret, delar av klostret och en gravsten över den siste abboten. År 1565 var alla klosterfunktioner avskaffade och egendomen förlänades den danske stormannen Steen Bille. Billes systerson, Tycho Brahe, tillbringade mycket tid för forskning på Herrevadskloster.

År 1658 övergick egendomen i svenska statens ägo för att kort därpå förlänas den ryktbare Corfitz Ulfeldt. Därefter kom Herrevadskloster i ätten von Könings­marcks ägo i två generationer och blev från 1691 översteboställe för Norra Skånska Kavalleriregementets chef. Sedan dess har egendomen huvudsakligen använts för militära ändamål.

Åren 1816-1819 uppfördes den nuvarande empirebyggnaden i tre längor kring en borggård. Nuvarande ägare till byggnaderna är Bengt och Solveig Thorgander.

Herrevadskloster är beläget 2 km norr om Ljungbyhed i ett vackert, vattenrikt naturområde med inslag av lövskog.
© Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Fred Lundberg.

 

Foto: © Fred Lundberg.

   © Ragnar Lönnäng. © Översättning Bryan Ralph.  
   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Hjularöd

Hjularöds slott är beläget i ett vackert område på den bokskogsbevuxna åsen inom Harlösa socken, några kilometer norr om Vombsjöns nordspets. Byggnaden ger ett mäktigt, närmast medeltida intryck, med sina tinnar och torn, trots att den är uppfört så sent som i slutet av 1800-talet. Det äger dock sin förklaring, mot bakgrund av att arkitekturen under senare hälften av 1800-talet präglades av romantiken generellt och i Sverige ofta av den inhemska nationalromantiken. Man tittade helt enkelt i den historiska backspegeln för att inspireras av stilideal ur gotiken, renässansen, barocken, rokokon och nyklassicismen.

I den andan arbetade arkitekterna Isac Gustaf Clason och Lars Israel Wahlman när de utförde uppdraget på Hjularöd genom att använda de franska medeltidsborgarna i Coucy-le-Chateau i Champagne och Pierrefonds nära Compiagne från 1200- och 1300-talet som förebilder. De franska borgarna hade restaurerats under 1800-talet och därmed även inspirerat de svenska arkitekterna. Byggherren, kammarherre Hans Gustaf Toll, vågade sig dock inte på en fullskalig kopia av sina franska förebilder, utan nöjde sig med en halvskalig byggnad i förhållande till originalen. Slottet fick ytterligare ett tillskott år 1917, genom att dåvarande ägaren kammarherre Hjalmar Constantin Linder, som var av finsk adel, uppförde en kavaljersflygel, med anledning av att den ryske tsaren aviserat ett besök vid slottet i samband med sin planerade resa till Baltiska utställningen i Malmö samma år. En resa som av kända skäl blev inställd.

Hjularöd finns omnämnt i handlingar från nunneklostret på Bosön (Bosjökloster) från 1391, då klostret mottog två bondgårdar tillhöriga Hjularöds dåvarande ägare, ur ätten Kyrning. Det innebar att Bosjökloster var ägare till gården från sena 1300-talet till 1537, då den evangelisk-lutherska läran ersatta den romersk-katolska som statsreligion i Danmark. Därmed drogs klostrens jordinnehav in till kronan, men först 1579 förlänades Hjularöd till två bröder Dresselberg. År 1590 förenade Wilhelm Nielsen Dresselberg Hjularöd till en sammanhållen sätesgård. Efter ytterligare två ägare inom den Dresselbergska familjen saknades arvingar och då övergick ägandet till landsdomaren i Halland, Knud Gabrielsen Akeleye. Han var den siste danske ägaren och efter fredsslutet förlänades gården amiralen Henrik Gerritsen, senare adlad Siöhielm.

Hjularöd har sedan haft en skiftande ägarlängd ur ätterna von Buchwaldt, von Liewen, von Dellwig, von Schwerin, Toll och från 1926 familjen Bergengren.

Det äldsta stenhuset har med säkerhet uppförts under den Dresselbergska tiden i det sena 1500-talet. Den byggnaden ersattes av en ny under Knud Gabrielsen Akeleye tid från 1620-talet. Den är därmed tillkommen under den långa ofredens tid och därför en kombinerad bostads- och försvarsanläggning. Den förstördes något under de senare dansk-svenska krigen men ännu återstår ett system av vattengravar från 1600-talsslottet. Nästa byggnad tillkom under 1700-talet, då von Dellwig ägde egendomen under mera än 40 år och slutligen det nuvarande slottet som uppfördes under 1890-talet.

Hjularöd är beläget på den öst-västliga höjdsträckningen norr om Vombsjön. Området har den skånska risbygdens vackra blandning av jordbruksmark och insprängda lövskogar.

 

Romantik blir nationalromantik
Under 1800-talets första årtionden uppstod en internationell riktning inom litteraturen, skulpturen, måleriet och arkitekturen, vars grundidé var att med fantasins hjälp söka sig tillbaka till forna tiders rika perioder i historien och mytologin. Rörelsen kom att kallas för romantiken genom att dåtidens människa eftersträvade en idealisering av det förflutna och ett nära nog svärmiskt förhållande till forna tiders människor och kulturyttringar, liksom till den orörda, vildvuxna naturen. Romantiken stod även för friheten att spränga gränser, där det självsvåldiga, skapande geniet hyllades. Den som vågade bryta sig ur 1700-talets förnuftsdyrkan hyllades som en fullgod romantiker.

Romantikens förlovade land var Italien, dit alla slags kulturutövare sökte sig för att såväl inspireras av de vackra minnena ur historien som att finna en ”skärva” från antiken för eget eller andras bruk. Romantikens måleri blev ett sätt att väcka känslor genom att förmedla heroiska stämningar ur historien. Även England blev ett stilbildande land under romantiken, i synnerhet inom arkitekturen, inrednings-, och trädgårdskonsten. Det mest tydliga är den engelska parken, som i sin planerade vildvuxenhet stod i bjärt kontrast till den tuktade barock- och senare rokokoparken.

Den sista fasen av romantiken, 1890 till c:a 1915, brukar kallas nationalromantiken. Den ville framhäva den nationella särarten hos ett folk, främst i konsten, litteraturen, musiken och arkitekturen. Den nordiska nationalromantikens många konstnärer, författare, kompositörer och arkitekter har bidragit till att ge epoken en mycket stor uppmärksamhet in i vår egen tid. Många av våra främsta konstnärer var verksamma under den nationalromantiska perioden.

Bland de skånska slotten fick romantiken ett starkt fäste redan i det tidiga 1800-talet. Här. liksom i andra delar av landet och Europa älskade man att titta i historiens backspegel och man lät sig imponeras av minnen från det förgångna, inte minst från den danska tiden. Det fick till följd att danska arkitekter anlitades för att planera restauration och nybyggnation av slott i Skåne under 1800-talets andra hälft.

Det ekonomiska uppsvinget i 1800-talets skånska jordbruksnäring innebar kraftigt ökade intäkter vid godsen. Detta skapade ekonomiska förutsättningar för såväl restauration som nybyggnation av många anläggningar. Flera namnkunniga arkitekter ägnade merparten av sitt yrkesverksamma liv åt restauration av monumentala byggnader som slott och kyrkor. En av de mest anlitade, professor Carl Georg Brunius, hade ingen utbildning som arkitekt utan fullgjorde sina uppdrag grundat på djupa kunskaper i medeltidens formspråk. Helgo Zettervall fortsatte under 1800-talets andra hälft i den anda som Brunius verkat. Båda har kritiserats för sina okänsliga ingrepp i historiskt värdefulla byggnader.

I Skåne innebar det romantiska 1800-talet ett nyvaknat intresse för adelsväldets tid, 1540-1650, främst perioden 1596-1648, som präglades av Christian IV. Det fick till följd att danska arkitekter som Christian Zwingman och Ferdinand Meldahl anlitades flitigt för såväl restauration som nybyggnation av de skånska godsen.

Arkitekterna Isac Gustaf Clason och Lars Israel Wahlman saknade inte romantiska förebilder bland de skånska slotten när de åtog sig uppdraget att rita den nya slottsbyggnaden på Hjularöd. 
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Fred Lundberg.

 

Foto: © Fred Lundberg.

 

Bilden publicerad med tillstånd från Hjularöds slott 2016-11-18.

 

Bilden publicerad med tillstånd från Hjularöds slott 2016-11-18.

   
   

Foto: © Fred Lundberg.

   
   
Isak Gustaf Clason, född 30 juli 1856 på Rottneby herrgård i Kopparbergs socken, död 19 juli 1930 i Rättvik, var en svensk arkitekt. Han var professor i arkitektur vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm 1890–1904, förste intendent i Överintendentsämbetet 1903–1917 samt byggnadsråd 1917–23. Han var kusin till historieprofessorn och politikern Sam. Clason, brorson till anatomen Edward Clason och far till arkitekterna Gustaf Clason och Peder Clason.

Isak Gustaf Clason var son till övermasmästaren i Falun Isaac Gustaf Clason. Släkten hade tidigare i några generationer varit brukspatroner vid Furudals bruk. Då fadern blev direktör vid Jernkontoret flyttade familjen då Isak Gustaf var 13 år till Stockholm. 1874 avlade han studentexamen vid Stockholms gymnasium.

Foto: © Fred Lundberg.

   
   
   
   
   
   

Bilden publicerad med tillstånd från Hjularöds slott 2016-11-18.

 

Bilden publicerad med tillstånd från Hjularöds slott 2016-11-18.

Bilden publicerad med tillstånd från Hjularöds slott 2016-11-18.

   
   

Bilden publicerad med tillstånd från Hjularöds slott 2016-11-18.

Bilden publicerad med tillstånd från Hjularöds slott 2016-11-18.

   
   

Bilden publicerad med tillstånd från Hjularöds slott 2016-11-18.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Hovdala

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   

Hovdala är omnämnt redan under 1130-talet. Den nuvarande borgen byggdes i början av 1500-talet och ersatte då en äldre byggnad från 1300-talet som var belägen på en högre plats, sydost om den nya. Här, som på många platser, byggdes borgen i den låglänta sankmarken för att försvåra belägring och underlätta byggandet av vallgravar. Den äldsta, norra längan, uppfördes redan 1511 när ätten Laxman tillträtt som egendomens ägare. Även det märkliga ”ointagliga” porttornet uppfördes vid 1500- talets början. Vid den tiden var tornet lägre, men under Sievert Grubbes ägartid byggdes ytterligare en våning till år 1600 och därmed nådde tornet sin högsta höjd om 13 meter. Under 1800-talet sänktes nivån i den närbelägna Finjasjön och därmed torrlades såväl vallgraven som området kring borgen.

Ägarlängden är i stora drag känd sedan 1300-talets första hälft, men säker i och med ätten Laxmands övertagande. I slutet av 1500-talet kom ätten Grubbe, genom ingifte, att överta ägandet. Andra generationens Sievert Grubbe har gått till historien för sin höga bildning efter universitetsstudier och upprepade resor i Europa. Han förknippas även med försvaret av Hovdala i samband med den svenske kungen Gustav II Adolfs härjningar i Skåne under Kalmarkriget 1612. Trots upprepade stormningar lyckades svenskarna inte erövra porttornet utan tvingades fly från platsen och ryktet spreds att ”själva faen hade försvarat Hovdala”.

Hovdala övergick vid mitten av 1600-talet, närmare bestämt 1666, i Jens Mikkelsen ägo och märkligt nog kom egendomen att behållas av denna familj fram till 1944 då den övertogs av svenska staten. Jens Mikkelsen råkade i onåd hos sina förra landsmän när han lät en svensk garnison förläggas på Hovdala under skånska kriget 1675-1679. Det ledde till ett anfall mot Hovdala från s.k. friskyttar och slottet brändes ner till stora delar. Redan under 1680-talet återuppbyggdes det och Jens Mikkelsen adlades till namnet Ehrenborg.

Under 1730-talet gjorde dåvarande ägaren Casper Ehrenborg Hovdala till fideikommiss. Detta tillstånd varade fram till Casimir Ehrenborgs död år 1981, då fideikommisset upplöstes.

Efter statens övertagande har den öppna jorden kring Hovdala varit ett militärt övningsområde för pansarregementet i Hässleholm, men ägs från 2003 av Hässleholms kommun. Statens fastighetsverk förvaltar slottet och övrig bebyggelse. Hässleholms kommun ansvarar för drift och verksamhet. Slottet är vackert beläget söder om Finjasjön.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0

   
   

Med ”Posta-Nilla” runt jorden

Nilla Jönsdotter föddes i Matteröd 1820. Hon får representera de tusentals människor vid de skånska godsen som troget tjänade sina herrskap, år efter år, i ur och skur, ofta i enahanda arbetsuppgifter till en ringa ersättning.

Hon kom till Hovdala 1839 och bosatte sig i en stuga i Broslätt, hantverkarbyn som numera till största delen är borta.  Fyra år efter sin flyttning födde hon dottern Pernilla och ytterligare fyra år senare ännu en dotter, Johanna. I kyrkboken framgår att fadern var okänd, troligen för alla utom ”Nilla”, som hon nu kallades allmänt.

År 1850 började det mångåriga tjänande som skulle ge henne epitetet ”Posta-Nilla”, såväl i livet som efter döden. Hennes uppgift var att, för familjen Ehrenborgs räkning, gå med posten två gånger i veckan de fyra milen mellan Hovdala och Kristianstad (Hässleholm var alltför obetydligt för att ha poststation). Hon gick vägen över prästgården i Brönnestad, för att få med även den posten, till Nösdala, Påbro, Ignaberga, Lommarp, Vinslöv och Vanneberga och vidare till Kristianstad troligen en väg med ungefär samma sträckning som nuvarande väg 21, till posthuset vid Lilla Torg.

Vägvalet styrdes troligen av var de flesta skjutsar gick fram som hon kunde få lift med ett stycke på vägen. Hon hade även vänner längs rutten som bjöd på en kopp cikoria, föregångaren till kaffet i de breda folklagren.

Redan under 1800-talet hade man en officiell färdhastighet för person- och postbefordran. På normala vägar var hastigheten 7 kilometer/timma eller omvänt behövde man 1½ timma för att förflytta sig en mil. På goda vägar och med lättare vagnar kunde hastigheten komma upp i svindlande 10 kilometer/timma. Den som bar post hade ytterligare en faktor att ta hänsyn till, risken för att bli rånad när man hade värdepost i väskan, vilket ofta hände. Därför valde säkert postbäraren väg med en viss oregelbundenhet. Att råna en postbärare eller transporten betraktades som ett grovt brott, till och med belagt med dödsstraff under 1700-talet. Kungliga Postverkets lantbrevbärare var utrustade med pistol ända fram till slutet av 1800-talet. Så även Posta-Nilla, troligen beväpnad av någon från sin uppdragsgivare, familjen Ehrenborg. Hon bar pistolen under kjolen, men det finns inget i hennes eftermäle som antyder att hon någonsin fick användning för den.

År 1860 kom järnvägen till Hässleholm och tre år senare öppnades en poststation även där. Då ändrades hennes rutt  till vägen över Tormestorp och från två till tre turer per vecka.

Hon fortsatte sitt idoga traskande med postväskorna till 1899, då hon var 80 år gammal. De sista åren av sitt liv bodde hon i Ignaberga hos dottern Johanna och hennes man. Hon avled 1916, 96 år gammal. Posta-Nilla vilar i familjegraven på Ignaberga kyrkogård, vid sidan om sin dotter och hennes man. Äldsta dottern Pernilla hade utvandrat till USA 1869.

Efter hennes bortgång har någon räknat fram att hon under de nära 50 år hon bar sin post gick c:a 4 ½ varv kring jorden eller 17 856 mil.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0

 

Hovdala 1933-10-13

 

   
   

Akvarell omkring 1780.
Konstnär: Anders Sigfrid Rålamb, född 5 augusti 1753 i Stockholm, död 11 mars 1841 i Norra Strö, Kristianstads län, var en svensk friherre, ryttmästare, tecknare och akvarellist. Källa: Kungliga biblioteket - Arkivbild.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Häckeberga

Häckeberga slott, beläget c:a 3 km söder om Genarp, har ett mycket naturskönt läge på en av holmarna i Häckebergasjön. Såväl holmarna som stränderna runt sjön och ett vidsträckt område i övrigt domineras av bokskog, vilket besökare får uppleva när man närmar sig slottet längs den krokiga landsvägen.

Det vi ser av Häckeberga i dag är endast ”toppen av ett historiskt isberg”, eftersom ägarlängden går tillbaka till senare delen av 1400-talet då en stridbar man ur den mäktiga ätten Hak, Niels Hak, skrev sig som ägare. Han hade förlänats Häckeberga i gåva av en tidigare ärkebiskop, men efter skifte på biskopsstolen tvingades Hak att återlämna godset. Han dog under dramatiska omständigheter i en duell år 1507.

Näste ägare till Häckeberga var krigaren och diplomaten Holger Ulfstand som år 1530 uppförde en ståtlig renässansborg för kombinerat bostads- och försvarsändamål. Dennes son, Hak Holgersen Ulfstand blev en av samtidens mest betrodda män som riksråd, riksmarsk, riddare av Elefantorden, rikshovmästare och förmyndare för den blivande kungen Christian IV. Han  stödde även konst och vetenskap och byggde på egen bekostnad Genarps kyrka, som i dag är den enda treskeppiga tegelbasilikan från 1500-talet i Skåne.

År 1652 gick Häckeberga ur släkten Ulfstand och övergick då till fru Karin Grubbe som i mitten av 1560-talet i sin tur sålde egendomen till den kända fru Mette Rosenkrantz. Hon hade en omvittnat vacker dotter, Mette Sophie Krabbe, som genom sin skönhet och list skulle vålla mycket besvär för såväl mamman som alla frälse och ofrälse friare. Efter Mette Sophies och maken Monrads död, 1707 och 1708, uppstod juridiska tvister om ägandet, sedan Monrad testamenterat gården till en släkting, Karen Krabbe. Slutligen tilldömdes hennes dotter, gift med advokat Peter Silfverskiöld, ägandet av Häckeberga.

De hade tillträtt under 1720-talet och den Silfverskiöldska familjen behöll godset i mera än 100 år. Den första generationen satte såväl den gamla borgen som gården i stånd, vilket Linné 1749 beskrev som att den ”låg täckast av de gårdar vi hitintills sett på skånska resan, och var byggd med grundmurat stenhus på tre sidor, vilket hade ett stort runt torn på sydöstra sidan”. Det omnämnda medeltida tornet revs 1780.

Silfverskiöldska familjen ägde Häckeberga till 1824, varefter enskilda familjer ur släktena Wollmar, Wrangel von Brehmer och för närvarande Tham har ägt och äger godset.

Det nuvarande slottet på Häckeberga uppfördes 1873-1875, sedan den dåvarande ägaren ryttmästare Tönnes Wrangel von Bremer sprängt den gamla borgen i avsikt att bygga ett mera tidsenligt slott. Han fullföljde sina planer och uppdraget utfördes av arkitekten Helgon Zettervall, med inspiration från den franska renässansen.

Slottet skadades svårt vid en brand 1960, men återställdes och är i dag en efterfrågad hotell-, restaurang- och konferensanläggning.
© Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

   
   
   
   

Häckeberga 1822. (C. Akrell i Ullrik Thersners "Skånska Utsikter".

   
   

Häckeberga slott 2015.
Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0 GNU Free Documentation License

   
   
   
   

Akvarell omkring 1780.
Konstnär: Anders Sigfrid Rålamb, född 5 augusti 1753 i Stockholm, död 11 mars 1841 i Norra Strö, Kristianstads län, var en svensk friherre, ryttmästare, tecknare och akvarellist. Källa: Kungliga biblioteket - Arkivbild.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Högestad

Byggnadens ursprung framgår mycket tydligt såväl genom smidda bokstäver och siffror med Palle Rosencrantz initialer och årtalet 1635 över praktiskt taget hela fasaden, som av en inskrift över en av ingångarna. Där lyder texten ”aar 1635 lod her Palle Rosencrantz til Krenkerup med hans hustru fru Lisebet Lunge til Eskier byggde detta hus". Herren bevare din udgang och indgang”.

Egendomen som sådan har mycket gamla anor. Under 1200-talet och möjligen tidigare, tillhörde Högestad ärkebiskopsämbetet i Lund och i handlingar från 1400-talet är egendomen skriven på biskopen Hans Laxmand. Under reformationen drogs, som i de flesta fall, gården in till danska kronan för att redan 1539 lämnas som pant till Gregers Jensen Ulfstand för ett lån till kronan om 1000 guldgyllen. Panten övertogs 1550 av Mogens Gyldenstjerne, varefter följde ägarbyten med ätterna Gyldenstierne, Ulfstand, Hardenberg, Grubbe, Rosencrantz, Krabbe och Scheel-Due involverade. Vid Skånes övergång till Sverige ägdes Högestad av Iver Krabbe. Hans son Jörgen Iversen Krabbe till Krageholm ärvde egendomen 1666 men hans liv ändades redan 1678 när han avrättades efter påstått högförräderi under skånska kriget. Det berättas att hans olyckliga änka då flyttade till Högestad, där hon lät mura igen alla fönster som vette mot Krageholm som ett tecken på sin sorg.

År 1706 inköptes Högestad av greve Carl Piper, ägare till Krageholm och verksam i ledande befattningar vid Karl XII:s hov och senare som marskalk i högkvarteret under krigen. Det blev inledningen till det Piperska innehavet av Högestad, vilket består ännu i dag. Greve Piper var gift med den 26 år yngre Christina Piper, född Törnflycht (se Krageholm, sid 122). Paret levde åtskilda under krigen och träffades sista gången i det svenska fältlägret i Sachsen i maj 1707.

För den mäktige marskalken och greven Carl Piper tog kriget slut under slaget vid Poltava 1709, när han tillfångatogs av ryssarna och fördes till fästningen Nöteborg i nuvarande S:t Petersburg. Där stannade han till sin död 1716.

Under Carl Pipers frånvaro hade hans unga och begåvade hustru tvingats att agera på egen hand, såväl vad gällde driften av befintligt innehav som ett successivt förvärv av nya egendomar.

Efter hennes död har egendomen gått i arv inom familjen Piper, dels en äldre gren som upphörde 1899 och senare, i och med Alfred Pipers tillträde, i arv från far till son fram till dagens ägare, greve Carl Piper.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
   

Högestad slott 2018.
Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Jordberga

Huvudbyggnaden på Jordberga har bytt utseende genom om- och nybyggnation vid fyra tillfällen under sin nära sjuhundraåriga existens.

Egendomen var känd som en sätesgård redan under 1300-talet, då en man ur ätten Hollunger skall ha varit gårdens ägare. Under den oroliga tiden vid mitten av 1600-talet brändes den gamla sätesgården ner i samband med svenska härjningar i Skåne åren 1643 - 1644. Vid den tiden ägdes Jordberga av den kände godsägaren Iver Krabbe, som genast lät bygga upp en ny mangårdsbyggnad och en loge i gråsten, så stabil att den även kunde användas i försvarssyfte. Den trelängade envåningsbyggnaden stod kvar fram till 1830-talet och den stora gråstenslogen användes ännu i dag, bl a som konsertlokal.

Carl Adam von Nolcken, andra generationen inom släkten som bodde på Jordberga, övertog godset i slutet av 1830-talet. Han ville ge det en mera ståndsmässig och tidsenlig huvudbyggnad och gav därför Carl Georg Brunius, som var professor i grekiska, uppdraget att rita och projektera såväl ett nytt corps de logie som ett flertal nya ekonomibyggnader. Ägarens historieintresse och Brunius fallenhet för antiken och det medeltida förenades i ett byggnadsprojekt som förvandlade Jordberga till ett medeltidsinspirerat slott med romanska och gotiska drag och ekonomibyggnader i tegel med bl a ventilationslösningar från romarrikets tid.

Den nygotiska huvudbyggnaden blev dock inte mera än c:a 60 år gammal. Redan år 1906 påbörjade von Nolckens dotter Clara Amelia von Nolcken, änka efter tidigare ägaren Carl Gustaf Stiernswärd, en omfattande ombyggnad och modernisering av slottet efter ritningar av den danske arkitekten Henry Glaesel. Hans inspiration hämtades från 1600-talet och resultatet blev det nuvarande vackra barockslottet efter förebild från det kungliga sommarslottet Fredensborg i Danmark, ett par mil sydväst om Helsingör.

Jordberga, i äldre tid, har haft en mycket omfattande ägarlängd som till och med skapat en sägen om att gården aldrig haft en ägare som kunnat behålla den i mera än tre generationer. Täta ägarbyten var förr inte ovanligt bland de skånska godsen och i Jordbergas fall kan det ha påverkats av att egendomen förändrats arealmässigt och delats upp under flera perioder. Sedan 1743 har dock egendomen varit i samma släkt.

Före ätten Krabbe är tidigare nämnde Hollunger, samt enskilda ur ätterna Most, Gera och Geed ägare och Krabbe i sin tur avlöstes av ägare ur ätterna Vind, Bille och Kurck varefter von Nolcken tillträdde år 1811.

Carl-Adam von Nolcken var en mycket duglig jordbrukare. Under hans tid genomfördes flera reformer vad gällde böndernas ställning till godset och provverksamhet inom såväl djurhållning som nya brukningsmetoder. Jordberga blev på så sätt ett mönstergods, vida känt långt utanför Skånes gränser.

Efter von Nolckens tid övertogs Jord­ber­ga, genom ingifte, av Carl Gustaf Stjerns­wärd på Widtsköfle, som fortsatte att utveckla och modernisera jordbruket. Efter sonen Gustaf Stiernswärds död övertog först änkan Wanda och sedan dottern Clara ägandet. I dag är det hennes son Otto von Arnold som med hustru Catherine förvaltar godset.

Jordberga är beläget c:a 8 km sydväst om Skurup, i östra delen av det bördiga Söderslätt. Ett område som är känt som ”söder om landsvägen” mellan Malmö och Ystad.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

Det av Iver Krabbe och Karen Marsvin återuppbyggda slottet, avbildat omkr. 1680. (Buhrman-Fischer)

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
   
   

Jordberga slott 2018.
Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 4.0

   
   

Akvarell omkring 1780.
Konstnär: Anders Sigfrid Rålamb, född 5 augusti 1753 i Stockholm, död 11 mars 1841 i Norra Strö, Kristianstads län, var en svensk friherre, ryttmästare, tecknare och akvarellist. Källa: Kungliga biblioteket - Arkivbild.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Karsholm

Karsholms egendom förekommer som en sätesgård redan under medeltiden, då med den framstående släkten Galen som ägare. Denna släkt dog ut under 1500-talets första hälft, men ägandet av Karsholm hade upphört drygt 100 år tidigare.

Under 1400- och merparten av 1500-talet talet ägdes egendomen av flera generationer ur släkten Krognos, men under 1500-talets sista årtionden hade släkten Podebusk övertagit. Det var den förmögne Claus Podebusk som under 1590-talet påbörjade byggandet av det första slottet på Karsholm. Det färdigställdes dock inte förrän år 1627, sedan Henrik Gyldenstierne till Svaneholm övertagit ägandet.

Den siste ur familjen Gyldenstierne dog 1705 och egendomen Karsholm tillföll då genom testamente Axel Julius Coyet. År 1723 inköpte Sofia Gyllenstierna Karsholm och kvarstod som ägare till 1730, varefter sonen Niels Sehested ärvde egendomen. Sehested, som var av dansk adelsätt, ägde Karsholm i två generationer där andra generationen, Anders Sehested, sägs ha varit den siste danske adelsmannen med arvegods i Skåne.

Efter en eldsvåda år 1770, då ladugård och sannolikt en del av slottsbyggnaden brann ner, förföll godsets byggnader och försåldes år 1781 till landshövdingen, greve Fredrik Ulrik von Rosen. Han behöll egendomen i drygt tio år, varefter svärsonen, greve Erik Ruuth övertog. Han i sin tur avyttrade godset 1816 till sin svärson, greve Carl Claes Piper som då ägde ett flertal gods i södra Skåne. Byggnaderna förföll i hög grad under Pipers ägande och efter hans död 1855 såldes Karsholm, via sterbhuset, till Rudolf Hodder Stjernswärd på Widtsköfle. Hodder Stjernswärd gjorde en omfattande restauration av slottet på Karsholm i början av 1860-talet. Då fick anläggningen sitt nuvarande utseende och sin arkitektoniska utformning i Christian IV:s renässans efter ritningar av den kände danske arkitekten C.F. Zwingmann.

Redan 1869, 14 år efter övertagandet, försålde Stjärnswärds arvingar godset till den norske verksägaren Michael Treschow och Karsholm har sedan blivit kvar i denna familjs ägo. Under Treschows ägande har i flera generationer nya ekonomibyggnader uppförts och slottet restaurerats såväl exteriört som interiört.

Karsholm är vackert beläget på en udde i Oppmannasjön, omgivet av en vacker park och lövskogsbeklädda stränder. Nuvarande ägare är Peder Treschow.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0

 

Karsholm omkr. 1680. (Buhrman-Fischer)

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
 
   
   

Slottet och miljön från sydväst. Aquatint av Ulrik Thersner 1816, återgiven i verket "Fordna och närvarande Sverige" 1822. Grafisk framställning av C. F. Akrell.

   
   

Patronatsrätten
Förutom omfattande arbeten i slottet och på egendomen Karsholm är den nya kyrkan i Österslöv ett bestående minne från den första ägaren med namnet Treschow, Michael Treschow. Han hade övertagit Karsholm år 1869 i samband med arvsskifte efter den tidigare ägaren Hodder Stiernswärd.

I flertalet skånska församlingar fanns ännu i 1800-talets andra hälft en liten stenkyrka byggd under den romanska perioden under 1100- och 1200-talet. Så även i Österslövs församling, där Karsholm var beläget. I takt med befolkningsökningen och därmed den befarade utrymmesbristen i kyrkorna, revs eller stängdes åtskilliga romanska kyrkor. De ersattes av nya, ljusa och rymliga byggnader.

Förutom behovet av en större kyrkobyggnad blev Treschow motiverad att ersätta den gamla kyrkan genom att han vid förvärvet av Karlsholm även köpte till sig den gamla s k patronatsrätten som ägarna till Karsholm innehaft sedan 1648. Han blev därmed, förutom godsägare, även patronus och som sådan anlitade han den kände arkitekten Helgo Zettervall som åtog sig att rita och projektera en ny kyrkobyggnad i Österslöv, sedan den gamla rivits.

Zettervall var vid den tiden starkt sysselsatt med den omdiskuterade restaureringen och omdaningen av Lunds domkyrka. Han arbetade med utgångspunkt i domkyrkans romanska ursprung och obestridligen finns det nyromanska beröringspunkter mellan domkyrkorestaurationen i Lund och nybyggnaden i Österslöv. År 1878 stod Österslövs nya kyrka färdig att tas i bruk och patronus, Michael Trescow, hade finansierat förändringen. Efterlevande har vittnat om hur kyrkoherden Benkt Olén betraktade skapelsen och menade att ”vår kyrka med dess rika arkitekturformer och genomtänkta rumsuppfattningar är en verklig pärla i denne begåvade arkitekts produktion av sakral arkitektur”.

Vad innebar då patronatsrätten, som var mycket vanlig i Sverige med anor tillbaka i 1617 års adelsprivilegier. Den reglerades i 1686 års Kyrkolag där det stadgas om en enskild persons (patronus) tillkommande ”rättighet att utse, välja och kalla en prästman till någon församling”. Patronatsrätten innehades alltid av en adelsman och reglerades i särskilda patronbrev. De pastorat där patronus formellt utsetts kallades patronella.

Patronatsrätten kunde vara antingen reell eller personell, beroende på om den tillhörde viss egendom eller viss släkt. Den reella patronatsrätten innebar, utöver hedersrätten att tillsätta prästman, även skyldighet att underhålla kyrkan och vid behov bygga en ny. Det förutsattes då att den jord som kyrkan disponerade, s.k. kyrkojord, ägdes av patronus. Den reella patronatsrätten kallades även för den ”lukrativa patronatsrätten” av det skälet att patronus hade rätt att uppbära kyrkans inkomster för att fullgöra sina åtaganden. Den rätten förekom huvudsakligen i de tidigare danska landskapen Skåne, Halland och Blekinge samt i Bohuslän och går tillbaka till reformationstiden när den danska statsmakten lät kyrkorna behålla sin andel i tiondet.

Den personella patronatsrätten innebar hedersrätten att tillsätta prästmän. Den hade tillkommit på initiativ av den dominerande adeln som ett sätt att tillskansade sig största möjliga makt över själarna i församlingen, d.v.s. allmogen och andra undersåtar. Patronatsrätten avskaffades 1921.
© Ragnar Lönnäng.

   
   

Karsholms slott 2005.
Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0 GNU Free Documentation License

   
   

Akvarell omkring 1780.
Konstnär: Anders Sigfrid Rålamb, född 5 augusti 1753 i Stockholm, död 11 mars 1841 i Norra Strö, Kristianstads län, var en svensk friherre, ryttmästare, tecknare och akvarellist. Källa: Kungliga biblioteket - Arkivbild.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Kastberga slott

Kastberga slott.
Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Klågerup

I likhet med ett flertal skånska gods har även Klågerup sitt ursprung i 1300-talet. Den tidiga historien har inte kunnat klarläggas, men det antas ha funnits en borg även här och att den kan ha legat på en plats ett par hundra meter söder om nuvarande byggnad. Ursprungligen var Klågerup omgivet av en mindre sjö och därmed lättförsvarad.

De tidigaste ägarna är endast fragmentariskt kända, men från slutet av 1400-talet har det kunnat fastläggas att gården innehades av enskilda ur den gamla nordtyska ätten Has. Genom ingifte tillföll egendomen snart ätter­na Krognos och Sparre, för att under 1530-talet helt övergå i Knud Henriksen Sparres ägo. Efter ytterligare två generationer Sparre förvärvades egendomen år 1640 av Malte Juel till Maltesholm, för att vid hans död år 1648 ärvas av dottern Else, gift med Otto Lindenov till Borgeby. Han blev den siste ägaren under dansk tid och fann sig inte till rätta med det svenska styret utan avvecklade sina skånska gods och bosatte sig på Själland. Hans flyttning innebar dock inte att den Lindenovska ätten dog ut i Skåne utan räddades tills vidare av dottern Anne Sofie Lindenov som 1681 övertog ägandet av Klågerup. Hon efterträddes av sin dotter, men genom ingifte gick godset successivt till andra, svenska eller försvenskade adelsätter som Ramel till Maltesholm och Trolle till Näs och Eriksholm. Efter hustruns död, år 1732, påbörjade maken Fredrik Trolle projekteringen av en omfattande ombyggnad av fastigheterna på Klågerup. Då fanns ännu den gamla kringflutna, fyrlängade sätesgården i sten och korsvirke kvar och infarten till corps de logi skedde över en annan holme där ladugården var belägen. Förändringen skedde mellan åren 1737 och 1761, varvid godsets 1600-talsprägel med tunga material och sluten karaktär utbyttes mot luft och ljus med fristående byggnader och lummig grönska.

En av sönerna, Arvid, ärvde Klågerup efter moderns död år 1732, endast 8 år gammal. Fadern fortsatte då att förvalta och utveckla godset medan sonen ägnade sig åt studier i Frankrike och England och slutligen vid Lunds universitet. Efter avslutade studier tillträdde han gården i mitten av 1740-talet, men blev genast omtalad som en udda person genom att han tog avstånd från adelns manér i klädsel och umgänge. Bl a gifte han sig med en ofrälse, professorsdottern Liboria Harmens. Detta gjorde att han förbigicks som fideikommissarie när fadern stiftade de Trolleska fideikommissen.

När Fredrik Trolle dog 1779 övertogs Klågerup av hans tredje son Nils. Han var mycket handlingskraftig och genomförde successivt enskiftet vid godset, d.v.s. en uppdelning av gårdens ägor i lämpliga brukningsenheter, där bönderna fick arrendera jorden. Han upphävde även den avskydda hoveriplikten. Han deltog också som förtroendevald i utvecklingen av sjukvården i Malmöhus län och försvaret i Skåne Under Nils Trolles tid inträffade de omtalade kravallerna.

År 1908 såldes Klågerup till Svenska Sockerfabriksaktiebolaget och efter ytterligare ett par ägare övertogs egendomen år 1964 av Irma och Otto Silfverschiöld som numera överlåtit ägandet till sonen Nils Silfverschiöld.

Klågerup är beläget i ett vackert, växlingsrikt odlingslandskap längs vägen mellan Lund och Svedala.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

   
   

Sätesgården som Buhrman avbildade omkr. 1860. (Buhrman-Fischers prospektverk)

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Kravallerna i Klågerup
Den 15 juni 1811 inträffade en blodig händelse på Klågerups gods. Den hade sin bakgrund i såväl bondebefolkningens uppdämda ilska gentemot den markägande adeln och deras sadistiska tjänare, som 1811 års förordning om utskrivning av förstärkningsmanskap till försvaret om 15 000 man.

I januari 1810 tvingades Sverige ansluta sig till det s k kontinentalsystemet, som byggts ut på franskt initiativ. Det innebar att alla länder under Napoleons kontroll förbjöds att handla med brittiska varor, vilket skulle göra England bankrutt. Sverige motsatte sig detta och hotades därför av en fransk krigsförklaring.

Då agerade den nye kronprinsen, Jean Baptiste Bernadotte, med stor fasthet och krävde i en förordning från 23 april, 1811 att försvaret genast skulle utökas med ett s k förstärkningsmanskap om 15 000 man. Utskrivningarna skulle ske vid sockenstämmorna, varvid främst ”drängar, statare, torpare, åbor och inhyseshjon” skulle komma ifråga.

Detta ledde till starka reaktioner hos den fattiga landsortsbefolkningen och våldsamma upplopp på många platser. Ilskan riktades såväl mot lagen och dess upphovsman som mot adeln och de kungliga ämbetsmän och soldater som stödde utskrivningarna och slog ner alla protester med stor brutalitet. I det krigströtta Skåne blev protesterna så våldsamma att statsledningen, d v s kronprinsen, beslöt att ge de skånska befälhavarna full frihet att gripa till vapen för att kväsa upproren.

Efter en serie upplopp på flera platser i Skåne beslöt man att samlas på Klågerups gods den 15 juni 1811, för att protestera mot utskrivningarna och förtrycket. Redan dagen före hade ”Mörners husarer” från Malmö, ledda av generalmajor Hampus Mörner, beordrats dit av kronprinsen för att bringa ordning i pöbelhopen. Många skrämdes och flydde, men c:a 800 modiga stannade kvar till dagen därpå, den 15 juni.

Den trasiga hopen av drängar, statare, torpare, åbor och inhyseshjon hade inget annat att sätta emot än hötjugor, slagor och andra primitiva jordbruksredskap. De flockades vid godsets byggnader och på taken och när striden bröt ut visade husarerna ingen hänsyn utan ”högg ner och slog med sablarna åt alla håll så att marken färgades röd av blod”. Som om inte det räckte till öppnade man eld med handvapen och kanoner och ”sköt till måls på dem och nedhögg dem för blott tidsfördriv” som ett samtida vittne uttryckte sig.

När skotten tystnat och röken skingrats hade många hunnit fly och sårade och döda fraktats bort av vänner och anhöriga för att inte begravas i en massgrav på platsen. Därför vet ingen med säkerhet hur många som fick sätta livet till. Officiellt uppgav militären trettio döda och c:a sextio sårade samt 395 tillfångatagna, varav majoriteten spärrades in på Malmöhus fästning.

Kronprinsens husarer återvände i triumf till Malmö med generalmajor Mörner ridande i täten. Under jubel uppvisade de tappra krigarna beslagtagna ”vapen” som hötjugor och liar. I kön av triumftåget haltade de tillfångatagna, utmattade och hungriga drängarna, statarna, torparna, åborna och inhyseshjonen, på väg till Malmöhus och ett okänt öde.

Där tvingades de in i en vidrig tillvaro som för första gången avbröts den 4 november 1811 när de i ett bedrövligt tillstånd fördes till Stortorget för att dömas. Ett fåtal frikändes medan 20 dömdes att mista högra handen, halshuggas och steglas, 43 till 40 par spö och sex års fästning, 31 till enbart 40 par spö och resten till kortvariga fästningsstraff på vatten och bröd eller prygel. I slutet av året kom kungens utslag som mildrade straffen för de flesta. Av de 20 dödsdömda avrättades endast tre.
© Ragnar Lönnäng.

   
   

Klågerup 2006.
Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0 GNU Free Documentation License

   
   

Akvarell omkring 1780.
Konstnär: Anders Sigfrid Rålamb, född 5 augusti 1753 i Stockholm, död 11 mars 1841 i Norra Strö, Kristianstads län, var en svensk friherre, ryttmästare, tecknare och akvarellist. Källa: Kungliga biblioteket - Arkivbild.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Knutstorp

Knutstorp är starkt förknippat med astronomen Tycho Brahe, eftersom han föddes här år 1546, några år före uppförandet av den nu kvarvarande borgen.

Knutstorp var omtalad som sätes­gård redan i mitten av 1300-talet, men inte förrän 1505 är det känt att den mäktiga Braheätten var ägare till egendomen. Vid 1500-talets mitt var riksrådet Otto Brahe Knutstorps ägare. Han hade tio barn i sitt äktenskap med Beate Bille, varav en av sönerna var den blivande vetenskapsmannen och astronomen.

I början av 1550-talet lät Otte Brahe uppföra en fyrlängad borg i nordisk renässansstil. Han dämde upp ett vattendrag till att såväl bli en mindre sjö som en vallgrav kring borgen. Den norra och södra byggnaden var i tre våningar, medan de längor som sammanband dessa byggdes i två våningar. De fyra byggnads­krop­parna inneslöt en stensatt borggård.

Borgens ändamål som kombinerad bostad och försvarsanläggning framgår tydligt av de kastgluggar som finns kvar under tak­utsprånget på den ännu bevarade, södra längan.

Efter Otte Brahes död 1571 övertog sonen Tycho ägandet av Knutstorp fram till mitten av 1590-talet. Knutstorp gick sedan i arv inom familjen Brahe till år 1663, då Steen Brahe, efter stridigheter med svenska kronan, lämnade godset till sin dotter och hennes make Knut Ottesen Thott till Näs. Knut Thott råkade även han i onåd hos svenskarna efter fortsatta kontakter med Danmark och Knutstorp beslagtogs.

Sommaren 1678, under det s. k. skånska kriget, brändes stora delar av borgen ner av danska friskyttar. Efter freden i Lund 1679 återfick Thott Knutstorp, men arvingarna sålde godset 1704 till friherre Cornelius Ankarstierna, vars son återuppbyggde Knutstorp år 1726. Då revs den norra tre­våningsbyggnaden och borggården blev en öppen fyrkant, omgiven på tre sidor av den södra huvudbyggnaden och två flyglar.

Efter ytterligare en ägare ur släkten Ankarstierna inköpte greve Fredrik Georg Hans Carl Wachtmeister till Johannishus godset år 1771 och Knutstorp har sedan stannat kvar i denna släkts ägo. Nuvarande innehavare är greve Henrik Wachtmeister.

Den en gång så omfattande byggnaden har reducerats efter hand genom krig och bränder. Den senaste olyckan inträffade år 1956, då en brand åter härjade Knutstorp och man tvingades riva flyglarna. Ännu återstår dock den södra längan från 1500-talets mitt.

Knutstorps borg är belägen c:a 8 km norr om Svalöv i ett vackert naturområde på Söderåsens sydsluttning. Motorbanan ”Ring Knutstorp” tillhör egendomen och ligger drygt 2 km från borgen.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

   
   

Knutstorp före branden 1678. (Buhrman-Fischers prospektverk)

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Krageholm

Krageholms nuvarande slottsbyggnad härstammar till en del från 1500-talet. Egendomen har sitt ursprung i 1200-talet, som sätesgård för flera kända danska adelsfamiljer som Due, Thott, Brahe, Marsvin och Krabbe. Otto Marsvin, som ägde Krageholm vid 1600-talets mitt, påstår sig ha byggt ett nytt eller gjort en omfattande restauration av slottet på Krageholm år 1639. Oavsett Marsvins uppgifter fanns med stor sannolikhet en tidigare huvudbyggnad på egendomen. Ursprungligen var Krageholm, i likhet med åtskilliga andra i provinsen, en fyrlängad byggnad kring en sluten borggård, omgiven av vallgravar. Efter en brand under 1670-talet förföll huset och restaurerades först 1720 då det fick sitt nuvarande utseende med en huvudlänga och två anslutna flyglar.

Vid tiden för Sveriges övertagande av Skåne ägde Iver Krabbe Krageholm. Han var en av Skånes rikaste och mest ansedda män och levde drygt 10 år in på den svenska tiden. År 1670 överlämnade han ägandet till sin son, Jörgen Iversen Krabbe som föll i onåd hos de svenska myndigheterna sedan han anklagats för att ha haft samröre med danskarna under det skånska kriget. Han dömdes till döden i en parodisk rättegång och arkebuserades på stortorget i Malmö den 16 januari 1678.

År 1704 inköptes Krageholm av riksrådet och marskalken, greve Carl Piper. Han var en av Karl XII:s förtrogna och tjänstgjorde i hans stab, såväl i fredstid som under krigen. Han tillfångatogs under slaget vid Poltava 1709 och återkom aldrig till Sverige. Hans begåvade och driftiga änka Christina Piper, dotter till en av Sveriges rikaste män, Olof Hansson, adlad Törnflycht och tillika fosterbror till Carl Piper, övertog då ansvaret för såväl Krageholm som tillkommande egendomar (se Högesta). Grevinnan Piper bodde kvar på Krageholm och iordningställde såväl slottet som den omfattande parken med hjälp av Nicodemus Tessin d.y. Resultatet blev en lysande anläggning med furstliga salonger och en magnifik slottskyrka.

Krageholm, som är beläget c:a 7 km norr om Ystad  vid den vackra Krageholmssjön, har förblivit i familjen Pipers ägo sedan 1704, undantaget perioden 1897 - 1930 då godset ägdes av enskilda inom ätten Brahe.

Nuvarande ägare är greve Fritz Piper.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng

 

Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Justitiemordet i Malmö
Den 16 januari 1678, inträffade en uppmärksammad händelse på Stortorget i Malmö. Det var den dag när Jörgen Iversen Krabbe avrättades efter en minst sagt summarisk rättegång. Han var anklagad för samröre med sina tidigare landsmän i Danmark, vilket var ett simpelt svepskäl för att få bort honom av de svenska myndigheterna i Skåne.

Jörgen Krabbe var en lärd och försynt man som åtnjöt stort förtroende och därmed utsedd som ledare för den skånska adeln. Han bodde på Krageholm men ägde även Högestad, Baldringe, Tosterup och Fulltofta.

När Roskildefreden 1658 var ett faktum blev den jordägande adeln försatt i ett stort bryderi. De hade sedan ”urminnes tider” ägt och brukat sin jord under dansk överhöghet och stod nu inför ett svenskt styre som dessutom ville lägga beslag på deras egendom. Det paradoxala är att deras existens i Skåne även hotades av deras tidigare landsmän genom att den danska staten erbjöd dem att få ”gods och jord” om de lämnade Skåne och flyttade över sundet. Svenskarna agerade mera bryskt och ställde två ultimatum. Antingen skulle de erhålla en svensk adelsmans alla rättigheter och fortsatt ägande av sin jord om de avlade en trohetsed till den svenske kungen, eller, om de vägrade att svära trohetseden, kunde de bo kvar i Skåne med bibehållet ägande men inte bli delaktiga i de svenska adelsprivilegierna. Det danska löftet om jord som inte fanns var inget alternativ och att svära trohetseden mot Sverige kändes som ett svek i en tid när den absoluta majoriteten av skåningarna inget hellre ville än att återgå till Danmark. I realiteten var adelns makt starkt begränsad redan från 1660, när kung Fredrik III införde s k kungligt envälde, vilket var slutet för den epok som kallats adelsväldet.

Många svor trohetseden till Sverige, inte för att de kände lojalitet utan mera för att rädda sin egendom. Så även Jörgen Krabbe på Krageholm. Även den danska staten vädjade om adelns trohet sedan man gjort klart att löftet gentemot Sverige var juridiskt utan värde eftersom svenskarna brutit mot innehållet i fredsdokumentet i Roskilde, vilket var sant. Krabbe inställde sig därför i Köpenhamn för att skriva under ett andra trohetsdokument, men hans dubbelspel avslöjades och han nekades att skriva under dokumentet.

Den 29 juni 1676 anföll Danmark Skåne i en bestämd avsikt att återta landskapet. Initialt hade danskarna framgångar men förlorade det blodiga slaget vid Lund den 4 december samma år och revanschtanken fick läggas på framtiden. Nu närmade sig slutet för Jörgen Krabbe, som greps och anklagades i tio punkter för sådant som i efterhand visast sig endast vara förevändningar för att döma honom till döden. Den egentliga orsaken ansågs av samtiden vara, att han nekat att sälja sitt älskade Krageholm till en svensk spekulant.

Processen gav inte Krabbe någon chans att försvara sig och trots upprepade nådeansökningar undertecknades dödsdomen av Karl XI.

Så inföll den 16 januari och den dödsdömde klädde sig i sina bästa sorgkläder. Han lämnade sitt fängelse, Malmöhus, efter ett besök i slottskyrkan och fördes sedan till Stortorget där en hop soldater och civila väntade. Han tog avsked av sina bekanta och förberedde sig inför döden med bön och unison psalmsång. Han instruerade soldaterna om hur de skulle skjuta på hans tecken och efter upprepade böner om att ”Herre Jesus måtte ta emot hans ande” slog han ut med armarna och en salva från soldaterna ändade hans liv.

Jörgen Iversen Krabbes döda kropp fördes till Tosterup, som han ägt under sin livstid, och gravsattes i kyrkan.
© Ragnar Lönnäng.

 

 

 

 

 

Krageholm efter branden 1678. (Buhrman-Fischer).

   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Krapperup

Krapperup är ett av Sveriges äldsta gods med anor så tidigt som 1200-talet. Den tidens ägarlängd är av förklarliga skäl okänd, men ätten Krognos omnämnes som tidiga innehavare. Från 1300-talets mitt kan ägandet med säkerhet tillskrivas riddaren Stig Pedersen, som tillhörde en gren av ätten Krognos. Gården kom sedan att gå i arv inom denna släkt i många generationer fram till Oluf Mouridsen, som avled 1573.

Genom ingifte hade Krapperup redan 1540 övergått till Mourids Clausen Podebusk, tillhörig en annan känd adelsfamilj i Danmark som härstammade från ätten Putbus från Rügen. Han byggde den nuvarande huvudbyggnaden år 1570.

 Andra generationens ägare ur familjen Podebusk var så förmögen att han tillskrevs 1 800 gårdar belägna i Danmark, Skåne och på Rügen. Efter Claus Podebusks död 1616 ärvdes Krapperup av svärsönerna Henrik Gyldenstierne till Svaneholm och Fredrik Rantzau, son till fältherren Johan Rantzau från grevefejdens dagar. Det var under Henrik Gyldenstiernes korta tid på Krapperup, omkring 1620, som de märkliga stjärnorna i kritsten murades in i västra fasaden. Han utlöstes av Henrik Rantzau och dennes son Fredrik Rantzau blev den siste danske ägaren före övergången till Sverige.  Han sålde godset åtta år efter fredsslutet i Roskilde till Marie Sofie De la Gardie och därmed hade denna urgamla danska egendom kommit i den svenska adelns händer. Hon var en mycket driftig kvinna som ägde flera gods och engagerade sig bl a i kolutvinningen norr om Helsingborg. Hon restaurerade och byggde till Krapperup och förvandlade renässansborgen till ett barockslott. Sofie De la Gardie kom dock på obestånd i och med Karl XI:s reduktion och de många krigen i Skåne. Restaurationen fullföljdes aldrig och hon dog i fattigdom år 1694.

År 1702 sålde arvingarna Krapperup till Henrik Jacob Hildebrand som i sin tur sålde godset 1734 till kaptenen Peter Gotthard von Kochen som tidigare tjänstgjort i Karl XII:s armé. Von Kochen gjorde egendomen till fideikommiss till förmån för sin brorson Christoffer von Kochen. Under Peter Gotthard von Kochens tid ägnades stor omsorg åt godsets skötsel.

Efterträdaren Christoffer von Kochen gav borgen dess nuvarande utseende vid en restaurering 1764 - 1809. Den omgivande parken rustades upp för att ge en vacker inramning åt borgen. Genom dottern Antoinette von Kochens giftermål med Carl Christoffer Gyllenstierna kom åter Krapperup i ätten Gyllenstiernas ägo, fram till 1967. Den siste fideikommissarien, Gustaf Gyllenstierna, bildade då Gyllenstiernska Krapperupstiftelsen för att värna om de stora kulturvärden som är förknippade med egendomen.

Gyllenstiernska Krapperupstiftelsen äger och förvaltar Krapperup i dag.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Foto: © Fred Lundberg, Hörby.

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Foto: © Fred Lundberg, Hörby.

   
   

Krapperup i början av 1680-.talet. (Buhrman-Fisher).

   
   

Kullens fyr
Under 1890-talet väcktes tanken på att uppföra en ny och modernare fyr på Kullen, längst ut på den otillgängliga spetsen av halvön med samma namn. Man utlyste därför en arkitekttävlan år 1897, med anvisningen att ”inkomma med en s.k. Eskiss till ett fyrtorn på Kullens fyrplats”.

Tävlingsuppdraget nådde även arkitektfirman Ferdinand Boberg i Stockholm, där en ung arkitekt vid namn Magnus Dahlander nyligen anställts. Han tog genast itu med uppdraget och i januari 1898 sände han in en skiss till ett 15 meter högt fyrtorn. Förslaget blev väl mottaget och han belönades med första pris och därmed uppdraget att utföra en detaljerad ritning till fyren, som skulle börja byggas i juni 1899.

Magnus Dahlander, skaparen av Kullens fyr, föddes i Säter i Dalarna år 1862. Pappan var apotekare med en intensiv och rörlig läggning. Modern däremot mera inåtvänd och religiöst engagerad. År 1868 flyttade familjen från Säter till Lindesberg och den då sexårige Magnus byggde genast sitt första hus, en lekstuga. Den kom endast till användning ett år eftersom stora delar av Lindesberg brann ner år 1869. Så även Dahlanders fastighet, inklusive lekstugan.

Han hade, trots katastrofen med lekstugan, fått upp ögonen för arkitektyrket och han avvek aldrig från sin övertygelse som barn. Familjen fortsatte att föra ett rörligt liv och flyttade flera gånger under sonens återstående barndom. År 1883 tog han studentexamen i Örebro och fortsatte sedan vid Tekniska Högskolan i Stockholm. Under utbildningen vistades han en period i Köpenhamn, där han träffade den berömde arkitekten Martin Nyrop. Senare har Dahlander berättat att ”det skulle bli en dansk som lärde mig att uppskatta vårt kulturarv...” Detta sedan Nyrop refuserat flera av de förslag som Dahlander lämnat in sedan han fått uppdraget att rita en svensk byggnad!

Efter examen vid Tekniska Högskolan 1888 for han till USA, där han snart etablerat sig som en eftertraktad arkitekt. Han byggde många hus och kyrkor, men återvände till Sverige 1896 och en anställning hos arkitekt Boberg.

Kullens fyr byggdes under åren 1899 och 1900. Materialet var granit från Kullaberg och ett rikt förekommande järnsmide från Dalarna. Den stora linsen, av Fresnels konstruktion, inköptes i Paris och forslades under stort besvär till Kullens fyrplats.

Magnus Dahlander levde ett långt och rikt liv som arkitekt och dog 1951 i sin födelsestad Säter, 89 år gammal.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Fred Lundberg, Hörby.

 

 

   
   
   
   

Akvarell omkring 1780.
Konstnär: Anders Sigfrid Rålamb, född 5 augusti 1753 i Stockholm, död 11 mars 1841 i Norra Strö, Kristianstads län, var en svensk friherre, ryttmästare, tecknare och akvarellist. Källa: Kungliga biblioteket - Arkivbild.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Kronovall

Kronovalls tidigare historia präglas av en viss osäkerhet, men i en beskrivning från Kristianstads län år 1767 framgår att den ursprungliga byggnaden skulle ha varit ett vallgravsomgärdat s.k. frälsesäteri, uppförd av makarna Anders Sinclair och Kirsten Kåås.

Under 1600-talets första hälft skall den krigiske Falk Lykke till Skovgaard ha ägt såväl Kronovall som det tämligen närbelägna Bollerup. Vid mitten av 1600-talet vet man att godset tillhörde ätten Rosencrantz och att det såldes efter övergången till Sverige 1658 till den svenske adelsmannen Gustaf Banér. Som alla stora markägare vid den tiden drabbades även Banér av Karl XI:s reduktion och gården beslagtogs. Den återgick dock till Baners dotter som i sin tur sålde Kronovall år 1718 till svenske generalkrigskommissarien i Skåne, Peter Malmberg, senare adlad till Palmcreutz. Det var under hans ägartid som en enkel herrgårdsbyggnad uppfördes under 1740-talet. Efterlämnade målningar visar en huvudbyggnad omgiven av vallgravar med ett högt valmat tak och gavelfrontoner på huvudfasaderna. Ladugården var byggd i korsvirke.

Vid Peter Palmcreutz frånfälle behölls Kronovall inom familjen genom ingifta släktena von Essen af Zellie och Hamilton. Flera ägare innehade egendomen under korta perioder, men den siste ur familjen, greve Axel Raoul Hamilton, kom att äga Kronovall mera varaktigt. Han gifte sig med Anne Mary Russel-Cruise från Irland. Därmed infördes katolicismen på Kronovall, vilket ännu är levande genom slottskapellet och det närbelägna klostret Mariavall.

Under 1870-talet övertog, genom ingifte, Greve Carl Gustaf Sparre av Sövdeborg ägandet. Han genomförde en omfattande restauration och modernisering av slottet under 1890-talet efter ritningar av arkitekten Isac Gustaf Claeson. Efter tre generationers innehav inom familjen, donerade Greve Erik och Grevinnan Angelica Sparre år 1991 Kronovall till Riddarhuset, som sedan dess förvaltar hela egendomen i en stiftelse med donatorernas namn. Slottet har under 1900-talets sista decennier förvandlats till en publik anläggning av hög dignitet. Åkessons Viner AB har stark bidragit till detta genom att göra Kronovall till ett vinslott och därmed koppla samman det historiska och det moderna Skåne. Företaget Petri Pumpa innehar driften med hotell-, restaurang- och kaférörelse som huvudsakliga affärsområden.

Slottet har en vacker och välskött park, där den franska barockträdgården med sina kvadratartade buxbomshäckar är särskilt känd och beundrad.

Kronovall är vackert beläget i den del av Österlens inland som har ett varierande, öppet och skogbevuxet landskap. På och kring egendomen finns bl a omfattande bokskogar och i övrigt en rik kulturbygd med många världsliga och kyrkliga minnesmärken. Nära till kusten och de vackra fiskelägena Baskemölla, Vik, Kivik och Vitemölla. Det centrala läget på Österlen ger hög tillgänglighet till övriga delar av området och hela östra Skåne.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

Den dödes lott
Nordost om Kronovall finns ett skogsområde med stora inslag av sank- och mossmarker. Norr om den största våtmarken, ”Giddings mosse” ligger ett skifte som bär det dramatiska namnet ”den dödes lott”. Ursprunget går tillbaka till 1600-talet, då tre bröder skulle dela en arvslott i tre lika delar. Två av bröderna levde i hembygden, men den tredje hade rest utomlands och aldrig återvänt. Han betraktades som försvunnen, blev senare dödförklarad och hans område tillföll S:t Olofs kommun som ”den dödes lott”.

När pesten bröt ut i Skåne under 1700-talet blev den dödes lott ”de dödas lott”, när kommunen avstyckade ett mindre område av lotten till pestkyrko­gård. Den användes troligen aldrig, men ännu i dag kan platsen återfinnas.

Efter Skånes övergång till Sverige var snapphanarna ett ständigt hot i nordöstra Skåne. För att befria landskapet från dessa friskyttar placerades svenska soldater bl a på Kronovall. Snapphanarna uppehöll sig ofta i träsk- och mossmarken inom S:t Olofs socken. I västra delen av den dödes lott finns en plats som än i dag kallas för ”Hängemannabacken”. Det berättas hur snapphanar hade tagit sin tillflykt till de torra kobbarna i mossmarken. Deras gömställe förråddes och de svenska soldaterna från Kronovall kunde anfalla och förgöra den lilla gruppen. Många drunknade men elva togs tillfånga och hängdes i närbelägna ekar. Minnet av deras död består och platsen kallas ännu i dag för ”Hängemannabacken”.
© Ragnar Lönnäng.

   
   

Kronovall 1903.

 
   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Kulla Gunnarstorp (det nya och gamla)

Kulla Gunnarstorp består i såväl en äldre slottsbyggnad från 1500-talets andra hälft som en nyare uppförd under åren 1865 -1868, efter ritningar av Christian Zwingmann (se Marsvinsholm och Karsholm).

Egendomen är känd sedan slutet av 1300-talet, men det råder viss osäkerhet kring den påstådde ägaren vid den tiden, riddare Lunge. Mot slutet av 1400-talet vet man med säkerhet att ätten Parsberg var ägare, vilket fortsatte fram till 1580, då ingifta ätten Brahe tillträdde. Det var Jörgen Ottesen Brahe till Tosterup som lät bygga det första slottet, sannolikt under 1500-talets sista år. Den siste Brahe på Gunnarstorp avled 1638 och de omyn­diga barnen, som ärvde egendomen sålde den till Axel Eriksen Rosenkrantz som redan var en förmögen jordägare. Han bodde på egendomen till sin död 1680, varefter följde en kort period med familjen Hildebrand som ägare.

I mitten av 1700-talet ägdes Kulla Gunnarstorp av den tyskfödde Diedric Christian von Conowen. Han sålde egendomen 1775 till greve Gustaf Adolf Sparre som såväl förändrade slottet från renässansborg till ett kalkputsat 1700-talshus som att han försåg det med en betydande konstsamling. Greve Sparre dog 1794 och efter änkans död övertogs egendomen år 1830 av den enda dottern och hennes man, greve Jacob Gustaf De la Gardie.

Redan år 1837 såldes godset till excellensen, greve Carl de Geer af Leufsta. Han i sin tur restaurerade borgen under åren 1853-1854, då de ursprungligen murade väggarna togs fram för att återge byggnaden sin ursprungliga karaktär. När han dog 1861 övergick ägandet till dottern och hennes man greve Baltzar von Platen, son till kanalbyggaren med samma namn.

De nya ägarna beslöt sig för att ersätta den ålderdomliga slottsbyggnaden med en 1800-talsbyggnad där arkitektoniska stilar och inslag från flera århundraden kunde blandas i en nationalromantisk anda. Det nya slottet stod klart år 1868.

Greve von Platen avled 1875 och hans änka Sofia Eleonora Charlotta de Geer år 1888. Då ärvdes godset av dottern, friherrinnan Elisabeth von Platen, gift med greve Axel Wachtmeister på Wanås.

Efter ytterligare tre generationer Wachtmeister övertogs ägandet år 1970 av Gustaf Trolle.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Hittarps mölla
Söder om Kulla Gunnarstorp, i Hittarps by, finns ett monoment över en svunnen kultur som ur byggnads- och kulturhistorisk aspekt är ett av de bäst bevarade i landet. Kulla Gunnarstorps väderkvarn, eller mölla, står ännu på plats efter mera än 150 år i malande tillstånd och drygt 50 år som vilande. Den byggdes under 1790-talet efter holländsk förebild och stod färdig för provmalning år 1798.

De holländska kvarnarna var vid den tiden de vanligaste i Tyskland och Danmark, varför det föll sig naturligt att anlita en tysk möllebyggare för att leda uppförandet av möllan.  Det blev den unge Georg Soffel som fick uppdraget och hans tyska identitet avslöjas ännu i dag genom att Hittarps mölla har den traditionella tyska ”båthättan” som tak medan de som byggdes i den gamla holländska traditionen hade lökkupol.

Vid tiden för möllans tillkomst ägdes och brukades Kulla Gunnarstorps gods av grevinnan Elisabeth Sparre, änka efter den begåvade och vittbereste greve Gustaf Adolf Sparre som avlidit 1794. Hon bodde då i den äldre huvudbyggnaden på Kulla Gunnarstorp, bland alla värdefulla konstverk och konstföremål som greve Sparre samlat under sin livstid.

Redan under 1780-talet väcktes frågan om en ny mölla  på Kulla Gunnarstorp, sedan den gamla vattenkvarnens kapacitet gradvis minskat på grund av bristande vattentillgång.

Medan greve Sparre ännu var i livet beslöt makarna att ersätta den gamla vattenkvarnen med en ny vindmölla på en lämplig plats där den alltid skulle få sin kraft från Öresund.  Det blev nu grevinnan som fick uppföra möllan och utöver det många andra projekt på godset, eftersom hon överlevde maken med 36 år och dog först 1834.

Den unge kvarnbyggaren Georg Soffel drog vidare till andra uppdrag när möllan i Hittarp stod färdig. Han hade dock fattat tycke för bygdens skönhet, i synnerhet en av dem, jungfrun Gunilla Dahl vid Kulla Gunnarstorps gods. De gifte sig och han stannade kvar i trakten av sin mölla under resten av livet. Kvarvarande handlingar från 1830-talet antyder att han varit framgångsrik som yrkesman och titulerat sig som länsbyggmästare.

De första åren blev malandet måttligt genom missväxt. Torra somrar och ovanligt kyliga vintrar ledde till återkommande nödår vid sekelskiftet 1700-1800, så allvarliga för den fattiga befolkningen att det här och var ledde till upplopp.

Den tiden var snart ett dystert minne blott och säden började strömma till, allt stridare. Möllan blev ett centrum för bygdens bönder under 150 år, fram till den tid då andra tekniker övertog väderkvarnarnas tysta malande. Den siste möllaren, Nils Persson, lämnade sin tjänst år 1950 och den gamla möllan i Hittarp gick in i ett tillstånd av kulturhistoriskt minnesmärke.

Ett av många objekt i en kärleksfull slutförvaring av den svenska bondekulturen.
© Ragnar Lönnäng.

   
   
   
   
   
   
   
   
   
   

Akvarell omkring 1780.
Konstnär: Anders Sigfrid Rålamb, född 5 augusti 1753 i Stockholm, död 11 mars 1841 i Norra Strö, Kristianstads län, var en svensk friherre, ryttmästare, tecknare och akvarellist. Källa: Kungliga biblioteket - Arkivbild.

   
   

Gamla Kulla Gunnarstorp 1680.
Burman, Gerhard von, 1653-1701 (author) Fischer, Abraham, 1724-1775 (publisher).

   
   

Kulla Gunnarstorp (gamla).
Foto: © Guillaume Baviere CC-BY

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Kvesarum

Foto: © Karlsson3400. Licens: CC-BY-SA 4.0

   
   
Kvesarums slott är beläget på en höjd söder om Kvesarumssjön. Slottet är byggt 1865 i rött tegel och de branta taken är belagda med skiffer.

Byggnadsstilen kallas fransk renässans. Utmärkande för denna stil är runda torn, korta framspringande flyglar eller rektangulära torn och höga branta tak. Tornens skyttegluggar markerar en gången tids behov snarare än 1860-talets behov av en försvarsanläggning.

Slottet är inte tillgängligt för allmänheten

Kvesarums slott omkring 1928

   
   

Kvesarums slott april 2018.
Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0

   
   

Bildkälla: Kulturen.

   
   

Bildkälla: Kulturen.

   
   

Foto: © Leif Johansson, Scania Cultura 2010.

Foto: © Leif Johansson, Scania Cultura 2010.

   
   
   
   
   
   

Kvesarums slott omkring 1923.
Bildkälla: Arkivkopia

   
   
   
   

Kvesarums slott omkring 1923.
Bildkälla: Arkivkopia

   
   

Kvesarums slott omkring 1923.
Bildkälla: Arkivkopia

 
   
   

Kvesarums slott omkring 1923.
Bildkälla: Arkivkopia

Kvesarums slott omkring 1923.
Bildkälla: Arkivkopia

   
   

Kvesarums gård omkring 1928

 
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Kåseholms slott

Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0

   

Kåseholm är ett slott i Tomelilla kommun i Skåne.

Kåseholm ligger cirka åtta kilometer nordväst om Tomelilla. Gården har anor tillbaka till minst 1639. Det nuvarande slottet finns avbildat 1761. Byggnaden är ombyggd 1813. Delar av en äldre byggnad finns inbyggd i den nuvarande. Kåseholm är idag förutom storjordbruk hotell och konferensanläggning.

Den äldsta kända ägaren är Johan Uhrne som köpte gården runt 1647. Gården hette då Esbjörnsstorp. Johan Uhrne bytte namn till Kåseholm efter sin hustru Pernille Kaas. De äldsta delarna av slottet, är troligen en del av det stenhus som Johan Uhrne byggde kring 1650.

 
   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Kärnan

Helsingborgs slott blev redan under 1100-talet ett s k riksfäste under den danske kungen. Riksfäste var benämningen på huvudborgen i ett slottslän och styrdes av en kungatrogen länsman av adlig börd. Riksfästena var belägna på särskilt utvalda platser, strategiskt viktiga för utövande av den politiska och militära makten. För slottet och den framväxande staden var det höga läget och närheten till sundet viktiga faktorer eftersom det möj­liggjorde övervakning av sjötrafiken. Senare tillkom en motsvarande befästning även på den västra stranden och därmed hade Danmark kontroll över sjöfarten i sundet och tullinkomsterna blev en av landets viktigaste inkomstkällor från 1400-talets början ända till år 1857 när den upphörde. Öresundstullen blev också en källa till krig mellan Danmark och andra Östersjöstater, inkluderat Sverige.

Slottets kärntorn var från början ett runt torn med 4,5 meter tjocka sandstensväggar på en grund av gråsten. Tornet omgavs av en ringmur som inneslöt försvars­anlägg­ningens övriga byggnader och anordningar. I trygg närhet till borgen växte den äldsta staden upp, men efter  hand befolkades även den smala landremsan mellan landborgen och stranden och på så sätt utvecklades den viktiga handels- och hamnstaden Helsingborg.

Under såväl 1200-talet som det oroliga 1300-talet var Helsingborg centrum i många viktiga sammanhang. Flera av upproren ledde till att borgen stormades och belägrades. En märklig händelse inträffade år 1332, när den svenske kungen Magnus Eriksson i förhandlingar på borgen köpte den tyska panträtten på Skåne och Blekinge för 34 000 mark silver. Danmark hade pantsatt landskapen för att belåna krigen. Det fick till följd att Skåne och Blekinge kom att tillhöra Sverige fram till år 1360, då den handlingskraftige kung Valdemar Atterdag återerövrade landskapen till Danmark. Vid den för Danmark olyckliga freden i Stralsund 1370 blev Helsingborgs slott åter involverat i en låneaffär när Danmark tvingades pantsätta västra Skåne till tyska långivare under 15 år. Under 1300-talet, när Erik Menved var Danmarks kung, hade det äldre tornet ersatts med ett nytt, avsett som kunglig bostad när den danske kungen vistades i Helsingborg. Det gamla revs och endast några få meter från detta byggdes det nya kärntornet i tegel med kvadratisk grundform. Utanför tornet byggdes efter hand en kraftig mantelmur som i sin tur omgavs av en 500 meter lång ringmur, till och med skyddad av en vallgrav i sin östra del.

I och med Skånes övergång till Sverige 1658 påbörjades en utbyggnad av fästningen för att skydda den delen av Skåne mot befarade danska angrepp. Det var en befogad rädsla, men när talrika anfall mot Skåne ägde rum hade fästningen ingen motståndskraft. Först efter den svenska segern vid Helsingborg 1710 var det danska hotet mot Skåne avvärjt.

Kärnan, som tornet kom att kallas under 1700-talet, förföll till en ruin men ägaren sedan 1741, Helsingborgs stad, räddade byggnaden åt eftervärlden genom restaureringen 1894.
© Ragnar Lönnäng.
 

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Målat 1850 av Joseph Magnus Stäck (1812–1868).

 

   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   

Borgbyggarnas tid
Skåne innehåller mera än 150 lämningar av och i några fall bevarade borgar från perioden 1050-1520. De borgar som uppfördes före borgförbudets införande 1396, d.v.s. förbud för adeln att bygga privata borgar, kan i allmänhet endast spåras som ”krusningar” på jordytan, medan de som byggdes när borgförbudet upphört 1483 och fram till 1520-talet i flera fall bevarats in i vår egen tid.

En borg, eller en befäst anläggning, definieras som ett område som på en eller flera sidor avgränsats eller utmärkts av anlagda murar, vallar, palissader, vallgravar eller en kombination av dessa. Byggnaden som sådan är vanligtvis anpassad till tre huvudfunktioner, försvar, bostad och förråd. Försvars- eller skyddsfunktionen riktar sig såväl mot yttre som inre fiender. Den yttre fienden kan ha krigiska avsikter medan den inre kan ha ett samhällsstörtande syfte. De tidiga borgarna var samhällets och kyrkans ”polisstationer”, med stort symbolvärde för den andliga och världsliga makten. Medeltidens krigsherrar ägnades stor möda åt att utveckla tekniker för belägring och anfall mot enskilda borgar. Borgen var inget skydd för omlandets folk som ofta fick utstå svåra plundringar och lidande i krigstider.

Den enklaste formen av borg är den vikingatida ringborgen eller Trelleborgen, som bestod i en uppskottad cirkelrund jordvall omgiven av ett dike med träpallisa`d och ett enklare hus till bostad. Ringborgen utvecklades senare till ringmursborgen där en mur ersatte den primitiva jordvallen och diket blev en vallgrav. På murkrönet byggdes en väktargång och anordningar i övrigt för försvaret. Förnödenheterna lagrades på ringmurens insidor och borgherren huserade i en central byggnad. Nästa utvecklingsfas blev tornborgen med en bastant ringmur med försvarsanordningar, oftast med vallgrav och ett centralt beläget s k kärntorn där funktioner som skydd, bevakning, förråd, bostad, kök m.m. ”staplades” på varann, våning för våning. Kärnan i Helsingborg är, om man bortser från ringmuren, det enda kvarvarande exemplet på en tornborg i Skåne. De mest påkostade borgarna, de kyrkliga ärkebiskopsborgarna, hade mera representativa än krigiska ändamål.

På vissa platser byggdes borgar för att skydda affärsintressen och under 1300-talet byggde många stormän privata borgar för att skydda liv och egendom.
© Ragnar Lönnäng.

 

Kärnan med slottsparken.

   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Kärragård

Akvarell omkring 1780.
Konstnär: Anders Sigfrid Rålamb, född 5 augusti 1753 i Stockholm, död 11 mars 1841 i Norra Strö, Kristianstads län, var en svensk friherre, ryttmästare, tecknare och akvarellist. Källa: Kungliga biblioteket - Arkivbild.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Lillö

Lillö är en borgruin i Norra Åsums socken i Kristianstads kommun.

På en holme i Helge å, Lillön, låg under medeltiden en stark borg, Lillöhus. Lillön består av en ruinkulle, kallad Blackan, omgiven av djupa vallgravar, där de utgrävda resterna av slottet kan ses under ett skyddstak. Runtomkring finns fågelrika strandängar.

Lillöhus omtalas första gången 1343, då Åke Axelsson (Tott) nämns som ägare. Det tillhörde sedan släkten Tott till 1485, då den siste av dem, Ivar Axelsson (Tott), dog och efterträddes på Lillöhus av sin måg Arvid Birgersson Trolle till Bergkvara. Mot slutet av 1500-talet kom det i släkten Huitfeldts ägo. När svenskarna under Gustav II Adolf 1612 härjade i Skåne, försökte de förgäves inta Lillöhus. Slottet försvarades av Beata Huitfeldt, men 7 september 1658 intog svenskarna slottet, som därefter raserades. I mars 1678 befäste en svensk styrka sig vid Lillö. Lillö skans, som låg strax nordost om Lillö, fullföljdes sedan, men fick efter krigets slut förfalla. 1682 delades hela godset upp i militärboställen. Lillö kungsgård var chefsboställe för översten vid Skånska dragonregementet.

Med tillstånd från Riksantikvarieämbetet grävdes ruinen fram 1938-1939. Under åren 1940-1946 grävdes även de igenfyllda vallgravarna ut och efter vissa konserveringsarbeten uppfördes ett skyddstak över ruinen

 

Läs mycket mer i ovan bok om Lillöhus.

 

Läs mycket mer
Regionsmuseet Kristianstad

 

Där ligger Lillöhus vid det sävomgärdade vattnet.
Illustratör: okänd.

 

Teckning Erik Dahlberg.

 

 

 

Modell av Lillö borgruin mars 2014.
Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0

   
   

Lillöhus år 1658. teckning i Nationalmuseum, Stockholm, utförd av Erik Dahlberg.

   
   

Lillöhus år 1658. Förstorad detalj av kopparstick.    

   
   
   
   

Foto: John-Eric Gustavsson. CC-BY 2.5

   
   

Lars Bergström / Kulturmiljöbild, Riksantikvarieämbetet.
Den här filen gjordes tillgänglig av Riksantikvarieämbetet som en del i samarbetsprojektet Kopplat Öppet Kulturarv med Wikimedia Sverige.
Den här filen gjordes tillgänglig av Riksantikvarieämbetet som en del i Kopplat Öppet Kulturarv-projektet. Projektet leds av Wikimedia Sverige i samarbete med UNESCO, Wikimedia Italia samt Kulturarv utan Gränser och finansieras genom ett projektbidrag från PostkodLotteriets Kulturstiftelse.

   
   
   
   
   

Tillverkad av Flensburg, Matthias (1734-1815).

   
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Lindholmen (Skåne)

Akvarell omkring 1780.
Konstnär: Anders Sigfrid Rålamb, född 5 augusti 1753 i Stockholm, död 11 mars 1841 i Norra Strö, Kristianstads län, var en svensk friherre, ryttmästare, tecknare och akvarellist. Källa: Kungliga biblioteket - Arkivbild.

   
   

Lindholmen är en borgruin i Svedala socken i Svedala kommun i Skåne.

1339 bestod borgen av ett stentorn, försvarsverk, träbefästningar, samt barfred och planverk. Lindholmen blev riksborg och det beror troligtvis på dess goda naturliga försvarsegenskaper. Borgens ringmur bestod avgråsten och var ganska tjock (ca 3,5 m), dock är murens höjd okänd. I förhållande till ringmuren fanns ett porttorn samt ett torn över borgens brunn. Kärntornet som var borgens äldsta torn hade något tunnare murar än de två andra tornen.

Vallgraven var tidigare betydligt bredare än den är idag. Tidigare var vallgraven 15m bred, medan idag har vallgraven torkat ut och är bara en nedsänkning i betesmarken. På den södra sidan har man hittat rester av träpålar som var nedstuckna i markytan. Det är okänt om pålarnas funktion var att stötta vallen, så att jordmassorna inte rasade ned, eller om pålarna hade en försvarsliknande funktion.

Det enda som finns kvar av borgen idag är kullen som borgen var byggd på och ett fåtal stenar i marken ovanpå kullen. Än idag går det att urskilja var vallgraven har legat, eftersom det är en nedsänkning i marken, men vallgraven har dock torkat ut. Idag används platsen som betesmark, men det är ändå möjligt att besöka platsen där borgen en gång har legat. Vid vägen finns en informationstavla med fakta om borgen. På informationstavlan finns ett telefonnummer till en inspelad guidning om borgen. På väg till kullen där borgen låg passerar man även platsen där Drottning Margaretas trädgård en gång låg.

Platsen där Lindholmens borg en gång låg finns vid Segeå, nordväst om Börringesjön i Svedala kommun. Det är oklart vilket år borgen byggdes, men troligen var det i slutet av 1200-talet eller i början av 1300-talet. Av uppgifter från ett dokument från år 1339 kan man dra slutsatsen att konstruktionen på borgen var av en typ som var vanlig under 1200-talet. Första gången Lindholmen nämns är år 1332, då borgen övertogs av kungamakten.

Lindholmen var en mycket gammal gård. Den var från början enskild egendom, men överläts 1339 till Skånes dåvarande herre, kung Magnus Eriksson. Senare kom Lindholmen och hela trakten i danska kronans ägo. Slottet nämns ofta under den följande tiden som en av de viktigaste platserna i Skåne. På slottet hölls kung Albrekt av Mecklenburg och hans son fången i sex år av drottning Margareta, och fördraget om deras frigivning slöts där den 17 juni 1395.

Borgen övergavs på 1540-talet när Malmöhus slott tog över som huvudsäte för slottslänet. Efter det användes det som stenbrott och teglet användes till andra byggnader.

När Skåne blev svenskt 1658 var Lindholmen fortfarande kronogods. Men Karl X Gustav förlänade det och Börringekloster till överste Ulrik Frederik Gyldenløve och 1659 till sin oäkte son Gustaf Carlson. 1674, då han upphöjdes till greve, fick han Lindholmen och Börringe till grevskap. Vid reduktionen drogs det in och blev utarrenderat. Det blev rusthåll 1711 och köptes tillsammans med Börringe 1723 av kommissarie Erasmus Clefwe.1827 styckades godset och såldes i mindre delar.

Några av borgherrarna

1332 Eggard Broktorp

1332-1339 Riddaren Johan Offasson

1339 Johan Hasanberg

1370-talet Anders Jacobson Grim

1370-talet Peder Nicklison

1370-talet Henrik Josefson Most

1377-1389 Jep Muss av Ellinge

1419-1423 Riddaren och riksrådet Jens Grim

1425 Den pommerske fogden hans van Riin

1486 Jens Holgersson Ulfstand

1495-1506 Riksmarsken Eskil Gjöe

1460 - 1470 - 1480

1497 Hans Laxman

1514 erhöll riksrådet Axel Brahe Lindholmen i pant för  1000 gyllen

1517 Niels Hack

   
   

Illustration: Eeriktighunter. CC-BY-3.0

   
   

Ruinkullen.
Foto: © Jorchr Licens: CC-BY-SA 3.0

   
   

1935 års utgrävning av Linholmborgen. gjordes av 75 värnpliktiga.

   
   
Läs mer om Lindholmen på Tegelakademiens hemsida.    Direkt länk till PDF-filen om Lindholmen
   

Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Lyckås
   
   

 

 

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Löberöd

Den första kända ägaren till egendomen Löberöd skall ha varit Christoffer Huitfeldt, vilket framgår av en inskription på hans gravsten i Norra Åsums kyrka. År 1540 hade han sålt Löberöd till Eske Pedersen Bille, som senare blev en av Danmarks mäktigaste män. Genom ingifte i ätten Krummedige blev Pedersen Bille ägare till ett flertal skånska gods och ett nytt ingifte i slutet av 1500-talet förde Löberöd in i ätten Brahe fram till 1635, då godset ärvdes av Henrik Ramel till Bäckaskog. Det ledde till drygt 140 års innehav av Löberöd inom familjen Ramel och därmed inkorporerades godset i den process som under tre generationer förde ätten Ramel till en ställning som en av Skånes största jordägare genom tiderna.

Under perioden förlorade Danmark Skåne till Sverige genom Freden i Roskilde 1658. Det ledde till att många tidigare danska ägare till godsen inte kunde anpassa sig till sina nya landsmän, utan lämnade Skåne och bosatte sig i egna eller inköpta gods i Danmark.

Löberöds ägare vid den tiden, Hans Ramel, gjorde det motsatta och svor den svenske kungen sin trohet, vilket belönades med ättens introduktion på Riddarhuset år 1664.

Redan under Hans Ramels tid grundades förmögenheten och godsimperiet, men nästa generations Malte Ramel och den därpå kommande Hans Ramel bidrog i ännu högre grad till framgången. Den sistnämnde, Hans Ramel, i folkmun kallad ”Bygge-Hans”, utmärkte sig genom sina storslagna byggnadsprojekt på godsen.

Vid Hans Ramels död år 1799 tillföll egendomen dottern Elisabeth Sofia Amalia Ramel, gift med greve Gustaf Adolf Sparre till Kulla Gunnarstorp. De överlät genast godset på sin enda dotter Christina, gift med greve Jacob Gustaf de la Gardie, på sin tid en berömd boksamlare och konstmecenat. 

Efter ytterligare två generationer De la Gardie försåldes egendomen år 1863 till friherre Otto Ramel till Övedskloster och därmed återkom Löberöd till ätten Ramel fram till 1917, då godset åter såldes men skulle återkomma en tredje gång i familjen ägo, då Knut Ramel förvärvade Löberöd i mitten av 1990-talet.

Den äldsta kända huvudbyggnaden på Löberöd uppfördes år 1620 under Anne Brahes ägarperiod. Denna byggnad bestod till 1790-talets slut, då den store byggaren Hans Ramel, uppförde en ny. Han fick sannolikt aldrig se sitt verk färdigt, då han avled 1799. Under De la Gardies tid genomfördes vissa förändringar under 1820-talet. Efter en brand år 1982, då bland annat taket skadades svårt, har slottet genomgått en kraftig renovering under 1990-talet.

Löberöds slott är beläget c:a 15 km sydväst om Hörby. Slottet omges av en nyligen renoverad park med dammar och ett orangeri från 1800-talet. Nuvarande ägare är friherre Knut Ramel.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

Orangeriet. Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

   
   

Löberöd Slott 28 april 1955 biblioteket.
Bild ID: HH_3905. Foto: Henry Holm.

Löberöd Slott 28 april 1955 biblioteket.
Bild ID: HH_3904. Foto: Henry Holm.

 

   
   

Löberöd Slott 28 april 1955 biblioteket.
Bild ID: HH_3903. Foto: Henry Holm.

Löberöd Slott 28 april 1955 biblioteket.
Bild ID: HH_3906. Foto: Henry Holm.

   
   

Löberöds slott september 1988.
Foto: © K. G. Press-Foto AB. Göran Olsson.
Bild ID: HH_3963-Loberod.

   
   

Löberöds slott september 1988.
Foto: © K. G. Press-Foto AB. Göran Olsson.
Bild ID: HH_3966-Loberod.

Löberöds slott september 1988.
Foto: © K. G. Press-Foto AB. Göran Olsson.
Bild ID: HH_3967-Loberod.

   
   

Löberöds slott september 1988.
Foto: © K. G. Press-Foto AB. Göran Olsson.
Bild ID: HH_3968-Loberod.

 
   
   

Löberöds slott september 1988.
Foto: © K. G. Press-Foto AB. Göran Olsson.
Bild ID: HH_3964-Loberod.

   
   

Löberöds slott september 1988.
Foto: © K. G. Press-Foto AB. Göran Olsson.
Bild ID: HH_3965-Loberod.

   
   

Löberöds slott september 1988.
Foto: © K. G. Press-Foto AB. Göran Olsson.
Bild ID: HH_3969-Loberod.

Löberöds slott september 1988.
Foto: © K. G. Press-Foto AB. Göran Olsson.
Bild ID: HH_3970-Loberod.

   
   

Gammalt vykort.

   
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Smedjan som blev slottskyrka i Löberöd.
Bild ID: loberod-02_HH.jpg. Foto: Henry Holm.

   Artikel om det slumrande kulturslottet av Henry Holm.

Löberöd omkr. 1680. (Buhrman-Fischer)

   
   

Rövarekulan
Några kilometer nordost om Löberöds slott finns ett naturreservat som kallas Rövarekulan. Ursprunget till benämningen är osäkert, men sannolikt har den vildvuxna dalsänkan en gång varit ett tillhåll för snapphanar. De kallades på sin tid för rövare av svenskarna, som råkade ut för deras attacker, medan deras danska fränder betraktade dem som frihetskämpar när de försvarade Skåne mot ockupanterna norrifrån.

Hur som helst bjuder Rövarekulans naturreservat på ovanligt mångfacetterade naturupplevelser på en förhållandevis liten yta, året runt. Det sträcker sig i öster från Högseröd i Brååns dalgång västerut till Rolsberga och därifrån norrut till Ringsjöns södra strand. Det är främst den södra delen, där Bråån flyter fram i en djup ravin, skuren ur lerskiffern, som landskapet är mest dramatiskt. Ån som numera är ett lugnt rinnande vatten i dalgången är mycket rik på fisk och vattenlevande arter i övrigt. Bl a förekommer den lilla toppiga hattsnäckan, som sitter fast på lösa små skifferstycken. Nyligen har personal från Länsstyrelsens miljöenhet gjort ett ovanligt fynd vid besök i Rövarkulans naturreservat. De upptäckte ett par exemplar av den tjockskaliga målarmusslan i Bråån, vilket ar en starkt hotad musselart. Den har tidigare hittats i andra delar av ån, men nu är det fastlagt att de även lever i naturreservatet. Den typen av mussla kan bli 50 år gammal och når endast fullvuxna musslor hittats kan det tyda på bekymmer med återväxten. Deras fortplantning är beroende av vissa fiskarter för sina larver, vilka är inte fullt klarlagt. Musslan lever i rinnande vatten och hittar mat genom att filtrera det. Arten är hotad, inte bara genom låg fortplantning, utan även genom förändringar i vattnets kvalitet och förstörda och påslammade bottnar. Musslorna är självfallet fridlysta.

Naturen i övrigt visar på stora variationer mellan vänlig ängsmark och lodräta stup där ån skurit sig igenom lerskiffern.

I de vänligare partierna av dalgången finns betesmarker och slåtterängar med ständigt växlande flora vilket tyder på att den en gång nyttjats för djurhållning. På sluttningarna i övrigt växer vacker bokskog.

På en av ravinens sluttningar finns ett vittnesmål om att Rövarekulan varit ett attraktivt utflyktsmål i långa tider. Dåvarande kronprinsen Oscar och hans gemål, kronprinsessan Josepine, besökte dalen den 8 augusti 1836 och lämnade en stensättning med inskription efter sig. Han blev senare kung Oscar I, när fadern Karl XVI Johan avlidit år 1844.

På ett ställe finns en vacker stenbro från 1870-talet bevarad, som ett minne från den tid då landsvägen löpte genom dalgången. På en annan plats står en runsten som flyttades dit på 1850-talet, när det nationalromantiska förhållandet till vår historia tillät sådana självsvåldiga handlingar.
© Ragnar Lönnäng.

På 1930-talet.

 

 

 

 

 

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Löparöd

Akvarell omkring 1780.
Konstnär: Anders Sigfrid Rålamb, född 5 augusti 1753 i Stockholm, död 11 mars 1841 i Norra Strö, Kristianstads län, var en svensk friherre, ryttmästare, tecknare och akvarellist. Källa: Kungliga biblioteket - Arkivbild.

   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Maglö

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   
  Textkälla: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten  
   
Tillbaka till startsidan Tillbaka till menyn gamla bilder Till menyn Slott på denna sida

 

 

   
Malmöhus

Malmöhus lär vara Nordens äldsta bevarade renässansslott, uppfört på den plats där Erik av Pommern under 1430-talet påbörjat byggandet av kastellet Malmöhus. Där skall också ha funnits en ungsgård som tidvis användes för mynttillverkning.

Det första slottet uppfördes redan under 1520-talet, men byggnaden skadades svårt i en brand 1529. Detta avskräckte dock inte kung Christian III från att uppföra ett nytt slott genom att såväl nyttja kvarvarande delar av det gamla som att bygga nytt där branden härjat som mest. Detta skedde åren 1537 - 1542, till delar med byggnadssten från rivna kyrkor efter reformationen. Det nyuppförda slottet byggdes stilmässigt i en övergångstid mellan gotiken och renässansen och fick status av riksfäste. Det var skyddat av en djup vallgrav och strategiskt utplacerade, runda kanontorn.

Slottets tidiga status som riksfäste och det strategiska läget i Malmö stad har bidragit till en ytterst växlingsrik historia med åtskilliga våldsamma inslag. Kronprins Frederik, senare kung Fredrik II, tillbringade en stor del av sin kronprinstid 1554-1569, på Malmöhus. Den tiden betraktas som slottets glansdagar, med stora fester för kungligheter och andra höga gäster.

Även den store byggaren, Christian IV, har berikat Malmöhus med en förrådsbyggnad i två våningar, som tyvärr numera är borta.

Andra ändamål har varit försvarsanläggning, bostad för danske kungen när han vistades i Malmö, fängelse, lokaler för universitetsundervisning, festlokal för dåtidens herrskap, spannmålsmagasin och i vår egen tid museum. Huvudsyftet, till provinsens försvar, prövades vid flera tillfällen. Ett sådant var när Sverige anföll Skåne år 1643. Kriget genomfördes i stor utsträckning som ett plundringståg och lämnade efter sig ödelagda byar och städer. Åtskilliga försök gjordes för att belägra Malmöhus, men utan framgång. Detta upprepades även år 1677, men då var det svenskarna som höll stånd mot de danska anfallarna. Efter Sveriges övertagande av Skåne byggdes fästningen ut och närområdet röjdes för att ge fria skottfält.

Under 1700-talet förlorade Malmöhus gradvis sin militära betydelse. Det blev i stället fängelse och användes som sådant fram till 1914. De stenskodda bastioner­na revs till stora delar. År 1870 härjades Malmöhus på nytt av en svår brand som ödelade delar av det gamla slottet.

Under 1930- och 1950-talet restaurerades anläggningen och redan 1937 uppfördes en ny byggnad på området för att inrymma Malmö Museum.

Slottet Malmöhus ingår i idag Malmö Museer och utgör ett välbesökt turistmål, beläget i ett vackert parkområde i centrala Malmö. Byggnaden ägs av Statens Fastighetsverk.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

 

 

 

Trägravyr från 1870-talet.