Toppen

Marsvinsholms slott

 

Till startsidan Till menyn gamla bilder Till menyn Hörby tätort  Kontakt Uppdateringarna

Till menyn presentation av lokala företag/verksamheter från förr

Diverse länkar som inte passar in på, orter eller branscher

 

   
Marsvinsholm

Källa: Alvin. Skånska utsikter: Vues de Scanie.

   
   

Marsvinsholms slott, i sin nuvarande skepnad, har sitt ursprung i 1600-talets mitt, då Otte Marsvin ägde egendomen och uppförde ett elegant renässansslott i Christian IV-stil. Det har sedan förändrats vid två omfattande res­taurationer, såväl på 1780-talet, under greve Erik Ruuths tid, som under åren 1856-1857 då även de båda flyglarna vid infarten byggdes. I och med 1800-talets förändringar fick Marsvinsholm den enhetliga prägel som bebyggelsen har i dag, självfallet vitt skild från den ursprungliga. Vid den senare restaurationen byggdes, även efter Ch. F. Zwingmanns ritningar, den mäktiga kyrkan c:a 1 km söder om slottet.

Egendomen Marsvinsholm omtalas första gången 1371, tillhörig ätten Hvide, men försålt till kung Valdemar Atterdag vid 1300-talets slut. Därefter har Marsvinsholm innehafts av såväl den danska kronan som släkterna Ulfstand, Ulfelt, Marsvin och vid tidpunkten för Sveriges övertagande och därmed konfiskation, släkten Urne genom Christian Urne. Han återfick dock egendomen sedan han svurit trohetsed till svenska kronan och dog på slottet 1667. Efter hans död såldes Marsvinsholm till Holger Ottesen Thott, som allierade sig med sina landsmän i skånska kriget och flydde till Danmark. Då blev åter egendomen i kronans ägo, men efter en kort period överlåten till von Buchwald och senare återigen Thott och 1683 till den berömde fältmarskalken Otto Wilhelm von Köningsmarck. Efter hans död och flera ägande­skiften inom familjen kom släkten Ruuth, via ingifte, att äga Marsvinsholm under hela 1700-talet, fram till 1819 då Erik Ruuth överlät ägandet till sin svärson, Erik Piper. Under resten av 1800-talet innehades egendomen av släktena Tornérhjelm, Wachtmeister, Stiernblad, Bennet och Hamilton. I början av 1900-talet kom godset åter i dansk ägo, Johannesen och senare Wendelboe-Larsen och från 1978 Iacobaéus, som genom sonen Thomas Iacobaéus i dag äger Marsvinsholm.

Marsvinsholm har under sin långa historia och inte minst sin omfattande ägarlängd lämnat många minnen efter sig. Som exempel kan nämnas von Königsmarck som i venetiansk krigstjänst intog Athen och lät bomba staden så våldsamt att det turkiska krutförrådet i Parthenontemplet sprang i luften och raserade stora delar av det antika templet. Gustav IV Adolf utfärdade sin krigsförklaring mot Napoleon på Marsvinsholm och i andra världskrigets slutskede förhandlade engelsmän, danskar och svenskar på Marsvinsholm, om fortsatt samverkan efter kriget.
© Ragnar Lönnäng.

Foto: © Ragnar Lönnäng.

 

Början av 1900-talet.

 

   
   
   
   © Ragnar Lönnäng. © Översättning Bryan Ralph.  
   

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

   
   

Foto: © Fred Lundberg, Hörby.

   
   

Foto: © Fred Lundberg, Hörby.

Foto: © Fred Lundberg, Hörby.

   
   
   
   

Herrgårdsosten
En av Sveriges mest köpta och således mest omtyckta ostar är Herrgårdsosten, som har sina svenska anor i senare delen av 1700-talet. Den herrgård som har gett osten sitt namn tyder på en viss blygsamhet, eftersom det är Marsvinsholms slott som avses.

Vid den tiden ägdes Marsvinsholm av den framgångsrike greven Erik Ruuth. Han hade en mångsidig begåvning och sysslade med såväl jordbruk och livsmedelsproduktion som industri i form av stenkolsutvinning i Höganäs och ekonomi på nationell nivå som Gustav III:s finansminister.

Han var således väl medveten om 1700-talets villkor där befolkningsökningen var den viktigaste faktorn. I Skåne hade den gått långsammare än i landet i övrigt, eftersom 1600-talets många krig förorsakat missväxt och sjukdomar som höll nere tillväxten under 1700-talets första årtionden. Åren 1750-80 ökade dock populationen i Skåne med 30 %. Detta fick stora konsekvenser i jordbruket, som då var under omställning till s k enskifte efter Rutger Mackleans modell. Nya grödor, nya brukningsmetoder och nya redskap infördes. England var föregångslandet och här och var anställdes engelska specialister på jordbruk och växtodling.

Merkantilismen var den förhärskande modellen för den ekonomiska politiken. Den gick ut på att främja den egna produktionen och därmed göra landet mindre importberoende. Den allmänna inställningen var att ”det som kan göras lika bra eller bättre i Sverige skall göras här”. En särskild fond, manufakturfonden, tillkom i syfte att stödja det inhemska företagandet.

I många fall var det framsynta storgodsägare som tog initiativen i den nya tidens anda. Här passade greve Ruuth väl med sin breda kompetens och sina kontakter med de makthavande i landet. Hans bidrag till den inhemska produktionen skulle dock inte komma från England, utan från Schweiz. Han hade vid något tillfälle smakat på Emmentalerosten som ”föll honom så väl i smaken” att han bestämde sig för att börja producera den på sitt ägandes gods, Marsvinsholm.

För att förverkliga sin djärva idé inkallades en schweizisk ”osttryckare” vid namn Pierre Nicolas Dubas till Marsvinsholm år 1786 med uppdraget att tillverka en svensk Emmentaler. Han inrättade ett ysteri och snart kunde han, efter lämplig lagringstid, presentera den skånska Emmentalern för sin uppdragsgivare som snart startade ostförsäljning på bred front. Därmed blev ”Ruuthens ostar” kända långt utanför Skånes gränser och en bit in på 1800-talet var tillverkningen igång på andra platser, främst i Västergötland.

Osten fick en viss framgång, men kom aldrig upp i de kvalitéer som den schweiziska förlagan hade. Samtiden beskrev den i termer som ”läderartad i konsistensen” och ”att den behövde exceptionellt lång mogningstid”. Sådana detaljer hindrade inte fortsatt tillverkning och utveckling som gradvis ledde till de höga kvalitéer som Herrgårdsosten har i dag.
© Ragnar Lönnäng.

 

   
   
   
   
   
   

Året är 1956.

   
   

Marsvinsholm omkr. 1680, (Buhrman-Fischer).

Rekonstruktion av tvillinghuset.

   
   

Akvarell omkring 1780.
Konstnär: Anders Sigfrid Rålamb, född 5 augusti 1753 i Stockholm, död 11 mars 1841 i Norra Strö, Kristianstads län, var en svensk friherre, ryttmästare, tecknare och akvarellist. Källa: Kungliga biblioteket - Arkivbild.

   

 

 

   Till länken med nästan alla Skånska slott

Till toppen av sidan