Folket berättar

om gamla - och lite nyare tider

Till startsidan Till menyn gamla bilder Senaste uppdateringarna
Till menyn Presentation av lokala företag och verksamheter från förr
 
På denna sida vill vi ge alla chansen att berätta något de vet.

Vi är fullständigt på det klara med att det finns en oerhörd kunskap hos "er där ute" – den vill vi ta del av.
Vi har redan en del som förser oss med material, både i form av bilder och/eller text, men vi vill ha fler medarbetare.

Du är hjärtligt välkommen att lämna ditt material.

Sänd in materialet på
info@gammalstorp.se

Du behöver inte vara någon "datanörd", eller specialist för att delta – det är ditt engagemang och din kunskap vi är ute efter.

Skriv ett vanligt mail och sänd – inga konstigheter. Får vi välja är det dock bra om vi får lite längre texter i ett ordbehandlingsdokument, som bifogas mailet – men inget krav.

Allt material du sänder in till gammalstorp.se ansvarar du som insändare helt själv för att det uppfyller upphovsrättsliga normer. Har du inte själv skrivit texten eller tagit bilderna, måste den eller de som gjort det godkänna publiceringen först. Vi förbehåller oss rätten att ta bort bilder där upphovsrätten är oklar. 
Läs mer om upphovsrätt på vår komprimerade information.

 

Vi berättar

Elsa Olsson Henry Holm
(öppnas i eget fönster)
Ingegärd Olofsson Karin Stiernerbielke,
(f.d. Wernersson
)
Kjell Gulin
  Leif Blumenau Stina Nyman    
         

Hedvig Persson. Berätterska från Ludvigsborg Fulltofta. 1845-1934. Länken sänder dig till sidan om Fulltofta

 

Elsa Olsson, född Brorsson berättar

Lite kort om vad dokumentet handlar om

Läsbar PDF-fil
i eget fönster

   

En ganska lång berättelse om lite olika saker av Elsa – men väl värd att läsa och begrunda. var det bättre förr?

  


Gamla berättar. Bota ormbet. Skogsnuvan ett farligt grannt fruntimmer.

  


Begravning på 1800-talet.


Skomakare Smidt, Kovadskrogen. Mul- och Klövsjukan. Husfrun "Schmittan". "Hönsdaloppor".


Vinter, seder och bruk. Vägarna blev igensnöade och det gick inte att ploga.


Nöjeslivet på landsbygden


Människoskildringar från Svensköp
(Från Elsa Olssons arkiv. Författare Elsa Jönsson).


Ett minne från första världskriget. (Karbidlampan)
En dag i pojkåren begav sig Emil Ranefjord och Anders Persson till Sven Lindberg i kromsö. Där följande utspelade sig. (Från Elsa Olssons arkiv. Författare Emil Ranefjord).


Lanthandlare i Kilhult
(Från Elsa Olssons arkiv. Författare/berättare Olof Jönsson i Harphult).


Utdrag af Lagfartsprotokollet hållet vid lagtima Hösttinget i Hörby den 30m november 1896.
(Från Elsa Olssons arkiv).


Arrendekontrakt. Jöns I. E. S. Erlandsson från Stensma, arrendator.
(Från Elsa Olssons arkiv).


Arrendekontrakt (avskrift) från 31 augusti 1850, Harphult.


Prostvivitation i Huaröd och Svensköps kyrka 30 juni 1822


Bröllopet i Satserup som varade i fem dagar

   

Pärups Kvarn 1865 - 1975

   

Bageriet i Pärup

   

Jöns Skräddare i Pärup

   

Pärups och Bessinge Motortröskförening. Bildad 1922

   

Kristidens ransoneringar och svarthandel. Från Pärup.

   

Händelser från väderkvarnen i Pärup.

   

Kor som dragdjur, inte alltid så lätt. Pärup.

   

Hedersman Nils Persson på fäladen

   

Kraftkarlen Anders Malm i Pärup, husförhör och lite annat.

   

Makadamhögar, stenskärv och dåliga vägar

   

Den gamla malttorken för Mellersta Skåne, av Nils Andersson Bessinge.
Konsten att brygga öl, pantlekar, musik och sång.

   

Halmtäckare Ola Ek, Pärup - Östra Sallerup. En märklig man född på Österlen.

   

Förteckning på Hantverkare, Affärer, Branscher etc.

   

 

 

 

 

 

 

Leif Blumenau berättar

Leif Blumenau, uppväxt i Hörby, är idégivare till den här sidan. Både han och vi vill också ge er alla andra chansen att bidra.
Så fatta tangentbordet och börja skriva.
Raiden över till Kjällkvists lofttak  
Gamla Torg. Bild ID: Flyg_18. Fler flyg- och översiktsbilder kan du se här.
Även om angivet som flygfoto, kunde ungefär samma vy ses från kyrktornet överblickande Gamla Torg och i riktning mot Tornabacken. Det är väl taget på mitten av 1950-talet. Man igenkänner Sveas konditori och Tornet däruppe vid hörnet till Slagtoftavägen. Kranz & Persson byggnaden som sedan skulle fylla ut gapet mellan Kjällkvists Ur och Guld och det Gamla Tingshuset, sedan i Winqvists ägo, är ännu inte.

Det gråa trähuset med svart tak som skymtar i bakgrunden var väl ett av Winkvists kolupplag. Det var lätt att ta sig in i det koldammiga huset genom att vika undan en bräda, komma upp till andra våningen, och kliva upp på taket genom en taklucka, och det gjorde Olle Mårtensson och jag, helt obemärkt. Det hör till saken att taket till angränsande byggnaden på Kjällkvists bakgård låg så närma invid att en 10-åring lätt kunde kliva över.

Om nu den verkligt skrämmande Schäfern där nere på den inhägnade gården skulle få vittring på oss och ge skall brydde vi inte oss om ett dyft för vi kände oss säkra däruppe på taket. Olle trodde dem hade visst biljetter till Juvelen där på vinden. Bakom kolupplaget till höger i bilden syns Tholdens monteringsverkstad med IH märket just över takåsen på det gamla Tingshuset, och till höger därom Björklunds fiskaffär i den sydliga delen av Hörbyhus på Smedjegatan.
Text: © Leif Blumenau.
   
   
Nykterhetsrörelsen  

Spriten flödar
Spriten var naturligtvis då, som nu en stor orsak till att det blev stökigt. Propaganda mot spritfloden. Teckning från mitten av 1800-talet.

Nykterhetsrörelsens främste företrädare var kyrkoherden Peter Wieselgren (1800 – 1877) i Västerstad.

Den gamla husbehovsbränningen hade på flera håll, bl. a. I Wieselgrens egen församling, lett till missbruk och förfall, t. ex. under Wieselgrens inträdespredikan hände det att klockaren låg drucken i sakristian.

Den tidiga nykterhetsrörelsens första mål var att avskaffa husbehovsbränningen., som slutligen förbjöds av riksdagen 1860.
Text: © Leif Blumenau.

   
   
Fruktansvärd förstörelse utan något som helst estetisk kompensation
.

Här ska rivas och ges plats för det nya! Bilden är väl från helt intill början av 1970-talet. På Nygatan, på södra hörnet med E. Ahlgrensgatan har öppnat sig en stor tomt redo för nybyggnad, med demoleringen av all a byggnader helt ner till Sionhuset, inkluderande Kjälls Foto och Tavelaffär, och Palms hus som hyste dennes Möss och Hattaffär plus Konditoriet på andra våningen.

På andra sidan korsningen håller troligtvis Fotocentrum fortfarande stånd och till höger därom Beklädnadsmagasinet, i all sin skönhet, med utslagna markiser och fortfarande lummig bakgård, även om neonskylten har gått sin kos. I mitten av den övre kanten av bilden, syns Nya Skolan och på sydsidan, på bekostnad av fotbollsplanen, tillökningen av skolkomplexet kallad Frostaskolan, som i denna stund, sägs det, är på fallrepet.

Gamla Torget har redan blivit kompromissat av den rundade svängen i korsningen med Råbygatan, så designad för att lätta genomkörseln, medan allt mindre trafik stannade vid i Hörby. På Storgatan har Mårtenssons allt-i-allo affär tillsammans med hela rasket på sydsidan av Nya torg, inkluderande Pålssons

 Grönsaksaffär, Liljas speceriaffär och andra företag ända över till Nygatan, norr om Sveas konditori, rivits ner och ersatts av ICA, Plens, Sandahls, och andra företag, inhysta i arkitektoniskt intetsägande kaserner. Konsum på norra sidan om Postmästaregatan och Gullbergs har försvunnit och och hela bakgården med Kämpens bryggeri och Hildings vulkverkstad har också ersatts av en kasernlik byggnad. På hörnet med Tingsgatan är en annan tom tomt som står och väntar på bebyggnad.

Längst uppe, i mitten syns Bostället. Också längst upp till höger skymtar den gula byggnaden vid Byggmästaregatan 5 och bortom fortfarande oantastad Fäladen och Lågedamsområdet, men det skall inte vare länge till.

Om jag får fritt uttrycka vad jag tycker om detta så kan jag bara utbrista, fruktansvärd förstörelse utan något som helst estetisk kompensation.
Foto & Text: © Leif Blumenau.

   
   
Gamla Scala biografen  

Gamla Scala biografen på Torggatan, nu ett minne blott, men huset finns kvar i någon annan kapacitet. I lobbyn till vänster om ingången satt Fru Olsson, mor till klasskamrat Leif Olsson, i biljettluckan.
Vissa smög sig in vid kombinerade toalett och huvudutgången längre nere på sidan, när det blev mörkt. Walt Disneys kortfilmer visades som tillökning efter reklamen. Kom till alla Tarzan och Robin Hood filmerna. Vid den tiden bjöds på filmer med klarinettspelarna Glen Miller och Benny Goodman, där någon av swingbanden hade Gene Krupa på trummor, säkerligen inspirerande för en viss känd trumslagare i Hörby, och inte att glömma, Bill Haley med the Comets som orsakade en mindre kravall hos ungdomarna 1956 som det säges välte alla träbänkarna.
Foto & Text: © Leif Blumenau.

   
   
Min pappas garage i byn  

På Kungsgatan med garaget på bakgården, som husade Opel Kadetten från 1937.

Ett tag ställdes Vauxhallen från 1954 i Stora Hotellets garage vid Nygatan.

   
   

Men Vauxhallen flyttades senare till Autocentralens garage vid Strömgatan, i Nummer 20, och därefter Opel Kapitänen, omkring 1960.

Alla dessa garagebyggnader har det gemensamt att dem går rätt långt tillbaka, t.ex. till före kriget på Kungsgatan och Nygatan och till mitten av 1950-talet vid Strömgatan, men dem verkar alla vara i god hälsa. Foto & Text: © Leif Blumenau.
   
Till toppen av sidan
Bryggaregränden  

Bild tagen under mitt senaste besök till hemorten, på hösten 2016, föreställer Bryggaregränden där den mynnar ut till Nya Torg.
Där på hörnet, i den vita villan bor numera pensionerade byggmästaren  Gustavsson, som jag händelsevis kom till tals med då han höll på med sin trädgård. Det visar sig hans kusin Liljan var en klasskamrat i realskolan.
Gränden är väl ett av de få ställena i Hörby som tillåtits att stå kvar och undgå den vanliga förstörelsen i hjärtat av Hörby. Bortom det gula huset, i det grönmålade, bodde Thure Schott, "Skott i Källaren", välkänd inom dåtida ishockeyverksamheten. Om hans vidare öde skall inget nämnas, men han lever i gott minne.
Foto & Text: © Leif Blumenau.

   
   
Friska Hörbybor  

Kvarngatan: Byggmästare Viktor Liljeborgs fastigheter i hörnet av Kvarngatan – Ryttersgatan . I den högra fastigheten hade provinsialläkare Romer sin praktik tills i början av 50-talet.

Provinsialläkare Nils Rumer hade i sin tidigaste läkaretjänst praktiserat bland lestadianer i Lappland.  Där hade han förvärvat  erfarenhet med behandling av omskärda individer, om han inte t.o.m. utförde operationen själv.
Han hade hjälp av den goda sköterskan Margareta vid sin sida och var en omtyckt familjeläkare, bl. a. mycket engagerad med min käre fader efter denne led sin första hjärtattack vid 55 års ålder. På den tiden hade man inte mycket hum om Triglicerider och Kolesterol men man förstod vikten av att tunna ut blodet vilket på bästa sätt klarades av genom att dricka en klunk skotsk Whisky på kvällssnåret.
Text: © Leif Blumenau.
   
   
Cirkusen kom till byn  

Dit kom också cirkusen, av vilka Trolle Rhodins Zoo Cirkus var den största, nån gång tror jag med två ringar fyllda med tigrar, elefanter och massor av hästar, akrobater och clowner, som kan ses i annonsen.
Det var festdag när elefanterna leddes från stationen till torget och, som det verkade, trumpetade hela vägen. Ingen tänkte då på lidandet som djuren skulle utstå i små burar på hjul eller domptörens vanliga sadism.
Tvärtom, det var med hänryckning vi åsåg bakom galler hur han, med piska i hand och pistol i hölstret för säkerhets skull,  fick dem stora katterna upp på sina pallar, hoppa genom brinnande ringar, m.m. konster.
Text: © Leif Blumenau.

   
   
Bilden är  från Mellersta Skåne, på slutet av 1940-talet (förlåt den dåliga kvalitén).
På den tiden var Tivolit på fotbollsplanen vid sidan om Gamla Skolan  och isrinken just norr därom, nedanför Nya Skolan hade rivits för att bereda plats inför stormarknaden. Sen, efter kommersen med hästar spelade mindre roll,  flyttade Tivolit till Hästatorrget, som blev till Parktorget.
Text: © Leif Blumenau.
   
Till toppen av sidan
   
Trafikljusen på Gamla Torg  

Gamla Torg med hotellet och dåvarande trafikljus.

Bertil Månssons Trafikskola startades upp i Hörby 1954. Verksamheten utvidgades snabbt och snart hade dem förvärvat 5 körskolebilar av märket Volvo Amason, som hade kommit på marknaden sedan 1956. Själva bilen kännetecknades av sin totala brist på segdragning vilket förde med sig nödvändigheten att flitigt växla upp och ner, t. ex. vid rundandet av gathörn skulle man helst ner i ettan. Annars fick man motorstopp vilket var en allvarlig anledning till att bli kuggad. När det blev min tur att köra upp, 1961, var körprovet i Kristianstad eftersom Vägverket menade att Hörby inte var representativt nog för komplicerad körning med trafikljus. Flera dyra körtimmar förlades till Kristianstad för att preparera en för uppkörningen.

Omkring 1963 revs tornfastigheten och snart blev Tornabacken jämnbred med Storgatan. Sedan tog det till ombyggnaden av gamla Torg 1987 innan kommunen äntligen satte upp ett trafikljus där vid hörnet med Råbygatan, se bilden. Just i denna farliga korsningen, erinrar jag mig, där var en fruktansvärd olycka på slutet av 1950- talet, med en liten pojke på cykel som kom under en långtradares tanksläp.

Om dessa drastiska ommöbleringar fick Vägverket till att ompröva sin inställning om Hörby som godtagbar körprovsort har jag ingen aning om. Men jag gissar att körkortsprovet fortfarande är kvar i Kristianstad liksom på den tiden, eftersom även närmare till Eslöv, välförsedd med trafikljus, är diskvalificerad.
Text: © Leif Blumenau.

   
   
De rivna omklädningsrummen  

Foto: © Jonas Karlsson, Skånska Dagbladet.

Det mögelangripna omklädningsrummet, som jag kommer ihåg från 1950-talet, nu ett minne blott, skall ersättas med nya fräscha lokaler, kan man läsa i Skånskan. Skulle inte förvåna mej om där fanns mögel även på min tid i Folkskolan och Realskolan, när gymnastiken ibland förlades vid idrottsplatsen för att kasta slungboll, eller sprinta 60 m. Då var för övrigt Lars John Lindberg den ojämförligt snabbaste, även om han var omöjlig på fotboll. Då var det istället, om än liten till växten men naggande god Roy Frank som utmärkte sig ända sedan småskolan. Vi kallade honom bolltrollkonstnären, eftersom hans bollkontroll redan på den tiden påminde om Gunnar Grens även om på skalan av knattefotbollen där vi för det mesta gärna deltog och somliga kandiderade för BOIFs ungdomslag. På min tid var de anslutande planerna, bakom hytten, nerför en sluttning, endast grusbelagda och ofta nog pölvåta. Just där, tycker man, kommunalgubbarna hade kunnat förstå det vore idealiskt för en konstfrusen ishockeybana, istället för att förlägga en fin ny sarg i gyttjan där idrottshallen står nu, vilken med ingen naturlig vinteris i sikte, bara stod där och ruttnade. Överhuvudtaget, i stället för idrottshallen, om ungdomarna på den tiden fick ha sin vilja fram, är det en konstfrusen ishockeybana som fantasin pockade på, liksom den som stod invid Stora teatern i Malmö eller den in Landskrona, där dem sista av BOIFs matcher utspelades. Tror vissa hade stannat kvar och gett sitt yttersta för ishockeyn eller åtminstone undvikit att supa ner sig om de bemyndigade hade varit mer lyhörda.
Text: © Leif Blumenau.

   
Till toppen av sidan
Lekplatsen  
   
   

Ellen Fridolin och maken Gustav Fridolin är precis på väg från Lågedammarnas naturreservat och går genom färisten ut mot den gamla banvallen, där tågen gick mellan Hörby - Eslöv. Källhagakällan finns också i dess närhet.

Numera har ju Hörby 10-tals lekplatser, som tom tillfredställer säkerhetskraven enl. EN 1176 -1177, men på min tid fanns bara en enda anlagd lekplats, därför kallad Lekplatsen. Den var mitt emot Byggmästaregatan 5, på Fäladen, inte så långt bort som Hembygdsstugan, till väster därom, innan flytten till den nuvarande belägenheten bakom Tingshuset. Där är en fin bild på pared Fridolin som visar dem i färd med att antingen komma ut på Lågedammarna (så verkar det på mej, enligt Ellens rikting), efter att ha trätt över Hörby-Eslöv spåret, som skilde Hörbysidan av Fäladen, som var mycket större då, från Lågedamsområdet, som också var mycket större då.

Barnsligt nog, som barn var vi noga med att inte lägga tungan på spåret som då riskerade frysa fast och enda sättet att komma loss innan tåget kom, var att be någon pissa på den. Tillbaka till Lekplatsen, den stora tilldragelserna var en rad gungor, en karusell och en kasebana för småungarna, förlåt rutschbana. Vid gungorna var ju tricket att komma i hög resonans, och innan kommen högst uppe, när farten var maximal, slänga sig handlöst av sitsen för att tävla om vem kunde komma längst iväg. Vid karusellen kunde man cykla runt om på utsidan för att få fart på den och det hände väl att någon kom i kläm. Skulle tro det var inte så viktigt med säkerhetskraven på den tiden, men då hade ju Sverige ännu inte påsatts EU normer formulerade i Bryssels. I gengäld, tyckte vi som barn vi var i säkra händer eftersom det ju inte var så långt till det fullt utbyggda länslasarettet, som erbjöds på den tiden, och där jag var hopsydd hela 3 gånger..
Färgbild & Text: © Leif Blumenau.

   
   
En rolig bild som kunde angå vår rälsbus.  

Vår gamla välkända gul och orange färgade rälsbuss.
Känns som en vy från Hörby Fälad över banvallen till Lågedammsområdet.

Åkte varje skoldag 1960 till 1961 fram och tillbaka till HAL i Eslöv.

Till den tidpunkten hade tåget gått ända till Kristianstad men nu upphörde persontrafiken efter Hörby. I samband med detta blev förbindelsen mellan Eslöv och Hörby gradvis värre tills slutligen all rälstrafik upphörde 1967.
Vi var några outhärdliga busungar på tåget och störde alla passagerare, men inte var det anledningen till indragningen. I min mening skulle tåget aldrig ha lagts ned, för busstrafiken kunde aldrig kompensera, och om man nu körde bil som blev allt vanligare, varför då just till Hörby istället för förbi till stan?

Rent symboliskt, rivningen av Tornet uppe på Storgatan eliminerade en förträngning som liksom höll tillbaka trafiken från att lämna byn och som nu tillät en smidig genomkörsel. Med E22 som helt bypassade Hörby kom Hörby i ett totalt bakvatten. Så istället för att var en kommersiell dragningspunkt, ett center för omnejden för att sälja och köpa i, och i mångt och mycket sig själv nock med arbetsplatser, och sjukhus, transformerades Hörby till en ointressant sovkommun, en förstad till städerna för det mesta i den västra delen av länet.
Text: © Leif Blumenau.

   
Till toppen av sidan
   
"Eslövsresan" under skoltiden  

 

Där står den förbannade rälsbussen som jag just missade avgången för till Hörby. Nåja, nästa tåg går om tre timmar. Bra att förbindelsen ändå fanns.

När man kommer i de senare tonåren är det mindre höjdpunkter från just Hörby eftersom blickarna riktas allt mer utåt.

Vad som kommer närmast till hands är ju grannstaden, Eslöv, där många av oss gick på Högre Allmänna Läroverket, eller HAL kort och gott, även om det är inte för att skolan var något särskilt.

Den första tiden åkte vi med rälsbussen vilket betydde att det var tillbaka till cykeln, eftersom man inte gärna ville ställa mopeden uppe vid stationen. Det var var bra för uthålligheten för

 Tingsgatans branta del krävde sin man, speciellt i snöslasket. Men efter nedläggandet av delen till Kristianstad blev kommunikationerna med Eslöv alltmer glesa och man måste uppehålla sig förslagsvis på kondis för att invänta tåget.

Ett lämpligt ställe var det mitt emot stationen vid sidan om Nilssons Hotell. Tillbringade många ödslade timmar där, på andra våningen, där dem hade en Jukebox med den senaste Amerikanska musiken, t. ex., hördes mycket Ray Charlesis Hit the Road Jack och American Twisters Jackety Jack.

När man hade kort skoldag var väntan alltför outhärdlig så då tog jag chansen med att lifta, för det mest till Gårdsstånga, och sedan vidare ofta nog med lastbil till Hörby. Ingen hade speciell lust att stanna för en tonåring med skolväska så det kunde ta sin gilla tid. När man blev 18 och mogen för körkort kunde man få låna pappas bil, som många gjorde och det var en sån lättnad att bara tanken på att hyra en lya i Eslöv kom inte i hågen, även om jag försökte en gång en månad i en vindskupa och nästan frös ihjäl på kuppen. I samma veva var den ingen användning för moppen så den såldes för föga penningar för att ha till bensin. Men snart vankades nya tider och efter studenten kom lumpen, eller som man säger, efter fastan kommer påska.
Bild och Text: © Leif Blumenau.

   
   
Ringsjöns vågor, inget att leka med vid blåst  

Ett mästerligt foto vid bryggan med vy över mot Fogdarp. Lars John Lindberg hade en kanadensare, kanske gjord av bakad faner eller rent av en Grumman aluminium kanot, som började lanseras i Sverige på slutet av 1940 talet. Då fick vi för oss att paddla till Fogdarp, men på mitten av sjön började att blåsa upp och vågorna började gå höga. Det var med nöd och näppe vi lyckades vrida runt och ta oss till baka till bryggan.
Text: © Leif Blumenau.

   
Till toppen av sidan
Kantor Ebba Lybner  

Det första huset byggdes av Viktor Lilljenbergs fader. Näste ägare hette Forsberg, en senare ägare var kantor Ebba Lybner. Huset längre bort är järnhandlare Gustav Persson (Tholden).

Lybyskolan 50 år senare, Ebba Lybners minnen  1,9 MB.
Av: Postum: Ebba Lybner 1915-1978.

Bilden föreställer alltså bebyggelse vid Norregatan. Den omnämda Kantor Ebba Lybner, 1915-1978, författade den festliga boken ”Några Glimtar från min barndom”. Antagligen är, Lybyskolan 50 år senare från Ebba Lybners minnen, som kan laddas ner på Bygdeband.se, ett kapitel av boken och utgör fascinerande läsning. Hon var ju organist i Hörby kyrka och gav som extraknäck pianolektioner, bland annat till min storasyster, Inga Britt.

Om mitt minne inte bedrar mig, bodde hon vid den tiden i ett trähus på Söder. När det gäller järnhandlare Gustav Person kan man enkelt gissa sig till att han varit fadern till bröderna Bertil och Rolf Tholden, som blev järnhandeln Winqvists Efterträdare och byggherrar av Storgatan 11.
Bertil var ju utbildad arkitekt och fick utlopp för sin skaparglädje i husets arkitektur, bland annat det svårmöblerade runda hörnet med panoramafönstren och den stora altanen med ingång från vinden. Nu kan man också förstå hur "Svarte Nils" Persson var besläktad, han som fick jobb hos Tholdens som chefsmontör.
Text: © Leif Blumenau.

   
   
Juvelen  

Fotograf och årtal okänt, men sökes.

Juvelen var inte bara ett danshak, men också ett ställe för vissa sportsbegivenheter, t.ex. boxningsturneringar som blev speciellt populära efter Ingemar Johanssons sensationella knock out av Floyd Patterson, 1959. Besökte vid ett tillfälle en sådan tillställning och fick se på nära håll hur blodig sporten är. Glömmer aldrig synen av den ena pugilistens söndermosade ansikte och svor därefter aldrig mer se något liknande.
Text: © Leif Blumenau.

   
Till toppen av sidan
   
Detta är ögonblicket, innan Hörby genomgår sin stora metamorfos från bondby till tätort

Året är 1957. Bild ID: Flyg_19_1957.

Detta är väl ögonblicket innan Hörby genomgår sin stora metamorfos från ren bondby till tätort. Winqvists stora kol upplag har fått ge vika för dem kolossala tegelbyggnaderna till höger och nere på bilden, som är i färde med att byggas. Annars är där fortfarande stora grönområden, nordöst därom, d.v.s. nedanför bilden med frikostiga blåbärssnår, och öster om Hörbyhus på Smedjegatan från Kungsgatan ner till Lundegårdsgatan, som ännu inte förlängts via småtten till Råbygatan, sedermera given namnet Liljegatan. Kälkbacken, som vi åkte sparkstötting på i långa sammansatta tåg, mellan Kungsgatan och Gelbgjutaregatan, har redan omvandlats till en förlängning av Smedjegatan, men det snöade knappast mer så bilarna fick ta över. Jag kommer ihåg Henning Nilssons betesäng med det rödfärgade låga träskjulet på den sydliga kanten

. Det var lätt att komma in genom att krypa under dörrarna vid dem fördjupade hjulspåren som ledde in. Därinne förvarades torvbalar som ju kom till användning i grisuppfödning eftersom ströet sög upp nästan all vätska. Som småungar hade vi som mandomsprov att hoppa ner för taket, 3 kanske 4 m högt uppe, och landa i det mjuka gräset som en veritabel fallskärmsjägare, utan att bryta benen förstås. Hela Söder till väster om Nygatan var också ängsmark. Rosenqvists Autocentral hade just byggt garagebyggnader på andra sidan ån, från kyrkan sett, och min pappa hyrde där en plats för sin nya Vauxhall som han körde oss mycket till Danmark via färgan till Helsingör. Det var alltid en spännande färd med avkörning från båten till högertrafik som man helst inte skulle glömma.
Text: © Leif Blumenau.

   

Till toppen av sidan

   
Storgatan 11, där jag bodde som barn  

Såsom var vanligt på den tiden, uppvärmdes huset med en koleldad värmepanna i källaren. Skulle tro att just Anders ”Lyckans höjd” Persson, som vi kallade Anders på gården, hade fått ansvaret på äldre dar att sköta eldningen och tillförsel av kol. Själva tillförseln gick till så här, flera gånger om året backade en lastbil full med kolsäckar in på bakgården, på andra sidan den anslutande röda, lägre byggnaden. Man satte in en kolkana (en form av rutschbana) av korrugerad plåt ner i källaren, och sen var det starka män med uppskurna säckar som huvor som tog säckarna ner från flaket och på ryggen till kanan. Dånet som kom från kolen som kasade ner var öronbedövande och verkade aldrig ta slut. Anders på gården som var en flitig snusare, hade tid att lämna efter sig ett flertal bruna spottloskor på gården under tiden av arbetet.

Det sägs ”Svarte” Nils var besläktad med Tholden och fick jobbet som chefsmontör av lantbruksmaskinerna som ägde rum på andra sidan med utställning ända ner till Smedjegatan. Där kunde man se passera revy själva mechanizeringen av lantbruket, till exempel, från slåttermaskin till självbindare, till monstruösa skördetröskor. Jag fick lov att hjälpa till med monteringen, även om jag lyckades förstöra huvudhjulet på en självbindare när hjulet gjord av skört gjutjärn oavsiktligt föll på sidan. Kan nog erkänna det att ha att göra med maskiner från tidig ålder influerade mig till att bli maskiningenjör.
Foto och Text: © Leif Blumenau.

Se även: Köpman Wolf Blumenau under Handlare i byn.

Det är här jag bodde med huvudingång Storgatan 11, som ses längre upp för gatan. På den tiden var ingången till järnhandeln på hörnet med Lundegårdsgatan, alltså inte gemensam med ingången till bostadshuset, och över den satt en stor skylt, Winkvists Eftertr, egentligen bröderna Bertil och Rolf Tholden.

Vi hyrde på översta våningen, den med det panoramafönstret. Byggnaden är rätt nedgången vid det här laget och man har inte brytt sig om att restaurera balkongerna som fanns på kortsidan, men som lämnade sina sår i ytterväggen. Huset är från mitten av 1940-talet och beläget, som jag kan förstå från Henry Olssons berättelser , vid ett av Winkvists upplag av kol och koks och som utlämnades av Anders ”Lyckans höjd” Persson och ”Svarte” Nils Persson.

   

Till toppen av sidan

   
Stolt ägare till nya mopeden  

Leif på sin Puch

Stolt ägare av den nya Puchen enligt Moped klass 2 med typintyg utfärdat före 2003-06-17 med tillåten maxhastighet 30 km/h och max motoreffekt är 1 hk (= 0,74 kW).

Tyckte ändå den var ynkligt svag, jämfört med den samtida Zundappen, som Olle Nilsson hade, som tog Lybybacken i 45 km/h. Fick då för mig att dorna in pluggen vid förbränningsgasinloppet, med efterföljd att man kunde gå rätt så mycket fortare.

Vid ett tillfälle som familjen turistade i Österrike köpte jag en originalcylinder som gav en fart av 70 km/h. Men då blev jag skraj för de Flygande Poliserna, som kunde dyka upp i det tysta på sina BMW motorcyklar helt plötsligt strax bakom en.

Beslutade då sälja cylindern till Ternblads son, som inte brydde sig om vilket, och lödde bak pluggen i den gamla cylindern. Man kan gott säga mopeden gav en 15-åring utökad frihet att utforska hela Hörbys omgivning, speciellt Höörslinjen och ner till Fulltofta.
Text: © Leif Blumenau.

Zundappmopeden var också mäkta populär på 1960-talet.

   

Till toppen av sidan

   
Hörby en håla

Se mer om Hörby tätort

Fortfarande finns det spår efter Hörby järnvägsstation.
Foto, april 2016: © Roland Pedersen.

Om man vill veta något om Hörby ska man bara titta på den gamla stationsskylten som informerar en om hur långt Hörby är från huvudstaden, och höjden över havet, 91 m. I själva verket är Hörby centrum, nere vid Gamla och Nya Torg mycket lägre beläget, skulle gissa omkring 30 m neråt dalsänkan som definieras av Hörbyån.

Därifrån är det uppför backen i alla riktningar, med stigningar speciellt markanta, i nordlig riktning just vid Nygatan och Tingsgatan där dessa gator leder till stationen, i sydlig riktning, vid Tuvesons ängar som blev till skidbackar på vintern och upp till Lyby, i östlig rikting, där Råbyvägen klättrar förbi Länslassarettet och Sydkvarn, i västlig riktning, t.ex. vid Ringsjövägen uppför backen till Osbyholm, men framförallt backen vid Storgatan förbi förträngningen vid Tornahuset, eller kälkbacken i Smedjegatans förlängning upp till Kungsgatan.

Att Hörby är en håla i jorden är väl välkänt, men det hade faktiskt vissa fördelar på den tiden då folk berodde på biologiska hästkrafter för person och varutransport.  Hörby blev ett marknadscentrum  för hela omnejden  av bara tyngdkraften, när fullastade vagnar fördes neråt sluttningarna med bromsbackarna på hjulen och hästen spjärnandes emot på bakhasorna. Om man hade haft tur var hela utbudet uppköpt där nere i byn och man kunde vända hem med tom vagn och pengar i lomman, såvida man inte köpte brännvin för hela slanten.
Text: © Leif Blumenau.

   

Till toppen av sidan

   
Grisamarknad

Se mer här om Nya Torg

Grisamarknad på Grisatorget på tidigt 1940-tal. Den sydliga delen av torget var belagd med kullerstenar, som ju var bra för dränering av pisset som silade ner från grisalådorna. Andra huset från vänster, i bakgrunden var Gunnar Persson-Arnolds cykelaffär. Bakom träden till höger gömmer sig Hilding Johanssons lada som skulle bli vulkverskstad i sinom tid.
Text och foto: © Leif Blumenau.
En annan vy av samma scen med dem hästdragna grisavagnarna. Ett följeföl krumbuktar sig bakom moderstoet till höger. I bakgrunden ses posthuset på Postmästaregatan.
Text och foto: © Leif Blumenau.
   

Till toppen av sidan

   
Kaffekask  

Bilden på flaskan hämtad från Systembolagets bildbank.

Brännvin, till exempel, populära Skåne Akvavit kunde till vardagslag ofta förtäras i formen av en kaffegök då spriten hälldes från medhavd, dold flaska i kaffet tills man, sägs det, kunde skönja en kopparpeng, helst av liten valör, lagd i koppen. Var så begärligt att motboken satte stopp för personer som då höll sig vänliga med vissa andra som inte drack mycket men i gengäld hade fritt fram på Vin & Sprit Bolaget.

Bifogas intressant artikel: 60 år sedan motboken gick i graven. Den 1 oktober 1955, för prick 60 år sedan, slopades motboken som hade reglerat hur mycket alkohol svenskarna fick köpa. Med motboken gick en del av det gamla klassamhället och förmynderiet i graven

Den 1 oktober 1955, samma dag som motboken avskaffas, föds Systembolaget sådant som vi känner det. Innan dess hade systembolagen bara funnits i regional form.
Sedan länge hade Systembolagen gjorts svåra att hitta på mörka bakgator med skyltfönstren uthyrda till kläd- eller skoaffärer. Inne i butikerna förvaras flaskorna liggande för att etiketterna inte ska synas.
När motboken slopades hävdes samtidigt förbudet mot starköl och alla som fyllt 21 år och är nyktra får köpa alkohol. Följden blev att alkoholförsäljningen ökade med 25 procent på ett år och att antalet fylleriförseelser fördubblades.
Källa: Systembolaget

Brattsystemet, eller motbokssystemet, infördes på försök redan 1914 i Stockholm, Göteborg och Jönköping och beslutades 1917 bli rikstäckande. 1919 var motboken införd i hela landet.
Syftet var att begränsa superiet genom nykterhetsvård och individuell försäljningskontroll via den så kallade motboken där alla spritköp registrerades.
Starköl var förbjudet och vinkonsumtionen så liten att den inte ansågs behöva regleras.
Tilldelningen varierade kraftigt, bland annat beroende på personens kön och ställning i samhället. Gifta kvinnor fick som regel ingen tilldelning alls. Ogifta kvinnor kunde få viss ranson men först efter att ha fått sina levnadsförhållanden mer ingående granskade än männens.
Ransonerna var med moderna mått generösa. Som mest, sommaren 1914, var den maximala tilldelningen 16 liter starksprit per kvartal. Sista året hade den maximala ransonen krympt till 3 liter i månaden.
Källa: NE.se

60 år sedan motboken gick i graven. Läs mer här i GP

Spritbolaget i Stora hotellet. Disponenten hette på 1930-1950-talet Oskar Andersson. Biträden har varit Ester Frank-Henriksson, Gerda Haglund, Sven ”bränvin” Nilsson och Gunnar Nilsson med fru.

   

Recept

  • "Lägg en kopparslant (1-öring) plus en silverslant (10-öring) i botten på en kopp. Häll på kaffe tills 10-öringen inte syns. Fyll på med brännvin tills 1-öringen åter syns."
     

  • Lägg en femtioöring i en kaffekopp, fyll på med kaffe tills den inte längre syns, fyll sedan på med hembränt tills årtalet på femtioöringen syns, eller att koppen blir full om femtioöringen lagts med fel sida upp."

De recept som baseras på att hälla på kaffe tills något inte längre syns och därefter hälla på sprit till det åter syns kräver en kopp som är smalare i botten och vidare mot toppen, så att koncentrationen av kaffet minskar mer än höjden av vätskepelaren ökar då man häller på spriten. I ett cylindriskt kärl är det enligt Beers lag annars omöjligt eftersom absorptionen av ljus är proportionell mot koncentrationen. Denna begränsning gäller bara om man rört om drycken, så att blandningen blivit homogen. Traditionella kaffekoppar är inte cylindriska, och vid framställningen häller man starkvaran försiktigt, och då blir blandningen, åtminstone till att börja med, inte homogen. Så myntmetoden fungerar i praktiken!

Recept

Kaffekask, kaffehalva, kaffegök, kask eller gök, är en blandning av kaffe och brännvin eller konjak. Drycken har även kallats Uddevallare och ska ha varit särskilt populär i Bohuslän i mitten av 1800-talet. Ordet "gök" i denna bemärkelse härstammar från folktron att man kunde bli "gökdårad", vilket innebar att man drabbades av otur eller sjukdom om man hörde göken på fastande mage.

Enligt ibland hörd uppfattning blir det kask och aldrig gök om kaffet blandas med brännvin. Blandar man kaffet med konjak blir det däremot gök och aldrig kask.

Enligt Svenskt dialektlexikon blir det i Södermanland, Närke och Svensk-finland en knorr om socker ingår i kaffe/brännvinsbrygden. Därav uttrycket att vara på knorren efter inmundigande av alltför mycket av alkoholhaltiga drycker.
Källa:Wikipedia.

 

 

 

 

Till toppen av sidan

   
4:e Ring Samrealskolan i Hörby

Ta här gärna en titt på Skolor i kommunen

Fotot tillställt oss av Leif Blumenau.

   
   

Klassfoto från förmodligen 4:e ring taget framför Hörby Samrealskola på Hästatorget. Pojkarna för det mesta från Hörby-Lyby tätort, flickorna med få undantag, såsom Sonja och Irene, kom ofta långvägande med buss eller tåg. James Dean frisyrerna var markanta bland vissa, till exempel, hos Anders, Lars-John, Thommas, och speciellt Leif Olsson som det säges om använde tvål för att hålla vågen i styr. Man kunde iakttaga ett visst avfall från den ursprungliga kullen med såna som inte härdade ut eller flyttade från orten eller redan börjat gymnasiet i Lund. Har inte brytt mig om att namnge dessa eller uppge giftasnamnen:

1:a raden:
Gunni Sjören, Anita Sturessson, Elna Ottesson, Britt Harrisson, Klassföreståndare Gunnar Olsson, Irene Eliasson, Kerstin Persson, Birgit Kristiansson, Ingrid Ström

2:a raden:
Nils Nilsson, Gerti Svensson, Gunvor Olsson, Gertrud Sandell, Ingrid Frostle, Eva Stålberg, Sonja Widen, Britt Svensson, Birgit Nilsson, Sven Karlsson

3:e raden:
Bent Bornhage (Ask), Anders Ramberg, Lars-John Lindberg, Olle Nilsson, Thomas Bondesson, Leif Olsson, Bengt Pålsson, Olle Mårtensson, Leif Blumenau

Hade en rolig återträff 2010, efter 50 år då många av oss firade vid Hörby Ringsjöstrand. Konstigt hur tiden går fort och hur man förändras.
Text: © Leif Blumenau

 

   

Till toppen av sidan

   
Hans Arvidssons klass 1951

Ta här gärna en titt på Skolor i kommunen

Fotot tillställt oss av Leif Blumenau.

   

Klassträffen efter 50-års jubileet, faktiskt mer till 2:a klassen, pockar på en jämförelse med hur vi var då, anno 1951.

1: raden, från vänster nu: Kerstin Olsson, Margareta Stål, Majken Bjärnerud, Ulla Ottosson, Boel Wiederström, Britt-Marie Petersson, Siv Nilsson, Maj-Lis Hansson.

2:a raden, Berit Björk, Iren Eliasson, Anita Lövkvist, Margareta Linden,? , Eva Stålberg, Lilian Gustavsson.

3:e raden: Olle Mårtensson, Roy Frank, Claes Petersson, Rolf Abdon, "Flirta", Bengt-Olle Ekstrand, Bengt Pålsson.

4:e raden: Lars Reis, Gert Hög, Leif Olsson, Leif-Göran Persson, "Helge", och jag själv, Leif Blumenau, som drar in magen för att svälla ut bröstkorgen, också lärarvikarien Hans Arvidsson. Inte så konstigt att alla töserna var allvarligt förälskade i honom och nog grät en tår när han flyttade till Perstorp.
Text: © Leif Blumenau

   

Till toppen av sidan

   
1:a klass 50-års jubileum

Ta här gärna en titt på Skolor i kommunen

Fotot tillställt oss av Leif Blumenau.

Birgitta Persson skrev så här (troligtvis för Mellersta Skåne) om klassträffen till 50-års minne av första klass:

...Det var otroligt spännande att träffa alla , framhåller Bengt Ekstrand, som förberett träffen tillsammans med Bengt Bengtsson, Lars Reis, Claes Petersson, Lilian Lindblad, Rolf Abdon, samt initiativtagaren Anita-Yvonne Löfkuist.

Det var samling på nyrenoverade Metropol. Eleverna fortsatte till Frostaskolan, där det en gång studerade under ledning av läraren Bengt Rynge, men dessförinnan på Gamla Skolan av lärarna Olga Andersson, Hans Arvidsson (min rättelse).

Klassträffen avslutades med en festmåltid på Stora Hotellet. Lärare Hans Arvidsson som idag bor i Perstop hade också bjudits in och kunde komma.

Främre raden: Margareta Linden-Andersson, Britt-Marie Petersson-Sydsjö-Nyström, Ulla Ottosson-Blattner, Margareta Stål-Olsson, Siv Nilsson-Jönsson, Lars Reis och Bengt Pålsson.

Rad två: Olle Mårtensson, Roy Frank, Berit Björk-Johansson, Kerstin Olsson-Sörensen, Boel Wiederström-Matzner, Anita Yvonne Löfquist och Eva Stålberg-Sörmfält.

Rad tre: Maj Lis Hansson-Däveskog, Lilian Gustafsson-Lindblad, Gert Erik Höög, Bengt Bengtsson och Leif Göran Persson.

Bakersta raden: Bengt Ekstrand, Hans Arvidsson, Claes Petersson, Leif Blumenau och Rolf Abdon. (Till min ledsnad och stora sorg har många gått bort vid det här laget).
Text: © Leif Blumenau

 

   

Till toppen av sidan

   
Vevtelefon och "telefonissa"

Här har du en telefonkatalog från 1918

Kommer ni ihåg hur man kopplade ett samtal med hjälp av telefonissan, som blev varslad genom att man vevade på telefonen?

I början av 1950-talet fanns det ännu inte mer än ca. 700 registrerade telefonnummer. Vi hade No. 524 hemma och i affären 412 som kan ses på Beklädnadsmagasinets klädhängare från den tiden.

Då sattes i stånd Televerkets automatstation på Ernst Ahlgrensgatan, numera borta. Med ens fick man nytt nummer genom att lägga till 10 före det gamla numret, och riktnummer 0415 för Hörby, som gjorde att man själv kunde koppla upp samtal till andra nätgruppsområden, även om det kostade. Det var en mindre revolution.
Text och foto: © Leif Blumenau.

   

Till toppen av sidan

   
Beklädnadsmagasinet

Hade ingen aning om att Kristina och Lorentz var ett äkta par, så det är glada nyheter.

Annars kan jag påpeka att Beklädnadsmagasinet var till från ungefär 1936 till ungefär 1979 och således var en bestående del av Hörbys affärsliv över en hel massa år, men besviken som jag är, är där inte en enda bild på fastigheten på färde.

Förutan detta var min fars affär mycket mer än en herrekipering, såsom det beskrives här. I stort sett var Beklädnadsmagasinet en klädesaffär med allt för familjen, med märkesvaror från Kapp Ahl, Tigers, Oskar Jakobsson, Algots, Tuppens Väfv, Wranglers, Trelleborgs stövlar och gymnastikskor, Kortvarubolaget, osv.

Min fars affärsgeni låg i att erbjuda kunderna med hög kvalitet till låga priser. Och hur klarade han av det? Jo, eftersom jag fick följa med på hans affärsresor till Borås, som ju var textilcenter på den tiden, kan jag tala om hur det gick till. Först och främst kunde han tala med alla på deras vis och hade massor av kontakter. Han kunde besöka ett restlager, t. ex. hos Algots, ta en kvick titt på vad som fanns uppstaplade på borden-hyllorna, och efter ett kort överräkning i huvudet var han klar med att ge ett tillbud per hyllmeter eller för hela partiet till allas överraskning, men till stor belåtenhet för både säljare och köpare.

Därefter, glömde man honom inte, utan körde runt honom från grossist till grossist där hans köpekonst upprepades och sedan vankades det fin middag på hotellrestaurangen.
© Leif Blumenau.

   

Till toppen av sidan

   
Preskriberat och ersatt

Se mer om Råbygtan

Råbygatan, Kvarnvik

Det var troligen här som 5-årige Per i Trappen och jag åstadkom stor förödelse. Vi gick ut på spången för att titta på vattenfallet och fann rätt snart att plankorna var helt lösa av förruttnelse. Då var det roligt att ta upp, och kasta dem ner i vattnet för att se hur dem dansade ner för fallet. Snart var hela bryggan uppriven.

Men någon hade fått syn på oss och kände igen mig som Bloms påg. Far var naturligtvis förbannad eftersom han måste betala för en ny brygga och Pers far, som var snickare på Scan, fick ett extra jobb med att bygga den på nytt.

Per och jag tyckte naturligtvis vi hade agerat schyst för om rätt skulle vara rätt, skulle ju bryggan varit avstängd som speciellt farlig att beträda för 5-åringar.
© Leif Blumenau.

   

Till toppen av sidan

   
Potatisplockning

Se även: Okända personer som utför hårt hederligt arbetet

Jag vet inte vem dem är på bilden, men det skall underrättas att potatisplockning hörde till en av dem årliga skoluppgifterna för Hörbyelever, på 50talet. Mekaniseringen hade gått så långt att det fanns allmän tillgång till potatisspinnare som rev upp potasisen. Men sedan skulle de blottlagda plockas för hand i korg och det tog mycket arbetskraft i anspråk, något som 12 till 17 åriga kunde klara rätt såväl. Potatisskördare som skötte hela ruljansen fanns alltså ännu inte. Men det var bara bra, för i själva verket var det en välkommet avbrott till skolan och man kunde tjäna en hacka på kuppen. Om inte näraliggande bönder kom själva och hämtade oss med traktorsläp så anställdes bussar som fördelade oss till olika gårdar. Konsten var att plocka rent fort nog så att när spinnaren kom runt igen man var färdig att flytta över till nästa rad. Man skulle helst inte krypa på knäna i leran men huka sig så byxorna kunde användas en annan dag. Husmodern såg till att vi fick smakliga smörgåsar och saft eller varm choklad ett par gånger. Efteråt fick man betalning i reda pengar för sin möda till det var tid att köras hem trötta men glada.
© Leif Blumenau.
   

Till toppen av sidan

   
Frosta Härads Sparbank  

Foto: © Leif Blumenau.

Somliga är födda med silversked i mun.

Utdrag ur Frosta Härads Sparbanks sparbok, som visar att "gossen" tilldelats 5 kronor strax efter födseln och sedan har han själv satt in kosingar samlat efter allt efter eget förstånd, eller mer troligt, efter påstötningar,  i sparbankens ointrängliga sparbössa, förutan nyckel, förstås.
© Leif Blumenau.

Foto: © Leif Blumenau.

   

Till toppen av sidan

   

Gamla bankbyggnaden, Frosta Härads sparbank

Nya bankbyggnaden. Foto: © Stina Nyman.

   
   
Samrealskolans gymnastikbyggnad

Ta här gärna en titt på Skolor i kommunen

Den större byggnaden länkad till baksidan av Samrealskolan hyste en hel del funktioner. Under skolgången vid Gamla skolan, på början av 1950-talet, ansågs det att eleverna inte fick tillfälle att tvätta sig, som sig bör, hemma och man beslutade då i allt sitt förstånd att ha dem tvagade, alla utan undantag, i badhuset som inrymdes i den norra delen av källaren.

Då marscherades barnen två och två till Skolvägen och sedan riktning mot badhuset där man trädde in från baksidan in genom förstugan och ner för trapporna till omklädnings rummet. Sedan fördes man in i själva badrummet med raderna av badkar och påmanades att tvåla in sig. En tillstädes tvätterska hjälpte en med ryggen så det sved med en rejäl borste i hand. Sedan föstes man in i den varma duschen och därefter i saunan (bastun). Men plågeriet var inte över förrän man hade sköljt av sig i den iskalla duschen.

Ett annat påhitt var att barnen inte fått nog med sol under vintern och det skulle alltså vara hälsosamt att bli exponerad av UV strålning. Då upprättades det i gymnastiksalen ovanpå en rutin för eleverna att gå runt i cirkel en kvartslampa, kanske en kvart i taget. Väl intagen i Samrealskolan tillbringade eleverna en hel del tid i slöjdsalen belägen i den södra delen av källarvåningen, något som inte uppskattades av alla.

T. ex. en elev fick en anmärkning då han ertappades med höjd kniv bakom den gode läraren, uttalandes ”långt leve död mans minne”. Gymnastiksalen var ett föredöme i flexibilitet försedd med ribbstolar på långsidorna, bommar för balansgång som kunde hissas upp och ner, klätterrep och repstegar, hoppbrädor med hästar, stoppade mattor, o.s.v.

Lucia firandet ägde rum där. Lucian med medföljande tärnor gick runt i den halvskumma salen där vi satt med tilldelad läsk, lussekatter och pepparkakor. Någon fick för sig att stappla upp tomflaskorna i pyramidform, vilket slutade med att de kraschande ner mitt under andakten. Då fick en del av oss den berömda anmärkningen, ”Sabotage av Luciafirandet”.
© Leif Blumenau.

   

Till toppen av sidan

   
Beklädnadsmagasinet

Här ser du mer om Nyas Torg

En härlig bild från Nya Torg i Hörby. Två grisar på rymmarstråt. Mellan torget och Nygatan står de och funderar över sin situation. Vilket håll är det bäst att sticka åt? Neråt torgstånden eller upp mot järnvägsstationen?

Ja, en härlig bild är det, med gris kultingarna som springer lösa, som sig bör, på Grisatorget på slutet av 1940-talet. Det är vid NV hörnet, i korsningen mellan Nygatan och Torggatan som leder upp till Hästatorget.
På hörnet bakom stånden, som nog sålde knäck, var på den tiden en klädesaffär, Varuhuset. Där började min fader, Wolf Blumenau – mest känd som Blom, sin karriär som affärsbiträde i Hörby. Sedan efter giftermål med Köpenhamska Dora Itkin, 1936, som alltså skulle bli min kära moder, fick han mod till sig att öppna eget alldeles invid, i byggnaden till vänster, som alltså blev till Beklädnadsmagasinet.
Affären var ett familjeföretag som drevs ända tills slutet av 1970-talet då min mor avvecklade och sålde fastigheten till Stefan Svensson som öppnade Elkedjan efter total ombyggnad. I början hyrde Beklädnadsmagasinet lokalen från Kristina som hade Kaffeservering på baksidan försedd med lummig trädgård innehållande bersåer, en rad utedass, förrådshus, ett stort kastanjeträd och kantad av alla slags bärbuskar. Särskilt vid Stormarknaden spikade hennes vän, bryggare Lorenz upp långa bord och bänkar och det var tjo och tjim till kaffegöken och vetebrödet. Det var i hennes kök jag först fick smaka svartsoppa och blodkorv, som ju annars var förbjuden föda, ja, fy för den lede.
© Leif Blumenau.

   

Till toppen av sidan

   
Busstationen på Nya Torg 1940

Här ser du mer om Nyas Torg

Leif berättar
När det gäller Nya Torg att pissekuren mitt på torget, tyvärr inte avbildad, fanns även på då jag var i 7-års åldern alltså på början av 1950 talet. Därmed menar jag att urinalen i Busstationen endast kom till när pissekuren hade tjänat ut. Dessutom kommer jag i huvudtaget inte ihåg busstationen innan tågstationen lagts ner och alltså Pressbyrån, som ju var där uppe vid stationen, etablerade sig i samma skjul. Därför tror jag Busstationen kom till endast på början av 50-talet, inte 40-talet som redovisats, men jag kan naturligtvis ha fel för mig.

För övrigt kan jag tala om at korvkiosken i hörnet på torget sköttes av fru Sjöland. Brukade alltid köpa korv från henne när vi kom hem från ishockeyn som var stor på den tiden, detta även om Kylle på Gamla Torg hade börjat med en läcker pepprad mos.
© Leif Blumenau.

   

Till toppen av sidan

   
Pär i trappan

 

Leif berättar
Står och håller handen med Pär i trappen och hans lillasyster  i korsningen mellan Lundegårdsgatan och Smedjebacken, med Hörbyhus längre upp.
Man kan se i bakgrunden utställning  av gödselspridare och diverse andra jordbruksmaskiner, för det mesta av märket  International Harvester, som blev ihopsatta hos Tolden, Winquists Eftertr., ungefär som ett jättestort Meccanoset. Längre bak skymtas baksidan av Storgatan 11, där jag var lyckligt lottad att bo, på 3e våningen med fin utsikt österut.
Där kunde man överblicka Toldens upplag , genast till höger inte synligt i bilden, av cementrör och tunnor med rödfärg, som jag nästan drunknade i en gång. Längre borta var Hennings ängar med betande kor och ännu längre bort Flustret och vid horisonten, radiomasten.
Förresten kan man se baksidan av Fenixs bageri, som ju hade de bästa snäckorna i byn, till höger om Storgatan 11, bakom Toldens lagerhus.
I dessa luktade det av tjärad rep och man kunde finna 10 tum långa spik och taggtråd. Framför oss är ju ingången till småtten som ledde ner till Råbygatan förbi grönsaksland och märgelgrav till höger, såsom man går, och om man vill förbi Pettersons, ända nerför backen till ån där det fanns en träbrygga.
Min trälådebil missade den och jag for i vattnet och fick torka flera timmar innan jag vågade hem.
© Leif Blumenau.
   

Till toppen av sidan

   
Storgatan

Här ser du mer om Storgatan

Leif berättar
Jag vet inte varför det var så, men det fanns en hel del frisörer i Hörby. Hoppas bara de hade full sysselsättning. Här på bilden är en viss koncentration.
Närmast på höger sida Rosenquist som annars hade hus i Fogdarp nere vid sjön och en väldig Schäferhund som hette Rossi. Sedan är där Hilbert Mårtensson som det sägs om hade givit upp herrfrisöryrket för att sadla om till damfrisöryrket därför han var allergisk till hårvatten. Bara träd in i porten till höger och sedan upp för trapporna, förbi köket på vänster sida, så var ni snart i salongerna, där damerna satt med sina permanenthuvar.
Mitt emot gatan bortom Konsum hade frisör Olle Svenson sin salong. På Nygatan fanns Lindberg och Helmersson. Tillbaka till Porten, därinne var en gård med längst nere till vänster, Abbes verkstad. Han kunde laga allt och dessutom hade en speciell slipmaskin för skålslipning av skridskor.
Det för mig till fruktaffären med innehavaren, Skott i Källaren, i samma hus, bortom Porten. Han blev omhuldad lagledare för BOIFs ungdomsishockeylag men inget hjälpte när vintern glömde att komma flera vintrar och den ny sargen uppe mellan
Lågedamsvägen och spåret, granne med Liljenbergs upplag, bara stod i gyttjan. Det var början till slutet för ishockeyn i Hörby, för konstfrusen bana fick vi ungdomar, som dessförinnan växt upp på is på Lågedammarna och spolad is bakom nya skolan och senare på Hästatorget, aldrig.
En trappa upp från Storgatan ledde till Radiomannen som hade till förfogande en radiobil och satte upp högtalare runt byn, som användes för annonsering, framför allt på julskyltningssöndagen. Då kunde man höra, "Gå till Bloms i Beklädnadsmagasinet och gör Era Inköp". Det roliga med bilden är ju att man cyklar på fel sida och går hur som helst på gatan och kalotten på Tornet hade ännu inte blåst ner.
Sandahlska huset på hörnet av Lundegårdsgatan skymtas längst bort på höger sida, väntande på att rivas med min hjälp. Jag hade fått en kofot i nävarna och lerväggarna brakade ner under mina lätta slag. Sen blev där på 1950-talet, Skandinaviska Banken.
© Leif Blumenau.
   

Till toppen av sidan

   
Gamla kommunalhuset

Här ser du mer av Slagtoftavägen

Gamla kommunalhuset.

Leif berättar
Det gamla kommunalhuset var mycket mer än det. På översta våningen till höger var Hörbys bibliotek som på min tid övervakades av bibliotekarie Säckulla, syster till frun av den ganska kända konstnären Kruse, han som författade Mitt Hörby. Hon var sträng och tolererade inget småprat eller ens viskande i sina domäner. Just nedanför var ju en klinik  dit man skulle gå och vaksineras. Dem fick slita mig från the ljusgröna järnräcket för bli stucken i armen. När jag var lite äldre tillärades patrullen Svalan en lokal i den kolsvarta källaren invid skyddsrummet och där var jag tillsammans med Lars, som ju var son till kårledaren, Reis. Han var en välsignelse för Hörbys unga, ofta inviterades hela scoutkåren till sitt torp uppe på Linderödsåsen och som man kom i beröring med till vardags i hans bokhandel som han övertog från Emma Person.
© Leif Blumenau.
   

Till toppen av sidan

   
Slagtoftavägen och dess många bränder

Här ser du mer av Slagtoftavägen

Brand på Slagtoftavägen, kanske tidig 50-tal? "Tornet" syns längst bort utan "hatt". Foto: Anna Tornbacka.

Leif berättar
Man förundrar sig över så många bränder det var runt om Slagstoftavägen. Kan det ha att göra med närheten till till brandstationen vid Kotorget, eller är det tvärtom? I det här fallet resulterade det i att man snällt fick ta sin tvättkorg till en annan mangel än den som var här i källaren, och lyckligtvis var där en helt ny på Tingsgatan, som ju var mycket närmare för oss.
© Leif Blumenau.
   

Till toppen av sidan

Gamla Torg

Mer om Gamla Torg

Gamla Torg med Jordbrukarbanken. Årtal okänt.

Leif berättar
Bortom Scan, se skylten till vänster, var Hörby Mejeriers Mjölkaffär. På den tiden fanns ju inte varken Tetrapak eller Purepak och ett av de dagliga ärenden bestod i att komma dit med mjölkspann i hand som dem sen fyllde på modernt sätt via en kran i väggen. Skulle gissa det är slutet på 40talet om man kan gissa på att det är försäkringsman Bornhages 1942 års modell Dodge, en rätt så ovanlig bil, som står där utanför banken, mitt emot Resia.
Bilen gick i arv till min gode vän, hans son Bengt, sedermera med antaget efternamn Ask. På hörnet med Västergatan var Svensons Järnaffär som ju hade Fleichmans modelltåg gentemot Märklin hos Tolden. Sonen Stephan, som var en utmärkt ishockeyspelare på min tid, sedan köpte mina föräldrars fastighet, där Beklädnadsmagasinet var, vid Nya Torg, och öppnade affär med Elektrisk hemutrustning från dammsugare till kylskåp.
© Leif Blumenau.
   

Till toppen av sidan

   
Hörby folk- och kyrkoskola

Ta här gärna en titt på Skolor i kommunen

Leif berättar
Det sägs att skolan revs 1956, men om sanningen ska fram så var vi ett gäng småungar ungefär i 7-års åldern som föregick rivningen genom att panga alla rutorna.
Eftersom brottet väl är preskriberat vid den här tiden kan jag tala om vem vi var utan efterföljder, Bengt Silverberg, Lars-John Lindberg, Bruno Linden, Olle Mårtensson också jag själv.
Det var en härlig upplevelse eftersom vi inte kunde tolerera det gamla rucklet och ville ge plats för det nya.
© Leif Blumenau.
Hörby folk- och kyrkoskola.  Kyrkskolan på nuvarande Ringsjövägen. Den västra delen byggdes år 1844. 1882 gjordes en tillbyggnad. Skolan revs 1956. 1957 var kommunalhuset färdigbyggd på denna tomt.
   

Till toppen av sidan

   
Hörby fälad  

Ellen Fridolin och maken Gustav Fridolin är precis på väg från Lågedammarnas naturreservat och går genom färisten ut mot den gamla banvallen, där tågen gick mellan Hörby - Eslöv. Källhagakällan finns också i dess närhet.

Leif berättar
Fäladen var egentligen full av Enebuskar, d.v.s. innan den stora översvämningen i Holland 1953, då fäladen nästan kalhöggs på sina Enar, som ansågs särskilt effektiva för att bygga nya diken och dämma upp mot Nordsjöns raseri.
Då området sedan fredades var det för sent och beståndet har aldrig växt till sig.
Där var ju Lågedammarna. Den närmast Hörby var ju inte särskilt djup, vilket man kunde känna på när man gick ner sig på isen, särkilt i närheten av utflödet och omkring vattenväxterna som reste sig över isen.
Senare på våren häckade just på dessa tuvor massor med skrattmåsar och Gud hjälpe den som vadade ut för att knycka ägg. Dem blev helt överlortade av störtbombande fåglar.
© Leif Blumenau.

   

Till toppen av sidan

   
Metropol och Scala  

 

Leif berättar
Där har vi alltså det skandalomsusande så kallade mingelhuset, som ju hade Frisör Helmertssons salong med ingång på hörnet i inte avlägset minne. Efter bion, längre nere för Nygatan är där en bakgård avgränsad av Pamps blomsteraffär. Där inne var ju Hörbys toffelmakare per excellence. Alla pågarna gick med hans svarta tofflor och flickorna med vita. Dem slets ju ut rätt fort för man hade inte kommit på att sätta gummisula. Metropol var ju en kulturanstalt i byn sedan långt tillbaka, där man kunde se filmer som Borta med Vinden och Rebel without a Cause med James Dean vars frisyr satte prägel på Hörby ynglingar. Man kunde sitta uppe på balkongen och röka så mycket man ville, vilket vi gjorde. Den mest omtyckta biografen var dock Scala just om hörnet på Torggatan. När dom spelade Rock around the Clock med Bill Haley gick ungdomarna amok och välte alla bänkraderna utav ren förtjusning

Tillägg om Toffelmakaren
Han hette tydligtvis N.E. Nilsson och hade formell andres på Nya Torg 7, till höger om, alldeles invid, det Pampska huset, som ses här nedan på bilden, även om alla kom dit via bakgården som vätte mot Nygatan. Ja, det är nog så sant att han gjorde ombottningar på våra utslitna tofflor, vars träbottnar ofta led totalt haveri just under den högra stortån, efter påkänningen av några tåfisar. Konsten var ju att sparka bollen utan att träskon flög av foten.
© Leif Blumenau.
   

Till toppen av sidan

   
Kyrkan och gamla bron

Mer om kyrkan

Kyrkan och gamla bron. Detta är den gamla Stenbron vid Ystadsvägen ”tidigare Södergatan” byggdes år 1838 av byggmästare M. Cederholm från Högseröd till en kostnad av 1970 riksdaler.
Till brovalven som skulle vara 10 alnar breda i vattengången, beställdes 390 alnar huggen sten från stengravarna i Höör.
Mycket sten togs från markerna runt Hörby. Till fyllning gick det åt 480 lass grus och 320 lass jord, som bönderna begärde ersättning för med 80 riksdaler banko.

Leif berättar
Lärarna ville ju gärna påpeka att bron byggdes enligt stenvalvskonsten alla regler med trapetsformad sten höst uppe, som kan ses helt tydligt här. Ån var ju på gott och ont för Hörby. Det goda var ju kvarndriften och kräfsandet på sensommaren. Annars utnyttjades vattnet för garverierna med sina föroreningar och helt enkelt, ibland farligt avskräde, t. ex., från Lasarettet. Folk, särskilt barn som lekte i ån i färd med att fånga Elriksar, eller badande vid dess utflöde i Ringsjön, det händes ju, fick Polio, och det var innan Salks vaksin gjort sitt intåg.
© Leif Blumenau.
   

Till toppen av sidan

   
Ringsjövägen

Mer om Ringsjövägen

   

Leif berättar
Ända till slutet av 1950-talet såg det ut så här, västerut från Ringsjövägen och Hörbybefolkningen hade i stort sätt stagnerat vid 3000 själar och låg i stor konkurrens med Höör för att bli större med bara 100 själar.
Rosenquists Shell bensinstation, GM bilförsäljning och verkstad syns genast till höger. Den höga ljusa byggnaden bakom det stora lummiga trädet är Gamla Skolan och man kan se en del av den tillhörande fotbollsplanen allra ytterst till höger.
Cyklade till skolan under 3-4 år den här vägen, allt sedan som försteklickare till att börja med förträfflige, men stränge lärarinnan Olga Andersson och sedan med unge vikarien lärare Arvidsson, som alla flickorna förälskade sig i.
Den översta våningen tjänade som bostad, t. ex. för Fröken Mellstedt som lärde mig att sy och virka.
Man kan knappt skymta där Norregatan mynnar ut på Ringsjövägen och Tusculum dessförinnan för blotta grönskan. Riksbyggena på väster hade ännu inte påbörjats, och inte heller revisor Bäckströms fina villa. Uppför backen, allra överst till vänster, bodde timmermannen, som snickrade alla stånden till stormarknaden.
Vägen, Riks15, bar till Lund och Malmö via Osbyholm, Hurva och Röstånga, och man ville kunde man sticka av till Höör, Ringsjöstranden, eller Eslöv, till alla dessa färdmål genom att vrida till höger. Liftade en hel del till Eslöv när tåget blev nerlagt och bussförbindelsen var undermålig.
© Leif Blumenau.

Bertil berättar
Leifs text kan kompletteras med detta: I huset närmast efter bodde tandläkare Bondesson och hade sin praktik. Nästa stora tvåflyglade villa var byggmästare Gunnar Liljenbergs. Den låg alltså i hörnet Ringsjövägen - Norregatan och mittemot Tusculum. Kanske det också kan nämnas huset på andra sidan Ringsjövägen mitt emot Rosenquist Bilhandel var kyrkoherdebostaden.
© Bertil Strandman
   

Till toppen av sidan

 

Kjell Gulin berättar

Frostaskolan Hörby

Ta här gärna en titt på Skolor i kommunen

Bild ID: Flyg_01. AB Flygtrafik, Dals Långed. Frigiven av Försvarsstaben P51.

Kjell berättar
Fotot är taget mot norr. Vänstra nedre hörnet Magistergatan. Villakvarter därefter. Mitt i bildens nedre kant ansluter Elevgatan till Komministergatan, som fått sitt namn av Komministergården, där församlingens komminister bodde i huset på tomten i högra nedre hörnet.
Byggnaden som är skuren i bildkanten och ligger på en ljus tomt kallades Gamla eller Västra -skolan är idag borta. Högra övre hörnet villor längs Norregatan. Det hus som är skuret ägdes av lärarinna Ellen Persson hon bodde på nedervåningen, på övervåningen bodde lärarinnan Anna-Kersti Persson Båda var lärarinnor på Västra skolan.
Det område som är omslutet av en trädrad är resten av skoltomten, fotbollsplan är det mörka avlånga området med ljusa fläckar framför målen. Det ljusa området är skolgård för Nya skolan, byggnaden som syns där. Gatan parallellt med skolan heter Skolgatan den som går norrut är Rektorsgatan, första huset till höger ägs av Josef Ternblad rektor vid Hörby Samrealskola. Huset mittemot är byggmästare Harald Gustavssons.
© Kjell Gulin.

Leif berättar
Det är precis som du säger, Kjell.
Vill bara tillägga en kuriositet, de tre stolparna på västra delen av Nya Skolans skolgård. De är vittnen till ishockey banan som byggdes på nytt inför varje vintersäsong, påhejad om inte delvis finansierad av Nygren, som hade Färgaffär på Nya Torg och troligen skänkte färgen till markeringarna på isen.
Det spändes wires from dessa till motstående stolpar, på andra kortsidan av rinken, från vilka hängdes belysningen. Men dessa måste fjärmas liksom hela rinken när våren kom, troligtvis för att ge utrymme för kast med liten boll.
Tillbringade mycket tid med att skotta snö från rinken inför matcher då Hörby Boifs ishockeylag var distriktsmästare med framstående spelare som Lill Mulle, Carlberg och Schildt. Björklund från fiskaffären vid Smedjegatan var ofta Domare.
© Leif Blumenau.

   

Till toppen av sidan

   

 

Stina Nyman berättar

Sparbanken i Hörby  

Sparbanken i Hörby, en monstruöst ful byggnad där jag och mormor ofta satt utanför och samlade på regnummer. Leken var rätt rolig när man var 10, mormor däremot slutade aldrig att leka den, och en jul när jag tog med henne de 50 milen upp till Örebro undrade jag om jag skulle storkna vid det 300:de "jle 833,,julle 833" eller det 350:de.

Har också ett jättespecifikt minne av att det här gicks in och betalades min konfirmationsresa till Torquay,,en JÄVULSK massa pengar för mig (och för föräldrarna) på den tiden,men jösses vad tacksam jag är för att jag fick åka!
Text och Foto: © Stina Nyman.

   

Till toppen av sidan

   
Samrealskolan

Ta här gärna en titt på Skolor i kommunen

   

Söndagen den 13 juli skulle egentligen innebära Traktorpulling med Sjögrens på Ekerödsrasten,men ett ytterst tråkigt väder satte stopp för allt det,och jag insåg att jag blev jättebesviken av att inte få köra inom Hörby.

Missade helt Hörby marknad i år och den där ena dagen av att få valsa runder i gamla kvarter suger i mig,så jag tog helt enkelt bilen och kameran och drog!

När jag var yngre fattade jag inte hur vackert Hörby var rent arkitektoniskt,men nu när man kör där blir man rent själaglad av de gamla villorna ,tornen och tinnarna som faktiskt finns där. Ja jo, det finns också de sjukt deprimerande gula/röda tegelbyggnaderna där försökringskassor m.m. ligger, skiten som dök upp på 70-talet,men till och med dem har sin underliga charm här.

 

Första stoppet blev Samrealskolan. Här gick vi i slöjd, textil som trä. Samreal har långa smala korridorer med bänkar placerade på ena sidan där riktigt obehagliga människor satt och bara väntade med hånleenden att kanske fälla en när man gick förbi.

Det var även här där kusinerna Erik och Erik orsakade världens röj genom att store Erik körde pennan på stolen tricket, medan lille Erik inte alls var med på det. Liten Erik fick en penna rätt upp i skrevet genom pungen, stor Erik såg väl sitt liv passera revy och träslöjdsläraren tofflade helt genom att svimma, lika illa som Liten Erik. Ja jösses vilket blodbad.
Text och Foto: © Stina Nyman.

   

Till toppen av sidan

   
Pressbyrån som aldrig stod tom  

När man körde genom Hörby märkte man snabbt att det är liksom lite döende. Pressbyrån som aldrig stod tom eller stilla är död och glömd.

Hit ner galloperade man vid första chans när man gick i 7-8-9 för att köpa en glass eller godis och hänga lite helt apropå (läs sjukt uträknat) på torget, lagom långt bort från A-lagarna, lagom nära för att de snygga killarna skulle kanske se en i de 2 sekunder de gick förbi. De såg nog aldrig mig, jag gömde mig bakom häckarna som inte längre finns där, och om de såg mig var det mest för att deras ögon skummade efter min supersnygga väninna Rebecca.
Text och Foto: © Stina Nyman.

   

Till toppen av sidan

   
Uråldriga Konditori Svea

Läs mer om  Conditorier, caféer och bageri i bygden

Kaffet på Sveas är fortfarande 95-gradigt och stekt på värmeplattan i 3 timmar innan de öppnar –precis som det ska vara.

Uråldriga Konditori Svea ligger kvar även om det numera heter Boijerts, men inuti har inget alls förändrats! Man sitter då som nu fortfarande och fikar till det öronbedövande surrandet av kakkylar och tystnad.

Här var det tradition att jag och Anna Persson gick och fikade på marsipangrisar efter att vi julklappshandlat kors och tvärs över hela Hörby. Merparten av våra pengar brändes alltid på parfymerian jag inte längre minns vad den hette.

Tjejen som ägde den måste ha varit så trött på vårt tafsande på allt vi inte hade råd med, när det faktiskt ändå slutade med att vi brände 75% av vår givna julklappspeng på badkulor och vidriga hjärtformade dofttvålar.
Text och Foto: © Stina Nyman.

   

Till toppen av sidan

   
Assars – gamla 34:an  

Assars, gamla 34:an. Här jobbade min syster först, och senare också jag. Mitt allra första jobb innebar att jag tiggde mig till lite städtimmar i serveringen, som senare uppgraderades till burgarservering och första pommeshanterare.

Kvinnan som ägde stället var den mest rabiata psykotiska arbetsgivare jag någonsin haft, och hon fick en att gå hem gråtandes var dag, en slags lek hon lekte med en när man var 16 år.

Det kunde handla om så ”allvarliga” saker som att jag missat att lyfta upp gardinerna i rätt ordning när jag svabbade golvet, som att jag inte staplat om de frösna pommesen i riktigt rätt takt. Jajjamän. 
Det var ändå inte en scorekänsla att se denna episka ludan jämnad med marken, innan ägarinnan tappade förståndet var Assars en riktig samlingspunkt för Hörbyfolket, flipperspel, raggarbilar och milkshake, varm asfalt och musik. Tider.
Text och Foto: © Stina Nyman.

   

Till toppen av sidan

 

Karin "Blatand"  Stiernerbielke. f.d. Wernersson berättar
   
Ett par år innan jag tog min realexamen
Ett par år innan jag tog min realexamen 1957 hade Erik och Evy Kulle flyttat in i huset söder om bageriet. Erik hade varit ölutkörare i sin ungdom och kom ursprungligen från Hurva och Evy var född öster om Hörby. Hon jobbade på skrädderiet på Nygatan och Erik började med att ropa på auktioner, vilket gick bättre och bättre. Han fick upp rösten och slog budet i en käpp så det ekade och håret stod på ända på honom. Han var en duktig ropare, som fick igång folket.

Christer min bror hade fått köpa två kaniner och hade dem i varsin bur bakom bageriet. Vi hjälptes åt att plocka maskrosblad och ge dem vatten. Kulle tyckte det var trevligt med våra kaniner och så köpte han också kaniner och satte sina burar vid sidan om Christers. När vi matade våra kaniner såg vi in i Kulles burar, att det var smutsigt och luktade urin, och ingen mat fick de, så vi gav även till hans kaniner. Detta hände ofta och så en dag sa Christer till Kulle att han fick mata sina kaniner. Då ilsknade Kulle till och tog sina bägge kaniner en i varje hand och kastade dem i ett träd, så de dog. Det var säkert Kulle dåliga humör. Han var väl arg på sig själv, och så gick det ut för hans små kaniner. Christer var kanske 8-10 år, så detta var inte bra för ett barn att få uppleva.

 Kjell och jag tog ibland ut på auktion mest för att vara med och lyssna, men det hände alltför ofta att vi hade ropat in något, som vi inte behövde. Det var så roligt att komma iväg en solig sommardag och bara förlusta sig, köpa en korv och titta på folk. Det tyckte kanske de andra människorna också, och de tittade på mig. En gång på en auktion i Lyby hade Kjell och jag kommit från varandra. Vi hade lite olika intressen, men denna gång hade vi lyckats tycka om samma sak. Jag brukade aldrig ge bud utan det fick oftast Kjell göra, men denna gång hade båda två, både Kjell och jag räckt upp handen och svarat. Då sade Kulle, för han kände oss så väl: Vem ska ha denna sak, är det fru Wernersson eller är det bagaren, för ni har svarat båda två på samma sak. Det blev muntert och folk skrattade åt oss. Så kan det gå, då man inte samarbetar och man kan ropa över varandra.

På en auktion nere i Västerstad hände det att Kulle var ropare. Det gällde spritglas och en sniken kvinna lät ropet gå tillbaks på glasen. Sedan kom hon till Kulle efteråt och ville köpa glasen av honom. Hon sa, att hon fattades två sådana glas. Kulle hade själv ropat in en bricka med olika glas och kvinnan ville pruta. Hon tyckte att hon inte skulle ge så mycket för glasen, eftersom det var andra glas också med i priset och Kulle ville ha det priset för hennes två glas. De kom inte sams och Kulle slog hellre sönder dessa två glas mitt framför ögonen på den snikna kvinnan, än gav henne ett billigare pris. Det var Kulle upp i dagen. Det var ofta trevliga timmar att fördriva med Kulle och hans marknadsfölje.  Om han höll en auktion och Kjell och jag inte var där och om Kulle tyckte att det kunde bli för billigt pris skrek han: Bagaren, detta gick till bagaren och vi var inte där, men det var det ingen som tänkte på i rappet. Alltså behöll han skrället eller vad det var. Säkert något som han själv ville samla på.
© Karin "Blatand" Wernersson

 
   
   
Palms hattar och mössor
Hade inte Kjell, min man tänkt sig att kosta på sig något från – inte just denna fredag, då han tryckte ned dörrvredet till affären, där just sådana varor fanns att köpa. Idorth Palm var son till hattfabrikören, men hade utbildat sig till konditor och dessa två affärer fanns i samma hus på hörnet Ernst Ahlgrensgatan och Nygatan med konditoriet på hörnan och hattaffären lite längre söderut. Kjell och jag hade övertagit mina föräldrars bageri på söder och Idorth hade för tillfället slutat baka och därför bett Kjell om att han skulle komma till hans bageri och kavla wienerdeg en gång om dagen. Om jag inte missminner mig, så hade Idort brutit armen, så det var omöjligt att använda båda armarna. Kjell var en mycket snäll och sympatisk person, så detta ställde han upp på och kommer inte ihåg om han fick något i gengäld för sitt arbete. Han slapp i varje fall betala ingredienserna till wienerbröden!

Idorths fru Margit var känd för att vara en ragata i byn, men kanske kunde jag förstå henne. Flaskan hade blivit Idorths bästa vän och då blev det en kamp mellan Margit och den förbannade flaskan. Alltid en strid om liv eller död. Margit fick sköta kondiset och både koka kaffe och servera och ibland fick hon även passa upp i hattaffären.

En sådan dag blev det idag denna superfredag, då Kjell min man tryckte ned dörrvredet på Palms hattar och mössor. Hans ärende var att leverera en flaska till Idorth och det skulle inte hans älskade fru veta något om. Flaskan låg väl gömd i Kjells innerficka. Där låg den och blev uppvärmd av Kjells goda hjärta. Kjell hade fått besked av Idorth att han skulle komma klockan två på eftermiddagen, för då var Margit strängt upptagen i konditoriet.

Döm om Kjells förvåning då han hört dörrklämten, för att varsko om att det kom in en kund i affären. Vad är det för en figur, en skugga som kommer fram från skynket bakom innerdörren? Jo, det är Fru Palm som i egen hög person blir ypperligt glad av få en kund så här på eftermiddagen. Hon undrar om Kjell vill köpa en hatt eller möjligtvis en keps? Snabbt bestämmer sig Kjell för hatt. Han blev tagen på sängen, för inte behövde han någon hatt och inte heller någon keps, men just nu behövde han nog en hatt. Kjells nye hatt var alldeles för liten, för han hann inte prova den ordentligt och inte vågade han säga att han ville prata med Idorth och han betalde 36 svenska kronor för en hatt som han aldrig använde.

Till saken hör att min realmössa hade jag och alla mina kamrater köpt här hos Palms hattar och mössor, så egentligen hade jag redan gynnat Palms, men det visste ju inte Kjell då. Jag hade fått tagit mått av Margit för ett par år sedan, då mössan skulle användas och denna fina gråa realmössa använde heller inte jag mer än just denna enda realexamensdag, så Kjell behövde inte ha så dåligt samvete, för jag hade ju gjort samma dåliga affär.

Hur det gick med flaskan, så vet jag inte om Idorth fick den vid ett annat tillfälle, men att han var påverkad varje dag är ett som var säkert.
© Karin "Blatand" Wernersson

Bilden av realmössan hämtad från databasen Charlotta, Malmö museisamlingar.  Foto © Ola Myrin Malmö Museer.

 

 

 

   
   
 

Här följer lite skolfoton. Se många fler under "skolfoton".

Första klass 1947
I skolan låtsades Sven och jag, som om vi inte kände varandra. Detta var ett tyst spel, för vi hade ju hemligheter. De kunde lätt komma fram, om vi hade börjat prata på rasterna.

Nej Sven lekte med sina kompisar, och jag hade egna klassvänner, som t.ex. Håkan, frökens egen pojke. Håkan var 2 år yngre än jag, och hade 2 år kvar att leka, men det ville inte Håkan. Han ville hellre vara med oss i vårt klassrum. Håkan kunde redan läsa, fastän han bara var 5 år. Han behövde inte vara med oss, om han inte ville, om det var något tråkigt, som vi var tvungna att göra, nej då kunde Håkan gå upp för trappan till sin lillebror Daniel och  hans barnpassare. Fröken Stina Mellstedt, hon var egentligen fru, hade en lägenhet  på tredje våningen, och dit fick också jag komma ibland för att leka med Håkan. Vi var mest nere i skolsalen för klass 1a  Där trivdes vi, lekte skola, spelade på skolorgeln, ritade och skrev på svarta tavlan. Håkan skulle för det mesta vara läraren, och jag och  Ulla Rignell skulle föreställa eleverna.

Ibland  var vi fler elever, eller så byttes vi ut, allteftersom vi var sams eller inte. Det fanns ju en pekpinne, som användes flitigt i ett visst syfte. Den var till, för att eleverna skulle visa respekt för sin lärare och lyda minsta vink, annars! Liksom ett skrämskott var det att visa denna pinne. Minst 1 meter lång var den och längst ut i spetsen  satt en gummiände.  Egentligen var nog pekpinnen till för att visa något på en karta, men kunde också  vara till att aga med, det hade vi redan förstått.

I första klass löd vi alltid fröken. Hon var som en ängel. Allt hon sa var lag. Det hjälpte inte, vad mor eller far sa, för det fröken hade sagt, så skulle det vara. Punkt, slut. Det gick ofta höga toner hemma angående rätt eller fel. Nu började min karriär. Jag sa bara, att så har fröken sagt. Det blev snart en ny regering i familjen Nilsson- regeringsskifte – prinsessan skulle ha sista ordet. Åtminstone detta första år 1947, ja första terminen i alla fall.

Sedan blev det tronskifte igen, men  det kändes så skönt, att få lufta  på kronan ett slag. Här hade inte heller lillebror någon talan. Fröken har sagt, och fröken säger, och Håkan säger, att fröken har sagt. Skolan blev en rekreationsort för Karin. Jag älskade skolan. Läsa, räkna, skriva var favoritämnena.

Gymnastik kunde jag helst vara utan, men det var obligatoriskt. Vi var 18 elever, då alla var närvarande förutom Håkan, för då var vi 19 elever också fröken förstås, som måste vara  i skolan varje dag. Hon behövde inte gå ut, om det var kallt eller båsigt, som vi var tvungna till. Vårt klassrum fanns på andra våningen, nästan rakt fram. Orgeln fick vi nästan hoppa över, som att hoppa bock. Det var nog, för att påminna oss om psalmerna, så vi inte skulle glömma dem. Alltid var det någon psalm att lära sig utantill. Jesus från Nasaret går här fram, fick vi lära oss. En annan som vi fick i läxa var Jag lyfter ögat mot himmelen. Också Tryggare kan ingen vara. m. fl.

Om vi skulle bli kissnödiga, fick vi skynda oss att springa nerför alla trapporna, ut på gården, och mitt på detta stora hus ner i källaren fanns det toaletter, dels för flickor och dels för pojkar. Det var alltid i sista minuten, som det blev tal om att be om lov, kanske kunde jag hålla mig, men så till slut förstod jag, att jag måste våga be fröken. Det kändes så genant att gå iväg, och egentligen hade jag inte tid att försumma lektionen med att ränna iväg. Det var ju så roligt  att jobba i skolan,  som en lek var det, och jag var mycket hellre i skolan än hemma. Här hade jag mycket större frihet. Jag trivdes riktigt gott, inget tjat, ingen jobbig lillebror heller. Skolarbetet inspirerade mig och här kom glädjen fram. Jag var omtyckt, kände jag, av både pojkarna och flickorna, ja av fröken också. Rasterna såg vi förstås fram emot. En ilsken klocka satte igång att väsnas, och då var man tvungen att släppa allt, man hade i händerna. Vi gjorde det, och fick aldrig reda på, vad som hade hänt, om vi inte släppt allt med en gång. Det får vi heller aldrig reda på. Det är för sent nu, för hela skolhuset är rivet och klockan är försvunnen, men ljudet finns kvar i minnet, precis som  mycket annat roligt.

Rasterna, ja de är ett minne för sig. De har nog gått i arv, för det är säkert samma sorts lekar, som leks nu som förr. Vi hoppade rep. Man hade sitt eget rep med sig till skolan i väskan, precis som läxorna. Det var viktigt. Bollar tillhörde ingredienserna i väskan. Gummibollar och massiva, som studsade mycket bättre än de vanliga bollarna. Tennisbollar hade jag också. De var hårda att få i huvudet, om det skulle hända. På våren hoppade vi hage. Då letade vi upp en fin sten att kasta i en ruta. Man började i första rutan, och skulle hoppa dit och hämta sin sten, utan att fördärva kanterna eller falla. På ett  ben skulle hela manövern ske. Sedan var det nästas tur att kasta och hoppa. Sedan kastade man stenen till nästa ruta, och nästa tills man hade klarat av hela hagen.
© Karin "Blatand" Wernersson

Hörby gamla små- och folkskola byggdes 1882. Den vänstra delen, det gamla kommunalhuset byggdes redan 1844 och var i bruk ända fram till 1956, då det revs för att lämna plats åt det nya kommunalhuset, som var färdigt året därpå. Det kom att heta Edvin Lindes bygge, han var kommunalordförande och stod för bygget. 1930 var Maja Nilsson och fröken Eriksson småskolelärarinnor och fru Herta Polster var folkskolärare här i denna skola. Fru Polster kom till Hörby 19222. Maja Nilsson efterträdde Anna Nilsson, som var lärarinna till omkring 1925. Fröken Eriksson efterträdde Maria Nilsson omkring 1925. Lärarinnan Ulrika Svensson är hon som poserar på bilden.

 

Okänd skolklass och årtal.

 

T. v. mejeriet och till höger Östra Folkskolan. Bilden tagen från korsningen Slagtoftavägen – Kungsgatan.

 

Hörby folk- och kyrkoskola.
Kyrkskolan på nuvarande Ringsjövägen. Den västra delen byggdes år 1844. 1882 gjordes en tillbyggnad. Skolan revs 1956.
1957 var kommunalhuset färdigbyggd på denna tomt.

   
   
 

Se mer om Hörby marknader här.

Hörby Marknad på 1940 talet
Det hördes stoj och glam, högre och högre. Hästar som gnäggade och flåsade, grisar, som skrek, som för livet, glas och klirr, människor som överröstade varandra, inte minst sig själv. Varifrån kom dessa marknadsljud?

De kom nog nerifrån byn, där allt roligt hände. Javisst, det var torsdag, och då vaknar hela Hörby till liv igen. Då blir det kommers och den suraste tanten blir upplivad, då gubbarna skojar med kjolhönsen. Festen är igång, och vem vill inte vara med, där det händer spännande saker.

Sven, min bästis, och jag släpper vad vi har för händerna, och springer ner så fort vi nånsin kan mot sorlet. Vi vill inte missa någonting, fast det har vi ju gjort, men nu kändes det i magen. Det var något, som berörde oss båda. Här hade vi samma uppfattning. Springa så det inte var slut på allt. Sven var snabbare än jag, gjorde ett tvärstopp alldeles vid Palms trädgård. Jag höll på att springa rakt på Sven, men hamnade i rännstenen med tofflorna yrande högt upp i luften. De försvann, och jag hann inte tänka så mycket på, var de blev av, eftersom min ena fot värkte så infernaliskt, så fast att Sven var med var jag tvungen att gråta, bara lite, det gick absolut inte att undvika, så ont som det gjorde. De förbenade tofflorna var alltid i vägen, annars sprang jag oftast barfota, men inte idag, det hann jag ångra.

Farbror Idort Palm, han som ägde kaféet och hade trädgårdsserveringen, och som var påverkad av sprit redan nu på morgonen, kom precis med en bricka. Han skulle servera kaffe till gäster vid ett bord och hörde mig gråtande. Han ställde brickan och kom skyndsamt mot mig, för att hjälpa till och se, vad som hänt. Farbror Palm, alla sa Idort, så jag sa farbror Palm, eftersom jag aldrig hört att Idort var ett namn, såg verkligen ledsen och medlidande ut. Han hade en fru, som hette Margit. Hon röt alltid åt farbror Palm, så jag tyckte jättesynd om honom. Han brukade sticka till mig något gott i smyg, så inte tant Margit skulle se det. Farbror Palm lyfte upp mig. Det onda släppte nästan genast. Här fanns en som brydde sig om mig. Båda mina knän blödde, och farbror Palm bar in mig i sin trädgård. Här fanns många åskådare. Alla ville trösta mig och så fick jag 25-öringar att kladda för sa de.

Av de farbröder, som luktade mest och gick sämst, fick jag större pengar, hela kronor. Sven följde med som en våt hund. Han tänkte nog: nästa gång ville han bli skadad och få pengar. Farbror Palm ville verkligen mitt bästa, för han tog fram bomullstussar och något, som luktade starkt i näsan. Han hällde vätskan på bomullstussen och baddade på mina knän. Det sved väldeliga, men det var det värt, så mycket uppmärksamhet, som jag fick. Efteråt fick Sven och jag sitta vid ett eget bord och fick beställa in precis, vad vi önskade. Det blev hallonsaft och sockerbulle till oss båda, fastän inte Sven hade slagit sig.

När vi kom hem berättade vi hela händelsen för mor, och hon sa: Gör inte om det! Tag inte emot pengar av främmande farbröder! Vi lovade och sen lekte vi kafé hela den dagen och nästa med. Sven och jag delade pengarna som syskon.  Vi längtade tills det skulle bli torsdag, så kanske Sven kunde ramla och slå sig för omväxlings skull! Vi hade hittat en affärsidé! Vi fick blodad tand. På min födelsedag den 15 juli fick jag ett barnträdgårdsmöblemang. Varför inte ta det som första investering i vårt företag? Sagt och gjort vi hjälptes åt att bära ner möblerna nerför backen till Palms hörna. Det var där, som pengarna skulle flyta in. Vi bar och svettades denna varma sommardag. Torsdagarna var de bästa vi visste, för då gick ett lämmeltåg av människor från, jag tror halva Skåne. Människor, som jag aldrig såg annars i veckan, hittade hit till metropolen, Hörby.

Liv och rörelse, glättighet, utbyte av det mesta. En del ville sälja, några önskade köpa. Allt stod öppet. Pengarna rullade från hand till hand. Höga röster, som ibland hördes som bråk, men vi blev vana, låtsades som om vi inte hörde, Sven och jag. Vi fick släpa möblerna i omgångar. Bordet fick vi hjälpas åt med, för det var för mycket för en person, sådana som vi i alla fall. Viljan var god, och då blev vi starka. Det var för oss själva, som vi gjorde detta. Vi hade inte glömt förra torsdagens bravader. Möblerna placerade vi på en plats lite mitt i smeten så vi skulle synas.

Där satt vi och låtsades som ingenting, som om det regnade, men som tur var, sken solen, som den aldrig gjort något annat. Farbror Palm hade bråttom som vanligt. Han var konditor och hade även en hattaffär tillsammans med sin mor. Palms hattar hette den och låg i samma hus, som konditoriet. Min far Gunnar och Farbror Palm brukade dricka kaffegök allt som oftast och ibland även spela kort. Det var vid dessa tillfällen, som jag vågade prata med far. Då var han inte så sträng och brukade spela piano och sjunga. Då var han min far. Denna lilla överraskningskupp visste inte varken mor eller far om. Det var min och Svens ide`. Då farbror Palm var på väg in med disk fick han syn på mig och sken upp. Jag kände, att här hade jag ett av mina fans. Han sa, att jag var hans lilla solskensstråle, och det ville jag spinna vidare på. Jag undrade, om Sven och jag fick beställa något? Ska vi ta det vanliga, undrade servitören i fråga? Ja, tack! Än hade vi inte tröttnat på sockerbullar och hallonsaft, så det tar vi, sa vi på samma gång Sven och jag.

Farbror Palm hade ett stort vitt förkläde på sig och en typisk konditorhatt. Den kan jag se framför mig, när jag vill. Han kunde ju välja precis vilken hatt han ville för vilket tillfälle som helst. Vilken lyckoman! Denna hatt var vit precis som förklädet, och ingav en viss respekt för, vem han var! En riktigt tvättäkta konditor, som kunde baka wienerbröd och tårtor, ja allt som var gott. Sven och jag väckte lite uppståndelse. Så små kunder var det någon som sa. Trevligt med nya kunder! Kanske kunde man få höra en liten sång, var det någon gäst bland de andra borden, som undrade. Medan vi väntade på vår beställning, kröp jag under bordet för att sjunga och klämde i med turalleri, turallera. Den gick hem, och gubbarna kom med sina slantar och sa: Mer för tusan, vi vill höra mer!

Nu kom saften och bullarna in, som väl var, och räddade situationen för stunden. Gubbarna var så stökiga och högröstade, så jag blev rädd och ville snabbt dricka upp och komma hem. Sven njöt av situationen, han behövde ju inte sjunga, så honom gjorde det ingenting. Vi slickade oss om munnen, precis som katterna gör, och sen tog vi vårt pick och pack, våra stolar, och gav oss uppför backen igen hemåt mot Hörbybageri, där mina föräldrar huserade.

Hade de hunnit sakna oss? Nej, det hade de inte. Vi hade en hemlighet, vi två bundsförvanter. Miljonärer skulle vi bli på att springa och ramla och på att sjunga, det var vår första led i vår hemliga klubb, Svens och min, Detta var vår sista sommar, innan skolan skulle börja för oss. Då allvaret satte in, men det visste vi inte då. Vi tänkte i alla fall inte så långt. Ännu hade vi nästan en månad på oss att njuta av att leka. Vad jag heller inte visste var, att vi så snart jag börjat skolan, skulle flytta. Hela min värld skulle rämnas, åtminstone trodde jag det då. Ett barn lever för stunden, och jag var bara 7 år.

Far var en mycket duktig bagare, och han hade hittat en bilverkstad på söder, som skulle kunna byggas om till ett bageri. Otto Jönsson hade också ett lastbilsåkeri i detta stora gula hus med ett stort torn mitt på huset, som gjorde detta hus mycket ovanligt. Det såg ut som ett litet slott, och jag trodde, att jag skulle bli en prinsessa! Erik Lindvall hette mors och fars brödutkörare, och det var inte mindre än Svens far, så han liksom följde med i flytten, för en tid i alla fall. Sven och jag kom att gå i samma klass, fastän Sven var ett år yngre än jag. Det tänkte vi inte på då, för Sven var storväxt, och lite större än jag. Han var min beskyddare och blev min prins. När jag fyllde 7 år fick jag även en fin, ljusgul dockvagn. Den var exklusiv och jättesnygg i början i varje fall, ända till Sven tyckte, att vi kunde köra stenar i den. Vi hade ju ingen skottkärra, och då kunde den fungera så länge att forsla stenar i. Det var den helt perfekt till! Vi körde många lass, ända tills mor fick se, att vi blev svartare och svartare i ansiktet och på händerna. Vad håller ni på med, sa hon. Inte leker ni väl med dockorna i alla fall? Nej inte nu längre. Nu flyttar vi. Flyttar? Vadå för något? Mor var alldeles för nyfiken, tyckte vi. Hon skulle tvunget se på stenarna. Var det något att se på, några smutsiga gamla stenar? Hon gav sig inte. Mor följde med oss ut på gården, och vi fick visa var vi tagit stenarna. Det var från en grotta, där man kunde sitta och dricka kaffe och saft och äta bullar. Ett bord, som gick att snurra på, och bänkar fast spikade runt i detta, som varit en grotta. Mor fick en helt annorlunda färg i ansiktet, som jag inte visste fanns i ansiktskulören. Det var innan jag börjat måla, för annars skulle jag ha tagit fram den på paletten, för den var unik. Jag har aldrig sett mor så arg, kanske det var rädsla, för mor var också rädd för far.

” Nu tar ni och kör tillbaks alla stenarna och lavar dem snyggt igen, så inte far märker detta! Han sover nu, men när han vaknar och skulle kunna upptäcka detta, blir han inte nådig! Skynda er nu! Sätt fart!” Vilken fart det blev på oss redan trötta. Vi fick låtsas som om, vi var pigga, fastän vi hade jobbat hela dagen. Nu blev det till att jobba på övertid. Vi körde över vägen och hämtade ett stort lass sten, skyndade oss tillbaks, hann nästan inte kolla, om det kom någon bil, nej det viktigaste var, att far inte skulle upptäcka, vad vi höll på med. Vi hann inte räkna alla turer, men många var det, och ibland körde Sven så fort, att någon sten hoppade över kanten, och vi fick stanna, för att plocka upp den. Alla spår skulle vara undanröjda, innan far vaknade. Genomsvetta båda två blev vi, men envisa också. Mor stod i affärsfönstret och tittade nervöst på, om vi skulle klara oss. Det var en kamp med, eller kanske det var mot tiden, för nu skulle far snart ha vaknat.

Jag kommer inte ihåg, om jag bad till Gud redan då, om att vi skulle hinna, och ingen klocka hade någon av oss. Det fick bära eller brista för stenarna skulle tillbaks, och det var vi, som skulle göra det. Stenarna var ju inte våra. Det var farbror Ottos, men nu blev de våra för denna dag. Min rädsla var inte så stor för farbror Otto, som för far. Aldrig hade farbror Otto slagit mig, men det hade far, och jag kunde känna rappen på stjärten redan.

Sven och även jag skulle kunna ställa upp i OS, om denna gren hade varit med. Nu blev det nog till att avskräcka oss istället, för min sport, som jag har varit intresserad av, har varit orientering, slungboll, kast med liten boll och simning. Den sport, som jag idkar nu – bollen har blivit mycket mindre och mycket hård-GOLF plus en klubba.   Vi hade bara något litet stenlass kvar, då far vaknade. Jag trodde, att det hade blivit krig. Och så snabb far kunde vara. Han skrek och domderade för kung och fosterland. Sven flög hem till Västergatan, och jag flög upp i sängen. ”Jag kommer upp med mattbankaren”, sa far. Som väl var, hittade han inte mattpiskaren, så jag slapp pisk denna gång, och far hann lugna ner sig en aning. Mor sade något, som jag inte hörde. Det var väl därför, jag blev besparad. Mor räddade mig denna gång också. Också tyckte jag, att far fick skylla sig själv. Det hade väl varit bättre, om vi hade fått flytta färdigt stenarna i ”lugn och ro” så det hade blivit klart, och inte blivit avbrutna, Sven och jag.

Nästa dag vågade inte Sven komma, så då fick jag själv flytta resten av stenhögen. De var dubbelt så stora och tunga idag, tyckte jag. Min dockvagn hade gjort ett bra jobb och skulle tvättas. Den tvättningen fick Karin själv stå för. Detta var ingen rolig dag. En sorgens dag, att Sven var borta. Jag trodde för alltid, men där tog jag fel!
© Karin "Blatand" Wernersson

Minnesfoto från Hörbymarknad 1951.
Faktainformation: 2:e man från vänster är Per Bergquist, 3:e man är Sten-Erik Persson och längst till höger Knut Bergquist.

 

Folkets Tivoli på Hörby Marknad. Tivolit drevs av Folke Nilsson från Hörby.
Fram till 1950 hade man inte el-drift på karusellerna, utan två gubbar sprang under golvet och förde karusellen framför sig. Den otroligt starke korgmakaren Herman, han klarade dock av detta ensam en hel dag.

 

Hästtorget 1957.

 

Hästtorget på 1920-talet. Här en kringresande fotograf, vilket var vanligt långt in på 1950-talet, även om deras utrustningar var modernare.

 

Hörby marknad 1941. Hästhandeln i full gång.

 

Hörbys egna dödsryttare på 1950-talet.
Bröderna Gert-Arne och Bengt-Arne var stora favoriter i vellodromen.

 

Troligen omkring 1920 - 1930-talet. Från Nya Torg  och  smågrishandeln under en torgdag – torsdag – från ovannämnda tid. Mannen i vagnen, hållande en gris, är Edvin Jönsson, Syrahuset och på marken, hållande en gris i bakbenet, är hans broder Hergier Jönsson från Kulleröd.

 

Hörby stormarknad. Första torsdagen i juli månad hålls i Hörby marknad enligt gammal tradition. Den här bilden är från en marknad för en del år sedan. Mannen som står till vänster om mannen i den ljusa hatten känns säkert igen. Just det, Hilmer Nyrén – en välkänd Hörbyköpman och en verklig eldsjäl i ishockey sektionen för Hörby Boll och Idrottsförening. Hilmer Nyrén bjöd också in världs och OS vinnare i konståkning att turnera i Skåne och Småland.

 

Grisar och Hörby har alltid kopplats samman. Vid djurmarknaderna förr var det många grisar som såldes. Här är en uppe och kilar på lådorna – och en hugad spekulant vill ta en närmare titt.

   
   
Rädslan för RÅTTOR

Ta gärna en titt på övriga fik och bageri i byn

Råttor, det kryper längs ryggen, då jag tänker på dessa varelser.  Förr i tiden hade vi vedbod och där kunde råttorna bygga sina bon och leva ett härligt friluftsliv, åtminstone på somrarna. Vedboden var inte så välfylld med vad den var ämnad till den årstiden, och ingen kom och störde de inneboende då, eftersom ingen ved behövdes, och solen gjorde vad den kunde för att sommaren skulle bestå! Där i vår vedbod byggdes det hus, tunnlar och rutschbanor, ja olika sorters lekföremål, bara fantasin ville flöda för dessa levnadsglada råttor, som jag visste fanns där. Jag gick aldrig dit, för jag ville inte störa deras samliv, och jag tror inte heller att de hade uppskattat mig om jag dykt upp. Att jag är rädd för dem behöver inte betyda att de inte skulle visa sig för mig. Då det blev höst sökte de sig närmre oss varmblodiga tvåbenta och letade sig in i vårt hus genom små hål och skrymslen, som man inte visste fanns, för de kunde göra sig nästan osynliga. I alla fall gjorde de sig mycket små. Om man kunde göra så med sin kropp. Omfördela den! Fast man får vara glad att man har en kropp överhuvudtaget! Och inte blivit uppäten av råttorna!

Jag kunde höra deras tassande på vinden, och där hade vi både vårt sovrum och mjöllagret till bageriet, som mina föräldrar idkade. Det kom säkert med små extra kryddor i brödet, men då på den tiden var det fullt godkänt med 3% mus- eller råttlort i bröd. Det är visserligen förbjudet nu för tiden, men vem kan undvika det? Dessa varelser synliga eller osynliga tar sig in när vi sover, och när vi är vakna, då sover de.

Familjen flyttade till Söder och då fick sjuåringen flytta med. Det var inget roligt att flytta, och jag trodde att jag skulle dö. Att flytta från min vän tant Anna, som bodde mittemot vårt bageri, kändes som att dö. Hon hade blivit min bästa vän, för hon lyssnade och pratade med mig och så drack hon kaffe på fat med en sockerbit i munnen. Det hördes ett sörplande och så tog hon en ny sockerbit och så sörplade hon i sig mer varmt kaffe. Det var inte lätt att dricka kaffe på fat. Det vet jag, för jag provade och kaffet ville inte hålla sig kvar på fatet. Det rann utanför kanterna rakt ner i knäat och på bordsduken. Det var tur att det var vaxduk, för den kunde tant Anna torka av med sin disktrasa, som var ett par tvättade kalsonger. Detta var ett bra sätt att återanvända trosor, för de sög bättre upp vattnet än wettexdukar.

Min bror var 3 år och jag 7 år då vi kom till Bilgården på Söder. Jag hade en mycket stark längtan tillbaks och tog Christer, min lillebror i handen, för att gå tillbaks till våra rötter. Han följde gärna med, då jag sa, att vi skulle gå hem, för Christer trivdes också på Ernst Ahlgrensgatan, där vi bott i 7 år. Hela mitt liv handlade om denna gata nummer 5, där tant Anna fanns mittemot. Det rörde om i min själ, att bli bortrövad och fråntagen detta liv, där jag ville leva och inte på Söder, för det var som att dö alldeles för tidigt. Jag hade inte hittat min själ. Inga lekkamrater hade jag på min gata, men vänner, våra gamla grannar var mina vänner. Jag var egentligen ett ensamt barn, som fick roa mig själv.  Nu kom vi hand i hand min lillebror och jag för att hälsa på tant Anna som bodde mittemot bageriet.

Då får jag syn på en riktig ragata i mitt tycke tant Ida, som var ägare till Ernst Ahlgrensgatan 5, för Far ägde det inte utan bara arrenderade detta bageri. Far ville egentligen köpa det, men eftersom far fått det till att bli ett riktigt bra bageri på de 8 år som han hyrde det, så ville Ida och hennes man Martin ha det själv som de sa, och då hittade far ett annat ställe att bygga om en bilverkstad till bageri. Ida kommer i raska säkra steg gående rakt emot oss barn och hytter med sin näve och skriker mot oss att här har vi inget att göra på denna gata. Den var hennes. Rädslan tog ett hårt tag i mig och min hand i Christers tryckte än hårdare. Andningen stannade upp men kom igång igen och jag började gråta och höll Christer ännu hårdare i min hand och lillebror gråter också och vi börjar springa ner för backen mot torget och styr kosan mot Söder, där ingen tar emot oss. Jag har glömt vad vi sade till föräldrarna, men det viktiga för oss var att vi blivit bortkörda, och det satt kvar i hjärtkammaren länge. Jag hade i varje fall min bror, så då var det vi två. Bara vi två i hela världen, som tyckte om varandra.

Råttorna följde nog med oss på flyttlasset, för de rumsterade om på denna vinden också. Far satte upp stora råttfällor, men dessa djur var så förståndiga, att de missade betet och åt så mycket annat gott, som vi hade i vårt skafferi. På den tiden hade vi inget kylskåp, bara en ostkupa, annars låg maten fritt fram för alla möss och råttor!

Vi klarade oss från att bli sjuka, annars sägs det att råttor är smitthärdar. Hörbyån ringlade strax bortom knuten, och där fanns det vattenråttor och även uttrar. Min egen far hade köpt ungtuppar, som han skulle mata med överblivet bröd, och det blev extra god mat till råttorna. Det hade inte far tänkt på från början, att han skulle stå för råttbespisningen också. Råttorna åt även på de stackars tupparna, som inte kunde fly från sin bostad, och mor fick hönsloppor, som far tog med hem till henne. Lopporna tyckte säkert inte om fars blod, men mors var sött och gott!

Dessa episoder gjorde att tupparna snabbt blev slaktade, de som var kvar efter råttornas invasion, och huset revs eller flyttades. Det har jag glömt, för allt hände så snabbt. Mors loppfobi min råttfobi och allt negativt med grannarnas reaktioner, för tupparna gol klockan sju varje morgon, och det gick inte an, då folk ville ha sovmorgon även på Hörby söder.

Nu fick far leta upp andra som kunde köpa det överblivna brödet. Folk skaffade sig fler och fler hundar, så där kunde kanske bli en ny marknad?

© Karin "Blatand" Wernersson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

   

Till toppen av sidan

   
Hela mitt liv och även min bror Christers liv hade raserats

Hela mitt liv och även min bror Christers liv hade raserats, trodde vi. Året var 1947 och jag hade fyllt sju år i juli. Skolan hade börjat i augusti månad och då hade jag fått 17 nya skolkamrater. Samma år i oktober månad flyttade min familj till Söder till Otto Jönssons fastighet, där Anderssons Bilverkstad hade huserat ett antal år och nu byggt eget lite längre ner på Ystadsvägen. Det blev en stor ombyggnad från bilverkstad med dess oljor och nu skulle vi ha bageri där istället.

 Fyra år äldre var jag än min lillebror. Vi kivade en hel del och var envisa båda två, men när det gällde, så tog jag hand om honom. Blodsbandet höll jag hårt på. Som när Christer och jag gick över Hörbyån. Jag höll min lillebror hårt i handen så han inte skulle ramla ned i ån bland stenarna, som syntes och nästan rörde sig av forsen, som Möllare Persson satt igång för idag skulle han mala säd till bönderna runt om i trakten. Vi gnetade på och gick i rask takt. Christer stammade men gå kunde han. Vårt mål var Ernst Ahlgrensgatan 5, där vi bott i hela vårt liv. Vi höll varandra så hårt att det kändes som om vi fick kramp, så vi fick byta händer.

Det gick inte att trivas på Ystadsvägen 14. Mina drömmar blev tillintetgjorda. Vårt stora svarta piano fick vi inte med oss och det var en stor bit av känslor. Farfar bodde i den norra delen av byn och bageriet låg mitt i byn. Det kändes som att dö att lämna allt som man byggt upp på dessa sju levnadsår!  Familjen Lindvall hade vi så nära till- bara ett staket mellan, som vi hoppade över många gånger varje dag. De var en stor barnaskara. Barnen låg uppradade i ett rum och när vi flyttade 1947 var inte alla födda. Pappa Erik Lindvall jobbade hos far som brödutkörare och hade en stor läderväska med plats för notboken och en massa pengar 1, 2, 5, 10, 25,50 öringar och så kronor förstås. Allt skulle räknas ihop varje kväll, men det skötte mor Märta. Hon var ekonomiskt sinnad. Det var henne vi barn gick till och frågade om vi fick köpa en ispinne för 25 öre på Gamla Torg.

Det var många varma sommardagar och ispinnarna sög. Det fanns jordgubb vanilj, päron att välja på. Tanten som stod där med sin vita vagn Ispinna Betty hade vit rock på sig och vita armbindlar, som man kunde ta av. Hon var en snäll tant, som alltid pratade med mig. Hon ville väl gärna ha min 25 öring, som blivit uppvärmd och väl hållen i min hand.  Vårt nya bageri låg utanför byn på söder, bakom kyrkan och över bron. Nu hette det inte längre Hörby Bageri utan mina föräldrar döpte om det till Gunnars bröd.

Då vi gick över torget såg vi gula bussar, där folk gick av och på. Det var liv och rörelse på Gamla Torg. Spritbolaget låg på hörnan av Hotellet och på ena sidan av torget låg Apoteket Kronan, men vi hade vårt bestämda mål- Vår födelseadress nummer 5, där vi svängde av från Nya Torg upp för den lilla backen på Ernst Ahlgrensgatan. Där hade jag lärt mig cykla på fars stora cykel med ram. Gatan hade kullerstenar, men vi gick på trottoaren, där inga bilar fick köra.  Min tant Anna bodde mittemot bageriet. Kanske att vi kunde hinna in och hälsa på henne och få en sockerbit, som hon hade i sitt höga skåp?

Våra händer var varma och vi glattade från varandra, så vi bytte händer då och då.

Plötsligt fick jag höra en arg käringröst: Gå härifrån, här har inte ni att göra. Gå hem med er! Det var tant Ida, hon som hade vårt bageri numera och hon skrek att det var hennes gata.

Vi glömde allt annat vi hade tänkt ut och nu sprang både Christer och jag så fort vi kunde. Jag började gråta och det gjorde också Christer, fast han nog inte visste varför vi skulle gråta. Ida hötte med sina alla nävar då hon skrek mot oss. Det ekade mellan husen, så skriket blev dubbelt så vasst. Vi sprang så vi inte hann andas förrän vi hunnit runt Palms hörna, där inte kärringen kunde se oss.

Mina föräldrar hade sina goda vänner på just Ernst Ahlgrensgatan och Bollhusgatan. En dag kom tant Gunhild med Christer till bageriet, där vi bodde nu. Tant Gunhild hade ett ärende till apoteket och fick syn på en liten parvel, som hon tyckte liknade Christer. Pojken hade kortbyxor och en blå flickhatt med bandet hängande mitt fram för ansiktet. Hon kallade på Christer och han tittade förvånat på tant Gunhild, telefonissan, som man vanligtvis inte såg, utan bara hörde. Christer vände sig mot tant Gunhild, då han precis skulle stiga upp på den ljusgula bussen, som hade sitt mål- Malmö- Tant Gunhild frågade Christer vart han skulle åka: Till Malmö sade han. Han visste nog ingen annan stad än Malmö, så dit skulle han.

Christer hade rymt från mig och sina föräldrar. Mor och far hade inte tid med oss barn med jobbet i bageriet, så de hade anställt en barnflicka. Hon rökte och läste tidningar och hon glömde att kolla Christer. Jag kommer inte ihåg vad föräldrarna sade till Inga, men det var nog inte så roligt att heta Inga. Jag tror att detta var Ingas första jobb efter att ha slutat skolan.

Mor och tant Gunhild blev mer tajta väninnor tack vare min lillebror Christer
© Karin "Blatand" Wernersson.

Den här damen hette Betty Svensson, men kallades i dagligt tal för "Ispinna-Betty". Hon var en välkänd Hörbyprofil, både som glass och karamellförsäljare, men även som skolstäderska.

 

 

 

Annonssida ur Almqvist & Wiksells Almanacka från 1948

 

 

 

Annonssida ur Almqvist & Wiksells Almanacka från 1950

   

Till toppen av sidan

   
Detta hände på förra århundradet

Ta gärna en titt på övriga fik och bageri i byn

Detta hände på förra århundradet (1900-talet) i kronologisk ordning så började det exakt 15 juli, 1940. Det var då som min familj blev en riktig familj i och med att jag föddes. Mitt första levnadsår bodde vi familjen Nils-Gunnar Nilsson och Märta Nilsson (Svensson hette min mor innan hon var gift) och då hyrde vi redan i Tornhuset i Hörby- mittemot Tornhuset. Det var far, som lockade ner mor från Småland, Hyltebruk 1939. Far hade blivit bagarmästare i Höör hos bagare Lindahl för att sedan fortsätta sitt yrke hos Hagmans i Hylte. Mor jobbade som kallskänka I Tylösand och på något vis hade deras vägar mötts och de kunde inte vara från varandra. Hörby var känt för sina marknader och far som var Höörspåg visste väl från början inte hur han skulle agera. Dessa två byar har alltid försökt att trigga varandra. I fotboll var det nog Höör som låg bäst till. Höörs manskör hade far varit med och tenorerat i och nu ville han få Hörbylimpan känd, för sin skinande brunblanka skorpa, och naturligtvis för smaken, vilket han lyckades med i och med att han fick arrendera Martin Nilssons- Hörby bageri på Ernst Ahlgrensgatan 5 i Hörby.

Snart gick vårt lilla flyttlass till Ernst Ahlgrensgatan och nu blev det andra bullar för mig. Gården var kullerstensbelagd, men ännu kunde jag inte gå, så mig kvittade det lika. Då var det värre för fars anställda, som skulle ut på gården och hämta det svarta kolet. Ugnen eldades upp med stenkol och vi hade ett stort kollager på gården. Det var ett himla liv när bagarna skulle hämta kol. De skrapade med sina skovlar för att lasta stenkolet på kärran och in i pannrummet. Inne i bageriet var det inte heller tyst. Man fick skrika om man ville bli hörd och förresten hade alla så bråttom med sitt att de inte hade tid med mig. Plåtarna där bullar och kanelsnäckor skulle läggas på gick inte att smyga med, för det ekade i bageriet. Vi hade ett särskilt ångrum (kvalm) där bröden fick vila sig för att sedan gå upp i vikt (ta in luft och bli större). Nästa tur för bröden var att de skulle ”skuvas”. En lång brädlapp (skuv) speciellt gjord för att kunna skuva bröden, så de inte ramlade av i förtid.  Man satte dit ett och ett bröd och valde från början om brödet skulle vältas åt höger eller åt vänster, för brädan hade en upphöjning på mitten. Sedan var det ”bara” att välta av alla brödlimporna på en gång. Det var en konst som krävde sin ”man” eller kvinna för det var också kvinnor som var bagerskor. Det var ett styvt jobb att lyfta hela ”baletten” med bröd upp till ugnshålet. Det gick som tåget och svetten lackade, när far höll på och ofta hjälptes de åt två bagare att fylla på brädan, som far beställde på Hörby Snickeriverkstad på S:t Olofsgatan flera gånger om året. Bräderna brändes upp efter hand och far fick spetor i fingrarna, och då var det dags att förnya och ringa till Karl-Erik Olsson på snickeriet. Det skulle firas med kaffegök och då bjöds även andre snickaren med att skåla. Det var roligt att stå och titta på när snickarna körde genom träet så det blev mindre och mindre kvar. Här i snickeriverkstaden var det lika mycket väsen som i vårt bageri. Far skulle också ha lister som skulle vara av viss längd och tjocklek. Dessa skulle vara till den nedre ugnen, som hade hjul som en vagn och den ugnen var 200- 250 graders värme, så det gällde att låta fingrarna vara snabba att släppa degen. Dessa lister var till för att hålla isär varje brödrad, så de var lättare att dela då de var bakade. Efter varje bak skulle ugnen sopas. Någon gång hände det att någon brödbit blev kvar och den brändes och det luktade kanske i hela kvarteret Man kunde tro att det var brand och det var det ju – en minimal brand-

På den tiden, det var ju krig, hade far många bagare till sin hjälp- Åke Lind, Bertil, Sven, Axel Sjöbeck och så en springpojke, som jag inte kommer ihåg namnet på, men en liten lockig knalle Bo Franck, som bodde mitt emot bageriet kom in och hjälpte till med lite av varje, som t.ex. att passa mig, så inte jag sprang i vägen och brände mig. Han blev liksom vår maskot, som smakade på smetarna, för någon skulle bestämma om det kunde duga. Bosse var en blygsam liten herre, som lätt blev kompis med alla och det surrade Bosse, Bosse i bageriet.

En brödkaka och några bullar fick han med hem till sin mormor, som han bodde hos och han gick han gärna över kullerstensgatan fler gånger, eftersom han hade godsaker med hem.

Bagarna fick bo i ett litet extra hus vid sidan om bageriet. Vi hade också tvättstuga där och två – tre rum, som inte luktade precis som hallon för mig.

Vi hade en brödbutik som vätte mot gatan och där var det Dagny som var ”Majorska”. Vi sålde godis, som lyste i mina ögon, men Dagny var en bestämd dam och jag fick gå för att fråga mor- far vågade jag inte störa om jag skulle få en kola?

Dagny bodde hos sina föräldrar i Osbyholm 3 km cykelväg, så ibland stannade hon över hos Axel, som hade egen lya i annexet. Axel spelade violin och han byggde också fioler, så till honom gick jag gärna in och luktade på lim och lyssnade på klassisk musik, som Här var blev det pilkastning på dörren och inne rummet hade de riggat upp en sparringpartner- boxhandskarna låg väl till hands- men de orkade jag inte ens hålla upprätta så stora och tunga de var för mig. Det blev bara en snabbrunda på boxningsarenan och sedan ut i friska luften igen, har följt mig hela min livsväg.

Erik Lindvall var vår brödutkörare, som körde ut vårt nybakade bröd först i byn och sedan blev det en tur ut i byarna runt om. Höör fick besök av Erik och kunderna kallade honom Bagarn. Folk visste inte vad han hette så därför var det lättare att säga Bagarn och han förstod att det var honom det gällde.

Då brödet slogs upp från bordet lade vi trämjöl på laggen, för att inte brödet skulle klibba vid. Det var duktiga killar som far anställt och bröden sattes in i den varma ugnen, men trämjölet fick vara kvar. Detta skulle borstas bort och det fick Dagny stå för. Bröden var nyss uttagna ur ugnen och Dagny blev en hejare på att borsta varma bröd. En flicka hade hon till hjälp och jag tror att hon hette Inga. Jag ser henne framför mig. Hon var inte så barsk och sträng som Dagny, men hon lärde sig med tiden.  Brödutkörare Lindvall stod utanför fönstret och tog emot bröden för att lava in dem på bilens hyllor. Alla bröd räknades och skrevs in i en speciell dagbok för att ”göras upp” på kvällen.

Det blev långa arbetsdagar speciellt för mor, som höll i den ekonomiska delen och skulle få det hela att gå ihop.

Mormor Ellen hämtades ner till oss från Småland och tog hand om köksregionen och till viss del mig och min lillebror, som föddes 1944 lite innan jul. Baka behövde hon inte men det fanns så många göromål eftersom alla bagarna åt i vårt kök. Jag kan förnimma doften av nymalet kaffe, även om jag inte fått smaka på kaffe då.

Mitt liv slutar inte här utan vill du höra mer, så får jag köpa hem mer färg till skrivaren och tänka till lite om händelserna på Ernst Ahlgrensgatan 5 i Hörby innan 1947 i oktober.
© Karin "Blatand" Wernersson.

Annonssida ur Almqvist & Wiksells Almanacka från 1926.

 

 

Annonssida ur Almqvist & Wiksells Almanacka från 1934.

 

 

 

Annonssida ur Almqvist & Wiksells Almanacka från 1948.

 

 

 

Annonssida ur Almqvist & Wiksells Almanacka från 1950.

 

 

 

Annonssida ur Almqvist & Wiksells Almanacka från 1952.

 

   

Till toppen av sidan

   

 

Ingegärd Olofsson
Ingegärd Olofsson, dotter till fotograf
Carl Martinsson  har ett så stort bildarkiv att vi gett henne en egen sida.

Hennes bild och fotosamlingar presenteras här, och länkar skickar dig oftast vidare till rätt geografisk plats, med ännu fler bilder.

Till: Sidan:                                                                     
Ingegärd Olofsson visar och berättar om Hörby runt 1950-talet, genom bilder av sin far ,fotograf
Carl Martinsson  1888 - 1959
.      

Öppnas i nytt fönster

 

 

Efter makan Tea Martinssons död, drev Carl ateljén vidare i sitt eget namn. Född i Hallaröd 28/1-1888, död 13/5-1959.
Gift med ovan Fotograf Tea Martinsson. (1892-1925).

Fotograf
Carl Pontus Martinsson 1888–1959.
Du kan läsa mer om honom under
Fotografer i bygden

   

Till toppen av sidan

   

 

 

Till startsidan Till menyn gamla bilder Senaste uppdateringarna